Idag fick jag beskedet att rättegången inte skulle bli på det datum som jag hade fått först men jag vet inte om jag känner att det är en lättnad eller inte för allt hade sin fördel men nu kan jag bygga upp säkerheten och jag kan förbereda mej på ett annat sätt men det är inte det som fick mina ögon att öppnas utan min terapi!

Jag som har suttit i den stolen och pratat med henne så många gånger insåg idag att jag är livrädd för allt som är okänt och som jag inte kan styra och att jag tänker så mycket mindre om mej själv än vad jag egentligen är. Och det var en insikt som verkligen gjorde ont!

Idag när jag sa att jag känner mej så tom på energi, på kraft och på allt och jag vet inte hur jag ska klara att kämpa framåt så bara tittade hon på mej och säjer: Är det så konsitgt tycker du? Du är ensam i vardagen med tre små barn, vardagssysslor och allt och sedan har du detta med rättegång, vårdnad och rädsla! Är det konstigt då?

Jag kände på en gång: Nej inte om jag tittar på det med utomståendes ögon men med mina!!!!

Det var så vi kom in på detta med rädsla och oro. För mej så hör de fortfarande till känslor som man inte har och som inte är accepterade för jag är så van att bli bestraffad för dem genom slag eller förnedrande kommentarer och nu ska jag plötsligt stå upp för dem och erkänna dem.

Jag kan idag erkänna efter min terapi att jag är livrädd för det som jag inte har kontroll över och att gå in i saker och relationer som inte jag styr. Jag vet inte hur jag ska klara nästa steg eller nästa händelse i mitt liv men jag vet idag att jag behöver inte veta det för det har jag inte gjort tidigare heller. Jag har överlevt och jag kommer att överleva ännu en gång om det inte blir som jag tror och hoppas för idag har jag ett nät som jag inte hade tillåtelse att ha förut för jag fick inte ha någon annan än honom. Jag kan inte veta hur morgondagen ser ut, det finns inget facit för framtiden och jag måste lära mej att alla inte sårar mej!

Det känns så hemskt att jag alltid tror att jag ska vara den som blir sårad, den som blir övergiven. Jag är livrädd för förändringar för att jag vet vad jag har idag men jag vet inte hur de ser ut imorgon. Jag vet inte hur det ser ut när jag kommer till rättegången, vilka frågor jag kommer att få, eller vad mäniskor kommer att tänka och tycka om mej, Jag vet inte hur jag kommer att reagera och jag vet inte om jag kommer att rasa ihop som ett korthus efteråt men jag inser att jag kommer inte att få det svaret. För en gångs skull måste jag låta det som händer hända och inse att jag inte kan styra det! Jag är inte mer än människa!!!!

Om jag inte vågar släppa människor som bryr sej om mej in på livet hur ska jag då få det bevisat för mej att inte alla vill trycka ner mej eller såra och skada mej?!? Det går inte det vet jag men ändå så är jag livrädd. Minnena kommer som spöken på en gång och påverkar mej mer än jag vill och det skrämmer mej med! Om man inte vågar så vinner man inte heller men jag känner mej så liten och så rädd just nu. Känns som när man var liten och trodde att det fanns spöken under sängen och jag vill inte känna så här. Jag vill ha mitt gamla jag tillbaka, som jag var innan jag träffade Äcklet den som vågade och som trodde på sej själv, som stod upp och visste vem jag var. Jag klarade motgångar och jag visste att jag var stark. Det är så mycket som han tog ifrån mej under dessa år, han raderade ut mej och det känns så hemskt. Nu kämpar jag med att försöka bli mej igen och det är något som man som vuxen inte skulle behöva.

Han raderade mej precis som man kan göra med en streckgubbe som är ritad med blyerts och ännu en gång får jag jobba med att bygga upp det som han förstörde nämligen mej. Jag får lära mej ännu en gång vad känslor är och att man inte blir bestraffad för att känna de "negativa känslorna" och kanske lyckas jag en dag att våga och att lita på mej själv och min känsla! Kanske blir jag åter igen en hel "streckgumma"

PUSS    till dej från Lilla mej