Idag snurrar en tanke i mitt huvud i 110 och det är detta om man som offer är den starka eller den svaga?! Jag har haft svårt att ta till mej att jag har varit ett offer i detta men jag börjar vänja mej vid tanken och just detta att min självbild från tiden i helvetet har varit den att jag har varit svag och att jag hela tiden har lagt mej. Jag håller sakta men säkert på att vända mot en insikt om att jag är ett offer och att den syn jag har haft på mej själv inte stämmer.

Jag känner att kanske var det jag som var den starka och det hela har kommit från en mardröm som jag hade inatt. Jag är inne i en period igen med mardrömmar och det är något som ligger omedvetet förmodar jag som väljer att komma in och bli bearbetat på detta sätt men det som är värst är att dessa mardrömmar är saker som har hänt och som återupprepas i drömmar och jag är den som iakttar istället för den som utsätts för övergreppen.

Inatt drömde jag om när Äcklet försökte plåga ur mej vem det var som hade "ljugit" för mej att han var otrogen och jag har lovat mej att denna person kommer jag att skydda till den dagen då jag dör och trots alla slag, hårda ord och hot så höll jag tyst. Tanken kom när jag vaknade imorse att i den situationen var det ju jag som var starkast. Han lät sin frustration gå ut över mej att någon var så rakryggad att de sa det direkt till mej det alla andra visste men ingen vågade säja och jag klarade av att hålla tyst. Jag kan se de gånger som jag har gått emellan för att skydda barnen och att jag tog det som var menat för dem för att skydda dem och det hade jag inte kunnat göra om jag hade varit så svag som jag tror. Hade jag varit som den jag ser när jag tänker på mej själv så hade jag inte gått emellan eller ens orkat reagera.

Hur många gånger har jag inte sagt vad jag tyckte och tänkte även om jag visste att jag skulle bli straffad för det! Jag har verkligen kämpat för att vara den personen som jag var innan men jag har inte lyckats vara den men ändå så har den funnits nertryckt där inom mej men den har aldrig försvunnit helt. Jag har klarat av att sköta jobb och barn trots mängder av förbud. Jag har klarat av att leva på noll och ingenting för att jag inte hade pengar på kontot och att han kollade allt jag gjorde. Jag lyckades tom gömma undan lite pengar för att jag skulle kunna köpa saker till barnen om vi gjorde utflykter och hur jag hade blivit bestraffad om han hade upptäckt detta vågar jag inte ens tänka.

Jag har lyckats göra jul och kalas till barnen trots att jag har kämpat mot tio saker. Jag har lyckats ta mej ur det och bygga upp barnen igen så att de vågar göra saker som de inte har vågat tidigare. Jag håller på att lära mej att sätta gränser igen och det kommer att ta tid men jag kommer att lyckas för trots alla bestraffningar så har jag ändå inte blivit helt utsuddad utan det har funnits en vilja inom mej och jag har försökt att bryta mej loss.

Detta ger mej egentligen svar på mina egna funderingar att man är stark som offer för man överlever att vara rädd, på helspänn hela tiden och att ligga steget före psykopaten. Jag lyssnade alltid på vilket sätt han gick för att lägga upp en strategi hur jag skulle vara när han kom in eller hur jag skulle handla för att det skulle gå ut över mej istället för barnen. Jag har legat steget före med att det inte skulle förstöras barnkalas och att det var bättre att reta upp honom hemma innan gästerna kom än att jag skulle bli förnedrad inför dem. Vad jag ångrar att jag höll på med det spelet för om jag hade varit mer öppen med vad som hände hemma så hade jag haft vittnen men då var det ju mitt fel - för det var ju vad jag hela tiden fick höra så varför skulle jag visa det för andra hur värdelös jag var. Nä, nu ska jag verkligen försöka försonas med tanken att jag har varit ett offer och att jag genom det kanske kan ta nästa steg i livet och bearbeta ännu en del av det som har hänt. Ensam är stark trots allt! PUSS från Häxansurtant   

Och jag är stolt över att jag befinner mej där för jag har aldrig varit där tidigare för redan som barn hoppade jag över den! Jag är trotsig i mycket just nu men för mej känns det som att det är ett sätt att lära mej att sätta gränser och att bygga upp mej själv. Jag avskyr just nu när follk ska berätta för mej vilka jag ska ha kontakt med och vilka som inte är bra - jag är vuxen och jag kan bestämma det helt själv. Och när någon berättar för mej ja då kommer trotset och så gör jag i alla fall som jag vill. Jag försöker att börja sätta gränser igen och det känns underbart.

Jag har tagit bort många ur mitt liv som jag kände bara tog energi men gav inget tillbaka och jag känner att dessa personer saktar ner mej istället för att putta mej framåt. Vilka personer jag har kontakt med det är mitt beslut för ingen annan kan veta vilka som är bra eller dåliga för mej. Jag är inte den öppna boken som många verkar tro - jag berättar det jag vill och sedan är det stopp. Det finns något som heter privatliv och jag värnar om det. Denna blogg använder jag som ett ställe där jag kan säja det jag känner för den stunden jag kan bearbeta det som har hänt och det är mina ord som finns här. Det här är mitt utrymme och jag tänker använda det. Här hjälper jag mej själv att bygga upp den personen som en  gång försvann - nämligen jag!

Jag har idag konstaterat att jag har lyckats fyllai ögeonen på streckgubben som suddades ut för jag vågar och kan se vad som har hänt och vad som händer. Och jag vågar se det som inte är bra och ta bort det. Jag har målat i munnen igen för jag vågar prata om det och jag har börjat fylla i hjärtat och känslorna för jag vågar känna igen fastän det gör ont och många gånger känns tomt och inte så många positiva känslor.

Igår fick jag en fråga av en som står mej nära som jag har tänkt på hela natten. Jag pratade med henne om detta att jag känner mej rädd och är på helspänn hela tiden men att det känns mindre när jag är hemma än ute. Hennes reflektion var att hon skulle bli galen av att känna så men jag känner mej inte galen. Jag är trött men jag kan hantera den tröttheten. I natt slog det mej att när jag bodde tillsammans med Äcklet så var jag rädd och på spänn hela tiden även hemma. Jag hade aldrig ryggen vänd mot honom för då var jag inte beredd när det kom ett slag eller en spark. Jag var alltid på spänn och kände efter vilka vibbar det kom. Jag väntade alltid och lyssnade och hela tiden fick man vara rädd för vad som kunde hända men även vara på helspänn så man kunde parera när det hände något. Nu har jag iallafall ett hem som det inte sker övergrepp i så just nu känner jag att det finns ett + i mitt liv som inte fanns där förr. Jag måste försöka se de små ljusglimtarna för annars kommer jag aldrig att orka. Jag använder ett gammalt och utnött uttryck som jag och min Olyckssyster använt i flera år men vi väntar fortfarande "När natten är som mörkast är gryningen nära" och jag vet att en dag kommer gryningen till oss med! Den tar bara onödigt lång tid på sej men vad ljust det kommer att bli när den väl kommer och till dess kommer jag att bestämma vilka jag vill ha kontakt med SÅ DET SÅ!!!!!!!

PUSS från en trotsig Häxansurtant    

Ikväll väcktes många många minnen till liv. Jag hjälpte till på en julfest och i detta hus som den var har jag bott en gång i tiden och det var även här som jag träffade Plumsen och blev tillsammans med honom. Två av alla de som bodde där då bor fortfarande kvar och dem fick jag träffa ikväll och det var så kul flr på något sätt så kom minnena ännu mer tillbaka när jag pratade med dem. Det är ungefär tolv år sedan jag bodde i det huset men de hade en så klar bild av hur jag var då så det kändes som igår.

Ovanpå mej bodde det en äldre dam som varit hårfrisörska innan hon gick i pension och idag så sa hon att hon alltid var så imponerad av alla mina färbyten på  håret (det är råttfärgat från början och hur kul är det!! Nu får jag färga det för att jag annars är gråhårig sedan misshandeln) och att jag fick till dem så bra och det känns så roligt att höra det från en som har jobbat med det som jobb. Jag bytte verkligen hela tiden och det var inte små förändringar. Det var i princip från blond till becksvart men på något sätt är det så typiskt mitt gamla ja för då vågade jag. Har aldrig haft bra självförtroende trots det så vågade jag prova och jag kände mej fin när jag färgade håret eller bytte frisyr. Under åren med Äcklet så försvann det för det var bara klag när jag färgade håret så jag lät bli. Det var ingen idé att byta frisyr heller för jag fick höra till en början att det var fint sen blev det svartsjuka när någon annan sa det och då fick jag skit hemma för det. För då hade jag gjort mej fin för att vara otrogen och flörta med andra och nästa stund så fick jag höra att jag aldrig gjorde mej fin för Honom. Jag kan lova att det inte var lätt att vara till lags så någon gång efter vägen så gav jag upp!

Idag gick jag upp till översta våningen och fastän det var ombyggt nu så kunde jag nästan höra ljudnivån när Plumsen bodde där och vi blev ett par. Det var då studentlägenheter så det var high-life där för det mesta men jag var oxå ung så det spelade mej ingen roll. Jag kunde minnas diskussionerna som vi hade när han flyttade därifrån om vi skulle skita i det eftersom det var rätt nytt eller om vi skulle prova på att ha distansförhållande och det blev det sista alternativet. Jag kan minnas det där pirret i magen när jag kom hem och han hade satt en ros i min brevlåda och bara känna känslan att vara kär i hela kroppen. Jag skulle kunna berätta hur många minnen som det vackte som helst men jag ger mej där.

Sen när jag kom hem igen så kände jag mej så tom och jag kunde inte sätta fingret på varför jag kände så tills jag insåg att jag aldrig hade känt så när jag blev tillsammans med Äcklet. Jag hade aldrig den känslan utan det var mer en berg-och-dalbana redan från början. Någonstans ringde det varningsklockor redan från dag ett med Honom men jag valde att inte lita på min magkänsla. Det var så intensivt, så överdrivet och jag tror att det var det som väckte de känslorna. Sen innan jag visste ordet så satt jag fast och det är det som känns så tomt. Jag känner att jag aldrig kommer att kunna lite på någon mer till 100 procent så det känns som ett förhållande i framtiden det är lika bra att glömma för både jag och barnen är så brända och att vara tillsammans med någon som man inte litar på det känns inte heller bra. Jag kommer alltid att leta efter varningstecken och jag kommer alltid att undra när första slaget ska komma. Och då tänker jag - är det verkligen så livet ska se ut för mej?! Jag vill inte att det ska vara så men det känns och jag tror att det är så det kommer att se ut. Uttrycket att bränt barn skyr elden är sant och det gäller även på mej fastän det inte är elden jag skyr!

Nu ropar sängen på mej så jag säjer åter

PUSS från Häxansurtant   

Jag känner mej verligen som det sedan min tand försvann och fastän det inte syns att den är borta så finns Häx-känslan kvar!

Och dessa spökträd gick jag förbi efter att ha varit på utveklingssamtal om Liten. Jag kan lova att jag var två meter lång när jag gick därifrån för nu har jag fått så mycket lovord om mina barn å det känns så skönt för fastän jag är världens sämsta på att ta komplimanger så kunde jag ta åt mej när hon sa att vi hade en sån kärleksfull och trygg relation och att jag var en jättebra mamma. Det känns så skönt att få höra det för då kanske jag kan minnas det de dagar som jag känner mej nere och tycker att jag inte lyckas med något. Att Liten hade utvecklats och var duktig och före sin ålder är oxå kul att höra för det var som jag sa till hennes fröken att Liten påminner mej om hur de andra barnen skulle ha varit om de inte hade blivit så kuvade av honom. Samtidigt är det jobbigt att se hur de andra skulle ha varit i utvecklingen om Han inte skulle ha utövat övergrepp på dem!

Egentligen så känner jag att jag skulle sova nu men jag måste bara skriva av mej så att tankarna försvinner lite. Skruttan var helt i panik nu ikvöll för att det kom minnen av det hon tidigare varit med om. Och jag känner mej så maktlös för jag skulle verkligen bara vilja sudda ut dessa minnen och fylla på dem med nya glada. Jag önskar att hon skulle ha några positiva minnen av sin pappa men det har ingen av dem och det känns så hemskt att det är Han som jag valde till deras pappa men samtidigt hade inte de funnits om det inte var för att det var just han som var pappa.

Jag känner att ju mer jag får veta som Han utsatt dem för dessto mer undrar jag vem det är som jag levde ihop med. Och dessa funderingar kommer även när det gäller mina minnen som kommer fram efter att ha varit förträngda för att jag inte har orkat minnas dem. Och det är så hemskt att man känner så när man ändå har levt tillsammans med personen. Jag kan idag inte säja att jag känner honom för jag vet inte vilken av alla sidor som Han har visat som är Han. Jag vet iallafall att jag skrev kontrakt med djävulen när jag blev tillsammans med Honom för i mina ögon är Han en djävul för ingen människa med känslor kan göra det som han har gjort.

Jag känner även att när jag tänker i dessa baner så förnekar jag mej själv på ett sätt! Jag hade inte varit den som jag är idag och jag hade inte haft barnen om jag inte hade träffat Honom. Och mina barn  är helt underbara så något bra kom av denna relation och kanske är det så jag får se det för att stå ut. Det är dock väldigt svårt att tänka så när det mesta av relationen är negativ. Jag får göra det bästa och sedan kan jag inte göra mer så enkelt är det.

Nu ska jag lägga mej och läsa lite innan jag somnar!

PUSS

Jag vet att det låter helt idiotiskt men jag började fundera och det är efter min terapi som denna tanke har kommit. Jag menar verkligen inte att det är rätt att misshandla någon eller utsätta någon för övergrepp för det är det värsta man kan göra mot någon.

Jag känner att jag har fått en andra chans efter misshandeln! Den innebär mycket kämpande och många strider men kanske leder det till ett resultat som jag inte hade kunnat uppnå utan denna händelse. Innan misshandeln har jag flera gånger försökt att komma från Han men det är inte gått. Jag har aldrig haft pengar eftersom han har styrt över ekonomin, jag har inte haft den möjlighetern för att vi har haft barn tillsammans som Han har utsatt för övergrepp och jag visste att jag inte kunde skydda dem mot Honom om inte jag fanns där för dem. Sen visste jag inte att det var övergrepp i den utsträckningen som jag vet idag men det räckte för att jag skulle gå emellan och ta slagen istället för dem. Jag var en gång när Skruttan var liten till sjukhuset pga att han hade brutit en del av min kropp men INGEN av sjukhus personalen frågade om jag ville anmäla eller visade på något sätt att detta var fel och när man är kuvad och har hört tillräckligt många gånger att det inte är någon ide att man berättar för att ingen kommer att tro en så tolkar man deras tystnad som att de instämmer med honom. Jag tog ändå mod till mej och berättade precis vad som hade hänt och detta fördes in i min journal men ingen gjorde något. Skruttan var då 6 månader och jag tycker idag att det är konstigt att ingen tänkte på henne åtminstone om de inte ville tänka på mej.

Misshandeln och tiden efter har visat vilka mina riktiga vänner är. En del som jag trodde skulle vara mina vänner försvann av rädsla och att man inte ville att något sånt här skulle finnas i ens närhet medans andra som jag trodde skulle försvinna finns för mej i vått och torrt. Andra vänner har jag fått under resan och jag har lärt mej att det är inte tiden som man varit vänner utan hur man är vänner som betyder något.

Jag har fått en chans att bygga upp mej och barnen igen och jag har fått hjälp med det genom kunniga personer. Jag har blivit utredd som förälder in till under underkläderna känns det som men det har bevisat för mej att jag är en bra mamma och det suddar lite ut Hans beskyllningar att jag är värdelös och att jag inte klarar saker även om jag hör det i mitt huvud ibland. Jag har fått lära känna människor på myndigheter som jag vet ställer upp för mej och barnen vad som än händer och att de vet att jag har kört med helt öppna kort. Hur många har kontakt med tidigare utredare efter att de avslutat utredningarna? Jag tror inte att det är många men jag är stolt och känner mej trygg i att jag har det.

Jag kan idag se Honom genom andra "glasögon" och även mej själv och hela situationen och jag kan idag se att det var Han inte jag som var svag. Det var inte jag som var så rädd att jag slog och förnedrade andra. Det jag gjorde var att ha strategier hur utbrotten skulle avta så fort som möjligt och lämna minst skada. Ibland lyckades jag medans andra gånger var jag säker att jag skulle dö! Idag börjar jag känna mej stark och jag kan erkänna att jag har en lång väg att gå tills jag blir en hel person igen, om jag någonsin blir hel. Mina skador kommer att följa mej hela livet men på något sätt känns det som att de och misshandeln är "priset jag fick betala" för att jag skulle bli fri från honom, överleva och kunna bli en mamma, person. Detta kan säkert låta helt sjukt för en del men det är så det känns.

Idag kan jag se en framtid, jag kan skratta med barnen och jag kan vara den mamma och person som jag vill vara och som jag håller på att bygga upp! Jag kan säja till mina vänner att jag älskar dem utan att bli kallad för lesbisk, jag kan trösta mina barn utan att få höra att jag gör dem till töntar och att barn måste lära sej att tåla lite smärta och inte springa till mamma jämt. Jag kan och jag SKA bygga upp mina barn till starka individer som inte finner sej i det mamma har gjort och som vet att det mamma har utstått är fel men att inte skulden är hos dem. Jag vill att de ska kunna vara stolta och säkra över sej själv och jag är stolt över de personer de har blivit till idag!

En dag kommer jag förhoppningsvis att vara en stark person igen som inte låter  någon sätta sej på mej igen och till den dagen ska jag kämpa. För kanske kommer det något positivt ur en sån här händelse ändå!!!!????

PUSS 

Ibland så känner jag att jag skulle behöva en kopieringsmaskin så att jag kunde göra fler uppsättningar av mej själv då kanske jag skulle hinna med det jag vill och räcka till för allt och alla! Känner mej så frustrerad för att jag ska räcka till som mamma, dotter, syster, kompis och den som man kan anförtro och som ska kunna ge bra råd och jag känner att jag inte ens vet hur jag ska räcka till och orka med allt. Mitt i allt annat ska jag även kunna bearbeta det som jag varit med om och vara en "psykolog" till mina barn. Det känns som om mitt liv verkligen går över berg och djupa dalar och just nu så är jag i en djup dal.

Det känns som just nu så sitter jag i dalen och inte många i min omgivning förstår mej. När jag inte orkar ja då får jag höra att jag är stark och jag klarar det och det känns som om det skulle vara så skönt att bara få känna att jag har rätt till att vara sur, grinig, gnällig och trött utan att få höra vad jag förväntas vara STARK! Jag sa väldigt tidigt att man måste vara stark för att kunna överleva som ett offer. För varje dag som går så inser jag bara mer och mer att det är så. Jag bara undrar när det ska ta ett slut.

Känner att jag kan inte bearbeta allt som jag skulle vilja göra för det kommer att rivas upp igen på rättegången. Då kommer såren på insidan som har börjat att läka lite och långsamt att rivas upp igen. Inget är hemligt utan jag måste berätta om allt som har varit tabu under så lång tid. Och Han kommer att höra allt!!! Han som gett mej alla förbud, som straffat mej när jag inte gjort som han hade tänkt att jag skulle göra eller vad han förväntade sej av mej. Hur många slag och kränkande kommentarer har jag egentligen fått för att jag visat att jag är en person som står upp för det den tror och tycker eller hur många slag jag har tagit istället för barnen? Jag kan inte räkna dem eller rättare sagt så vill jag inte det heller för jag vill inte minnas allt som har varit. Mina skador är nog påminnelse.

Sen känner jag att jag ställer upp och jag ställer upp och ibland undrar jag när allt ska komma tillbaka. Jag kräver inte att jag ska få tillbaka allt som jag ger men ibland skulle det kännas skönt att ha ett utrymme där jag får tillbaka mer och att jag blir sedd. För jag känner att jag måste börja värna mer om mej och den som jag är! Fick besked idag av biblioteket att boken som jag beställt som handlar om att vara i greppet på en psykopat och jag känner att jag behöver läsa den för att lägga pusselbitar och det är det jag ska göra. Jag har fått höra att han jag levt ihop med och som är pappa till barnen är psykopat av flera myndigheter, instanser och personer. På något sätt försöker jag nog att hitta en orsak till att han gjorde detta mot mej och barnen som han har gjort! Det finns ingen ursäkt och hur mycket teori jag än får så kommer jag känna att skulden för det som hände ligger hos han men jag behöver få veta vem jag levt ihop med om jag tittar i andra glasögon än de jag haft på mej genom hela förhållandet. De glasögonen ser man inte verkligheten genom för den är för svart men nu har jag vågat ta av mej dem och nu ska jag se och lägga mitt pussel även om det tar tid för att jag ska kunna gå vidare i livet. Och jag ska klara att komma upp ur min dal och komma upp på det höga berget igen!

Puss och God natt    

Satt här ikväll och tittade på ensam mamma söker och jag inser att jag är kär i kärleken. Jag vill ha det så jag vill vara lycklig, att känna den där känslan i kroppen när det bara pirrar i hela kroppen, man är stolt över sin partner och man känner sej bekräftad och att ens partner tycker att man är vacker och det bästa som finns. Jag har haft det en gång med Per att vi var på samma plan och hade lika mycket utrymme i förhällande. Som ett slag i magen efter detta kom insikten att med Honom har jag alltid känt mej liten, värdelös och att jag var tvungen att förtjäna honom hela tiden och det gjorde jag genom att förinta mej själv. För det är det som jag gjort under alla dessa år - suddat ut mej själv som person och stängt av alla känslor.

Nu inser jag att vara kär i kärleken i mitt fall betyder att jag vill ha det men jag kan inte se att jag kommer att ha det eftersom jag inte kan se mej med en partner. Jag kommer alltid att vänta på det första slaget, på den första kommentaren som slår undan benen på en och som får mej att känna mej värdelös. Jag skulle aldrig kunna ta emot presenter för min erfarenhet av det efter dessa år det är att det är belöning för att jag hade skött mej genom att inte säja något som jag visste skulle vändas mot mej, jag höll allt helt undanröjt, jag ställde inga krav och skötte allt utan Honom så Han fick leva sitt liv som han ville och att när det passade Honom så fick Han leva sitt familjeliv med Hans regler så länge det passade. Jag var en hundvalp som lydde Honom. 

Om jag så skulle träffa världens mest underbara person så skulle jag ALLTID vänta på detta och att han skulle visa sin rätta sida. Jag skulle vara beredd och analysera alla handlingar och det känns inte rätt mot någon att få detta bemötande av den man älskar och har ett förhållande med, därför har jag konstaterat ikväll att jag är kär i kärleken och jag ska sträva efter att jag och mina barn ska ha ett BRA liv! Det är mitt uppdrag och jag ska sköta det ensam för att inte såra andra!!!!!!

PUSS 

Och hur kan man som partner till denna låta honom prata så om en av hennes vänner och även berätta det för mej????

Idag hörde C av sej till mej och säjer på telefonen -D han verkligen hatar dej! Jag menar VERKLIGEN hatar dej!

Jag kände tack det var precis det jag behövde denna dagen. Jag känner mej nere för att jag har så ONT, har ingen energi och jag hör Honom mala i mitt huvud att jag är fet, ful och vårdelös, så detta var verkligen det som jag inte behövde. Sen kommer en hel ramsa med vad det är D inte tycker om med mej eller vad det är han säjer och jag känner bara att detta är mer än vad jag klarar och om det var äkta vänskap ja då hade hon inte sagt det till mej.

Jag hade om jag hade en partner inte låtit han prata illa om Mickey Mouse och jag hade ABSOLUT inte berättat det för henne (nu slog mej ironin med ett manligt namn på en tjej men men hon valde det själv   ). Då känner jag bara att det återupprepas igen det att någon slår på mej när jag är nere!  Är detta något jag utstrålar att varsågod det är bara att trycka ner mej eller vad är det? Jag känner att det finns så mycket i mitt liv just nu som jag inte behöver men jag vet inte hur jag ska rensa bort det. C bad jag dock dra till ett varmare ställe!!!!!    Andra saker kan jag inte rensa bort lika lätt men jag ska sluta att ge av mej själv när jag känner att jag inte får något tillbaka och efter att ha blivit kallad Duracell-kanin igår som har en fart på 110 (kan inte hålla med helt men till viss del) så får jag väll fundera på hennes råd att börja dreja men Yoga det hade jag redan kommit på att jag ska börja med igen för det var ännu en av dessa saker som jag gav upp för Hans förbud.

Detta att hela tiden förklara mej ska jag oxå träna på för nu har jag lärt mej att det är ett beteende som man får efter att ha levt i ett sånt förhållande som jag har gjort. Det kommer säkert att ta tid men jag ska lyckas och nu är det två personer som har sagt att jag har detta så nu får jag väll inse fastän det tar emot att det är så!

Usch vad jag gnäller idag! Nu ska jag hämta min tvätt så jag inte får skäll för att jag ockuperar någon annans tid oxå för nu räcker det med skit idag!

PUSS