............... gjorde tanken att de skulle spela upp ett förhör med en av mina änglar ont för att jag visste att hon var så liten vid den tiden och att hon hade det ansvaret på sina axlar. Nu när rättegången är över är det bilden av henne när hon sitter ensam med en polis i ett rum, tre år och med tårarna rinnande nerför sina kinder som gör ont och bara jag blundar så ser jag det framför mej. Mitt "mamma~hjärta" gick i tusen bitar när jag satt där och jag klarade inte av att titta på hela för att det gjorde för ont att se henne och ingen tröstade henne. Det kom bara nya frågor.................................

Jag kan minnas dagen än när hon och hennes M skulle åka till barnens hus för att göra detta förhöret! Skruttan var inte medveten vad det innebar att prata med poliser, och det ska man väll inte veta heller när man är tre år men hon fick lära sej det den dagen. Hon var jättespänd och när de skulle åka så vägrade hon att släppa mej. Jag fick säja att jag skulle följa med till dörren som gick ut och hon lugnade sej ett tag tills det åter var dags för henne att släppa mej. Då kom paniken och skräcken för det okända, det som hon inte visste vad det innebar. Jag hade fått "order" att det jag skulle berätta för henne var att hon skulle prata med en polis som ville veta vad pappa hade gjort! Vare sej mer eller mindre skulle jag säja och ändå så var det en så enorm skräck när hon skulle iväg. Det skar i mitt hjärta och jag hade bara velat ta henne i min famn och aldrig mera släppa henne, skydda henne från  allt som gjorde att hon blev stor för fort men jag kunde inte det för på det sättet skyddade jag dem inte från risken att behöva återvända till Helvetet!  M fick dra henne från min famn för Skruttan ville inte släppa och jag hade rivmärken på halsen efteråt. Jag kunde höra hennes skrik att hon ville stanna hos mamma men hon kunde inte det. Benen bar mej till dörrmattan där vek de sej och tårarna och skräcken kom! Jag har undrat många gånger hur man kan göra barn men speciellt sina egna så illa - men jag kommer inte att förstå det hur mycket jag än funderar så jag har lagt den tanken på hyllan men ibland så kommer den ner i mitt huvud iallafall. Jag har förlikat mej med kommentaren som min advokat ger mej varje gång jag säjer att jag inte förstår "Du kommer ALDRIG förstå för du har ett för stort hjärta för det och skulle du förstå så skulle du vara lika sjuk som honom!"

När jag satt på rättegången och såg förhöret flyttades jag tillbaka i tiden. Jag kände att jag bara hade velat lyfta henne ur filmen och tröstat henne, jag önskade att jag hade kunnat skydda henne och framför allt så önskar jag att han inte hade fått sett henne. Jag vill inte att det ska finnas en bild på henne eller någon av mina änglar på hans ögon men reaktionen från honom när han såg filmen var ett hånleende. För mej bekräftade det jag redan visste att han inte bryr sej om vad han gjort mot dem och att han skadat dem och ändå så ska han kallas deras pappa. Jag fick ännu en gång bekräftat att han inte har empati och att det bara är plats för just honom i hans värld ~ alla andra är bara spelpjäser för att han ska må bra!

Jag klarade inte av förhöret och jag kände att jag gick sönder i miljoner delar. Jag önskar idag och även då att jag hade rest mej på en gång när det började men det kändes som att jag svek henne då. Jag ville skydda henne men ibland är det som min advokat säjer att man kan inte skydda dem till 100 procent utan de måste utsättas för vissa saker innan man kan rädda dem från det stora helvetet och det är nog en sak som jag skulle må bra av att lära mej. Tyvärr är mitt mammahjärta för stort! Jag önskar att jag inte hade sett bilden av henne i samma kläder som Liten har nu, sitta där med stora tårar rinnande på kinderna och berätta att vi inte bodde med pappa mer och att hon tyckte att det var skönt för hon behövde inte vara rädd att han skulle göra illa henne. 

När jag efter lov från domaren rusade ut så trodde jag inte benen skulle bära mej! Jag såg henne framför mej med de stora tårarna rinnande ner för kinderna och jag kände att jag var tvungen att komma fram till toaletten innan jag skulle kräkas men benen bar mej inte hela vägen. Det är flera dagar sedan detta utspelade sej men jag ser det framför mej än när jag försöker att sova och det gör att det är omöjligt att komma till ro och somna. Jag kan se mina föräldrar när de sitter där och ska berätta om natten då våra liv aldrig mer skulle komma tillbaka till det normala! Jag kan se deras vånda när de skulle berätta och det var som att känslorna inte längre fanns inom dem utan fanns i luften. Och jag kommer hela tiden till samma tanke som jag försöker att inte tänka ~ OM jag inte hade valt att bli tillsammans med honom och bilda familj med honom så hade ingen av oss suttit i denna sitsen nu!!! Jag vet att den tanken inte ger mej något och den är inte bra men den kommer som ett brev på posten!

Samtidigt så ser jag ju precis som de som lever tillsammans med en missbrukare att det kom så smygande och blev så fort min vardag, mitt liv. Den första örfilen gjorde inte ont på utsidan men dessto mer på insidan men jag accepterade den och accepterade ursäkten som kom efter, löftet att det aldrig mer skulle hända och sedan var det igång. Jag var med om det som kallas normaliseringen ~ alla slagen och kränkningarna blev min vardag!

Om OM inte fanns var det många tankar och känslor som jag inte skulle ha men det är bara att inse att det ordet finns och allt som hänt har gjort mej till den jag är! Jag vet att tankarna och reaktionerna som kommer är jobbiga men samidigt så vet jag att de inte dödar mej ~ de är pusselbitar som jag måste lägga för att komma vidare och för att jag ska kunna sluta fred med mej själv och inse att ordet OM inte har betydelse i det som hänt för det har hänt och går inte att göra ogjort och IDAG så skyddar jag mina barn och har klarat av det ~ med andra ord kommer jag att klara det även i framtiden om jag inte slutar tro på mej själv!

PUSS    till dej från Lilla mej