Att hålla ett visst avstånd till människor var en överlevnadsstrategi när jag levde i Helvetet. Ingen fick komma så nära mej att de kunde förstå vad som hände innanför väggarna för då visste jag att jag skulle dö. Att låta någon komma så nära att de kunde såra mej det tillät jag inte heller för jag skulle inte ha klarat det för det var för mycket som tryckte ner mej som det redan var. Jag var rädd för man fick inte visa andra känslor än att man var glad, nöjd, lycklig och att man älskade Honom om man inte var Han för då var alla känslor tillåtna förstår jag idag. Hur många gånger har jag inte duckat eller dragit undan barnen från en hammare som kom flygande utan någon anledning, hur många gånger flydde vi inte till skogen för att slippa det mesta av utbrotten - jag kan inte räkna så långt.

Nu har jag varit ifrån Helvetet i år men ändå så inser jag att det är så mycket som sitter kvar i minnet, som hämmar mej och som påverkar mej varje dag. Och nu har jag insett att det är dags att våga gå vidare - ATT VÅGA TA STEGET UT I DET OKÄNDA! Att släppa en människa nära mej och lära känna mej!

Det srkämmer mej och det är inte en rädsla som bara sitter i magen utan det fyller hela mej. Det okända skrämmer mej för att jag styr inte över det - det är inte jag som vet vad som kommer att hända efter att första steget är taget och jag är livrädd. Hur ska jag kunna släppa en människa så nära mej att den personen skulle kunna såra mej, se mitt jag som inte är något annat än just jag?!?! Jag som förväntar mej att alla ska såra mej på något sätt eller att de ska lämna mej för att jag är just jag.

Allt som inte jag styr eller har kontrollen över skrämmer mej just nu! Jag vill inte vara sårbar, rädd och känna mej liten men det är just det som jag gör för att jag måste ta detta kliv. Ensam är inte stark men man måste vara stark för att klara av att vara ensam.

Ibland känns det som att jag skulle vilja leva i en bubbla där ingen kunde komma åt mej, såra mej eller få mej att tycka om den personen för jag klarar inte avsked. För mej är det en sorg varje gång som någon jag håller av försvinner - för jag vet att jag klarar av situationen och livet med den personen närvarande men jag vet inte hur det kommer att bli eller gå när den personen försvinner. Jag känner att det har försvunnit för många människor i mitt liv redan. Såna som inte orkade för att mitt liv inte var som andras eller som jag helt enkelt bara fick lämna när vi flydde för att Han kan hitta oss genom dem. 

Hur många personer var det inte som sa att de skulle hjälpa oss, att de alltid skulle finnas när det var som mest kaotiskt och var finns de idag?!?! De vågade inte se att detta hade förekommit i närheten av dem och då var det lättare att inte ha kontakt med mej. Att jag känner att de försvann och svek mej det finns det inte en tanke på.

Jag vet att man inte ska blicka bakåt utan framåt men det är trots allt det som hänt som ger en referensen att se på framtiden och jag känner att jag blivit sviken, sårad och lämnad för många gånger redan. Jag vet att jag kommer att bli det fler gånger i mitt liv, att jag inte kommer att dö av det då heller men det gör så ont.

För att jag ska få erfarenhet som kan göra att jag litar på andra, att jag ser att jag duger som den jag är och att alla inte är ute efter att såra och trycka ner mej så vet jag att jag måste släppa någon så pass nära mej att den ser MEJ! Hur ska jag våga ta det klivet när jag inte vet om jag kommer att bli sårad igen? Hur ska jag kunna få ny erfarenhet att det finns personer som ser mej och tycker om mej för den jag är om jag inte vågar ta steget?

Jag vet att jag måste ta steget och jag måste våga låta någon komma nära mej men jag är så rädd, Benen darrar och hela kroppen ropar att jag ska inte ta det för jag vet inte vad som händer - ändå säjer hjärnan att jag ska ta det, Om jag bara vågar så vet jag att jag kommer att få ny erfarenhet men ibland är modet så litet och steget så stort.............................................
..................................................
...............

PUSS    till dej från Lilla mej