Det heter att alla människor har samma rättigheter men är det verkligen så det fungerar i praktiken?!?

Fick jag frågan skulle jag svara nej för det känns som att vissa får chans efter chans medan vissa får "misslyckas" en gång och sedan går dem chansen förbi. Vad är det som avgör om man hamnar på de lyckigas sida i samhället eller de förlorandes sida..... är det ett lyckohjul som man får en lott till när man föds eller är det andra människor som sitter med det avgörandet i sin hand? Inte vet jag för det känns som jag försöker att knäcka koden varför det är så här men jag vet inte om det är jag som försöker göra det begripligt för mig själv hur vissa hela tiden kan "slippa undan" det som andra tvingas att gå igenom. 

Man kan kalla det så många saker och det kanske är så att "kärt barn har många namn". Hur många gånger har man inte hört människor säga att någon har "glidit på en räkmacka genom livet" är "född med lyckoklöver", ja listan skulle kunnas göra enorm men är det egentligen inte bara andra ord för att säga att de personerna inte behöver gå igenom det som andra behöver gå igenom och som kan på ren svenska vara ett helvete?!? Vissa drabbar det mer och andra drabbar det mindre och ändå så heter det så fint att vi har samma rättigheter och skyldigheter. 

Ibland känns det som att en person behöver göra ett misstag och sedan startas det en häxjakt (även om det sägs att det inte förekommer längre) och människor i omgivningen väljer att se vad de vill se. Om så personen gör hundra bra saker och en dålig sak så är det bara den dåliga saken som alla såg och pratar om de bra sakerna "råkade" alla missa. Visst är det skrämmande men hur många pratar om det.......... Kanske ska man tänka till en extra gång innan man är med i samtalet i fikarummet, ute på gatan med grannarna eller vad det nu är man har det om den där personen som "gjort det där" vilka konsekvenser det kan få för personen. Nästa gång kan det vara du och det är inte säkert att du gjort mer än ett misstag och hundra bra saker för att människor valt att se det som de ville se istället för att se som det är.......................................... Alla har vi en skyldighet för det som kommer ur våran mun och för våra ord som lämnar oss!

  CRAMAR   

Idag roade jag mig och trollen med att åka till en julgransplundring som var i en gymnastiksal en bit bort. För ett tag sedan hade det varit en omöjlighet för att det hade fått min panikångest att nå en nivå som jag inte hade klarat av men idag så valde jag att se det som en utmaning som jag hade fått av min psykolog och när jag väljer att se det från den vinkeln så går det på ett miraklulöst sätt lättare. Jag önskar att jag kunde förklara varför men samtidigt får jag väll finna mig i att jag inte kan få svar på allt och vara nöjd med allt som kan underlätta 

Att komma in i en sal där massor av barn i olika åldrar samlats för att dansa ut julen, vänta på att tomten ska komma och ha massor av förväntningar på hela tillställningen kan verkligen höja en ljudnivå som redan är hög. Känns som att min tinnitus har en helt annan tonart än den hade tidigare men det är det värt när det är nöjda troll som man åker därifrån med   

Samtidigt kan jag inte låta bli att fundera i bilen under resan hem om det är min PTSD eller om det är mina hjärnspöken som spökar och sätter igång alla tankar och funderingar hos mig eller om det bara helt enkelt är min längtan att förstå mig själv igen. Jag kan komma på mig själv att sitta där och bara titta på alla "normala familjer" som är där och ännu en gång kommer minnena som en film över mig och jag inser hur helt annorlunda våra liv var då mot vad alla trodde att det var. Ja jag inser nu efter att jag pratat med min "bästis" att hon reagerat över att jag alltid var ensam med att göra saker hemma och med barnen men jag trodde inte att andra runt oss upplevde det så utan att det var som jag fick höra det jag som bara gnällde och ställde för höga krav när jag sa att jag kände mig som en ensamstående förälder med sambo som levde sitt eget liv. Att jag bestraffades för uttalandet gjorde inte skulden mindre och jag tog inte upp ämnet mer. Jag kan känna en saknad att vi aldrig haft det där familjelivet när jag ser de där familjerna vara där tillsammans och samtidigt så snurrar frågan inom mig "Värdesätter ni det ni har eller tar ni det bara förgivet för att det är så det ska vara när man är en familj?" 

Jag vet att man inte vill veta om att det finns familjer där barn blir slagna, barn får se sina mamma bli slagen med både ord och slag men det är sanningen även om jag önskar att ingen skulle behöva uppleva den. 

För ett tag sedan blev jag stående och prata med en pappa som har en dotter som är i samma ålder som ett av mina troll. Han har ett förflutet som inte heller är som "vem som helst" och det gör att vi kan prata om de där sakerna som man inte pratar om med alla om för de skulle ändå inte förstå Vi kom in på detta med samvetet som man har som den föräldern som får se barnets reaktioner på det som hänt och att man hela tiden försöker kompensera barnen för det som varit och de sår som de fått. Jag kan inte låta bli att komma tillbaka dit i tankarna gång på gång för det kändes som en lättnad att det var någon mer än jag som kunde se på sig själv från detta perspektivet för omedvetet ibland och medvetet andra gånger så försöker jag kompensera dem för det som de har med sig i ryggsäcken. Jag känner skuld för det som de föddes till även om det inte var jag som orsakade smärtan och såren men jag hade önskat att jag hade kunnat ge dem så mycket mer när livet började. Samtidigt försöker man som mamma att förbereda dem på livet som kommer ~ det är en svår balansgång och jag vet inte om jag alltid gör rätt men jag väljer att lyssna på mig själv när det gäller dem, att ta råd av dem som har större kunskap när jag känner att jag inte vet åt vilket håll jag ska gå och höra min morfars ord när jag tvivlar på mig själv som mamma ~ Har man gjort sitt bästa så kan man inte göra bättre

Jag tror att när man blir mamma så får man ett till hjärta, sitt mammahjärta som för resten av livet kommer att kämpa för barnens bästa och göra ont när det inte är för barnens bästa och jag tror även att det känner av när andra barn far illa, mitt gör det ialla fall. Jag tror även att man får ett större samvete för det känns som att jag hela tiden har dålligt samvete för något när det gäller trollen även om jag vet att mycket av skuldkänslorna ligger i min PTSD och den spelar in på samvetskänslorna. 

Jag vet att jag kan inte göra något åt det som en gång var och jag kommer få leva med min "filmvisning" av minnen som kommer när jag inte vill det men framtiden kan jag påverka. Jag är inte Gud så jag kan inte styra något men jag kan göra mitt bästa för att vi ska ha fina minnen av det som är våran del av livet och jag hoppas att vi en dag när vi sitter och tittar tillbaka på den kan le och minnas den med glädje även om vi inte är en av de "normala familjerna" 

  CRAMAR   

Jag har hittat diagnosen som gjort och gör att jag är där jag är idag "malign optimism" vilket innebär att jag försöker blåsa liv i det omöjliga och det är jag i ett nötskal. Att min envishet har en stor del i det behöver jag väll inte ens tillägga men ibland kan jag inte låta bli att undra varför jag inte bara kan inse att vissa saker bara är att lämna, glömma och gå vidare för de går inte att göra något positivt av, de är "döda" och jag skulle må bäst av att låta dem förbli det med. Istället för att sörja dem och gå vidare så försöker jag med alla medel och alla krafter att blåsa liv i dem och inser försent att det inte går. Jag analyserar och analyserar och tänker att på något sätt så kommer det säkert att gå att lösa och sätter andras känslor och bästa före mig själv och innerst där inne finns det en röst som berättar för mig att jag är på väg att göra samma sak igen, nämligen att tänka på mig själv ännu en gång i sista hand och att det kommer inte att gå. Varför lyssnar jag inte på denna rösten när jag vet att det är den som har rätt och att det är min maligna optimism som gör att jag försöker får liv i det omöjliga? 

När jag var på mitt senaste terapipass så pratade vi om just detta ~ vad jg gör mot mig själv och vad jag tillåter att andra gör mot mig. Jag skador inte mig själv fysiskt men samtidigt inser jag när min psykolog säger det att hon har rätt att jag skadar mig själv psykiskt när jag inte lyssnar på vad som är rätt för just mig. När jag fick frågan av henne vad det är jag behöver just nu så kan jag inte ens svara på den för jag är så van att se till vad alla andra runt mig behöver, hur de mår och vad som gör att de mår dåligt att jag har slutat att känna efter vad det är som gör att jag känner som jag gör. Just nu är det så många frågor och tankar som snurrar i mitt huvud efter att jag insett att det är så mycket som jag bara gör för att jag har gjort det, jag förväntas göra det och jag vill inte såra, och samtidigt vågar jag inte tänka tankarna till slutet för det gör att jag måste fatta beslut som kan såra människor som jag inte vill såra. Då är det lättare att såra mig själv med att ha detta snurrande inuti mig! Är det att jag har ett sånt förflutet som jag har som gör att det är så här lätt att göra så här mot mig själv?!?!?! Jag vet inte och kan nog inte få svaret på det heller 

Det är inte lätt att försöka förstå sig på sig själv fastän jag tycker att det borde vara det för jag började inte att leva tillsammans med mig själv igår precis. Jag känner mig bara så förvirrad och önskar att jag kunde sluta se möjligheter där andra för länge sedan gett upp allt hopp. Samtidigt är det den egenskapen hos mig själv som gjort att jag är där jag är idag. Hur kan det vara så lätt att vara ärlig mot männsikor som finns runt mig när det är så svårt att vara ärlig mot sig själv? Jag har ju svaren inom mig egentligen om jag bara har modet att lyssna till dem. Jag vet vad jag borde göra, jag vet vad som är möjligt och vad som inte är det och ändå så finns tanken där att kanske så kan jag lyckas att blåsa liv i just det där och få det att fungera till slut men är det de rätta för mig?

  CRAMAR   

Man kan bygga upp hur mycket man vill ~ men när allt rasar så har man ingenting kvar! Man kan bygga upp hur starkt försvar som helst men när man tar bort det så finns det bara det man har inuti kvar! Jag inser nu att vad man än bygger upp så rasar det fort och det gör ont och vem är man när det rasar....... 

Under min senaste terapi så jobbade vi vidare med detta med tankar och försvar för att komma åt min panikångest eller rättare sagt nu ska jag möta min panikångest och "ta den i hand" för nu ska jag försöka att bli vän med den för jag kan inte längre förtränga att jag har den och försöka gömma den i ett hörn. Undra om dagen kommer att komma när jag och paniken kan vara vänner? Jag tror inte det men den som lever får se! Jag upplever den fortfarande som något man inte talar om, något som är skamligt efter att ha fått höra det i mitt förra förhållande men det är en annan historia.

När vi sitter där och pratar så börjar min psykolog att läsa en text för mig och säger att jag ska säga till om jag känner igen mig själv. Jag tänker att detta kommer att bli spännande tills jag inser att texten kunde vara skriven om mig, av mig i min dagbok och jag säger bara Jaaaaa jag känner igen mig!

Kommentaren jag får är att hon hade förstått detta för att det handlade om försvarsmekanismer. Jag inser snabbt att hon har rätt men samtidigt har jag inte sett det som det utan bara som något jag har gjort men när hon säger ordet försvarsmekanismer så inser jag att det är precis det de är - precis som de mekanismer som jag är så medveten om att jag har och som jag använt medvetet och omedvetet för att överleva. Insikten gör ont och jag inser att jag har mycket att jobba med och det är bara att inse ännu en gång KBT är det bästa jag börja med men också det jobbigaste jag börjat med men tar det mig framåt så är det värt det. Tänk att jag har levt med mig själv så länge men ändå är det så många sidor av mig själv som jag har men vet så lite om

I en värld och ett samhälle av alla måsten och krav så pratas det om att man ska hinna med sig själv och det finns olika metoder och man kan gå på ditten och datten för att få hjälp med det. Det pratas om att man ska hitta sig själv och jag är ständigt på jakt efter mig själv känns det som för jag förändras och jag växer och jag minskar allt eftersom jag bygger upp mig själv efter det som varit och när det händer saker som påminner mig och trycker ner mig igen. Mitt i allt detta så kan jag inte låta bli att ställa frågan Hur hittar man sitt sanna jag utan försvar och onormala krav? Jag skulle inte ställa ens hälften av kraven som jag ställer på mig själv på mina vänner men när jag ställer dem på mig själv så ifrågasätter jag det inte ens för det är naturligt tills jag får i uppgift av min psykolog att titta på mina tankefällor. Jag tänker så många nedvärderande tankar om mig själv som jag inte ens reflekterat över att de är dömande för de tillhörde bara mitt tankemönster att det behöves någon utanför innan jag började reflektera över hur jag behandlade mig själv och insåg att jag hade tagit med någon annans beteenee in i mitt nya liv. Jag inser att det är så mycket som påverkar att det inte är lätt att bygga upp något men det är väldigt lätt att riva ner det och frågan är fortfarande ~ vem är man då? 

Just nu känns det som att jag står Mitt i ett kaos där det även är kaos inom mig och jag vet inte vad jag ska känna eller tycka men jag tror att jag behöver tillåta mig att vara i det här kaoset för jag är alltid den som ska ha kontroll över allt. Helst skulle min almanacka vara planerad för månader framöver och det skulle inte förändras för att jag skulle känna att jag har kontrollen men det är inte så det ser ut just nu och det är det jag måste acceptera. Jag kan inte sätta etiketter på det som rör sig inom mig men jag får känna så att det är rörigt och jag kommer inte rasa ihop av det utan det tar bara mer energi av mig än när jag kan säga vad det är jag känner och tycker men om jag accepterar det här så har jag tagit ytterligare ett kliv i att komma framåt i livet och i utvecklingen. Jag kanske inte har funnit mitt sanna jag än men jag gör det inte genom att motarbeta det som händer inom mig och just nu kan jag bara acceptera att det är kaos och försöka göra det bästa av det. Jag inser att jag måste lägga alla försvar jag har åt sidan och försöka möta livet ändå för det är inte bara att överleva det är att minnas det fina som faktiskt finns där med även om det är svårt att se där ibland men kanske är det så att bara jag försöker se rosorna bland taggarna så lyckas jag bara se dem till slut. Kanske kanske om jag försöker tillräckligt mycket............................................
.

  CRAMAR    

Många gånger har jag önskat när jag kommer till vägskälen i livet att jag skulle kunna välja utan att känna så mycket, utan att tänka så mycket och utan att analysera men jag kan inte det och det är nog bara att inse att det är dessa processer som har fått mig att välja de rätta vägarna även om de inte har varit de enkla vägarna. Samtidigt inser jag att man måste ge sig utrymmen i livet där man bara får vara och erkänna för sig själv att här och nu orkar jag inte mer än det som är basic i mitt liv men det är så det ser ut just nu och jag får acceptera det eller nå ner tilk botten innan jag blir tvungen att acceptera det. Så lätt att inse men så svårt att ta det beslutet när man står där för det är så lätt att tänka att jag orkar en sak till sen ska jag ge mig det där utrymmet men det är en sanningen att efter den saken så kommer nästa sak som pockar på ens uppmärksamhet. Ibland önskar jag att det var lika enkelt att vara klok och se lösningarna när det gäller en själv för att man ska må bättre och komma till harmoni som det är att se det när det gäller andra men det är bara att inse att det är så mycket lättare att se det när man ser det med ögon som ser utifrån istället för inifrån 

Ibland kanske man inte förstår att man stod inför ett vägskäl förän man tagit beslutet och man har kommit in på en ny väg med nya utmaningar och prövningar och man börjar fundera att vad är meningen med detta och vart ska det leda och det känns som om det är där jag står nu. Jag tog ett beslut att ta en strid istället för att se mellan fingrarna och vips så befinner jag mig i en ny fyrvägskorsning där det känns som det finns en väg som är så lätt att gå och bara lägga över allt ansvar på alla andra och hoppas att de presterar ett bra resultat vilket de inte gjort hittills. De andra vägarna innebär olika utmaningar som kommer att leda fram till samma resultat troligen men det är bara olika svårighetsgrader/feghetsgrader på dem. Hur vet man då vem av dem man ska välja? Hur ska man veta att det blir rätt och det känns som att på minst två av dem riskerar jag att få en "kniv i rygggen" men jag är beredd på det men vet att det kommer att svida precis lika mycket. "Livet är en dans på rosor" men jag måste erkänna att det känns som om mina har väldigt många taggar som riskerar göra illa mig igen och såra mig så det gäller att tassa fram varligt och ändå så får jag nya sår men även gamla som rivs upp! Varför kan det inte vara så enkelt att den rätta vägen är den enkla vägen....... kanske för att jag insett att inget i livet är enkelt 

När jag fick frågan en gång om vilket som jag hade upplevt värst den fysiska elle psykiska misshandeln så sa jag utan att tveka den psykiska för den gjorde sår på insidan som ingen kunde se, den tryckte ner mig tills jag inte var en människa längre och den suddade ut mig, allt jag var värd, tänkte, kände eller som existerade i mig och samtidigt hade den fysiska satt psykiska spår. Här och nu inseer jag att den fysiska kan ge minnen som man inte heller kan påverka för de sitter i kroppen och de känns när minnen som man tryckt undan under en längre tid ploppar upp till medvetandet. Då kan man känna smärtan av slagen, sparkarna och knuffarna som jag fick för år sedan och jag tror inte att jag varit så här medveten någonsin om hur ont dessa minnen verkligen kan göra. I natt hade ett av mina troll en kamp mot sina egna demoner och väckte genom detta mina och idag värker varende del av min kropp som om någon misshandlat och våldtagit mig i natt och ändå vet jag att det inte hänt här och nu. Ibland känns det som att jag kommer att bli galen av detta och att få höra att de kroppsliga minnena inte försvinner men att de kan blekna gör inte kampen lättare. Kanske är det helt enkelt så att man får lära sig att inte bara dansa mellan taggarna på livets rosor, vålja rätt väg utan också dansa med demonerna utan att känna smärta - frågan är bara hur man gör det..........

Mitt i allt det så valde jag vägen att leva ett så "normalt" liv som möjligt, att acceptera att det är så här mitt liv ser ut och försöka göra det bästa av det för att inte falla ner i bitterhetens gropar så även där valde jag den "besvärliga" vägen att dölja mig bakomn en fasad som inte visar vad vi har varit med om för att inte bli klassad som offer..... rätt eller fel vet jag inte men jag vet att jag skulle inte klara av att bli klappad på huvudet och att människor skulle tycka synd om mig. Jag vill leva så normalt det bara går och vara en i mängden.......

Jag inser att hur många vägskäl jag än kommer till i livet så kommer jag att välja den väg som känns rätt istället för den som känns lätt för det är de vägarna som gjort att jag är där jag är idag och att jag kan stå på egna ben. Jag kan försvara de val jag har gjort för jag har gjort dem med tanke på trollens bästa och jag har haft hjärtat med och för mig så finns det inget som är försvarbart. Jag hoppas att det man gör med sanning och kärlek det vinner till slut även om det inte är det lättaste och snabbaste

  CRAMAR     

Att rasa och förstöra något går på ett ögonblick men att bygga upp det igen kräver energi och tid och ibland undrar jag om detta är livets gång eller om det är jag som har fastnat i en spiral där det jag bygger upp raseras för att jag ska kunna bygga upp det till något bättre eller vad är egentligen meningen?! Min morfar sa till mig när jag var liten att man skulle lära sig så mycket som möjligt i livet för man kunde aldrig lära sig för mycket och kanske är det så jag ska försöka att se det att jag lär mig något nytt varje gång jag bygger upp det igen men det är inte lätt att ha den tanken när man ser det som man kämpat för rasa ihop mitt framför ögonen för en inte bara en gång utan gång på gång!

Jag kan minnas nätterna på skyddade boendet när jag och C satt och skrattade mitt i allt elände så att tårarna sprutade och så tittade vi på varandra och sa: Det måste vara någon som försöker driva oss till vansinne genom att testa hur mycket vi klarar av och var våran gräns går innan vi blir galna....................... och det känslan finns där fortfarande ändå vet jag att ingen har den makten men att veta är en sak att ha känslan är en annan sak. ~ de går inte alltid hand i hand och är inte alltid logiska eller påverkbara vare sig av mig eller någon utanför.

Att bygga upp mina troll och deras självkänsla är en självklarhet men att sedan se den rasa är att själv dö en smula men här finns det inga tvivel jag kommer aldrig att sluta med det återuppbyggnadsarbetet för det finns inget alternativ där. Den dagen jag blev mamma skrev jag på ett avtal med blod att jag skulle göra allt jag kunde för dem i livet för att de skulle få det bästa de kunde,. Att jag inte kunde det under deras första levnadsår är något jag får leva med under resten av mitt liv men kanske kan jag "försonas" med det och mig själv en dag och inse det jag fått höra så många gånger att jag gjorde allt jag kunde och mer där till med de förutsättningar som jag hade där och då. Ändå räcker det inte för att stilla mitt samvete. Idag viker jag inte en tum när det gäller trollen och blir den ensamma lejonmamma jag är och kämpar med all styrka som finns för att skydda dem, bygga upp dem och ge dem det som är bäst för dem samtidigt som de själva får ta de strider de behöver för att klara av livet, Det är en balansgång men där gäller det att lita på sin mamma-känsla även om det inte alltid är lätt. När de inte mår bra eller det inte är bra runt dem så är det en liten del i mig som dör varje gång och bygger på det dåliga samvetet. Jag har lovat dem en sak och det är att "vi ska klara av sakerna vi möter tillsammans och att tillsammans är vi starka och att jag aldrig kommer att sluta att älska dem" Stora löften men jag vet att det är löften som jag kan hålla annars hade aldrig gett dem. Jag har lagt ner "blod, svett och tårar" och mångder av energi och tid på att bygga upp min relation till mina troll men jag kommer aldrig att ångra det för den relationen vi har tror jag inte många har med sina barn och jag vet att vi kommer klara det som kommer tillsammans för att vi kan vara ärliga mot varandra och pratar om det som är jobbigt på ett rakt och ärligt sätt

Hur ska energin räcka till att reparera mig, livet, vardagen och allt annat som går sönder? När jag var på min senaste terapi sa min psykolog att vi ska börja jobba med detta om tankar och hur de styr oss och jag välkomnar det med öppna armar för jag vet att massor av min energi försvinner ut i mitt grubblande och analyserande men samtidigt inser både hon och jag att det kommer inte att försvinna eftersom det är "jag" Just nu håller jag på att lära mig att styra mina känslor genom att vara ett "levande expriment" och tvingar fram känslor som jag inte känner mig bekväm med genom övningar och inser att jag bemästrar dem bättre och bättre. Kanske kommer dagen när jag inser att det är just det jag gör med att bygga upp det som rasar ihop hela tiden hur jag än försöker att bygga upp det också ~ jag bygger ihop det bättre och bättre och det tar mindre och mindre energi för att jag hittar sätt att göra det på. Det gör bara så ont att gå sönder gång på gång och bit för bit och se hur man blir en spillra av sig själv. Jag längtar efter att bli hel och det känns som om jag varit så nära men ändå så kommer jag inte dit för jag kommer in i spiralken där något händer så jag går sönder igen och jag kan inte låta bli att undra vad jag har gjort för att det ska bli så här?! Om man gör ett brott så avtjänar man ett straff sedan är man fri så jag vet inte vilken straff jag har gjort för att ha hamnat i denna spiral för ibland känns det som att livet jag fick när jag kom till sjukhuset är ett straff inte ett liv. Det blev en kamp för överlevnad även om varje dag innan även var det så var det med andra förutsättningar nu kämpar jag mot allt och ingenting känns det som och bara jag känner att jag byggt upp så att det är starkt och tryggt så börjar spiralen att mala ner det så att jag får börja kämpa för att bygga upp allt igen, Låter det negativt....... nä jag är bara ärlig och förskönar inte verkligheten. Kan man inte ta det så behöver man inte läsa. 

Samtidigt när jag ser i backspegeln var jag inte en individ när jag kom från Helvetet ~ jag var en utsuddad streckgumma där bara konturerna efter pennan fanns kvar som inte visste vem hon var, vad hon ville eller vad hon tyckte och jag började min resa med att lära känna mig själv igen. Dit ner har spiralen ännu inte lyckats rast mig till igen så det gäller att se framgångarna inte motgångarna. Det gäller att se styrkorna inte svagheterna för annars ger man upp! Jag inser att ibland får man stanna upp i livet och fundera över vad det är man vill kämpa för och vad som är värt att kämpa för och jag har sagt det många gånger men det är alltid för tidigt att ge upp för jag tror och hoppas att någon gång kommer det en vändning. Jag kommer aldrig att sluta kämpa för att mina barn ska bli de individer som kan gå med rak rygg och våga stå upp för sig själv och visa att ett nej är ett nej som vet vad de vill och stå för det, Jag vill inte heller känna att jag kommer till slutet av livet och känna att jag inte "hittade mig själv" även om jag kommer att få kämpa och rasa ihop fler gånger men jag får inte sluta lyssna på mig själv, vad min intuition säger och vad jag tror på. Samtidigt kanske det är dags för mig att se min erfarenhet som en resurs och styrka istället för en belastning för med den vet jag hur jag kan hjälpa oss framåt och vad som gått fel och göra det rätt nu när jag åter ska bygga upp det som rasar. Det är bara att sätta på sig "byggstället" hitta energin och se om jag hittat lösningen den här gången som inte spiralen klarar av att krossa och när jag byggt färdigt hålla tummarna och om det inte skulle hålla för en evighet så får jag inse att jag får en viloperiod och acceptera att detta är mitt liv!

  CRAMAR    

Alla människor behöver en balans i sitt liv och jag vet att det inte är enkelt eller smärtfritt att komma dit. För mig känns det som att varje gång jag börja närma mig den där balansen mellan livet och själen, med små tassande försiktiga steg, så slits den lite längre bort och det är åter dags att ta beslutet - Ska jag kämpa igen för att nå den eller ska jag ge upp här och nu?!? 

Än har jag inte tagit beslutet att ge upp även om det varit nära många gånger men det krävs mycket kraft, mod och vilja att ta det beslutet att jag försöker ännu en gång när allt hopp har tagits ifrån en när det kändes som om man bara hade ett endaste litet tassande steg kvar för att få känna hur det kändes att ha balansen där. Om det så bara skulle vara för en kort sekund så känns det som att det skulle vara värt det för det måste vara just där som reserven fylls på för att man ska orka det där lilla extra, för att man ska orka ta den där striden som jag skjutit upp så länge, för att jag ska kunna ta det där extra andetaget som fyller min kropp med lite, lite extra energi så jag känner att jag kan leva igen. Tyvärr kommer jag aldrig ifatt balansen men den försvinner inte den är bara som en frestelse långt där framme på vägen och jag vet att när jag kommer närmare den igen så kommer jag att börja smyga och tassa för att den inte ska försvinna igen men än har jag inte hunnit ifatt den.

Just nu känner jag det som att jag är en båt som bara följer med strömmen och vågorna och egentligen vet jag inte vart jag är på väg och jag hatar känslan. Jag har tappat bort mig själv i kaoset som är runt mig och inom mig och jag kan inte sätta ord på det som finns inom mig. Egetnligen så vet jag inte om det leder mig någonstans eller om jag ens är på väg eller om det bara är en kåänsla för det känns som om det inte är jag som styr det. Jag kommer ingen vart inom mig sjåälv och hur kommer man då någonstans utanför? Om man inte hittar det man söker hur ska man då få svaren som man behöver? Det känns som om jag har fått en karta som jag ska följa men den har suddats ut framför mina ögon så jag vet inte hur jag ska ta mig från den platsen där jag är nu till den platsen där jag kan hitta det jag behöver för att få någon balans, eller för att det ens ska lugna sig i det kaos som är inom mig. Allt jag känner är frustration för jag skulle vilja förklara för andra, för mig själv men det finns inget som går att förklara i detta kaos för jag hittar inte orden, det finns inga som kan förklara för jag förstår inte själv. Det enda som finns är minnen och tankar som gör ont och som gör att det blir ett ännu större kaos än det redan är. Jag önskar att det fanns något jag kunde göra som gjorde att jag kunde stoppa allt som händer inom mig, lugna det men det går inte det är bara att följa med och kanske är det just så det är att motgångarna som jag möter nu en gång kommer att ge mig svaren även om det inte alls känns så när jag är mitt i det.

Vad är det som ska få mig att bli "nöjd"? Det känns som att jag egentligen borde känna att jag kommit till ett ställe i livet där jag har allt efter att bara ha levt med de kläder som jag hade på kroppen och bodde "inlåst" ändå så är det kaos inom mig. Det väcks hela tiden nya saker och jag möter dem och jag bearbetar dem men hela tiden så kommer det nya. Kommer jag någonsin att komma till botten av alla dessa saker som måste bearbetas eller kommer jag att vara som en bubblande flaska hela mitt liv där jag aldrig vet vad som kommer upp nästa gång, där jag inte vet när båten ska ta mig ut på resa nästa gång och jag ska få följa med strömmar och vågor tills jag inte vet vem jag är men jag vet vem jag var innan jag försvann ut på denna färden. Jag vill inte!!!!!!! Jag vill kunna sätta ord på det som händer inom mig och kunna förklara för dem jag älskar och bryr mig om inte behöva säga att jag vet inte vad det är som händer just nu och känna det som att jag är den som försöker bortförklara mig själv och det som händer. Jag vill inte leva med rädslan över att är nästa minne det som kommer att få mig att falla så att jag inte orkar resa mig igen och kämpa mig tillbaka för jag vill också kunna njuta av livet och det som händer inte bara känna att det är mer motgångar än medgångar

Förr fann jag tröst i orden "You were given this life because you are strong enough to live it" och kanske är det helt enkelt så jag får se det - livet ger mig inte större utnaningar än jag klarar av men samtidigt önskar jag att det vore längre viloperioder mellan dem. När jag jobbade inom vården som ung sa en farbror till mig: Kom ihåg en sak jänta, Gud ger sina starkaste soldater de största utmaningarna och det är även de som får de största belöningarna en dag!" Jag har ju min egen syn på hur Gud är så jag får väll tolka det på mitt eget sätt men kanske en dag får jag ändå en belöning för allt mitt kämpande och om jag får önska mig något så är det att mina troll ska få slippa sina minnen från förr och att jag ska kunna förklara om jag ska behöva bära med mig det jag har inom mig för om jag kunde det så skulle jag kunna må mycket bättre och slippa den frustration jag känner idag över att känna det som att jag döljer det jag har inom mig för dem som betyder mest för mig!

  CRAMAR    

Just nu så önskar jag att det fanns en avstägningsknapp på mina grubblerier men eftersom jag fortfarande inte lyckats uppfinna det och mer eller mindre har gett upp hoppet om att den dagen ska komma när det inte surrar i mitt huvud av grubblerier så är det kanske bara att acceptera att jag är en grubblare och kommer alltid att vara. Så snurriga inlägg på denna blogg är ett faktum så länge som det är jag som skriver och jag inte har fått någon annans hjärna 

Det känns som om min livs väg ofta är väldigt krokig men jag inser nu att jag har lärt mig att parera bra i kurvorna. Det jag inte har lika bra koll på är när det ligger en sten på vägen för då kommer signalen direkt att det är fara och jag bromsar in. När jag har kommit över stenen så ser jag många gånger att "Oj det var ingen fara. Det enda som hände var att det tog lite längre tid än jag tänkt att ta mig den där sträckan men jag klarade det trots allt" Andra gånger så var stenen lite större och det skakar om i mitt liv men trots det så håller jag mig kvar på vägen och jag kan fortsätta framåt. Jag inser idag att det är en styrka att våga passera trots att de där stenarna ligger på vägen och lita på sig själv men signalen för fara den kommer alltid att komma det gäller bara att våga tro på mig själv och våga fortsätta framåt trots att rädslan finns där. Jag måste bara hitta tålamodet, att lära mig att jag kan inte rusa framåt i livet för jag kommer inte framåt mot att lära mig det "normala" fortare då utan det måste få ta den tid som det tar för det tar tid för sår att läka även om de sitter på utsidan och man ser dem. Så varför blir jag så rädd och frustrerad när såren på insidan tar tid att läka när de skapades under år? Varför skrämmer det mig när jag blir den återfallsförbrytare som faller tillbaka till gamla mönster när jag vet att det var det enda som jag visste då för att överleva och gjorde det under år så det är klart att det är ett invant beteende som är mer bekant än det nya, friska beteende som jag fortfarande håller på att lära mig idag. livet är ingen dans på rosor det har jag lärt mig men det är en dans med svåra steg och jag hoppas att jag kommer att lära mig dem en dag så att jag bemästrar livet för jag vill att jag ska känna att det är värt att leva och att det inte bara är en kamp att bemästra stegen för att komma igenom det..................

Jag har haft några "grubblarnätter" och många tankar har gått genom mitt huvud och svåra beslut har tagits och jag insåg plötsligt att jag återigen stängt av mina känslor enbart för att överleva och klara det som låg framför. Jag hade inte insett att jag gjort det men samtidigt visste jag att där och då så kunde jag inte göra något åt det och jag kan inte göra något åt det där jag befinner mig på livets väg idag heller......... det är för mycket runt mig för att jag ska kunna börja nysta i känslorna och öppna på det lock som jag måste öppna på. Jag kände bara en stor tomhet och den enda som förstår utan att jag har orden som kan förklara för mig själv eller någon annan när det känns så här är min älskade syster. Har man ett tvillinghjärta med ett starkt band så behövs inte alltid ord utan förståelsen finns utan att man kan förstå det som händer själv.

Jag har insett att hur väl man än försöker att dölja alla de sår man har på insidan, vare sig de är öppna, börjat läkas eller är ärr som kan rivas upp, ens präglingar, beteenden och vanor, ja allt det som man bär med sig från det som varit kommer att bli synligt hur väl man än försöker att dölja det och hur man än försöker glömma och förtränga det. Även om man har barbetat det så finns det där för det går inte att sudda ut. Mörka hemligheter har en magisk kraft så länge vi håller dem för oss själva. Drar vi ut dem i ljuset genom att berätta kan laddningen försvinna och läkningsprocessen börja. Men är det alltid rätt att berätta för andra om dem för det påverkar ju dem som man berättar dem för? Och hur gör man det när man inte hittar orden och man inte ens kan beskriva det som finns där inne ens för sig själv?! En av de mörka hemligheterna är ord som sades gång på gång och som jag aldrig kommer att kunna uttala men jag tror att om jag lär mig att älska mig själv och min kropp även om det känns som ett omöjligt uppdrag idag så har jag fått makt över den mörka hemligheten och kanske finns det någon som jag vågar berätta en del av den för då. Min älskade syster sa till mig att det svåraste är inte att någon vill eller kan älska våra kroppar det svåraste är att älska sinb egen kropp och det ligger så mycket i det. Jag önskar att jag kunde lära mig att älska en del av mig själv i månaden för om jag gjorde det så skulle jag komma så enormt långt på ett år men vart har jag kommit på över 5 år på den resan.......... ingenstans och ändå får jag höra dagligen att det finns de som älskar mig. Om det ändå var lika lätt att ta till sig de orden som när jag får höra någon kritik för de orden går raka vägen till hjärta och hjärna och fastnar på en gång och ifrågasätts inte en endaste gång medan jag vänder och vrider och ifrågasätter varje komplimang och kärleksfras tills jag inte vet om det är sanning eller något som bara sägs. Varför gör jag det mot mig själv när jag  innerst inne vet att människorna som säger det menar det och jag ser och känner att det gör det? Jag vill ju tro dem och känna det in i hjärtat och ändå så finns spärren där.

Hur ska man finna svaren utan att man hittar ledtrådarna........ ochg hur ska man veta att man gör rätt när det inte finns något facit? Och varför känner jag det alltid som att människor går bakom min rygg? Kommer dessa känslor någonsin att försvinna eller är det något som jag måste lära mig att leva med? Hade avslut med en underbar terapeut som under denna sommar gett mig föräldrastöttning för att jag skulle kunna finnas där och stötta min Skrutta men även för att jag skulle få modet att göra de förändringar för att vi skulle kunna leva här och nu. Hennes ord när hon tittar på mig och säger att hon aldrig mött någon som har en sån vilja att göra det bästa för sina barn, har ett sånt mod att ta tag i saker för att förbättra det som gör att familjen ska må bättre och kunna leva ett så normalt liv som det går i våran situation och som har styrkan att gå framåt så mycket som jag gjort på dessa gånger varför kan jag bara inte ta åt mig dem och ta med mig dem inför de nya stenar som jag kommer att möta på livets väg? Varför kan jag inte ta till mig dem när det gäller att lyfta på locket som gör att jag har förvandlats till den som jag en gång var och varför kan jag inte tillåta mig att vara svag när jag just nu har alla skäl som finns för att vara just det? Varför låter jag bara de negativa orden komma genom mitt skal och alla de positiva som jag behöver för att bli stark igen låter jag bara rinna av mig som vatten på en gås när det är dem jag längtar efter att kunna ta in för att lära älska mig själv och min kropp igen. Varför tilltåter jag just nu vissa personer att såra mig gång på gång utan att ens visa att de sårar mig eller ens river ifrån? Jo för att jag är tillbaka i det gamla beteendet som jag vet innebär att jag överlever och den enda som det skadar är mig själv för jag dör en liten bit inombords igen.......................

CRAMAR