Ibland känner jag mej så kluven som om jag inte ens känner mej själv. Jag hade ett alias när jag bodde på skyddat boende och för mej blev det "hon" som stod för allt det starka i mitt liv. "Jag" var ju den som var svag, hade blivit nedtryckt och som hade suddat ut mej själv. Nu ska jag åter bygga upp den personen och bli stark i mej själv och det låter kanske jättelätt men det är inte det.

När jag tänker på en människa så ser jag att den har olika roller som man använder i olika situationer men grunderna finns där. Man är förälder, syskon, vön, barn, barnbarn och jag vet inte allt. Man tänker aldrig på att man pendlar mellan dessa olika roller i livet utan det går på automatik och det gör det oxå för mej med dessa roller men det är så svårt att bara vara jag.

När jag hade kommit ifrån Helvetet så visste jag inte vad JAG tyckte om för mat för hemma åt vi bara det som Han tyckte om och efter Hans regler. Jag visste inte vilken klädstil jag tyckte om att ha för det var alltid Hans kommentarer som styrde vad jag hade på mej och när jag inte gjorde det så blev jag bestraffad. Jag kan minnas än när jag kom till boendet och det enda jag hade var ett par skor och en mysdress. Jag visste inte ens vad jag ville ha för stil och det var rena julaftonen när det var någon som skänkte kläder och man fick leta bland dessa kläder. Jag kan ärligt säja att jag var som en som är precis i tonåren som måste testa sej fram vad denne tycker om att ha på sej. Lika så gjorde jag med mat. Jag provade precis som ett litet barn vad jag tyckte om och inte.

Det rinner tårar när jag tänker på detta för det är så hemskt - det är så hemskt att veta så lite om sej själv. Kanske får jag se det som en styrka att jag kan ge mej det utrymmet att testa vad jag tycker och vad jag inte tycker. Ibland ser jag att jag befinner mej i trotsåldern för ingen ska säja till mej längre vad jag tycker utan jag ska hela tiden komma fram till det själv.

Jag känner även att jag måste jobba på detta att kunna sätta upp gränser. Just detta att jag inte ska behöva ursäkta mej för vad jag tycker, gör eller inte gör. Det är jättesvårt att bryta ett invant beteende som sitter så djupt att jag skulle kunna bli väckt på natten och kunna "reglerna". Jag minns en kväll på boendet när jag bara grinade och sa till en annan som bodde där samtidigt som mej att jag kommer aldrig att lära mej reglerna som finns här "ute". Jag minns det som om det var igår och just denna känsla att jag befann mej i en annan värld, en annan kultur för hemma där var det bara så att jag kunde de "sjuka" reglersna som fanns där men när jag kom utanför dessa regler så bemästrade jag inte de "regler" som alla andra levde under.

Fastä lång tid har gått så kan jag ibland när jag befinner mej i sociala sammanhang känna att jag väger varje ord som jag ska säja för att vissa saker som jag sa eller gjorde när vi var med andra blev jag bestraffad för när vi var ensamma. Tänk att vissa saker kan sitta så djupt. För mej visar det att talesättet att man inte kan lära gamla hundar att sitta är fel. Det gick med mej som hade en meter skinn på näsan det krävdes bara mängder av våld och hot och det lämnade många sår och ärr på både ut och insidan!

PUSS från Häxansurtant

Nu är allt som vanligt igen nu när barnen har kommit hem men det som är så jobbigt är att jag nu inser hur mycket jag har funderat och spännt mej när barnen inte har varit här hemma. Jag vet att de har haft det jättebrra när de har varit borta men ändå så finns det hela tiden omedvetet att jag inte kan skydda dem när de inte är hos mej. Där de har varit nu under helgen kan Han hitta dem för det är lätt att få tag på adressen och jag trodde inte att jag tänkte så och jag tycker inte att jag har tänkt på det när de har varit borta men nu när de åter är hos mej så känner jag skillnaden - jag slappnar av!!!

Det känns så jobbigt att det ska vara så för det som jag tänker och är medveten om det kan jag påverka men det går inte att påverka det som finns på idnsidan och som lever sitt eget liv.

Inatt hade Smulan varit orolig och inte sovit så de hade fått vara vaken med henne och de hade försökt att få henne att berätta vad det var men hon ville inte berätta. Nu ikväll när jag låg bredvid dem för att de skulle sova så säjer hon bara rätt ut att hon inte hade kunnat sova inatt för att hon hade drömt. Jag tänkte att jag ska inte leda in henne på något utan helt enkelt få bort tankarna så att de kunde somna så jag säjer bara att jag hade hört det. Då vrider hon på mitt  huvud och tittar mej rakt in i ögonen och säjer: Mamma! Jag drömde om när pappa slog mej i pannan! Och sedan berättar hon detaljer som ett barn inte kan hitta på hur mycket fantasi de än hade.

Varje gång som det kommer upp saker som Han har gjort mot dem går ytterligare en bit inom mej sönder och jag känner att jag bara vill sudda bort alla minnen som finns om Honom för vare sej jag eller barnen verkar ha något positivt minne av Honom och jag önskar att det fanns ett sådant sudd - men det finns det inte! Det heter att "tiden läker alla sår" men jag vet inte om det kommer att göra det men de saker som Han utsatt oss för - men jag hoppas!!!!!

Puss från Häxansurtant

Puss

Idag skulle jag återerövra mitt hem och det innebär att jag försöker göra alla dessa saker som är så tråkiga att göra att man bara skjuter upp och skjuter upp dem tills det är ett måste för att annars funkar inte hemmet som ett hem längre utan en labyrint med saker som kan rasa om man öppnar fel dörr   .

Ett av uppdragen jag av mej själv var att rensa upp i en hög med papper som legat jättelänge och verkligen behövdes sortera vad som skulle vara kvar och inte. I denna hög hittade jag ett papper från BUP och att jag inte sett detta tidigare det förstår jag inte. Det handlar om en studie som de genomför men det som jag såg var det som stod längst upp på sidan "Varje år får tiotusentals barn uppleva att deras mamma utsätts för våld av barnets pappa eller en annan man som barnet och mamman lever tillsammans med. Våldet kan ta sej olika former: misshandel, kränkningar, hot och förödmjukelse. Ofta har det hela pågått en längre tid, och många barn mår dåligt. En del får symtom liknande dem som förekommer vid andra former av traumatiska händelser." Jag blir både arg, ledsen och frustrerad när jag läser detta för varför om det är så upplyst och så många barn som blir utsatt måste man som mamma kämpa som en lejonmamma och stånga sej blodig för att få hjälp??!!!???

Inut i detta papper hittade jag en lapp som jag skrivit när jag bodde på mitt skyddade boende och då blev det ett uppvaknande för mej där jag insåg att jag visste så tidigt vad jag upplevde i våran relation och med Honom som var fel. Jag visste redan när jag bodde där att jag hade lämnat Honom psykiskt flera månader om inte år innan jag hade lämnat Honom fysiskt. På denna lapp har jag skrivit att jag har aldrig fått ett förlåt av Honom under alla år utan att jag har kunnat få höra att det var dumt av Honom men att det var mitt fel att det blev så för om jag inte hade gjort/sagt/varit så hade Han aldrig gjort något. Med andra ord så menade Han att jag inte hade rätt att finnas eller tycka.

Redan här hade jag skrivit att jag i början av vårat förhållande så hade jag reagerat på att allt gick ut på status och skryt. Utsidan och det andra såg var det viktiga. Och det fanns inget stopp och Han var aldrig nöjd utan det skulle hela tiden bytas till större och bättre för det hade någon annan. Han hade inte pengar så Han lånade av mej för naturligtvis var det exets fel att Han inte hade pengar när vi träffades.

Jag blev intensivt uppvaktad med presenter och komplimanger men de följdes alltid av anklagelser att jag brydde mej mer om andra än om Honom, att jag bjöd andra på mat men Han fick gå hungrig, listan kan göras enorm.

Det fanns ett sjukligt bekräfrelsebehov. Han var tvungen att berätta allt Han hade gjort och helst skulle jag berömma detta med STORA ord de små var inte nog, jag skulle verkligen visa att det var det bästa annars blev det surt och jag menar verkligen surt. Det var alltid klag på att jag inte tog initiativ men när jag gjorde det ja då var det också fel för då var det vid fel tillfälle eller på helt fel sätt.

Det som skrämde mej mest i det som jag hade skrivit var det att det inte fanns någon empati. Och de gånger Han försökte visa empati så var den inte äkta för den fanns inte utan det var vad Han trodde att jag ville höra eller se som kom. Och detta skrämmer mej för det är den röda tråden genom hela förhållandet och det som jag verkligen inser att jag saknade och tjatade om att det inte fanns under hela förhållandet och som jag fick höra hela tiden jag tog upp det att det inte var så i förhållanden utan jag hade för höga krav. Och ändå så visste jag att jag hade haft det tidigare i förhållanden men jag tog till mej att det var jag som hade för höga krav. Och det skrämmer mej!

Nu har jag "biktat" mej och dokumenterat mina fynd så nu ska jag fortsätta min återerövring!

Puss från Häxansurtant   

När jag var liten så fanns det inget annat ord än Negerbollar och jag har bestämt mej för att så länge det finns recept som fortfarande kallar det för det så länge ska jag oxå säja det och det har jag bevis på att det finns. I min kokbok står det oxå Negerbollar och förlåt jag kanske är knäpp men jag förstår inte vad som är mer diskriminerande i att det heter Negerbollar än att man kan köpa Svenska köttbullar!!! Då ska man inte sätta nationalitet före något då? För då skulle jag som Svensk kunna känna mej kränkt för att min nationalitet står framför något jag med då? Det finns ett folkslag som heter Negrer och det tycker inte jag är ett fult ord men om man använder ord som tex "blattar" det förstår jag är nedvärderande men vad är det med just detta?

Har haft en diskussion om detta med en kompis och hon får mej inte att förstå så snälla om någon kan förklara det bättre så varsågod!!!!

Puss från Häxansurtant (inte alla som kan hitta sin jämlike i barnprogram)  

Det öppnar sej alltid en glänta

om skogen står aldrig så mörk

Där doftar små stjärniga blommor

där viger en vitstammig björk

Så är det med oss och vår levnad

bäst sorgen slår back om vår häl

Står glädjen och ler vid vår sida

och solen drar in i vår själ.

Här går jag och skäller och skäller på mej själv men det hjälper inte ett smack!!!!!   Jag håller på å rensar Litens byrå för att kläderna är för små som ligger där och det måste fyllas på med större kläder. Det är så jobbigt att plocka bort dessa för det finns så många minnen till många av dessa. Eftersom jag inte ska ha fler barn så ska jag göra mej av med dessa kläder för det finns inte utrymme att bara spara på dem men det är så mycket minnen. Vissa saker har jag fått i speciella situationer och vissa kläder har de haft  alla tre. I en del kan jag se att både Skruttan och sedan Smulan och även Liten har lärt sej att gå och när jag ser kläderna så kommer minnena. Usch va jobbigt en så vanlig sak kan vara. Och jag blir arg   på mej själv för dessa minnen försvinner inte med kläderna och det vet jag ju men ändå så är det så jobbigt.

Nä, nu ska jag ta tag i det!!!! Lägga de för små kläderna i en kartong och börja med att bära dem till förrådet och sedan gå igenom Smulans kläder för de är inte lika jobbiga för där finns det en som kommer efter och kan använda en del av det!

PUSS på er!!!

1:a gången

Ibland har jag tänkt att om det inte hade varit så...... om inte det hade hänt........... men hade inte om funnits så hade jag inte varit den person som jag är idag, jag hade inte haft den erfarenhet som jag har och jag hade inte haft mina barn. Hela denna resa har varit en kamp men jag har nått några av de mål som jag har satt upp med hjälp av människor i min omgivning och vissa saker har jag förskönat och vissa har jag valt att inte minnas. Jag har kämpat och jag har stridit men jag har själv valt vad jag vill minnas från dem. Hade jag valt att minnas och älta alla de svarta och jobbiga stunderna så  hade jag nog inte stått på benen idag. Vart jag har fått kraften ifrån det vet jag inte men jag har sakta men säkert gått framåt.

Jag har i mina minnen gått bakåt i tiden ikväll/dag/natt vad man ska kalla det och jag ser att fastän jag har tyckt att jag står och kämpar på samma ställe och att det jag har kommit framåt är med hjälp av olika myndigheter så inser jag idag att det inte är de som hjälpt mej framåt, de var reskap för att jag skulle komma framåt men kraften till att ta det steget, den hade jag. Rom byggdes inte på en dag och det gör inte jag heller. Jag har många strider framför mej men just detta att titta bakåt gav mej styrkan att se att med de personer som jag har som stöttar mej så kommer jag att klara det. Jag behöver inte klapparna på huvudet utan jag behöver ärlighet. Jag kommer att klara det men det kommer att ta tid men jag vet att det finns ett slut på denna resa och när jag kommer till det kommer jag att kunna se tillbaka och känna att jag hade den styrkan som jag i så många år har blivit hjärntvättad med att jag inte hade.

På min sista terapi fick jag efter mycket stötande och blötande med olika saker höra att den styrka som jag trots att jag inte tyckte det, hade inom mej under förhållandet var orsaken till många övergrepp men även att det var den som räddade mej. Just då så kändes det som en ekvation som inte gick ihop i huvudet men efter att ha gjort en resa bakåt i tiden så ser jag att den fanns där hela tiden. Det var den som inte lät mej bli helt nedtryckt utan gjorde att jag räknade tre steg längre hela tiden. Det var den som gjorde att jag kunde överleva genom att förtränga känslorna och stå upp för att jag var en person som hade rätt att tycka och tänka. Så fastän jag såg mej som den svagaste i förhållandet så var jag egentligen den starkaste, även fastän det inte var den fysiska svagheten för det var när Han kände sej trängd och att jag var "starkare" än Honom som Han såg mej som ett hot som åter "skulle tryckas ner under ytan" och det känns som en sån lättnad att ha kommit till denna insikt.

Utan vissa människor i mitt liv så hade jag inte klarat denna "resa". TACK till er och ni vet själv vilka ni är och jag har ju bestämt mej för att inte nämna namn men det heter ju ingen nämnd ingen glömd så jag får väll skylla på det!

Även en annan sak har slagit mej idag som en blixt från en klar himmel och det är alla gånger som jag tittat på Lyxfällan på TV och tänkt att hur kan de inte ha insett allvaret i situationen??? Jag inser att det är "samma" instinktom fanns hos mej under alla åren att man inte klarar av att ta in hur det ser ut runt i kring för man kan inte hantera det. Det är olika saker som det handlar om men de som är mitt i det är lika mycket människor som mej och kanske är det såna här beteenden i "vardagen" som jag behöver för att kunna förstå mitt eget handlande och försvarsmekanismer för det finns ingen som jag känner som jag vet har den erfarenheten och bakgrunden som jag har. Så kanske för att söka svar i "stjärnorna" ska jag söka svaren här på jorden i vardagen. Livet och dess gåtor är kanske inte svårare än man gör dem.................eller?

PUSS och godnatt från en virrig hjärna som försöker reda upp saker och ting