Många gånger har jag önskat när jag kommer till vägskälen i livet att jag skulle kunna välja utan att känna så mycket, utan att tänka så mycket och utan att analysera men jag kan inte det och det är nog bara att inse att det är dessa processer som har fått mig att välja de rätta vägarna även om de inte har varit de enkla vägarna. Samtidigt inser jag att man måste ge sig utrymmen i livet där man bara får vara och erkänna för sig själv att här och nu orkar jag inte mer än det som är basic i mitt liv men det är så det ser ut just nu och jag får acceptera det eller nå ner tilk botten innan jag blir tvungen att acceptera det. Så lätt att inse men så svårt att ta det beslutet när man står där för det är så lätt att tänka att jag orkar en sak till sen ska jag ge mig det där utrymmet men det är en sanningen att efter den saken så kommer nästa sak som pockar på ens uppmärksamhet. Ibland önskar jag att det var lika enkelt att vara klok och se lösningarna när det gäller en själv för att man ska må bättre och komma till harmoni som det är att se det när det gäller andra men det är bara att inse att det är så mycket lättare att se det när man ser det med ögon som ser utifrån istället för inifrån 

Ibland kanske man inte förstår att man stod inför ett vägskäl förän man tagit beslutet och man har kommit in på en ny väg med nya utmaningar och prövningar och man börjar fundera att vad är meningen med detta och vart ska det leda och det känns som om det är där jag står nu. Jag tog ett beslut att ta en strid istället för att se mellan fingrarna och vips så befinner jag mig i en ny fyrvägskorsning där det känns som det finns en väg som är så lätt att gå och bara lägga över allt ansvar på alla andra och hoppas att de presterar ett bra resultat vilket de inte gjort hittills. De andra vägarna innebär olika utmaningar som kommer att leda fram till samma resultat troligen men det är bara olika svårighetsgrader/feghetsgrader på dem. Hur vet man då vem av dem man ska välja? Hur ska man veta att det blir rätt och det känns som att på minst två av dem riskerar jag att få en "kniv i rygggen" men jag är beredd på det men vet att det kommer att svida precis lika mycket. "Livet är en dans på rosor" men jag måste erkänna att det känns som om mina har väldigt många taggar som riskerar göra illa mig igen och såra mig så det gäller att tassa fram varligt och ändå så får jag nya sår men även gamla som rivs upp! Varför kan det inte vara så enkelt att den rätta vägen är den enkla vägen....... kanske för att jag insett att inget i livet är enkelt 

När jag fick frågan en gång om vilket som jag hade upplevt värst den fysiska elle psykiska misshandeln så sa jag utan att tveka den psykiska för den gjorde sår på insidan som ingen kunde se, den tryckte ner mig tills jag inte var en människa längre och den suddade ut mig, allt jag var värd, tänkte, kände eller som existerade i mig och samtidigt hade den fysiska satt psykiska spår. Här och nu inseer jag att den fysiska kan ge minnen som man inte heller kan påverka för de sitter i kroppen och de känns när minnen som man tryckt undan under en längre tid ploppar upp till medvetandet. Då kan man känna smärtan av slagen, sparkarna och knuffarna som jag fick för år sedan och jag tror inte att jag varit så här medveten någonsin om hur ont dessa minnen verkligen kan göra. I natt hade ett av mina troll en kamp mot sina egna demoner och väckte genom detta mina och idag värker varende del av min kropp som om någon misshandlat och våldtagit mig i natt och ändå vet jag att det inte hänt här och nu. Ibland känns det som att jag kommer att bli galen av detta och att få höra att de kroppsliga minnena inte försvinner men att de kan blekna gör inte kampen lättare. Kanske är det helt enkelt så att man får lära sig att inte bara dansa mellan taggarna på livets rosor, vålja rätt väg utan också dansa med demonerna utan att känna smärta - frågan är bara hur man gör det..........

Mitt i allt det så valde jag vägen att leva ett så "normalt" liv som möjligt, att acceptera att det är så här mitt liv ser ut och försöka göra det bästa av det för att inte falla ner i bitterhetens gropar så även där valde jag den "besvärliga" vägen att dölja mig bakomn en fasad som inte visar vad vi har varit med om för att inte bli klassad som offer..... rätt eller fel vet jag inte men jag vet att jag skulle inte klara av att bli klappad på huvudet och att människor skulle tycka synd om mig. Jag vill leva så normalt det bara går och vara en i mängden.......

Jag inser att hur många vägskäl jag än kommer till i livet så kommer jag att välja den väg som känns rätt istället för den som känns lätt för det är de vägarna som gjort att jag är där jag är idag och att jag kan stå på egna ben. Jag kan försvara de val jag har gjort för jag har gjort dem med tanke på trollens bästa och jag har haft hjärtat med och för mig så finns det inget som är försvarbart. Jag hoppas att det man gör med sanning och kärlek det vinner till slut även om det inte är det lättaste och snabbaste

  CRAMAR     

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  .....och påverkade en hel värld och ändå var inte jag beredd på den effekt den skulle få på mig. Jag är alltid personen som insett att den dagen jag fick ensam vårdnad utan umgänge så stog jag ensam med barnen och hade allt ansvar och för mig va...

Undra hur många gånger jag har hört det uttrycket och visst stämmer det men det spelar ingen roll hur många år som går för såren rivs upp av minsta lilla känns det som. Vet inte varför jag alltid ska känna det som att en text, en sång eller vissa ord...

SKRÄCKBLANDAD FÖRTJUSNING   SÖNDAG 22 NOVEMBER 2020, 22:45 ...... som jag tar upp detta med bloggen igen efter drygt 3 år i tystnad. Varför - jag har saknat detta att ha mitt lilla place att skriva av mig utan att ...

Kod för att importera min blogg till Nouw: 6323869374

      Jag har alltid tyckt att jag har gjort det som varit bäst för barnen och att det är deras bästa som legat i första hand. Plötsligt så slog det mig att det är det jag gjort när de varit med men det som jag gjort mot mig själv när de låg och ...