Alla människor behöver en balans i sitt liv och jag vet att det inte är enkelt eller smärtfritt att komma dit. För mig känns det som att varje gång jag börja närma mig den där balansen mellan livet och själen, med små tassande försiktiga steg, så slits den lite längre bort och det är åter dags att ta beslutet - Ska jag kämpa igen för att nå den eller ska jag ge upp här och nu?!? 

Än har jag inte tagit beslutet att ge upp även om det varit nära många gånger men det krävs mycket kraft, mod och vilja att ta det beslutet att jag försöker ännu en gång när allt hopp har tagits ifrån en när det kändes som om man bara hade ett endaste litet tassande steg kvar för att få känna hur det kändes att ha balansen där. Om det så bara skulle vara för en kort sekund så känns det som att det skulle vara värt det för det måste vara just där som reserven fylls på för att man ska orka det där lilla extra, för att man ska orka ta den där striden som jag skjutit upp så länge, för att jag ska kunna ta det där extra andetaget som fyller min kropp med lite, lite extra energi så jag känner att jag kan leva igen. Tyvärr kommer jag aldrig ifatt balansen men den försvinner inte den är bara som en frestelse långt där framme på vägen och jag vet att när jag kommer närmare den igen så kommer jag att börja smyga och tassa för att den inte ska försvinna igen men än har jag inte hunnit ifatt den.

Just nu känner jag det som att jag är en båt som bara följer med strömmen och vågorna och egentligen vet jag inte vart jag är på väg och jag hatar känslan. Jag har tappat bort mig själv i kaoset som är runt mig och inom mig och jag kan inte sätta ord på det som finns inom mig. Egetnligen så vet jag inte om det leder mig någonstans eller om jag ens är på väg eller om det bara är en kåänsla för det känns som om det inte är jag som styr det. Jag kommer ingen vart inom mig sjåälv och hur kommer man då någonstans utanför? Om man inte hittar det man söker hur ska man då få svaren som man behöver? Det känns som om jag har fått en karta som jag ska följa men den har suddats ut framför mina ögon så jag vet inte hur jag ska ta mig från den platsen där jag är nu till den platsen där jag kan hitta det jag behöver för att få någon balans, eller för att det ens ska lugna sig i det kaos som är inom mig. Allt jag känner är frustration för jag skulle vilja förklara för andra, för mig själv men det finns inget som går att förklara i detta kaos för jag hittar inte orden, det finns inga som kan förklara för jag förstår inte själv. Det enda som finns är minnen och tankar som gör ont och som gör att det blir ett ännu större kaos än det redan är. Jag önskar att det fanns något jag kunde göra som gjorde att jag kunde stoppa allt som händer inom mig, lugna det men det går inte det är bara att följa med och kanske är det just så det är att motgångarna som jag möter nu en gång kommer att ge mig svaren även om det inte alls känns så när jag är mitt i det.

Vad är det som ska få mig att bli "nöjd"? Det känns som att jag egentligen borde känna att jag kommit till ett ställe i livet där jag har allt efter att bara ha levt med de kläder som jag hade på kroppen och bodde "inlåst" ändå så är det kaos inom mig. Det väcks hela tiden nya saker och jag möter dem och jag bearbetar dem men hela tiden så kommer det nya. Kommer jag någonsin att komma till botten av alla dessa saker som måste bearbetas eller kommer jag att vara som en bubblande flaska hela mitt liv där jag aldrig vet vad som kommer upp nästa gång, där jag inte vet när båten ska ta mig ut på resa nästa gång och jag ska få följa med strömmar och vågor tills jag inte vet vem jag är men jag vet vem jag var innan jag försvann ut på denna färden. Jag vill inte!!!!!!! Jag vill kunna sätta ord på det som händer inom mig och kunna förklara för dem jag älskar och bryr mig om inte behöva säga att jag vet inte vad det är som händer just nu och känna det som att jag är den som försöker bortförklara mig själv och det som händer. Jag vill inte leva med rädslan över att är nästa minne det som kommer att få mig att falla så att jag inte orkar resa mig igen och kämpa mig tillbaka för jag vill också kunna njuta av livet och det som händer inte bara känna att det är mer motgångar än medgångar

Förr fann jag tröst i orden "You were given this life because you are strong enough to live it" och kanske är det helt enkelt så jag får se det - livet ger mig inte större utnaningar än jag klarar av men samtidigt önskar jag att det vore längre viloperioder mellan dem. När jag jobbade inom vården som ung sa en farbror till mig: Kom ihåg en sak jänta, Gud ger sina starkaste soldater de största utmaningarna och det är även de som får de största belöningarna en dag!" Jag har ju min egen syn på hur Gud är så jag får väll tolka det på mitt eget sätt men kanske en dag får jag ändå en belöning för allt mitt kämpande och om jag får önska mig något så är det att mina troll ska få slippa sina minnen från förr och att jag ska kunna förklara om jag ska behöva bära med mig det jag har inom mig för om jag kunde det så skulle jag kunna må mycket bättre och slippa den frustration jag känner idag över att känna det som att jag döljer det jag har inom mig för dem som betyder mest för mig!

  CRAMAR    

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  .....och påverkade en hel värld och ändå var inte jag beredd på den effekt den skulle få på mig. Jag är alltid personen som insett att den dagen jag fick ensam vårdnad utan umgänge så stog jag ensam med barnen och hade allt ansvar och för mig va...

Undra hur många gånger jag har hört det uttrycket och visst stämmer det men det spelar ingen roll hur många år som går för såren rivs upp av minsta lilla känns det som. Vet inte varför jag alltid ska känna det som att en text, en sång eller vissa ord...

SKRÄCKBLANDAD FÖRTJUSNING   SÖNDAG 22 NOVEMBER 2020, 22:45 ...... som jag tar upp detta med bloggen igen efter drygt 3 år i tystnad. Varför - jag har saknat detta att ha mitt lilla place att skriva av mig utan att ...

Kod för att importera min blogg till Nouw: 6323869374

      Jag har alltid tyckt att jag har gjort det som varit bäst för barnen och att det är deras bästa som legat i första hand. Plötsligt så slog det mig att det är det jag gjort när de varit med men det som jag gjort mot mig själv när de låg och ...