Jag kan inte låta bli att undra hur det kan kännas så tomt där inne samtidigt som det är så mycket som far omkring där ~ tankar, känslor och reaktioner. Det känns som om det ekar där inne samtidigt som det känns som om jag ska sprängas av all frustration över det som jag inte kan dela med någon inte berätta. Förut kunde jag inte berätta det för all skam, alla förbud nu kan jag inte berätta det för min egen säkerhet. Är det verkligen så här livet ska vara? Ibland känner jag bara att varför värdesatte jag inte det där "tråkiga Svensson-livet" jag en gång hade mer än jag gjorde men samtidigt så förstår jag varför jag inte gjorde det för jag visste inte att något annat liv existerade och ännu mindre att det skulle drabba mig. Ibland önskar jag bara att jag vaknade av att en fe stod bredv id min säng och sa till mig att: Grattis idag är dagen när du ska få prova på ditt liv innan de du lever idag och innan Helvetet! 

Om det ändå fanns svar att ge till trollen när de frågar hur länge livet kommer att vara så här eller om det kommer vara så här när de får barn. Om det fanns något som kunde ta bort sorgen i deras ögon som de försöker dölja när jag försöker att göra det så "normalt" som det går med de förutsättningar vi har men det ändå är de som får betala en del av priset fastän de föddes in i detta. Om det fanns något som kunde ta bort det dåliga samvetet som är min ständiga följeslagare men det finns det inte............ 

Det heter att det viktiga är inte var man börjar utan var man slutar.... jag kan inte se var detta kommer att sluta för det är inte jag som styr känns det som och det är det som är det jobbiga. Jag känner att vissa beslut ligger i mina händer men sen är det som att ödet kommer in och spelar mig ett spratt igen. Jag vill känna att det för bara ett kort tag var lugnt så jag hade en chans att landa, finna ett lugn och få en harmoni inom mig. Jag får nog fortsätta att önska och kanske slår min önskan in en dag 

Det heter att alla människor har samma rättigheter men är det verkligen så det fungerar i praktiken?!?

Fick jag frågan skulle jag svara nej för det känns som att vissa får chans efter chans medan vissa får "misslyckas" en gång och sedan går dem chansen förbi. Vad är det som avgör om man hamnar på de lyckigas sida i samhället eller de förlorandes sida..... är det ett lyckohjul som man får en lott till när man föds eller är det andra människor som sitter med det avgörandet i sin hand? Inte vet jag för det känns som jag försöker att knäcka koden varför det är så här men jag vet inte om det är jag som försöker göra det begripligt för mig själv hur vissa hela tiden kan "slippa undan" det som andra tvingas att gå igenom. 

Man kan kalla det så många saker och det kanske är så att "kärt barn har många namn". Hur många gånger har man inte hört människor säga att någon har "glidit på en räkmacka genom livet" är "född med lyckoklöver", ja listan skulle kunnas göra enorm men är det egentligen inte bara andra ord för att säga att de personerna inte behöver gå igenom det som andra behöver gå igenom och som kan på ren svenska vara ett helvete?!? Vissa drabbar det mer och andra drabbar det mindre och ändå så heter det så fint att vi har samma rättigheter och skyldigheter. 

Ibland känns det som att en person behöver göra ett misstag och sedan startas det en häxjakt (även om det sägs att det inte förekommer längre) och människor i omgivningen väljer att se vad de vill se. Om så personen gör hundra bra saker och en dålig sak så är det bara den dåliga saken som alla såg och pratar om de bra sakerna "råkade" alla missa. Visst är det skrämmande men hur många pratar om det.......... Kanske ska man tänka till en extra gång innan man är med i samtalet i fikarummet, ute på gatan med grannarna eller vad det nu är man har det om den där personen som "gjort det där" vilka konsekvenser det kan få för personen. Nästa gång kan det vara du och det är inte säkert att du gjort mer än ett misstag och hundra bra saker för att människor valt att se det som de ville se istället för att se som det är.......................................... Alla har vi en skyldighet för det som kommer ur våran mun och för våra ord som lämnar oss!

  CRAMAR   

Eller är det bara jag som får massor med motstridiga tankar och känslor inom mig när det blir tal om att få hjälp?!?! Det spelar ingen roll från vem samtalet kommer så väcker det samma raktion och jag börjar genast att analysera vaje ord som sägs, varje tonläge som används och jag lyssnar på orden som sägs men lyssnar också samtidigt efter orden som inte sägs, När samtalet är över så böja själv överanalyserandet när jag verkligen sönderanalyserar allt som sagts och inte sagts och letar efter det som jag kan tolka. Jag behöver inte förklara tror jag att detta tar mer energi än det oftast tar att göra sakerna själv och att jag därför har väldigt svårt att ta emot hjälp. Dock finns det ju vissa situationer där jag är tvungen att ta emot hjälp och det är då själva ifrågasättandet kommer ~  inte av den som ska hjälpa utan av avsikten.

Om jag ska få hjälp som "mamma" är jag rädd att jag inte anses klara av min mamma roll även om jag vet innerst inne att jag klarat av 99 saker av 100 och att jag erbjuds detta som avlastning. Kanske beror det på att jag i mitt förflutna dagligen fick höra hur värdelös jag var både som mamma och person och att jag inte klarade något så att jag nu måste bevisa för mig själv att jag ska klara allt även om det inte är mänskligt eller så är jag livrädd för att det ska kunna vändas emot mig i en ev vårdnadstvist. Eller så beror det på min envishet att hela tiden ska jag klara av ALLT på egen hand. Jag vet bara inte varför jag inte kan se till de saker jag klarar av som mamma istället och ta emot hjälpen jag kan få när jag ändå har trollen på heltid själv

Om jag ska få någon hjälp som person så funderar jag vad som ska tänkas om mig som person som inte klarar av det själv Att jag har fått mina skador det vill jag inte helst tänka på och att jag klarade att ha många bollar i lufen samtidigt och klara av det innan skadorna men att acceptera att det inte är så idag det har jag svårt att acceptera vissa dagar och då kanske det vore en fördel att kunna ta emot den där hjälpen istället för att analysera sönder varför. Alla människor behöver hjälp ibland det förstår jag när det gäller andra men tydligen inte mig själv för där sätter hjärnan in på andra spår

När det kommer till att få hjälp här hemma då sätter hela kroppen in i en protest. Här hemma är det ett stort revirtänk för det är mitt "fredade~område" och i mitt förflutna fick jag inte tycka eller tänka som jag ville hemma så här är det taggarna utåt när någon annan än trollen ska komma och försöka hjälpa till eller förändra. Jag kan inte förklara mer än att det är "våran fredade plats" där vi för första gången på år äntligen fick känna att vi kunde göra som vi ville utan att vi blev bestraffade och det känns som att det behövs så lite för att det ska rubbas. Tror inte att någon kan förstå det om man inte levt i den situationen. Har svårt att någon ens diskar åt mig för integriteten är så hög här hemma på "vårat revir" så det är nog inte lätt att komma in här heller 

Det känns som att en hjälp ska just vara hjälp och underlätta inte vara en belastning men det är inte lätt att förklara för någon hur jag känner det, vad det är som triggas i gång på insidan när någon bara är vänlig och ska försöka underlätta. Jag vet att om jag inte bar på min ryggsäck så skulle jag inte reagera som jag gör men nu bär jag på den samtidigt vet jag att jag måste våga ta de utsträckta händerna för att se att hjälpen jag får idag inte är bestraffande händer som kommer med hån och slag efteråt för om jag inte vågar ta emot hjälp så får jag ingen ny erfarenhet som ger mig nu erfarenhet. Känns som om jag hela tiden ger mig ut på ny mark och som för varje steg jag tar så ska jag testa om den håller och när man inte har tilliten till människor för att man är för bränd så är det inte lätt att lita på att de händer som sträcks fram ska hjälpa en framåt itället för att göra färden framåt jobbigare. Undra om denna känsla kommer att försvinna någon gång att det är ny mark jag utforskar och att hjälpen är lätt att ta emot eller att det finns tilltro till människor runt mig för hur det än är så har jag i min nya del av livet mött människor som visat att det finns godhet

  CRAMAR   

Idag roade jag mig och trollen med att åka till en julgransplundring som var i en gymnastiksal en bit bort. För ett tag sedan hade det varit en omöjlighet för att det hade fått min panikångest att nå en nivå som jag inte hade klarat av men idag så valde jag att se det som en utmaning som jag hade fått av min psykolog och när jag väljer att se det från den vinkeln så går det på ett miraklulöst sätt lättare. Jag önskar att jag kunde förklara varför men samtidigt får jag väll finna mig i att jag inte kan få svar på allt och vara nöjd med allt som kan underlätta 

Att komma in i en sal där massor av barn i olika åldrar samlats för att dansa ut julen, vänta på att tomten ska komma och ha massor av förväntningar på hela tillställningen kan verkligen höja en ljudnivå som redan är hög. Känns som att min tinnitus har en helt annan tonart än den hade tidigare men det är det värt när det är nöjda troll som man åker därifrån med   

Samtidigt kan jag inte låta bli att fundera i bilen under resan hem om det är min PTSD eller om det är mina hjärnspöken som spökar och sätter igång alla tankar och funderingar hos mig eller om det bara helt enkelt är min längtan att förstå mig själv igen. Jag kan komma på mig själv att sitta där och bara titta på alla "normala familjer" som är där och ännu en gång kommer minnena som en film över mig och jag inser hur helt annorlunda våra liv var då mot vad alla trodde att det var. Ja jag inser nu efter att jag pratat med min "bästis" att hon reagerat över att jag alltid var ensam med att göra saker hemma och med barnen men jag trodde inte att andra runt oss upplevde det så utan att det var som jag fick höra det jag som bara gnällde och ställde för höga krav när jag sa att jag kände mig som en ensamstående förälder med sambo som levde sitt eget liv. Att jag bestraffades för uttalandet gjorde inte skulden mindre och jag tog inte upp ämnet mer. Jag kan känna en saknad att vi aldrig haft det där familjelivet när jag ser de där familjerna vara där tillsammans och samtidigt så snurrar frågan inom mig "Värdesätter ni det ni har eller tar ni det bara förgivet för att det är så det ska vara när man är en familj?" 

Jag vet att man inte vill veta om att det finns familjer där barn blir slagna, barn får se sina mamma bli slagen med både ord och slag men det är sanningen även om jag önskar att ingen skulle behöva uppleva den. 

För ett tag sedan blev jag stående och prata med en pappa som har en dotter som är i samma ålder som ett av mina troll. Han har ett förflutet som inte heller är som "vem som helst" och det gör att vi kan prata om de där sakerna som man inte pratar om med alla om för de skulle ändå inte förstå Vi kom in på detta med samvetet som man har som den föräldern som får se barnets reaktioner på det som hänt och att man hela tiden försöker kompensera barnen för det som varit och de sår som de fått. Jag kan inte låta bli att komma tillbaka dit i tankarna gång på gång för det kändes som en lättnad att det var någon mer än jag som kunde se på sig själv från detta perspektivet för omedvetet ibland och medvetet andra gånger så försöker jag kompensera dem för det som de har med sig i ryggsäcken. Jag känner skuld för det som de föddes till även om det inte var jag som orsakade smärtan och såren men jag hade önskat att jag hade kunnat ge dem så mycket mer när livet började. Samtidigt försöker man som mamma att förbereda dem på livet som kommer ~ det är en svår balansgång och jag vet inte om jag alltid gör rätt men jag väljer att lyssna på mig själv när det gäller dem, att ta råd av dem som har större kunskap när jag känner att jag inte vet åt vilket håll jag ska gå och höra min morfars ord när jag tvivlar på mig själv som mamma ~ Har man gjort sitt bästa så kan man inte göra bättre

Jag tror att när man blir mamma så får man ett till hjärta, sitt mammahjärta som för resten av livet kommer att kämpa för barnens bästa och göra ont när det inte är för barnens bästa och jag tror även att det känner av när andra barn far illa, mitt gör det ialla fall. Jag tror även att man får ett större samvete för det känns som att jag hela tiden har dålligt samvete för något när det gäller trollen även om jag vet att mycket av skuldkänslorna ligger i min PTSD och den spelar in på samvetskänslorna. 

Jag vet att jag kan inte göra något åt det som en gång var och jag kommer få leva med min "filmvisning" av minnen som kommer när jag inte vill det men framtiden kan jag påverka. Jag är inte Gud så jag kan inte styra något men jag kan göra mitt bästa för att vi ska ha fina minnen av det som är våran del av livet och jag hoppas att vi en dag när vi sitter och tittar tillbaka på den kan le och minnas den med glädje även om vi inte är en av de "normala familjerna" 

  CRAMAR   

......ärligt mot sig själv! Men hur gör man det när det känns som om man hela tiden måste kompromissa med att antingen svika sig själv eller andra i de val man gör i livet och jag i min natur är en sån som avskyr att såra andra. Samtidigt vill jag inte att det ska vara så lätt som det är att svika mig själv och det som känns rätt innerst inne för mig. 

Jag vet inte hur många gånger jag har fått höra av min älskade H att jag är "brutalt ärlig" och att det är det som hon uppskattar med mig att jag inte lindar in saker, att jag säger vad jag tycker, tänker och känner dessa timmar när vi suttit och nött och blött saker ut och in och sett problemen ur alla vinklar som går att se dem ur men ändå är det så "lätt" att vara det mot andra men så svårt att vara det mot mig själv. Jag som avskyr falska människor och inte är falsk mot någon är det mot mig själv ~ hur illa rimmar inte det....... jag som inte sviker dem jag älskar och ändå gör jag det gång på gång mot mig själv är det ett bevis på att jag än idag inte har lärt mig att älska mig själv? Det vore så enkelt att bara skylla det på mitt förflutna och en del av skulden ligger nog där med men samtidigt så ligger nog största delen i att jag är så rädd i att såra andra men så van att inte se till mig själv att detta är det lättaste att göra. Gamla hjulspår är alltid de lättaste att följa för de följer den vägen som man vet vart den redan leder medan man måste jobba för att få nya hjulspår och det är en ovisshet att inte veta vart de leder. 

Under min terapi har jag så många gånger tagit upp detta ur olika synvinklar att jag sviker mig själv men jag har nog aldrig förr satt orden på dem som jag gör nu denna gången som jag analyserar detta. Min första terapeut som jag hade efter den sista misshandeln sa till mig att jag skulle minnas en sak från henne: Livet och minnena är som ett hjul och de kommer tillbaka gång på gång. Varje gång som de dyker upp så behöver de bearbetas en gång till men det är inte i samma vinkel eller på samma sätt som man gjorde det gången innan utan man måste vara öppen för att se dem ur nya vinklar med nya ögon och möta dem med den nya erfarenheten som livet gett en.. Jag inser att hon hade så mycket insikt i dessa ord men det krävs så mycket mod för att göra detta. Hon skrapade upp mig från ingenting och vågade tro på mig igen och ge mig tron på att jag skulle klara det som låg framför mig och jag gjorde det nu måste jag tro att jag klarar av det som ligger i dessa ord med. 

Min terapi som jag går på nu har lärt mig i de utmaningar som jag får vecka efter vecka att det är så otäckt lätt att falla tillbaka i de olika mönster och beteenden som jag hade för att överleva när jag befann mig i Helvetet. Utan dem hade jag inte överlevt då och det lärde sig kroppen fort nu måste jag lära mig att jag behöver inte dessa beteenden längre för de stjälper mig istället för att hjälpa mig. Jag vet att jag måste och borde lyssna på den rösten som jag har inom mig för den säger mig vad som är rätt för mig och vad jag behöver ändå så tystar jag ner den. försöker rusa i från den och tänka på vad alla andra behöver, känner eller kommer att känna om jag lyssnar på mitt innersta. Varför tänker jag inte istället på vad jag skulle känna om jag lyssnar på denna rösten och gör som den säger........ jag vet att jag skulle känna lättnad och frihet för den vet vad jag behöver för det är mitt jag som är den rösten. Det som alla lyssnar till när de ska ta beslut och veta vad som är rätt för dem eller vad som inte är rätt. vad de känner eller tycker men istället väljer jag att lyssna på det som berättar för mig vad alla andra kommer att tycka, tänka och känna om jag lyssnar och gör det som känns och är rätt för mig. Ändå vet jag att de gånger som jag gått efter mitt innersta så har det blivit helt rätt och jag har känt en frihet som inte kan förklaras med ord. 

Min psykolog brukar många gånger säga till mig "Om det var din bästa vän som hade det så här/ kände så här/ berättade det här......... eller att du såg att hon kände så här och mådde så här vad skulle du säga, göra och tycka?"

Jag behöver inte ens tänka efter de gångerna för jag vet att jag skulle inte döma henne så hårt som jag dömer mig själv, jag skulle berätta för henne att hon skulle lyssna på sig själv utan att bry sig om vad alla andra skulle tycka eller tänka för hennes känslor är det som är viktigast och att det blir bäst för henne och de som är närmast henne. Jag skulle berätta för henne hur duktig hon är som klarar av allt det hon gör och samtidigt klarar av att stå på sig utan att hon ens ska känna den minsta lilla gnutta skuld för att det kan såra någon för hon måste för det första tänka på vad som är bäst för henne och hennes familj. Jag skulle finnas där för att visa henne att det hon känner där inne är rätt och att hon inte är ensam och att hon ska lita på de där känslorna som säger henne vad hon ska välja/göra. 

Det är precis det jag har gjort de där timmarna som vi blött och nött och jag varit "brutalt ärlig" och ja det är lätt att vara det mot andra men det är så förbannat svår att vända dessa ord tillbaka till sig själv även om det är vad jag vet är det rätta just nu. Jag vet vad som är det rätta när jag måste kriga för mina barn för då blir andra lidande än jag och de som är de viktigaste för mig men det är ännu alldeles för lätt för mig att sätta mig själv i ett "rum bakom alla andra" 

  CRAMAR   

Jag har hittat diagnosen som gjort och gör att jag är där jag är idag "malign optimism" vilket innebär att jag försöker blåsa liv i det omöjliga och det är jag i ett nötskal. Att min envishet har en stor del i det behöver jag väll inte ens tillägga men ibland kan jag inte låta bli att undra varför jag inte bara kan inse att vissa saker bara är att lämna, glömma och gå vidare för de går inte att göra något positivt av, de är "döda" och jag skulle må bäst av att låta dem förbli det med. Istället för att sörja dem och gå vidare så försöker jag med alla medel och alla krafter att blåsa liv i dem och inser försent att det inte går. Jag analyserar och analyserar och tänker att på något sätt så kommer det säkert att gå att lösa och sätter andras känslor och bästa före mig själv och innerst där inne finns det en röst som berättar för mig att jag är på väg att göra samma sak igen, nämligen att tänka på mig själv ännu en gång i sista hand och att det kommer inte att gå. Varför lyssnar jag inte på denna rösten när jag vet att det är den som har rätt och att det är min maligna optimism som gör att jag försöker får liv i det omöjliga? 

När jag var på mitt senaste terapipass så pratade vi om just detta ~ vad jg gör mot mig själv och vad jag tillåter att andra gör mot mig. Jag skador inte mig själv fysiskt men samtidigt inser jag när min psykolog säger det att hon har rätt att jag skadar mig själv psykiskt när jag inte lyssnar på vad som är rätt för just mig. När jag fick frågan av henne vad det är jag behöver just nu så kan jag inte ens svara på den för jag är så van att se till vad alla andra runt mig behöver, hur de mår och vad som gör att de mår dåligt att jag har slutat att känna efter vad det är som gör att jag känner som jag gör. Just nu är det så många frågor och tankar som snurrar i mitt huvud efter att jag insett att det är så mycket som jag bara gör för att jag har gjort det, jag förväntas göra det och jag vill inte såra, och samtidigt vågar jag inte tänka tankarna till slutet för det gör att jag måste fatta beslut som kan såra människor som jag inte vill såra. Då är det lättare att såra mig själv med att ha detta snurrande inuti mig! Är det att jag har ett sånt förflutet som jag har som gör att det är så här lätt att göra så här mot mig själv?!?!?! Jag vet inte och kan nog inte få svaret på det heller 

Det är inte lätt att försöka förstå sig på sig själv fastän jag tycker att det borde vara det för jag började inte att leva tillsammans med mig själv igår precis. Jag känner mig bara så förvirrad och önskar att jag kunde sluta se möjligheter där andra för länge sedan gett upp allt hopp. Samtidigt är det den egenskapen hos mig själv som gjort att jag är där jag är idag. Hur kan det vara så lätt att vara ärlig mot männsikor som finns runt mig när det är så svårt att vara ärlig mot sig själv? Jag har ju svaren inom mig egentligen om jag bara har modet att lyssna till dem. Jag vet vad jag borde göra, jag vet vad som är möjligt och vad som inte är det och ändå så finns tanken där att kanske så kan jag lyckas att blåsa liv i just det där och få det att fungera till slut men är det de rätta för mig?

  CRAMAR   

Man kan bygga upp hur mycket man vill ~ men när allt rasar så har man ingenting kvar! Man kan bygga upp hur starkt försvar som helst men när man tar bort det så finns det bara det man har inuti kvar! Jag inser nu att vad man än bygger upp så rasar det fort och det gör ont och vem är man när det rasar....... 

Under min senaste terapi så jobbade vi vidare med detta med tankar och försvar för att komma åt min panikångest eller rättare sagt nu ska jag möta min panikångest och "ta den i hand" för nu ska jag försöka att bli vän med den för jag kan inte längre förtränga att jag har den och försöka gömma den i ett hörn. Undra om dagen kommer att komma när jag och paniken kan vara vänner? Jag tror inte det men den som lever får se! Jag upplever den fortfarande som något man inte talar om, något som är skamligt efter att ha fått höra det i mitt förra förhållande men det är en annan historia.

När vi sitter där och pratar så börjar min psykolog att läsa en text för mig och säger att jag ska säga till om jag känner igen mig själv. Jag tänker att detta kommer att bli spännande tills jag inser att texten kunde vara skriven om mig, av mig i min dagbok och jag säger bara Jaaaaa jag känner igen mig!

Kommentaren jag får är att hon hade förstått detta för att det handlade om försvarsmekanismer. Jag inser snabbt att hon har rätt men samtidigt har jag inte sett det som det utan bara som något jag har gjort men när hon säger ordet försvarsmekanismer så inser jag att det är precis det de är - precis som de mekanismer som jag är så medveten om att jag har och som jag använt medvetet och omedvetet för att överleva. Insikten gör ont och jag inser att jag har mycket att jobba med och det är bara att inse ännu en gång KBT är det bästa jag börja med men också det jobbigaste jag börjat med men tar det mig framåt så är det värt det. Tänk att jag har levt med mig själv så länge men ändå är det så många sidor av mig själv som jag har men vet så lite om

I en värld och ett samhälle av alla måsten och krav så pratas det om att man ska hinna med sig själv och det finns olika metoder och man kan gå på ditten och datten för att få hjälp med det. Det pratas om att man ska hitta sig själv och jag är ständigt på jakt efter mig själv känns det som för jag förändras och jag växer och jag minskar allt eftersom jag bygger upp mig själv efter det som varit och när det händer saker som påminner mig och trycker ner mig igen. Mitt i allt detta så kan jag inte låta bli att ställa frågan Hur hittar man sitt sanna jag utan försvar och onormala krav? Jag skulle inte ställa ens hälften av kraven som jag ställer på mig själv på mina vänner men när jag ställer dem på mig själv så ifrågasätter jag det inte ens för det är naturligt tills jag får i uppgift av min psykolog att titta på mina tankefällor. Jag tänker så många nedvärderande tankar om mig själv som jag inte ens reflekterat över att de är dömande för de tillhörde bara mitt tankemönster att det behöves någon utanför innan jag började reflektera över hur jag behandlade mig själv och insåg att jag hade tagit med någon annans beteenee in i mitt nya liv. Jag inser att det är så mycket som påverkar att det inte är lätt att bygga upp något men det är väldigt lätt att riva ner det och frågan är fortfarande ~ vem är man då? 

Just nu känns det som att jag står Mitt i ett kaos där det även är kaos inom mig och jag vet inte vad jag ska känna eller tycka men jag tror att jag behöver tillåta mig att vara i det här kaoset för jag är alltid den som ska ha kontroll över allt. Helst skulle min almanacka vara planerad för månader framöver och det skulle inte förändras för att jag skulle känna att jag har kontrollen men det är inte så det ser ut just nu och det är det jag måste acceptera. Jag kan inte sätta etiketter på det som rör sig inom mig men jag får känna så att det är rörigt och jag kommer inte rasa ihop av det utan det tar bara mer energi av mig än när jag kan säga vad det är jag känner och tycker men om jag accepterar det här så har jag tagit ytterligare ett kliv i att komma framåt i livet och i utvecklingen. Jag kanske inte har funnit mitt sanna jag än men jag gör det inte genom att motarbeta det som händer inom mig och just nu kan jag bara acceptera att det är kaos och försöka göra det bästa av det. Jag inser att jag måste lägga alla försvar jag har åt sidan och försöka möta livet ändå för det är inte bara att överleva det är att minnas det fina som faktiskt finns där med även om det är svårt att se där ibland men kanske är det så att bara jag försöker se rosorna bland taggarna så lyckas jag bara se dem till slut. Kanske kanske om jag försöker tillräckligt mycket............................................
.

  CRAMAR    

Kan det vara så att när vardagen och livet är jobbigt så väljer man att plocka fram minnen och "leva i dem" en stund? Kanske för att man vet att man överlevt och klarat av dem en gång redan eller bara för att slippa läågga livspusslet en liten stund ~ dessa bitar är ju redan lagda. Kanske är man inte ens medveten om att man växlar över till minnes-läget utan att det är en ren överlevnadsinstinkt

I mib minnes-ryggsäck finns fina minnen, hemska minnen, minnen som gör mig glad och som får mig att må bra men även de som har motsatt effekt. Hur de än påverkar mig så har jag ändå upplevt dem en gång tidigare och det känns bekant men fram för allt så vet jag att jag har överlevt och klarat av det här en gång innan vilka känslor minnena än väcker hos mig. Det kan finnas en trygghet i den vetskapen vare sig det är medvetet eller omedvetet. Hur jag ska tackla det som är här och nu är ibland mer skrämmande för de reaktionerna är jag inte alltid beredd på och inte heller alla känslorna som det väcker hos mig.

Min psykolog har pratat om att jag har ett "säkerhetstänkande" när det gäller mig och att undvika paniken i olika situationer och på något sätt så känns det som att det här också är ett sådant tänk. Jag känner själv att jag inte alltid är beredd på alla känslor och reaktioner som livet och vardagen väcker hos mig och då är "minnesvägen" en liten flykt ~ i alla fall de gånger som jag kan välja om jag vill ta den eller inte. De gånger som jag tvingas in på den mot min vilja blir det ofta en mardröm för det  är då som de mörka minnena kommer som väcker all skräck och de känslor jag inte vill känna eller jag minns de minnen jag försöker förtränga och glömma. 

Samtidigt inser jag att jag är mer i kontrollbehov än jag egentligen vill erkänna. Jag vill inte förlora kontrollen över känslor, mig själv, minnena eller något som påverkar mig men det är inte så livet ser ut. Jag vet att man inte kan ha kontroll över allt och minst över känslor och tankar och ändå så försöker jag att hela tiden ha det för att inte bli överväldigad av reaktionerna som de kan föra med sig om jag släpper "kontrollen" och ger dem fritt spelrum, om jag riskerar att komma in på den "mörka minnes-vägen". Kommer någonsin mitt kontrollbehov att minska eller är det en konsekvens av att ha levt i ett destrutkiv förhållande där jag  var den som blev styrd som en marionettdocka och inte hade någon kontroll utan blev styrd av den som hade all kontroll? Jag vet inte det kan bara framtiden ge mig svaret på. 

  CRAMAR