Ibland så känner jag att det bara blir för mycket för det kommer hela tiden Imorgon är det dags för mej att sitta tillsammans med en arbetsterapeut från hjärnskadeteamet för att vi ska schemalägga min vardag. Detta känns jobbigt och samtidigt så är det för att det ska bli lättare för mej och för att hjärnan ska utsättas för mindre belastning. Jag vet att det är för att hjälpa mej men ändå så känns det så jobbigt för jag vill inte acceptera hjärnskadan och att den påverkar mej så att vardagen inte fungerar - och hur ska man kunna ta emot hjälp när man inte kan acceptera att man har fått en hjärnskada eller vill se vilka svårigheter som den ställer till i mitt liv?!? Svaret vet jag efter imorgon!

Mitt i all cirkus med allt som rättegång, vårdnad, utredning om skador, och så vardagen och småbarnslivet så damp idag ner ett brev ifrån Försäkringskassan som meddelade att de hade bokt en tid med en handläggare på Arbetsförmedlingen för att vi ska göra denna kartläggning inför att söka arbete. Kändes som om det var det sista som jag behövde just nu mitt i allt.

Jag har inte nog med energi för att klara vardagen och barnen utan att bli trött och sleten för att det är för mycket runt omkring nu ska jag även träffa en och börja prata om det arbetsliv som sjukvården inte ens ser i dagsläget att jag kommer att återvända till pga de skador som jag fått efter misshandeln. Återgång till arbetet är inte ens med som ett delmål på det som vi har satt upp som mål under utredningen för att OM det kommer att bli så det vet ingen än. Tyvärr så upptäcker jag mer och mer att olika myndigheter pratar inte med varandra när det gäller mål, utredningar och allt annat för de har så olika riktlinjer. Vem är det som hamnar mellan stolarna - jo den som är den som utredningen och allt handlar om och i detta fallet jag. 

I somras diskuterade jag detta med att jag ville jobba med en vän och att det kändes som om aldrig utredningarna blev klar så att jag kunde få ett besked antingen att de såg att jag kunde återvända eller att jag inte kunde det. Svaret han gav mej då är något som jag tänkt mycket på idag var: Kanske är det så att det är du som inte är redo för att återvända till ett arbetsliv vad än utredningen visar!

Idag känner jag att det är ju just så det är! Jag är inte redo och jag kan inte med skadorna som jag har idag eftersom jag inte har acceperat dem/ lärt mej att leva med dem eller att få vardagen att fungera med de hinder som jag har fått genom dem. Om jag inte klarar av vardagen nu hur ska jag göra det när jag ska arbeta med? Jag får inte den ekvationen att gå ihop!

Samtidigt känns det som att detta inte är mänskligt. Min handläggare på Försäkringskassan vet när jag ska till rättegången och det känns som om detta mötet inte kan vara så viktigt att det inte kunde ha väntat till efter. Jag känner att kamperna står mej upp i halsen! Jag orkar inte med att detta ska komma mitt i allt för det känns som om det redan är nog! Jag har knapp orken till de kamper och utredningar som jag har idag så hur ska jag orka med detta. Det är ju inte det att jag kan återgå till mitt gamla yrkesområde för det har jag för mycket skador för, och jag kan inte läsa i vanligt tempo för de kapaciteterna har jag inte kvar i hjärnan och jag måste ha ett arbete som är flexibelt så att jag kan ta en paus när jag känner att det inte fungerar psykisk och fysiskt längre och det ska vara så att jag kan ta det i mitt tempo och mitt upp i allt annat! Kan de inte be mej att ta ner månen på en gång! 

Jag känner att det är så frustrerande för jag hade ett jobb som jag fick säja upp mej ifrån när jag hamnade på skyddat boende och inte kunde leva kvar. Jag har anpassat mej, gömt mej och varit både mamma och psykolog och gud vet allt under denna resa och detta känns bara för mycket medans den förbannade idioten som gjorde detta lever sitt vanliga liv i den vanliga världen!

VART FINNS RÄTTVISAN?????????

PUSS    till dej från Lilla mej