För ett bra tag sedan läste jag en bok som heter "Män som hatar kvinnor och Kvinnorna som älskar dem". När jag läste det så var det ett uppvakande men inget trevligt sådant för detta handlade om mej och om mitt liv. Jag hade lika gärna kunnat skriva det som en dagbok men med andra ögon. Just detta hur man hela tiden  la skulden på sej själv för det som hände. "Om jag inte hade låtit skorna stå kvar vid dörren så hade han inte slagit mej! Om jag hade plockat undan sakerna som barnen hade lekt med så hade han inte sagt att jag var värdelös, vidrig ful och äcklig" och just detta att man fann sej i det för att man var orsaken till det. Det var verkligen mitt fel tyckte jag då.

En annan sak som var vidrig att läsa var detta med att de ville visa att de ångrade sej efteråt när de hade blivit "den snälla" igen och att de dels gjorde det genom att man skulle ha försonings-sex och just detta att man kände sej tvungen att gå med på det för annars visste man vad som skulle komma istället. Hur många gånger när jag sa i början, eftersom jag senare visste att jag inte kunde, att jag skulle lämna honom och att jag inte fann mej i det fick jag höra att Han skulle ta livet av sej om han inte hade mej för då var inte livet värt att leva!?! Och varje gång så köpte jag det och trodde att han hade ändrat sej och att han mådde dåligt över hur han behandlade mej.

I denna bok fanns oxå en "övning" att man skulle rita en gubbe på ett papper och sedan skulle man ta lappar som man skulle skriva elaka saker som Han hade sagt åt en och sedan skulle man fästa detta på detta papper. Detta skulle göra att man såg att det var saker som bara satt utanpå att man inte var detta utan att det kunde tas bort. Jag bestämde mej för att jag skulle göra detta idag när jag var ensam här hemma men jag klarade det inte. Mitt självförtroende som jag har försökt att bygga upp försvann och jag kände att detta var för färskt fortfarande, att det inte fanns kraft att göra det utan att det fortfarande gör ont. Så nu har jag lappar, lappar och åter lappar som ligger här utspridda vissa är det skrivet på och andra är tomma.

Jag fick höra en gång att för att man ska kunna bygga upp sej själv igen så måste man först bryta ner det som trycker ner en och kanske har jag inte kommit till det stadiet där jag kan flyta upp till ytan igen och lära mej att börja simma ännu en gång. Varje morgon när jag vaknar så ser jag en tavla som en person som har en särskild plats i mitt och barnens hjärta och hon kommer alltid att finnas där, har målat till mej. Den tavlan ger mej kraft varje dag att möta det som kommer och innan hon flyttade fick jag även en armlänk som påminner mej om att hon finns med mej och jag känner att det ger mej en sån styrka. Jag känner att fast hon såg mej när jag var som svagast så trodde hon på att det fanns en kraft inom mej att jag skulle klara detta. Och det är något som verkligen är viktigt för mej att se att det finns personer runt mej som ser att jag klarar saker även när jag är som svagast och mest nere.

Mina barn påminne mej om att jag har något att kämpa för att jag har någon som är beroende av mitt beskydd. Jag älskar dem och om vi befann oss i öknen och det bara fanns lite vatten kvar så skulle de få det utan tvekan. Det finns inget som jag inte skulle vara beredd att göra för att beskydda dem. Jag förstår inte hur föräldrar kan såra och göra sina barn illa för det finns inte i min värld att man skulle kunna göra det men jag inser att det finns och att det har funnits innanför våra väggar i helvetet men jag ska göra allt jag kan för att skydda dem framåt i livet. Jag vet att de kommer att bli sårade och de kommer att möta hinder men det är så i livet men jag vill att de ska veta att de alltid är välkommen i mammas famn vad de än har gjort och vad än alla andra tycker och tänker. För vi är en familj!  

Jag kan inte säja att jag någonsin har haft bra självförtroende och att jag har tittat i spegeln och tänkt att jag ser bra ut - det har mer varit på en nivå där jag tänkt att det ser bra ut när jag har håret så eller med den mascaran osv,

Idag känner jag dock att jag blev chockad av min egen reaktion och känsla. De ringde från dagis och berättade att Skruttan var sjuk och hade fått feber. Det hade då gått flera timmar sedan jag lämnade dem där och de var inge hängiga alls då. Personalen som ringde sa bara det med ett normalt tonfall så det fanns inget jag kunde läsa in i det. På en gång så hör jag Hans röst i mitt huvud som säjer att "jag är en värdelös person och mamma och att jag inte ens kan ta hand om mej själv så hur ska jag klara mej utan honom". Jag börjar leta efter tecken på att Skruttan var hängig i morse men jag hittar inga för det fanns inga och ÄNDÅ så lägger jag skuld på mej själv.

Jag vill inte känna så här, jag vill inte höra rösten och jag vill vara stark så stark som jag kan vara när det gäller andra än mej själv. 

Varför kan jag inte vara så klok när det gäller mej själv som jag är när andra känner så här för då kan jag säja att det förstår du väll att du inte kunde veta........... Du ska inte känna så för det var inte ditt fel och allt annat som jag tröstar dem med och det kommer från hjärtat men det funkar inte när det gäller mej själv! 

Jag har blivit så hjärntvättad att jag ser mej själv som den Han ansåg att jag var. Jag har sagt det många gånger på min terapi att jag känner mej som en streck-gubbe som något barn har ritat på ett papper och tryckt så där hårt som barn gör så hur man än suddar så kan man inte få bort märkena. För varje nedvärderande ord som Han har sagt så har en liten bit av strecken suddats ut till bara avtrycken fánns kvar och nu så jobbar jag för att fylla i strecken igen och bli en hel person. Tyvärr tar det längre tid än jag vill men jag ska lyckas.............