Idag var det åter igen dags för min terapi och jag känner att just nu så är det jobbigt med den men samtidigt så vet jag att jag behöver den för att komma framåt och för att få insikt. Jag har fastnat i mitt tänkande och jag behöver någon som ställer dessa frågor som får mej att tänka längre än vad jag vågar göra när jag tänker själv ~ för jag stannar där det gör för ont. Det är först när man försöker glömma saker som hänt som man inser att man har ett bättre minne än vad man själv trodde för minnen påverkar en mer än vad man tror.

Idag fick hon mej att inse att jag måste tillåta mej själv att acceptera det som har hänt även om jag önskar att det inte hade hänt, att jag måste acceptera att det påverkar mej idag och troligen kommer att göra även i framtiden, att acceptera att det finns åtgärder som jag kan göra för att jag ska känna mindre rädsla och frustration men även att jag måste acceptera mej själv precis som den jag är!

Jag tycker att det låter så lätt för på ett sätt så accepterar jag att detta har hänt eftersom jag har gjort en polisanmälan och stått fast vid den men samtidigt så är det en sak att säja, göra eller skriva det men det är en annan sak att acceptera det inombords och det vet jag att jag inte har gjortfullt ut. Jag kan fortfarande inte uttala orden " att jag har varit ett offer" och ändå är det just det som jag och barnen har varit.

Jag har svårt att acceptera att mitt liv har annan form än andras, att vi inte är med i några papper eller att man kan ge ut upplningar om sej själv som andra bara tar som en självklarhet att man kan säja. Jag har inte accepterat att jag kommer att behöva berätta för barnen att de inte kan berätta allt, att de inte kommer att kunna vara med på gruppbilder och så vidare. 

Jag vill inte acceptera vare sej det som hänt eller hur det påverkar mej för det känns som om det blir för mycket då och jag kommer inte att orka bära det. Samtidigt vet jag att jag måste göra det för att kunna komma vidare ~ kunna ta nästa steg. Jag vill vara fri och kunna starta ett nytt liv. Det finns en del i mej som bara vill ömma och gå vidare men hur ska man kunna göra det när man hela tiden blir påmind av olika händelser och ord, lukter och man hela tiden är rädd.

Jag kan ännu inte efter mer än två år sova med alla lampor släckta. Ja jag kan säja att det är för barnen om de vaknar på natten men jag klarar inte av det när barnen inte sover här heller. Jag klarar inte mörker vare sej det är ute eller inne för i mörkret har jag inte kontroll. Jag har inte kontroll i relationer med andra människor heller men jag släpper inte alla inpå mej heller för jag är livrädd att bli sårad.

Jag kan överanalysera ett meddelande bara för att se om det finns dolda meddelande i det. Jag vänder och vrider på alla ord för att förstå det som inte står skrivet. Allt bara för att inte bli sårad och sviken ännu en gång. Samtidigt vet jag att jag kommer att bli det för det hör till livet men jag vill inte, klarar det inte många gånger till. 

Någonstans måste jag hitta min "fristad" dör jag kan känna mej trygg, säker och att jag kan slappna av för det är som min terapeut säjer att detta som jag lever i är inte mänskligt. Hur man hittar det har jag ingen aning om men en dag kommer jag att hitta det och kanske kommer jag en dag få samhället inse hur verkligheten ser ut och göra att så man som offer kan känna sej trygg men fram tills den dagen får jag fortsätta att kämpa och försöka acceptera och väga släppa in människor i mitt liv och lita på att alla inte kommer att svika och såra mej!

PUSS    till dej från Lilla mej