Idag roade jag mig och trollen med att åka till en julgransplundring som var i en gymnastiksal en bit bort. För ett tag sedan hade det varit en omöjlighet för att det hade fått min panikångest att nå en nivå som jag inte hade klarat av men idag så valde jag att se det som en utmaning som jag hade fått av min psykolog och när jag väljer att se det från den vinkeln så går det på ett miraklulöst sätt lättare. Jag önskar att jag kunde förklara varför men samtidigt får jag väll finna mig i att jag inte kan få svar på allt och vara nöjd med allt som kan underlätta 

Att komma in i en sal där massor av barn i olika åldrar samlats för att dansa ut julen, vänta på att tomten ska komma och ha massor av förväntningar på hela tillställningen kan verkligen höja en ljudnivå som redan är hög. Känns som att min tinnitus har en helt annan tonart än den hade tidigare men det är det värt när det är nöjda troll som man åker därifrån med   

Samtidigt kan jag inte låta bli att fundera i bilen under resan hem om det är min PTSD eller om det är mina hjärnspöken som spökar och sätter igång alla tankar och funderingar hos mig eller om det bara helt enkelt är min längtan att förstå mig själv igen. Jag kan komma på mig själv att sitta där och bara titta på alla "normala familjer" som är där och ännu en gång kommer minnena som en film över mig och jag inser hur helt annorlunda våra liv var då mot vad alla trodde att det var. Ja jag inser nu efter att jag pratat med min "bästis" att hon reagerat över att jag alltid var ensam med att göra saker hemma och med barnen men jag trodde inte att andra runt oss upplevde det så utan att det var som jag fick höra det jag som bara gnällde och ställde för höga krav när jag sa att jag kände mig som en ensamstående förälder med sambo som levde sitt eget liv. Att jag bestraffades för uttalandet gjorde inte skulden mindre och jag tog inte upp ämnet mer. Jag kan känna en saknad att vi aldrig haft det där familjelivet när jag ser de där familjerna vara där tillsammans och samtidigt så snurrar frågan inom mig "Värdesätter ni det ni har eller tar ni det bara förgivet för att det är så det ska vara när man är en familj?" 

Jag vet att man inte vill veta om att det finns familjer där barn blir slagna, barn får se sina mamma bli slagen med både ord och slag men det är sanningen även om jag önskar att ingen skulle behöva uppleva den. 

För ett tag sedan blev jag stående och prata med en pappa som har en dotter som är i samma ålder som ett av mina troll. Han har ett förflutet som inte heller är som "vem som helst" och det gör att vi kan prata om de där sakerna som man inte pratar om med alla om för de skulle ändå inte förstå Vi kom in på detta med samvetet som man har som den föräldern som får se barnets reaktioner på det som hänt och att man hela tiden försöker kompensera barnen för det som varit och de sår som de fått. Jag kan inte låta bli att komma tillbaka dit i tankarna gång på gång för det kändes som en lättnad att det var någon mer än jag som kunde se på sig själv från detta perspektivet för omedvetet ibland och medvetet andra gånger så försöker jag kompensera dem för det som de har med sig i ryggsäcken. Jag känner skuld för det som de föddes till även om det inte var jag som orsakade smärtan och såren men jag hade önskat att jag hade kunnat ge dem så mycket mer när livet började. Samtidigt försöker man som mamma att förbereda dem på livet som kommer ~ det är en svår balansgång och jag vet inte om jag alltid gör rätt men jag väljer att lyssna på mig själv när det gäller dem, att ta råd av dem som har större kunskap när jag känner att jag inte vet åt vilket håll jag ska gå och höra min morfars ord när jag tvivlar på mig själv som mamma ~ Har man gjort sitt bästa så kan man inte göra bättre

Jag tror att när man blir mamma så får man ett till hjärta, sitt mammahjärta som för resten av livet kommer att kämpa för barnens bästa och göra ont när det inte är för barnens bästa och jag tror även att det känner av när andra barn far illa, mitt gör det ialla fall. Jag tror även att man får ett större samvete för det känns som att jag hela tiden har dålligt samvete för något när det gäller trollen även om jag vet att mycket av skuldkänslorna ligger i min PTSD och den spelar in på samvetskänslorna. 

Jag vet att jag kan inte göra något åt det som en gång var och jag kommer få leva med min "filmvisning" av minnen som kommer när jag inte vill det men framtiden kan jag påverka. Jag är inte Gud så jag kan inte styra något men jag kan göra mitt bästa för att vi ska ha fina minnen av det som är våran del av livet och jag hoppas att vi en dag när vi sitter och tittar tillbaka på den kan le och minnas den med glädje även om vi inte är en av de "normala familjerna" 

  CRAMAR   

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  .....och påverkade en hel värld och ändå var inte jag beredd på den effekt den skulle få på mig. Jag är alltid personen som insett att den dagen jag fick ensam vårdnad utan umgänge så stog jag ensam med barnen och hade allt ansvar och för mig va...

Undra hur många gånger jag har hört det uttrycket och visst stämmer det men det spelar ingen roll hur många år som går för såren rivs upp av minsta lilla känns det som. Vet inte varför jag alltid ska känna det som att en text, en sång eller vissa ord...

SKRÄCKBLANDAD FÖRTJUSNING   SÖNDAG 22 NOVEMBER 2020, 22:45 ...... som jag tar upp detta med bloggen igen efter drygt 3 år i tystnad. Varför - jag har saknat detta att ha mitt lilla place att skriva av mig utan att ...

Kod för att importera min blogg till Nouw: 6323869374

      Jag har alltid tyckt att jag har gjort det som varit bäst för barnen och att det är deras bästa som legat i första hand. Plötsligt så slog det mig att det är det jag gjort när de varit med men det som jag gjort mot mig själv när de låg och ...