Denna helg har jag varit barnledig och njutit men även tagit tag i en del saker som jag borde ha börjat med för länge sedan men inte orkat ~ mina polisförhör! Jag har känt att jag inte har orkat och jag vill inte ta in allt som hänt igen i mitt hivid men eftersom dagen D närmar sej så är jag så illa tvungen och därför gjorde jag det under denna helgen när barnen slapp mitt dåliga humör men jag önskar att jag hade sluppit det med.

Jag ställde in mej på när jag skulle börja läsa att det var någon annan som hade varit utsatt för dessa två misshandlar som gått till åtal men när jag började läsa så blev det för mycket ~ jag var tillbaka i Helvetet, Jag var den där lilla igen som inte var värd ens det katten sket och jag kände känslorna som jag ände när jag levde där. Jag kan se idag att så mycket som jag gör idag är ett resultat av det som jag fick utstå då. Jag ifrågasätter och tror att människor menar en sak. Jag tolkar tystnaden som att de inte vill ha kontakt eller att jag sagt fel saker även om jag vet att det inte är så och jag väntar alltid på att ett slag eller elaka ord ska komma när jag gör fel eller misslyckas och jag vill inte känna så här. Jag vill inte att personerna i mitt "nya" liv ska bli drabbade. Det känns så orättvist mot dem och ändå kan jag inte rå för det. för det är bara hjärnspökena som kommer fram igen.

Känslan av hur det kändes förra gången när jag skulle gå in i salen i Tingsrätten kom tillbaka och hur liten jag kände mej, hur ifrågasatt och hur rädd jag var. Egentligen förstår jag inte varför jag utsätter mej för detta igen men troligen för att jag och barnen ska få upprättelse eller iallafall Skruttan. Tänk at det behövs så lite för att man ska minnas alla sakera, kommentarerna, slagen och sparkarna och känslorna. Hur ska jag klara av att sitta och berätta detta inför honom och veta att han sagt att han lovat att han ska döda oss om det kommer ut, om vi berättar. Känner att det vore så mycket enklare att bara sticka huvudet i sanden och säja att jag inte är med vid rättegången att de får ta det själva men då skulle jag aldrig kunna se mej själv i spegeln. Att inte sitta i samma sal som honom är inget alternativ för då visar jag honom ännu en gång att han styr och skrämmer mej men jag vill inte känna så här.

Jag vill kunna gå utanför dörren utan att vara rädd, jag vill kunna vara hemma utan att ha panik och vara på min vakt hela tiden och jag skulle bara vilja vara utan att rädslan fanns där hela tiden. Jag önskar att jag hade värdesatt den vardag som jag hade tidigare när jag inte funderade över om jag skulle överleva dagen, om jag får se barnen igen om jag kommer hem igen. När jag inte röck till varje gång telefonen ringer för jag vet inte om det är han som lyckat få tag på oss eller vilket besked jag kommer att få. Varför värdesätter man inte det men hade där och då utan saknar det nu? Troligen för att detta fanns inte ens i min fantasi.

Känner bara PANIK för att dagen kommer närmare och närmare och jag vet inte vad som är rätt och fel. Kommer jag att klara detta och vad kommer att hända? Jag vill inte och jag vet inte om jag klarar detta men jag måse för att kunna se mej i spegeln och för att kunna se mina barn i ögonen!

PUSS    till dej från lilla mej