Många gånger kändes det och känns än idag när minnen kommer, man ser barnen må dåligt eller känslor kommer som jag inte kan förklara varför de kommer där och då att smärtan inom mej är outhärdlig ~ ändå vet jag att jag har överlevt den tidigare och kommer att göra det även denna gången! Ändå så startar den ett kaos inom mej som jag inte kan sätta ord på, jag kan inte bemästra den och jag vet inte vart jag ska ta vägen och det är de gångerna som jag undrar om jag är på väg framåt eller bakåt.........

När jag denna gången åter började mig terapi så var jag inte beredd att möta en psykolog som skulle se genom det som jag så skickligt byggt upp som ett skal runt mig. Vi skulle bara träffas för att "känna av varandra" och se om det fanns något som hon kunde hjälpa mig med och fastän jag insåg att jag kunde ha hjälp av detta för att det var just kaos inom mig så var jag nog inte beredd på att det skulle röra upp så mycket, att jag för en gångs skull inte skulle klara av att dölja de saker som jag inte vill ska synas/märkas. Plötsligt så känner jag bara att hon tittar på mig och säger: Känner du själv att du bär på massor av skuld? Hon hade lika gärna kunnat ge mig en käftsmäll för jag uttalade inte ordet skuld och jag visste inte att jag hade visat det ändå så ligger det som ett ok över mina axlar! Hon hade lokaliserat min ömmaste punkt vid första mötet och plötsligt kände jag att jag litade på henne för hon såg inte bara på mig och lyssnade inte bara på det jag sa utan såg så mycket längre samtidigt som det skrämde mig något fruktansvärt! Idag sitter jag och undrar vad det är för "käftsmäll" jag ska få när jag träffar henne imorgon och vi ska börja jobba med varför jag har fått tillbaka min panik som jag inte kan bemästra!

Jag brukar inte känna förtroende för människor och de jag gör det för kan jag räkna upp på min ena hand och jag vet att jag får fingrar över, och då menar jag detta förtroende som innebär att man visar vem man är, det riktiga jag! Skulle man fråga några personer som finns runt mig skulle man nog få väldigt skiftande svar om hur de ser på mig för jag visar inte mig. Jag går inte in för att lura människor men bränt barn skyr elden och jag är ett av dem och visar hellre det jag vill än blir bränd igen med att ge förtroenden! Bitter ~ nä, jag är bara rädd om mig själv på ett sätt som jag inte var förut och jag vet hur ont det gör men bitter vill jag inte kalla det! Jag väljer vilka som får mitt förtroende och det sker efter att man har förtjänat det och det är inte det lättaste ~ tyvärr!

Jag är chockad över mig själv att jag kan säga att jag känner ett förtroende för denna psykologen efter ett möte men när jag hör henne säga: Vi tar det här helt i din takt, du berättar det du vill när du vill och det är din takt som bestämmer! så känner jag att den respekten vet jag inte att jag möts av när det gäller någon som har "anlitats" för att hjälpa mig. Det brukar vara på deras villkor då och inte på mina och det gör att mitt förtroende känner att det finns en grund att växa på! Det är inte en färdig stark växt men det är en liten planta som om den sköts väl kommer att bli stark och den kommer att ge resultat och det känns rätt! Det känns inte som att jag är i samma underläge som jag brukar vara och som påminner om det som varit och som gör att jag ännu mer känner det som att jag går bakåt! Jag var på samma nivå ändå gör minnena, känslorna, tankarna och allt som finns där inne så förbannat ont men jag kan ta det i min takt och det är en tröst för det känns då som att jag inte kommer att förblöda!

Jag känner att jag just nu skulle behöva en kompass som berättade för mig vart jag är på väg inombords om det är framåt eller bakåt för just nu så känns det bara som kaos! Så ont som allt där inne gör nu det vet jag inte när det gjorde sist och ändå vill inget i mig minnas, inget vill komma fram så att det kan bearbetas och glömmas och en del av mig vill bara rusa framåt så att allt detta är förbi......................... Så frågan är fortfarande framåt eller bakåt ~ åt vilket håll går resan?    

  Men nu när jag insett det så har jag kommit långt och kommer aldrig mer att släppa valmöjligheten......

KRAMAR

Varje gång min telefon ringer och det visar dolt nummer så känner jag att mitt hjärta hoppar till i bröstkorgen! Jag vet inte om jag ska våga svara ellet om jag ska låta det vara och ändå så är det så få som har mitt nummer men ändå så hinner tanke slå mig: Är det någon som lämnat det till fel person! 

Idag kom ett sånt samtal och jag valde att vara modig och svara och på en gång kom ett lugn när jag hörde den trygga rösten i andra sidan som sa: Hej! Jag ringer för att höra hur det är idag och jag gör det för att hjälpa dig! 

Det var min helt underbara, fantastiska läkares röst som jag inte vet hur jag skulle ha klarat mig utan under de år som gått och hon vet att det varit tufft nu  ett tag! När frågan kom om jag kunde prata ett tag så kände jag genast hur strupen kändes tjock och hur tårarna kom men jag vet att när hon ringer så förväntar hon sig inte att höra att allt är bra, att jag är stark och att jag kan lyfta världen på mina axlar ~ hon pratar om jag inte själv orkar lyfta fram det jag känner och så får jag säga ja eller nej om det stämmer eller inte och så blev situationen idag! 

När jag fick höra orden att hon beslutat att sätta in en psykolog igen som jag fick använda som hjälp för att bearbeta de minnen som min dotter fått att bli öppna sår igen, att använda som ett bollplank men som även jag bara fick använda som en "brunn" att tömma allt det som fanns inom mig så kände jag bara att "Hur kan du veta att det är det här jag behöver här och nu utan att jag har kunnat säga det i ord? Utan att jag har behövt kämpa för det och krigat för det utan du bara erbjuder mig det och känner att jag behöver det här och nu?" 

När jag träffade henne sist kändes jag inte så trasig inombords så att hon ringer och säger mig dessa ord nu känns som att det är ett meddelande som inte är möjligt! När jag säger att jag är beredd att ta emot hjälpen säger hon bara till mig att jag ska se vad jag kan göra och kan jag inte få fram den hjälpen tillräckligt snabbt kommer jag att återkomma till dig med jämna mellanrum för att du inte ska känna dig ensam igen ~ för du är inte det nu! 

När de orden kommer kan jag inte hålla tillbaka tårarna längre! Hon har ett ansvar för mig som är på väg att "rinna ut" eftersom jag är färdig rehabiliterad! Vi har kommit till ett slut där vi kommit fram till att jag inte kan återvända till ett arbete men hon har inget ansvar för vad min dotter och det som varit river upp! Jag känner att jag skulle kunna åka till henne efter samtalet och bara ge henne en kram som är större än någon som jag någonsin givit någon för jag har aldrig känt att det funnits någon som sett till min helhet så, som inte varit min vän!Vi fortsätter att prata en stund, eller rättare sagt hon pratar och jag lyssnar och sedan säger hon till mig att hon finns och hon kommer att höra av sig och så fort som hon hittat någon som hon hittat lämplig för detta så kommer den att ringa till mig.

När jag lägger på luren känner jag hopp för första gången på väldigt länge! Jag har någon där som inte bara ser till mitt leende som jag visar upp, som ser till den fasaden som jag visar när jag kliver utanför dörren utan som ser genom den och som är beredd att bryta ner den muren som jag byggt upp och hjälpa mig att bygga upp en som håller! Jag har någon som är beredd att hjälpa mig att hålla ihop medan jag ska hjälpa min dotter att hålla ihop och jag känner att för första gången så känner jag ett hopp för framtiden! Det finns något att luta sig emot som inte bara är mig själv!

Jag åker hem och jag hämtar min dotter för att vi ska iväg på ett annat möte.. Jag hinner bara ifrån det och sätta på telefonen igen så ser jag när det ringer att det står "dolt nummer" och hjärtat hamrar åter men jag känner att förra gången var det något bra och det kan vara det även denna gången så jag lyfter luren med hopp denna gången! Jag möts av en röst som jag aldrig hört men den presenterar sig som MIN psykolog som har pratat med min läkare och har hört att jag har en tuff situation just nu och hon undrar om jag är intresserad av hennes hjälp och för första gången känner jag att mitt hjärta är med när jag säger att "Ja jag är intresserad av att få hjälp"

Äntligen är jag på väg mot min framtid även om den resan kommer att bli tuff..........  

Idag har denna Lejonmamma gjort något som är bland det jobbigaste jag vet ~ jag har "umgåtts med mig själv", mitt sanna jag och den sida av mig själv som jag inte gärna visar andra eller vill gå in i och jag har tänkt mina "äkta" tankar. Jag har på ett sätt rannsakat mig själv och ställt de där frågorna som jag vet att jag skulle ställa till en nära vän till mig som betyder massor och som jag vill ska se att hon/han inte har den bilden av sig själv som andra ser! Och ändå är det så svårt att göra och se när det kommer till mig själv! En gång fick jag höra att det minst tar lika lång tid att bygga upp det som någon har brytit ner men jag börjar tro att det tar mycket längre tid, för det finns så mycket där inne som det gör ont att se, röra vid och beröra men ändå så måste det bearbetas.

Jag har insett genom "andras ögon" att det jag uppfattar som att jag beklagr mig inte uppfatas som det av dem och kanske är det så att det är de gamla demonerna som kommer fram. Att jag hör rösterna från förr som sa att jag var svag och värdelös om jag inte visade upp mitt leende och sa att allt var bra. Hur ska jag egentligen kunna säga det när det finns en sida inom mig som fortfarande bara är kaos och där det finns minnen som gör för ont att minnas, som gör för ont att ta fram men som ändå inte går att dölja helt för att de dyker upp i små, små portioner och även om de inte kommer i stora bitar så blir de ibland för tunga att bära.

Idag insåg jag att det är inte fel av mig, det är inte gnäll och det uppfattas inte som att jag beklagar mig när jag visar den sidan och ber om hjälp eller säger vad jag känner ~ det visar bara att jag är mänsklig även om det inte accepterades i det livet som jag hade förr. Det är bara det att jag vill inte att någon ska se den sidan för den skrämmer mig för det var den som gjorde att slagen, sparkarna, alla orden som skadade mig ännu mer på insidan än jag redan var kom och det var inte det jag ville ha när jag vågade visa den. Jag ville att någon skulle finnas där som förstod mig och som såg mig för den jag var! Nu skyndar jag mig att be om ursäkt för att allt det negativa kanske inte ska komma även om jag vet att de jag har runt mig nu inte skulle göra det. Kommer misstron mot människor någonsin att försvinna?

Det är så lätt att gömma sig bakom en mask som ler, som skojar bort allt och som kommer med en kommentar som gör att man får ett retsamt svar tillbaka för då behöver jag inte visa denna sida av mig själv som jag egentligen inte accepterar att jag har. Och ändå är den en lika stor del av mig den med! Jag kommer aldrig att kunna ta bort den men jag måste acceptera den på samma sätt som jag accepterar att jag har svagheter och att jag har styrkor! Jag har fallit så många gånger men jag har hittat modet att resa mig igen och jag inser att det är inte den som förlorar som är besegrad utan det är när man ger upp som man är det och det har jag inte gett upp trots alla år av helvete, mostånd och kamp. Det heter ju att när en dörr stängs så öppnas en annan och kanske är det så enkelt att om man vågartro och hoppas att den dörren innehåller något bättre och ljusare så kommer den även att göra det.

När jag satt och pratade med en psykolog som jag bara pratat med tidigare på telefonen och nu för första gången träffade öga mot öga så tittade hon på mig och sa: Tänk istället vad mycket mod och styrka det krävs att ta allt det du har gjort, att stå upp för sina barn gång på gång, att ta smäll efter smäll både av honom fysiskt och psykiskt men även sedan av dem som lovat att hjälpa dig men fortfarande orka kämpa för att kunna hjälpa dem du älskar och värnar om! Titta sen på mig och säg att du är den svaga..................

Den här meningen har fastnat i mitt huvud för jag har aldrig sett det på det sättet! Jag har alltid sett det som att jag gjorde det som jag var tvungen att göra för att jag var mamma och alla andra skulle ha gjort precis samma sak som mig. När jag hade kommit hem och mina tankar hade fått stannat och jag hade landat i mig själv ringde min telefon och det var skyddat nummer. Jag visste inte om jag ville svara men jag gjorde det i alla fall för som mamma änker jag naturligtvis att det kan ju vara något med barnen. Jg hör hennes röst på en gång och det hon säger mig är: Jag beundrar dig för det du gör och det du har gjort! Det finns de som blundar, väljer att inte se eller höra, att gå till ett annat rum, att gå ut med soporna eller att hitta på andra ursäkter för att inte se det. Du såg en viss del men förstod inte allt. Du förstod inte ens allt som hände dig så hur kan du känna skuld?! 

Kanske är det dags att våga vara jag på "riktigt" även om det bara är inför mig själv och inse att det är först när jag ger upp som jag är besegrad och det är det sista jag vill så som sagt "Det är alltid för tidigt att ge upp" så det är bara att ta fler dagar att umgås med mitt sanna hela jag och kanske skrämmer det inte mig en dag utan att jag kan sträcka på mig och säga att "Hej! Detta är jag ~ mitt hela jag!" 

Jag har skrivit många inlägg här på min blogg när jag tänkt och känt att detta är ett av de tuffaste och jobbigaste som jag skrivit men jag kan ärligt erkänna att hittills är nog detta som jag kommer att skriva nu det tuffaste för det innefattar så mycket ~ min roll som dotter, mamma men även som utsatt för övergrepp, allt i en salig blandning och jag hoppas att om någon kan känna igen sig i det jag skriver så önskar jag att de tänker till tidigare än jag gjorde! Jag hade en klok älskling innan jag träffade honom som jag här och i min vardag kallar för Äcklet, han sa alltid till mig att man alltid skulle reda upp problem innan man somnade och man skulle berätta för dem man älskade och som betydde något för en det innan man somnade för man visste inte om de levde dagen efter eller om man själv gjorde det och jag önskar att jag hade förstått hur viktigt det var tidigare men jag är glad att jag gör det nu för det är aldrig försent att ändra sig och inse saker! 

Hur många gånger har jag inte hört uttrycket att man inte får välja sina föräldrar, och hur många gånger har jag inte tänkt att jag skulle vilja ha andra föräldrar än de jag fick när jag föddes när jag bodde hemma och de sa att jag inte fick göra det jag ville eller de tyckte något annat än mig?!?! Först nu kan jag inse att jag aldrig förän nu har tänkt att man borde lägga till efter det texten som jag skrev på bilden ~ att man inte heller får välja sina barn, för jag är helt övertygad om att mina föräldrar många gånger har önskat att jag hade varit på ett annat sätt, speciellt när jag under de senare tonåren valde att revoltera med näbbar och klor och verkligen visa att jag klarade mig utan dem och om de sa det minsta att de tyckte en sak så tyckte jag minsann tvärs emot dem! Jag har under mitt liv flera gånger sagt upp bekantskapen med dem men de har visat gång på gång att de älskar mig och bryr sig om mig trots att jag gjort detta mot dem och för mig så visar det massor idag ~ att man som förälder inte bara klipper ett band för att ett barn revolterar eller visar "taggarna utåt", när tårarna rinner ner för barnets kinder och man har sår på insidan så finns den trygga famnen där ialla fall! Jag önskar bara att jag inte hade gett dem som hade famnen öppen för mig de såren som jag gjorde där och då, men tyvärr är det försent för mig att inte orsaka dem!

Jag inser idag när jag själv är mamma/förälder att den kärlek som man känner till ett barn den är så stark att man kan göra ALLT för att skydda det och bevisa att man älskar det och hur det än är så känner man om barnet inte mår bra eller om det finns faror runt barnet vare sig man vill eller inte och det spelar ingen roll om det är ett vuxet eller ett litet barn ~ instinkten fick man den dagen som man blev förälder! "Tyvärr" tror jag att den instinkten är större när man är mamma för man har burit barnet i sin egen kropp, skyddat det med sin egen kropp för farorna som fanns utanför och gett den lilla som fanns där inne sin egen näring och det fortsätter när man har fött sitt barn ~ blod är tjockare än vatten och det kan inget förändra! 

Under tiden som jag levde i Helvet så hade jag och mina föräldrar kontakt hela tiden! Jag kan ärligt erkänna att den var bättre och sämre men jag kände att den var min livlina för utan den skulle jag inte överleva! Idag vet jag, genom att jag har hittat massor med brev som jag aldrig skrev klart, att jag flera gånger försökte skriva till dem hur jag hade det! Ett mail till pappa vågade jag skicka för det var "lagomt" avslöjande och om de nämnde något om hur det var, så visste jag att jag kunde förklara bort det om de skulle nämna något så Han hörde!

Under tiden som jag levde där önskade jag att det var någon av dem som hade haft erfarenhet av det som jag utsattes för dagligen samtidigt som jag kände tacksamhet för att de inte hade den erfarenheten och skuld för att jag ens kunde tänka tanken att jag önskade att de skulle kunna förstå vad som hände! Hur många gånger jag fått frågan av min mamma egentligen under åren där i Helvetet om Han var snäll, om jag älskade honom och om det var bra mellan oss det vet jag inte och att hon inte trodde på mina svar det förstår jag idag! Att de inte trodde på mina svar på hur mina blåmärken hade kommit till det förstår jag med idag men då trodde jag att alla trodde på mina förklaringar för det fanns dörrar, trappor, träd och skog och jag vet inte allt att skylla på! Jag önskar än idag att någon av mina föräldar hade haft modet eller kunskapen att ställa mig mot väggen och fråga "Slår han dig och barnen? Utsätter han er för övergrepp? Gör han det här mot er?" 

Orsaken till att jag inte berättade för dem var att jag skämdes för att de i mina ögon hade den perfekta relationen där de var på samma plan, pappa har aldrig förlöjligat mamma inför någon annan eller berättat för oss barn att hon är värdelös. Han har aldrig hotat någon av hennes släktingar eller gjort något av det som fanns i min situation så för mig var det pinsamt att erkänna ~ hade det funnits en annan erfarenhet så tror jag att jag hade tagit emot den hjälpen och kunnat erkänna på ett annat sätt för det är bara så att KÄRLEK SKA INTE GÖRA ONT OCH SÅRA! 

Jag tror inte att jag förän nu har förstått hur mycket barnen har förstått av vad som hände mellan oss där i Helvetet! På radion kör de en reklam eller vad jag ska kalla det som polisen har för att om man utsatts för kräkning så ska man vända sig till dem och där hör man en man som säger motsatsen till vad kvinnan säger och det för mig vid första "konfrontationen" tillbaka till Helvetet! Jag är inte kvar i Sverige utan jag är i minnenas land! Att mina barn skulle förknippa och koppla ihop detta har jag inte haft en tanke på förän igår när min äldsta dotter som nu är 6 år sitter och pysslar och vi har radion i köket på! Det blir just den "reklamen" och jag står och diskar och ser henne i ögonvrån och hon blir helt stel när hon hör den! Jag har varje gång jag hör den försökt att tänka att det är bara en reklammen jag kan erkänna att det fungerar dåligt och när ser hennes reaktion så fungerar det ännu sämre! 

- Mamma! Hör du att det låter precis som dumma pappa!

- Vad menar du?

- Han sa alltid så elaka saker till dig när vi bodde med honom!

Tårarna börjar rinna på hennes kinder och på mig rinner de på insidan när jag inser att det är inte bara mig han har gjort illa med det psykiska våldet utan det är även barnen även fast de var så små! Jag har försökt att intala mig att de inte minns, att de har glömt och jag vet inte allt men när hon har sagt dessa ord så finns det inte längre någon återvändo utan det är bara att inse att minnena finns där! 

Det gör så fruktansvärt ont att inse att fastän det gått år så finns minnena och såren kvar även hos mina barn av det psykiska och det verbala som någon gjort mig! När barnen lagt sig så sitter jag i soffan och tänker, TV:n är på men jag har inte en aning vad det är på den för tankarna är på situationen och det som hände när hon hörde det som var på radion! Hade jag accepterat att hon hade mått så här och att någon hade fått påverka dem så här mycket om det inte var för att det var deras sk "pappa"? Nä inte om jag vetat att det hade följt dem så här länge i livet men det är så lätt att anta att barn glömmer så lätt och de minns inte men de gör de och det är vårat ansvar som föräldrar att se till att de växer upp i en trygg miljö! Vi vuxna har så  lätt att tro att barn inte uppfattar bråk och speciellt om de sover ~ jag inser idag hur mycket de uppfattat trots att de sovit eller varit i ett annat rum eller del av huset ~ de kan berätta massor som jag inte förstår hur de kan ens minnas eller veta om!  

Tankar snurrar, snurrar och snurrar igen och jag har vänner som står mig nära som har barn som är mycket äldre än mina! Något som jag inser är att kärleken och instinkten att skydda sitt barn den försvinner ALDRIG! Jag vet att jag kommer ALDRIG så länge jag lever sluta älska mina barn eller sluta att skydda dem och jag tror bara att det är så enkelt som att gå till sig själv om man är förälder och fundera över hur det skulle kännas om sitt eget barn skulle svika eller vända en ryggen?! Jag vet att jag skulle få sår som aldrig skulle läka om det var mitt barn som gjorde det och hur det än är så är blodsband tjockare än vatten! Jag har lärt mig en sak i livet och det är att den som inte kan acceptera att man har en sund relation med sina föräldrar och släktingar den har något att dölja och är inte värd ens kärlek och en som person, och det har jag fått lära av egen dyr erfarenhet! Den jag levde tillsammans med försökte göra så att alla i mina familj vände mig ryggen, och även alla mina vänner och jag skulle stå helt ensam och han höll på att lyckas! Det som räddade mig var att jag inte spelade helt som han ville och berättade alla gånger som vi hade pratat, vad vi hade pratat om och alla andra detaljer! Mina föräldrar genomskådade honom och han hade mig inte helt i sitt våld och det var min räddning annars hade jag inte levt idag! 

Orsaken till att jag skriver och delar detta är att jag vet att det finns fler än jag som lever i en relation där man känner sig speciell över att han som man älskar tycker att man ska vara en familj tillsammans med honom istället för med dem man är en "äkta" familj med och det är så lätt att tro på det! Jag höll på att göra det men det hade kostat mig massor bla livet! Jag tror att om en kärlek mellan en man och en kvinna är äka så klarar den av vänner, familj och att det finns ett socialt nätverk men i mitt fall skulle det bara var jag och han enligt honom annars älskade jag inte honom som han älskade mig! Barnen blev till slut tom en "sak" som han var svartsjuk på! Jag kände att för varje sak och person som jag gav upp så kom det hela tiden nya krav och saker som jag var tvungen att uppfylla för att visa att jag älskade honom! Det fanns inget slut men idag inser jag att det finns en kärlek och omtanke som aldrig tar slut och det är den som man känner och får från en  äkta, ärlig förälder! Många gånger kunde jag och kan nog än idag känna att mina föräldrar engagerar sig för mycket men jag kommer alltid tillbaka till tanken att det är av ren kärlek som de gör det för det enda de vill är att jag har det "bästaste" som jag och barnen kan ha och det är bara så att en dag kan det vara försent!

Jag inser även att det är den äkta och starka kärleken till mina barn som gjort att jag orkat kämpat och kämpar än för min och mina barns trygghet och deras bästa och som gör att andra föräldrar gör detsamma och gör att vi orkar för det att vi vill skydda barnen från allt som kan skada dem! 

Jag har en önskan med detta inlägg och det är att om det är någon som läser detta, värdesätt den kärlek och omtanke som du får från din mamma/pappa för det är den enda kärleken som aldrig tar slut och den famn som man kan krypa in i hur mycket det än blåser där utanför! Jag nedvärderar inte partner, det är inte det jag menar om det är bra, men en förälder har känt dig från den dagen du föddes och kan inte ersättas av någon annan och har en trygghet som ingen annan kan ge och jag väljer att avsluta detta inlägg med orden som Plumzen en gång gav mig

" Vänta inte med att visa det du kan göra idag till imorgon, för då kan det vara försent"

Jag tror att om man säger förlåt till en förälder och menar och visar det så kan man bygga upp en fungrande relation igen   

  CRAMAR   

Mitt liv blev inte som jag hade planerat det eller tänkt men jag gjorde det bästa av där jag var, det jag hade och den jag var och hamnade där jag är idag. Jag vet att om jag inte hade kommit ifrån Helvetet hade jag inte levt idag men samtidigt så är det höga pris jag har fått betala under vägens gång.

Jag har fått möta fördomar att man som mamma som kämpar för ensam vårdnad utan umgänge gör det för att man ska straffa pappan ~för mej är det en fråga om liv och död och att jag försöker rädda mina barn från den som ska kallas för pappa men aldrig har varit det. Jag skulle tycka att det var skönt om det fanns en till förälder som kunde ta ansvar och som de kunde åka till. Jag har varit en sån person som ansett att barn behöver båda sina föräldrar men har under resans gång insett att man inte blir förälder för att man får barn - man förtjänar den titeln.

Många gånger kan jag känna mej så ensam. Man är ensam om allt 365 dagar om året när det gäller barnen och jag känner att jag ibland önskar att jag skulle kunna dela mej men det är en omöjlig önskan. Jag ska vara mamma, på ett sätt även "pappa", sköta hemmet, maten, när saker ska lagas, det ska fixas och trixas med allt men ändå så känner jag att det alltid har varit så.

Jag blev ensam med tre småbarn, den minsta var bara några månader och den äldsta bara några år. Vi hade inget för vi fick inte ta med oss mer än det vi stod i när vi flydde. Det hette så fint att myndigheterna skulle hjälpa oss med det sen men det visade sej att det var ett tomt löfte. Denna resa har gjort mej starkare, jag litar mer på mej själv och min magkänsla men många gånger har jag känt att jag orkar inte, jag kommer inte att räcka till.

Hur många gånger har jag inte efter att ha varit vaken en hel natt för att barnen varit sjuka eller haft mardrömmar tänkt när klockan ringer för att dagen börjar igen: Varför just jag?!

Hur många gånger har jag inte tänkt samma sak när det gäller saker som ska ordnas för att vi skulle flytta eller för att barnen ska ha kläder till vintern. Jag hade det inte när jag levde i Helvetet heller och jag minns att jag ställde samma fråga då: Varför just jag?!?

En klok person sa en gång till mej att livet ger oss inte mer och större utmaningar än vad vi klarar av och kanske är det så även om det känns hopplöst ibland. Bara som nu när Smulan är sjuk, det har visat sej att de inte trivs på dagis som de bara har älskat tididgare så önskar jag att det fanns någon som var involverad i deras liv som jag bara kunde sitta och bolla med. Nu finns det ingen och jag får bolla tankarna i mitt huvud för det är bara jag som kan ta besutet för att jag är ensam förälder. Besluten blir jobbigare, tankarna blir många och någonstans så låser de sej. På samma gång så påverkas allt av att vi finns men ändå inte!

Ibland önskar jag att jag kunde klyva mej och att jag kunde resonera med mej själv men samtidigt är det bara att tänka att den dagen jag tog beslutet att jag aldrig mer skulle återvända och att jag skulle kämpa för att barnen aldrig heller skulle behöva det - den dagen litade jag på min magkänsla och det är det enda jag har att gå på idag med så jag får väll lita på den ännu en gång. Kanske är det så att två tänker inte bättre än en men det är ett ensamt liv att vara ensamstående när det gäller beslut - samtidigt så vet jag inte hur mycket jag hade kunnat bolla även om det fanns en till för allt beror på omständigheter har jag lärt mej! Jag har klarat att ta de "rätta" besuten i över två år så jag får lita på att jag kommer att göra det även i fortsättningen när det gäller allt! 

Hur man än beslutar så vet man inte hur det hade blivit om man tagit ett annat beslut där och då! Jag kommer att överleva allt detta också med gnälliga barn, barn som inte lyssnar och alla beslut som jag får ta! De är ändå min glädje i vardagen och jag vägrar att de ska tillbaka och det kommer jag att kämpa för tills jag inte lever längre!

PUSS    till dej från Ensammalejonmamman