Förvirrad är bara förnamnet för vad jag känner mej. Det känns som att jag bara skulle vilja gå på det hjärtat och magen säjer är rätt men så kommer hjärnan och lägger sej i med logik och allt annat och så blr allt bara kaos och förvirrat och jag har en känsla av att det märks nu när jag skriver med    

Igår tog jag tag i det som egentligen har legat över mej under flera veckor - att få ett besked om rättegången blir det datum som de sagt eler inte eftersom det nu börjar närma sej med stormsteg. Tyvärr varjag inte klokare efter samtalet med dem mer än att det är en kompletering från Åklagaren som de väntar på och det är därför som inte kallelserna har skickats ut men att datumet fortfarande står kvar och att det är tänkt att det ska vara då. När jag la på luren så kände jag bara att jag vill inte ha detta livet mer och detta händer bara för att jag är just jag. Och så kommer de gamla spökena tillbaka att det är jag som gjort något fel fastän jag vet att det inte är så.

Jag bävar för den dagen som jag ska möta honom i rätten, jag är livrädd och vet inte hur jag ska klara av att ta stegen upp för trappan, att kliva in i salen och veta att jag ska berätta det som jag under alla åren fått höra att om jag berättar för någon så kommer jag att dö. Jag ska bygga upp en styrka för att klara av detta och jag ska få min kropp att förstå att detta måste klaras av och genomgås innan jag kan börja mitt nya liv och jag förtjänar det. Samtidigt känns det som att samhället bara tycker att detta är en sak som man ska klara av även om man får beslutet ena dagen och ska sitta där och överleva detta bara för att de inte kan få ut en kallelse.

Jag ska möta mannen som gjort mej och barnen mest illa i hela livet, som har utövat olika övergrepp mot oss och som vi är livrädd för varje dag ~ och Tingsrätten klarar inte ens av att ge ett besked så att man kan ställa in sej. Jag litar inte på muntliga löften jag tror det först när jag ser det på papper. Jag vet hur jag laddade förra gången och kom dit och detblev uppskjutet för det skulle in mer papper och jag klarar det inte en gång till. Jag vet hur mycket energi det krävdes att överleva de 20 minutrarna som vi var där och hur slut jag var efteråt trots att jag hade haft chansen den gången att ladda upp. Nu då vet jag inte ens om jag ska packa eller om jag ska fortsätta leva min vardag och det väcker en så fruktansvärd frustration. Jag har levt och gått på reserven så länge så det finns inte så mycket mer att ta av och ändå så måste jag.

Kan inte låta bli att undra över om det är just för att det är mej det handlar om som det blir så här eller om detta är något som hör till "vardagen" för dem som sitter där!?! Jag känner att det inte är mänskliga krav som man ställs inför utan att man ska vara en robot som bara infinner sej där när de bestämmer att man ska vara där. Man ska bara finna sej i situationen och säja ja och amen men jag kan inte det. Jag har tre barn som ska ha en fungerande vardag när jag är borta, jag ska bygga upp min styrka och min säkerhet så att jag klarar av denna dagen och hur ska jag kunna göra det när jag inte ens vet om den blir av inom några dagar eller om det kommer att bli om månader?!?

Jag är trött på att vara den som bara får foga mej där jag inte själv har gjort mina val men tdligen är det just det som förväntas av mej - att jag  bara ska ställa mej i kön och lyda dem. Jag är trött på det för jag levde så i för många år och tänker inte göra det igen vare sej det är för en person eller myndighet. Jag har kämpat och målet har kommit inom synhåll bara för att återigen flyttas längre bort och jag vet inte hur jag ska orka det om det blir så igen.

Allt jag ber om är ett avslut så jag kan börja läkas och gå vidare, att jag och barnen ska kunna få ett slut på det gamla och en start till det nya! Är det för mycket begärt?????

PUSS    till dej från Lilla mej