Ibland kan jag inte låta bli att fundera över om det någonsin ska bli lugnt och att man inte behöver kämpa varje dag för det känns hela tiden som att när en sak lugnar ner sej så kommer det andra saker som man ska kämpa för och fundera på.

Imorgon är dagen som rättegången skulle ha varit om allt gått genom planerna men nu blev det ju inte så och istället ska jag med min Skruttan på ultraljud av hjärat och det känns inte alls något bra. Allt började med en utedning varför hon fick feberperiod efter feberperiod. När vi blev remiterade tll barnkliniken så upptäcktes det att det fanns ett blåsljud på hjärtat. Detta var dock inget konstigt eftersom det var vanligt när barn hade feber och var förkylda. Massor av prover togs och sedan när vi kom tillbaka för uppföljning så visade det sej att dett ljudet fanns kvar och EKG togs. Vi fick aldrig något svar på vad det visade men nu har det kommit en tid för ultraljudsundersökning av hjärtat.

Jag känner en klump i magen för jag vill inte att detta ska visa något samtidigt så inser jag att något var ju fel eller visade sej på EKG för annars så skulle de inte ha bokat tid för ultraljud utan att prata med mej om vad jag tyckte. I fredags var vi in för att tillsammans med persomal på lekterapi träffa den manliga läkaren och som Skruttan redan hade bestämt att hon inte skulle ta av sej tröjan när han skullendersöka henne för då skulle han göra illa henne som pappa gjorde. Mötet gick efter ett tag men efteråt så kom reaktionen. Hon var rädd och pratade massor om att pappa skulle komma och göra henne illa igen men även många minnen som hon vill prata om.

Nu ikväll kom tankarna tillbaka! Hon kom med olika ideer att jag skulle göra undersökningen istället för läkaren och jag vet inte allt. Jag känner att det känns som om det inte spelar någon roll vad jag säjer i de här lägena för det går inte att få henne lugn. Jag vill inte att hon ska behöva känna så här för en undersökning bara för att det är en man som ska göra den och samtidigt så förstår jag henne att hon känner som hon gör ~ jag är vuxen och har minnen och "hjärnspöken" som påverkar mej i relationer och samspel med andra. Jag förstår att alla män inte gör mej illa men jag tolkar allt gång på gång vare sej det är muntligt uttalat eller skriftligt och jag har hela tiden en rädsla att jag ska bli sårad och kränkt igen.

Jag hoppas och ber att undersökningen imorgon ska visa att det inte är något farligt för jag orkar inte kämpa för ytterligare saker ~ det är nog mycket kamp iallafall i mitt liv.

Under helgen har det hänt massor med saker i min närhet och många av dessa händelser satte igång mina minnen och tankar om mej själv. Jag känner att det behövs så lite för att jag åter ska se ner på mej själv och tycka att saker är mitt fel. Jag vill inte lägga skulden på mej själv men ändå så är det där den hamnar för det är det beteende som jag känner igen mest för att jag haft det under så många år och har fått haft överlevnadsstrategier. Jag blir både arg och ledsen på att jag gör så här mot mej själv samtidigt som jag är helt medveten om att det är ett beteende som han fick mej till att ta.

När jag pratar eller skriver till en människa så tolkar jag allt. Jag monterar ner det i de minsta delarna som man bara kan och vänder och vrider på det bara för att kunna se varningstecken om det finns några. Jag lyssnar på tonlägen och jag lyssnar på hur personen lägger fram det och det är inget jag gör medvetet - det bara finns där. Det finns där för att en gång så var det mitt enda sätt att kunna komma från bestraffningar eller iallafall få lindrigare bestraffningar - att jag kunde läsa vad som egentligen sades/skrevs för att ligga steget före. Varför jag gör det nu när jag har ett annat liv det är för att det sitter så i ryggmärgen. Det är ett beteende som fanns i så många år och det var min räddning att jag hade det och att jag kunde läsa mellan raderna.

Jag inser att jag är så rädd för att de personerna som finns i mitt liv och som stöttar mej och finns där när jag behöver dem ska försvinna- och jag vet inte om jag klarar mej utan dem. Jag vet att jag klarar mej idag men de finns här nu och jag har dem. Det är som jag känner kring detta med att avsluta min terapi - vissa gånger är det skitjobbigt att gå dit och prata för det river upp så mycket, jag vet att jag behöver riva upp det för att det ska kunna läka ordentligt men samtidigt vet jag inte hur jag kommer att reagera den dagen som jag inte har det. Jag har vänner som jag kan anförtro saker till men tanken finns där hela tiden att jag vill inte ta plats för då är jag rädd att de ska försvinna.

Jag är så van att saker och personer som jag tycker om och uppskattar försvinner så det är oxå ett sånt här vane-beteende som sitter kvar. Jag hade många kompisar när jag gick in i förhållandet med honom men under vägens gång så skrämde han bort dem och jag skärmade av dem för att de inte skulle se och förstå vad som hände hemma hos oss. Det gör ont än idag att så många försvann och det är då rädslan kommer att de som finns idag ska försvinna de med.

Jag känner att det är så mycket av det som var under dessa år som speglar sej i mitt beteende idag. När man analyserar och letar efter saker kan man hitta mycket som personen som sa det eller skrev det inte menade och allt kan bli så fel. Jag vet att jag inte kan kräva att en person som inte har levt i ett sånt här förhållande ska förstå men ibland önskar jag att det fanns fler som gjorde det för allt skulle vara så mycket enklare. Samtidigt inser jag att det är tur att inte alla förstår för det är då man får de andra vinklarna på problemen och synen.

Jag är rädd och jag kommer att vara det förmodar jag mer eller mindre under resten av mitt liv. Jag måste lära mej att jag kommer att bli sårad men alla är inte ute efter att såra mej och lämna mej. Jag kan inte lita helt och fullt på människor men samtidigt måste jag lära mej att lita tillräckligt på dem som står mej nära och våga ta plats. Jag har samma rättigheter som alla andra att stå i kön på ICA och betala utan att jag ska känna att jag har dåligt samvete över att den personen som står bakom mej verkar ha bråttom och det har jag ju egentligen inte.

Jag måste lära mej att jag har en plats på jorden som bara är min och det är min rättighet att vara dår och ta plats. Jag måste lära mej att alla är inte ute för att såra mej. Jag måste helt enkelt fortsätta att kämpa!!!!!

PUSS   till dej från Lilla mej   

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  .....och påverkade en hel värld och ändå var inte jag beredd på den effekt den skulle få på mig. Jag är alltid personen som insett att den dagen jag fick ensam vårdnad utan umgänge så stog jag ensam med barnen och hade allt ansvar och för mig va...

Undra hur många gånger jag har hört det uttrycket och visst stämmer det men det spelar ingen roll hur många år som går för såren rivs upp av minsta lilla känns det som. Vet inte varför jag alltid ska känna det som att en text, en sång eller vissa ord...

SKRÄCKBLANDAD FÖRTJUSNING   SÖNDAG 22 NOVEMBER 2020, 22:45 ...... som jag tar upp detta med bloggen igen efter drygt 3 år i tystnad. Varför - jag har saknat detta att ha mitt lilla place att skriva av mig utan att ...

Kod för att importera min blogg till Nouw: 6323869374

      Jag har alltid tyckt att jag har gjort det som varit bäst för barnen och att det är deras bästa som legat i första hand. Plötsligt så slog det mig att det är det jag gjort när de varit med men det som jag gjort mot mig själv när de låg och ...