Tänk om det fanns en spåkula som jag kunde tro på som berättade det för mej vad lycklig jag skulle bli då - eller så skulle det vara så att det var så längt kvar att jag skulle bli mer deprimerad så det kanske är lika bra att inte veta men ibland känns det som om det skulle vara så mycket lättare att orka med allt om man visste att det bara var ett tag kvar. Idag har jag värk så jag vet inte vart jag ska ta vägen och mitt i detta ska man fungera som mamma oxå. Smulan har sovit hos mina föräldrar i natt och kom hem nu på kvällen så idag tog jag med mej Skruttan och skulle lära henne att åka skidor som hon fick i julklapp. Vi var även ut en sväng igår kväll i skydd av mörkret och det slutade med att vi båda låg dubbelvikta i snön av skratt och min granne kom och frågade om vi verkligen var knäpp. Då skrattade vi ännu mer men jag måste erkänna att hon var en talang för hon kunde på en gång men problemen var när vi skulle på och av med skidorna för då följde skorna med.

Igår kväll satt vi i soffan jag och Skruttan och pratade. Hela hennes huvud är fullt av funderingar över allt och ingenting och jag försöker att svara så gott jag kan. Igår kom en spontan fråga om jag hade fått julklappar och paket av min mamma och pappa och jag svarade att det hade jag. Då satt hon och funderade ett tag och sedan kom det så naturligt som det bara kan komma från ett barn: Då tyckte din mamma och pappa om dej!

Jag frågade  henne vad hon menade. Hon förklarade då för mej att pappa hade berättat för henne att han inte tyckte om henne eller något av barnen och nu så fick de ju aldrig några paket eller att han ringde eller skrev grattis till dem och då betydde det att mina föräldrar tyckte om mej när de gav mej presenter. Det gör så ont i mej att hon är så liten och kan lägga ihop så många steg. Jag vet att Äcklet inte haft intresse i barnen och jag tror henne när hon berättar att han sagt till dem att han inte tycker om dem och att han hatar dem för allt som jag vet när det har hänt och hur stämmer precis när hon berättar. Det som sårar mej är att hon förstår sambandet mellan saker som jag tycker att hon är för liten för att förstå. Jag känner att jag kommer i en situation där jag inte kan förklara hans beteende eller farmors som hon så ofta frågar om och jag skulle vilja kunna säja till henne att de tycker om dem och att de bryr sej men jag kan inte ljuga för henne. Det enda jag önskar är att jag hade valt en pappa till dem som är värd att kallas pappa och som är en förälder och värnar och skyddar sina barn istället för att göra dem illa. Jag kan inte få det ogjort och det enda jag kan göra är att visa att jag älskar dem och attt jag bryr mej om dem och skyddar dem.

Idag skulle min bror åka hem igen efter att ha varit här och firat jul och detta blev ett trauma för Smulan som hade sovit hos mormor och morfar. Hon trodde plötsligt att hon hade sovit där för att hon skulle följa med honom till pappa för att hon inte var snäll. Och detta kommer bara ur henne när hon kommer hem och att se förtvivlan i hennes ansikte och skräcken över att´ha trott att hon skulle vara tvungen att åka tillbaka den skar i mitt hjärta. Jag frågade varför hon hade trott det och hennes svar var att hon hade trott att det var så för att hon inte hade hunnit hem till mamma igen.

Jag känner att det blir sår inne i mej varje gång som jag ser dessa barns skräck oxh hur sårade de är efter det som  hänt. Mitt i detta ska man kämpa för deras överlevnad genom vårdnadstvist och att försöka få den hjälp de behöver och det tär på en. Bara att se dem om jag inte hörde ett ord av vad de sa skulle få mej att gå sönder inombords och det känns så orättvist att de är så små och att de ska ha så mycket med sej i ryggsäcken av negativa minnen. Att inte samhället ser till detta och ger dem upprättelse känns som en sten men om det är priset vi får betala för att de ska slippa åka tillbaka till helvetet så får det vara det. Jag vet att det kommer en dag då inte mina händer längre är bakbundna och då ska jag vända upp och ner på allt så de inser hur allt detta påverkar barn som varit utsatta för övergrepp för jag tycker att samhället och medmänniskor är medskyldiga så länge de blundar för det som de inte vill se. Det blir ett tyst medgivande och det är ett svek mot barnen. En dag ska jag försöka att dessa barn som varit utsatta för övergrepp ska kunna få upprättelse men innan den dagen kommer måste min resa ta slut och jag måste få fria händer men jag vet och jag hoppas att den dagen kommer att komma och då ni!

PUSS från Häxansurtant     

Bilden är lånad från Google

Jultomten kom till oss så som det är vanligt att den gör på julafton men jag tror bara att det var hos oss som den skrämde både mamma och barn. Det låter faktiskt lite komiskt nu när man tänker på det i efterhand men igår var det inte det minsta roligt men jag tar det från början.

Vi var hos mina föräldrar och firade julafton och som vanligt var det morfars roll att vara tomte. Jag lovar att han i fortsättningen kommer att berätta när han går och gör detta för mej för hade jag haft skyddssprejen beredd igår så hade jag kunnat berätta idag hur den fungerade eller om den var värdelös   . Mamma sa till mej lite tyst så att barnen inte skulle höra det att pappa behövde hjälp med kläderna och det brukar vara min lott på julaftonen att hjälpa till med detta så jag gick ner dit jag trodde att pappa skulle komma men inte kom det någon. Då går jag tillbaka upp och rätt som det är så bara dyker det upp en tomte. Hur sjukt det än låter nu i efterhand så fattade inte min hjärna att det var han för han skulle inte ha kläderna på sej reda utan i mitt huvud men mina minnen så var det någon som hade kommit för att skada oss. Jag sa till pappa efteråt att det var tur att jag inte hade slagit till honom utan att mina flykt och skyddinstinkter försvann så fort. Va fint det hade varit att ha skadat sin egen pappa på julaftonen sdå hade tomten aldrig mer kommit till mej i dubbel bemärkelse.

Det skrämmer mej att det finns ett sånt flykt och skyddinstinkt inne i mej som slår till så fort, Det skrämmer mej samtidigt som jag känner att det är bra för jag funderar ibland om hur jag skullereagera vid fara men efter igår så vet jag. Förra gången som jag träffade på Äcklet var när jag fortfarande bodde på boende och det var i centrum och så fort som jag sprang då tillsammans med en annan har jag aldrig tidigare gjort. Jag kan lova att jag aldrig tidigare varit så darrig heller i mitt liv och jag upptäckte att man kunde svettas på fler ställen på kroppen än vad jag någonsin trott och mitt i detta tillstånd skulle jag ha möte med socialen. Jag kan skratta åt det oxå idag men inte då och svetten verkligen forsade av mej så jag var tvungen att byta allt och efter kom min "kumpan T" som hade fått köpa det sista till maten som jag lovat personal och de som bodde där att bjuda på. Vilka minnen jag har från den tiden som jag ler åt nu men då var det inte minsta ryck i mungipan. I börjann övade jag att gå ut på balkongen eller gå förbi ett fönster som det inte var neddraget för och jag vågade knappt inte det så det var firande när jag tog mitt första steg ut på balkongen. Eller första gången jag gick och handlade med T och jag tyckte att jag betedde mej  normalt och hon höll med men efteråt har jag fått höra att jag gick en millimeter från henne och smög runt hyllorna.

Åter tillbaka till jultomten som jag till slut insåg vem han var. Alla barnen var jättespralliga och de hade tittat på en Kalle Anka film som vi har hemma och för att tomten ska komma i den så måste manskrika Tomten, tomten ho ho ho och detta skrek de bra. Förra året var det Smulan som var livrädd och skrek när tomten kom men denna rollen hade tagits över av Liten i år. Skruttan hon passade på att berätta för tomten hela sitt liv men det komiska är att mina barn vet vart tomten bor för vi är granne med honom och tomtemor enligt dem för det har de sagt sedan vi flyttade och de bor i två höga torn. Detta berättade de naturligtvis för tomten och han berättade för dem att han såg om de städade eller inte (inte är nog det rätta ordet) Då säjer Skruttan "Men tomten! Vi är iallafall duktiga på att stöka till". Hon är ärlig iallafall det kan man inte säja något annat om men kanske kan jag få dem att städa mer efter tomtens ord att han ser om de städar eller inte. Hoppet är det sista som lämnar en heter det ju!!!!!

Puss från Häxansurtant   

Idag blev jag kvar på dagis ett tag efter att jag hade lämnat barnen och stod och pratade med en fröken. Jag är glad att jag har så bra kontakt med dem så att de vågar fråga när det är något kring barnen. Jag har sagt till dagis att det ska vara säkert kring barnen men jag vill att de ska märka av det så lite som möjligt och just detta att de får vara som de andra barnen där. De förstod precis vad jag menade och jag känner att de gör så oxå.

Nu hade det varit så en dag att de hade gått utanför vårat hus och Skruttan hade pekat mot deras fönster och sagt till fröknarna att där är mitt och Smulans rum och detta hade de inte vetat hur de skulla tackla. Om de skulle säja att så var det eller om de bara skulle låta den kommentaren vara eftersom vi lever under skyddade uppgifter. Jag frågade fröken vad de hade sagt och hon sa att jag tänkte på allt som du har sagt till oss och så sa jag bara va fint ni har det i erat fönster och då hade det bara lyst om Skruttan.

Det är såna här gånger som jag känner att jag bara älskar dem för att de har tagit chansen att fråga och lära känna oss och våran situation för precis så hade jag önskat att de skulle ha mött den kommentaren. Mina småtroll är stolt över deras hem och att få höra detta av en fröken det var jättestort för dem. Det som känns så delat är att jag känner att jag försöker bygga upp en "vanlig" värld för mej och barnen men att situationen är helt olik många andras. Jag mår dåligt över att behöva leva så här pga en person men ändå så är det ju för att vi ska kunna känna oss tryggare. Trygg kommer jag nog aldrig att känna mej men just det att samhället ställer upp på ett sätt känns bra.

Jag vill att barnen ska kunna känna sej trygga men jag vill inte att de ska hämmas eller känna sej särbehandlad bara för att det ser ut som det gör i vårat liv och det är därför det känns så skönt när människor i ens omgivning förstår och ställer upp på dessa krav. Dagis beundrar jag för de har verkligen skött om barnen till 110% samtidgt som de har tagit frågorna med mej för att kunna låta barnen vara där på lika villkor som andra men stöttat dem på ett bra sätt med det som är problem. 

Jag är så tacksam till alla de människor som hjälper mej att leva och som stöttar mej!

PUSS på er från Häxansurtant    

Här har jag gått i lugn och ro och undrat varför andra har sån panik över att det snart är jul - den kommer ju vare sej man har hunnit med allt eller inte. Sen idag så kom jag på att jag skulle göra ansjovisrullen som jag hittade ett recept på nätet på så sagt och gjort började jag med den och den skulle vara så lätt att göra. Jag började smälta smör och allt det och det bara flöt på tills jag upptäcker att jag har glömt å köpa ansjovis. Det var bara att klä på sej och sedan gå till affären i minus 18 grader. Sen hem igen och fortsätta.

Det som frustrerar mej mest är att de alltid får det att låta så enkelt i alla recept men när jag ska prova dem ja då skulle jag behöva vara en bläckfisk för mina armar vill inte räcka till och det blir bara krångel. Nu är den förbannade rullen iallafall klar jag luktar ansjovis och jag har ringt till pappsen och sagt att han får komma och hämta rullen som ser ut som något som katten spytt upp och det roade honom något enormt. När jag inte lika road säjer att det inte är ett dugg kul poängterar han att katter tycker om fisk och inte ens då blev det roligt. Tur att sillsalladen och köttet inte oxå krånglade (var beprövade recept) för då lovar jag att jag hade ätit pizza på julaftonen och tomten hade kommit till mej iallafall.

Imorgon ska jag slå in julklapparna och det är det tråkigaste jag vet att göra och hur jag än gör så blir det bara fult iallafall. Och inte har mina almanacker kommit heller som skulle vara julklappar till hela släkten så nu får vi se om tomten kommer fram med dem eller inte! Annars kan han ju få låna min kvast för den kommer fram överallt och det enda negativa är att man får stickor i häcken av dem men det får han stå ut med!

PUSS från Häxansurtant   

Jag måste bara få skriva av mej en fundering och säkert så retar det upp någon! I detta reklamfält som man kan se andras bloggar och reklam för dem så ser jag väldigt ofta att det står att man ska komma in på deras blogg för att det är den bästa! Okej tycker de att de har den bästa bloggen så får det stå för sej jag känner att ju mer se skryter och lovar dessto mindre nöjd och mindre innehåll är det. Det är dock inte det som är min fundering utan detta att de säjer åt läsarna att komma med saker som man vill läsa om och så ska de skriva om det. Och det är här som jag inte fattar varför de har en blogg för om andra ska bestämma vad de ska skriva. Är det bara för att det ska vara många läsare? Jag skriver hellre det som jag känner för och har få läsare än att folk ska säja vad de tycker att jag ska skriva om för då är det ju inte min blogg längre och det jag skriver blir ju inte personligt.

Jag startade denna blogg för att jag har levt under flera månader utan att kunna komma åt  mina dagböcker och den sitsen tänker jag inte sätta mej i igen. Sen så var tanken den att jag skulle kunna använda den till terapi och att jag skulle komma åt det vart jag än befann mej. Jag skulle aldrig fråga andra som jag inte ens känner vad jag ska skriva om för då kan man ju lika gärna göra en blogg där alla kan skriva tillsammans om det som är intressant. Känner mej som en gnällkärring men jag tycker vitsen med att ha en blogg försvinner om man gör så. Om jag kan hjälpa en människa att slippa helvetet jag hade med denna blogg så har det varit ett plus och jag skiter i om det bara är den personen som har läst den.

Jag tycker inte heller om denna reklam som säjer att de har den bästa bloggen och det finns något som passar alla så kom in du kommer inte att bli besviken. Jag har provat flera stycken av dessa men jag blev besviken och jag tycker att det var falsk marknadsföring. Kan jag få tillbaka de minuter som jag ägnade till att läsa dem då? Nu har jag slutat att läsa dessa och jag kan titta om det verkar vara något som intresserar mej men jag kommer aldrig mer att gå på den falska reklamen för jag tycker om de bloggar osm ger mej något och jag skiter i om människor som jag inte ens känner åt korv till frukost och efter det så satte de på sej ett par blåa byxor trots att de hade tänkt haft de röda. Och ja jag kände att jag slösade min tid eftersom jag ännu inte har hittat den bästa och den mest unika bloggen genom denna falska marknadsföring! Här har ni dock en blogg som ger mej något!

PUSS och godnatt från Häxansurtant   

Lånad av google

Ibland  undrar jag om detta stämmer och jag vet att jag i ett tidigare inlägg har skrivit om detta att man kan komma framåt i livet med lögner men man kan inte återvända. Jag kör med helt raka rör och är ärlig för det är det som jag vill att människor ska vara mot mej men ibland så känns det som om jag kanske är för ärlig. Kom att tänka på det igår när en kompis sa att jag var brutalt ärlig.

Min vän H känner jag att det är den personen som jag verkligen säjer rakt ut vad jag tänker och tycker för jag vet att om hon inte förstår eller att hon tycker att något är oklart så frågar hon. Jag känner att hon kör med samma sak till mej och våran relation fungerar hur bra som helst bara för att jag vet att jag kan säja precis som det är till henne och vad jag tycker om det hon ska göra eller redan har gjort och hon tar det på ett bra sätt men kanske ska jag tänka mej för lite mer när det gäller andra.

Jag går genom livet med synen att man ska stå på sej för annars så gö någon annan det och att man ska bemöta andra som man själv vill bli bemött och jag vill ha total ärlighet och därför är jag det mot andra. Frågar en person hur jag skulle ha gjort i en situation så svarar jag precis vad jag skulle ha gjort utan krusiduller. Jag skulle aldrig klara av att säja vad jag tror att den personen vill höra för jag skulle känna mej så falsk. Om man frågar en annan person om råd vill man inte då ha ett ärligt svar? Och om man inte vill ha det varför frågar man ens då?

Jag har i mitt tidigare liv haft väldigt många killkompisar och de var fler än mina tjejkompisar och där var det aldrig någre problem utan man körde med sanningar även om de gjorde ont. Jag minns när jag hade köpt en ny tröja och min bästa killkompis frågade hur jag hade tänkt när jag köpte den. Det sved men det kändes bättre än detta som tjejer gör mot varandra när man får höra saker bakvägen. Jag tror att jag har lärt mej av dem och att det är därför som jag är så brutalt ärlig men jag förväntar mej att människor är det mot mej med.

Jag vill veta vad jag har människor och hellre får jag just det ärliga svaret som svider för då vet jag att när jag får ett svar som värmer så är det inte falskt. Det gör att jag mycket lättare kan ta åt mej det när det kommer från en person som alltid har sagt som det är till mej. Jag tänker på när jag bodde på mitt skyddande boende så blev det att jag tydde mej till vissa människor för jag visste att de skulle säja ärligt hur det såg ut runt mej och hur de tyckte att jag uppträdde. För mej inneb'r sanning förtroende och vänskap för jag tycker inte att man är en vän om man inte kan vara ärlig mot varandra.

Jag hade en kompis som jag bröt med för många år sedan som var en sån här typisk vända-kappan-efter-vinden typ och hon var verkligen inte ärlig ens mot sej själv. Jag tycker att det svider hundra gånger värre när jag får höra saker om mej ryktesvägen än när de kommer direkt från den som tycker det för då kan man få en förklaring till det.

Om man inte kan vara ärlig mot sina vänner hur ska man då kunna ha en relation över huvudtaget?

PUSS från Häxansurtant   

Barnen var jättetrötta idag när jag hämtade dem på dagis och sedan gick vi och hämtade ett paket som hade kommit idag och det de helst ville det var att gå och lägga sej så jag fick leka lejon och jag vet inte allt. När det väl var sängdax så läste vi ytterligare ett kapitel i boken som jag lånade igår för de har berättat nu att de är så stora nu att de ska läsa såna böcker. De somnade i princip bara  jag hade släckt lampen men senare så vaknade Smulan och jag tog upp henne och vi satt och pratade i soffan om varför hon inte kunde sova och som vanligt var det minnen om saker som pappa har gjort som väckte henne,

Vi satt och pratade och sedan borrade hon in sin näsa i halsen på mej och sa Mamma jag vill aldrig vara utan dej! Jag ska alltid bo hos dej!

Jag smälte som smör i solsken och det är såna här gånger som jag bara vill frysa tiden för nu har jag ett domslut att han inte ska träffa dem och jag kan skydda dem men det vet jag ju inte om jag kan längre fram eftersom jag inte vet vad som beslutas då.

Jag känner att jag skulle vilja ha en liten ask i min hjärna där alla dessa minnen sparades så när det är som tyngst och jobbigast ja då ska jag kunna ta fram dessa minnen och känna att jag får styrka av dem. Bara detta att sitta med henne i knät och hon bara kryper in i famnen det kan ju få en att känna värme om man så är ute i minus 30. Och ibland känner jag att de växer så fort så jag bara vill stanna dem lite för snart är vi där när de inte vill kramas och sitta med mamma och mysa i soffan och titta på barnprogrammen utan hellre vara med kompisar. Då kommer jag nog att sakna dessa stunder och allt plockande efter dem även om jag tycker att det är FÖR MYCKET plockande just för tillfället för det är leksaker överallt!

Samtidigt så när jag sitter med dem i knät och känner hur små och oskyldiga de är så funderar jag hur Äcklet har kunnat göra dem så illa. Hur kan man göra barn illa över huvudtaget förstår jag inte och jag kommer aldrig att förstå. Jag känner att man får beskyddarinstinkt på en gång när man ser ett barn vare sej det är mitt eller andras. Jag känner att såna människor som skadar barn dem finns det inte något straff för som räcker till. Sedan är det en känsla jag har som säjer att samhållet vill inte att detta ska existera därför så blundar man så mycket som man bara kan för att det inte ska finnas och det ska vara fin statistik.

Jag kan inte låta bli att fundera på hur stort mörkertalet är på misshandel på kvinnor och barn inom hemmen. Jag tror att det skulle ge alla en chock om man kunde veta det för jag tror att det är mycket vanligare än man tror. Jag undrar även över hur många det är som precis som jag gjorde håller det hemligt för husfridens skull för man vet att det blir ett helvete om man berättar och det helvetet vet man inte om man överlever! En annan sak som nog döljer mycket är guds namn. Detta att det händer saker inom religionen men på något sätt så är det tillåtet. Det var för några år sedan tror jag som det kom fram att det var en som arbetade i en kyrka med ungdomar som hade utnyttjat dem men det tystades oxå ner. På något sätt så döljer man det som kan röra upp känslor och som gör att det inte ser fint utåt.

Tänk om någon hade bevakat oss i huset de hade aldrig trott att det var samma man som utsatte mej och barnen för detta som det var de mötte när de var ute och gick. Jag känner inte honom heller och ju längre tiden går och jag lägger mitt pussel  dessto mer inser jag att jag inte vet vem jag levde ihop med och skaffade barnen med. Det som är ännu hemskare är detta att han kunde manipulera så att det kändes som om det var mina egna beslut men nu inser jag att det som jag såg som egna beslut det var skörden av ett frö som han hade planerat i huvudet på mej. Det är hemskt att man inte vägar och kan se detta när man befinner sej mitt i det! Jag får glädja mej över att jag kan se det nu och framförallt att jag kan bearbeta det och en dag lägga det bakom mej.

Puss från Häxansurtant 

Idag var det operation sista julklappen som körde igång och det var främst till Liten som tanken var. Jag har nämligen haft problem kring hennes julklapp för eftersom hon är minst av tre så finns redan det mesta och det känns dumt att köpa dubletter bara för att man ska köpa så nu är jag nöjd och till på köpet så fick jag 50 minuters promenad oxå i minus 14 grader så nu har jag röda och fina kinder och o´nt i ryggen. Jag fick iallafall tag på dem och det är bara så att jag vägrar gå ut imorgon eller närmare jul för då får man ju trängas med alla andra som oxå är ute i sista stunden.

Detta med julklappar är faktiskt på gott ochh ont för i vissa fall tror jag att de kan ställa till mer problem än vad de ger glädje. Min vän bor inte tillsammans med barnets pappa men de  brukar ändå hjälpa sonen att köpa julklappar så att han har något att ge den andra föräldern. Detta år hade pappan inte hjälpte pojken att köpa något till mamman så det var deppigt imorse när han kom på att vem skulle hjälpa honom nu att köpa julklappen till mamma så idag blev det för henne att åka och köpa sin egen julklapp och det är väll inget problem i sej men det tar ju ifrån barnet denna glädje att kunna ge föräldrarna något på julaftonen.

Jag tycker det är sorgligt att det finns människor som kallar sej föräldrar men som inte förstår att det är ett ansvar att vara förälder och att man inte blir det automatiskt för att man har varit med och gjort barn. Jag skulle kunna dra tusen exempel på rak arm när inte han som kallas pappa till mina barn har brustit i det men jag tänker inte göra det men för mej så är det konstigt att man klarar av att kalla sej själv för förälder när man inte tänker på barnens bästa utan sitt eget först. Och tyvärr så tycker jag att det verkar finnas för många som bara är föräldrar på pappret ute i samhället och det kommer jag att tycka tills motsatsen är bevisad men hoppet lever genom att jag vet att det finns vuxna som tar sitt föräldraansvar fastän det kostar! Tack för att ni ger mej hopp!

Puss från Häxansurtant