Jag har vänner och jag har personer som finns runt mej och som stöttar mej till 110% men ibland så kan jag bara känna mej så ensam. Jag kan ha människor runt mej och eftersom jag har små barn så är jag sällan ensam men ändå så finns känslan av ensamhet där. Varför vet jag inte riktigt men det är en känsla som sitter så djupt där inne och troligen är det för att jag har ett annat beteende och sätt än andra som gör att jag känner så. Varför ska jag känna mej ensam när jag har människor som jag vet finns där för mej och inte är längre bort än ett telefonsamtal?

Jag känner mej ofta som en person som inte faller innanför ramarna för vad som förväntas av en person men samtidigt vet jag inte om det är så eller om det är jag som tycker att det är så! Ibland känns det bara som att jag önskar att jag var en annan person som hade ett annat liv och som inte hade det med mej som jag har men det går inte att ändra på och på ett sätt vill jag inte ändra mej för det är ju den här jag är men ändå..........................................

När jag kom till skyddade boendet så trodde jag att jag var den ende i hela världen som hade varit utsatt för detta. Jag hade bara läst boken "Gömda" om detta och jag tyckte att det var så sjukt att hon inte hade upptäckt hur han var. Idag vet jag att man märker det men man erkänner inte att det är så. Jag träffade 2 helt underbar personer den kvällen jag kom och jag minns inte vad de sa jag minns bara att de två gav en sån värme och trygghet i kaoset och på deras sätt att bemöta mej så insåg jag att jag var inte den första. Hela rörelsen fanns inte och väntade på mej och samtidigt som det skrämde mej att det fanns fler som var utsatta för det som jag hade varit utsatt för så var det en sån lättnad. Jag var inte en totalt idiot som inte hade märkt detta utan det var fler som inte hade gjort det. Jag kan än idag se dessa två personer som utdtrålade detta till mej fastän lång tid har gått.

Under tiden som jag och senare även barnen levde där så träffade jag fler och fler personer som gav mej en säkerhet och trygghet och som bekräftade för mej att jag var inte den ende i världen som hade varit utsatt för just detta och tyvärr är jag inte den sista!

Jag trodde aldrig att det skulle bli som det var att komma ut "i världen igen" för jag trodde att det skulle vara på något sätt som det var innan Helvetet började men det var inte det och det är inte det. Det är här som ensamheten kommer in för det finns inget som är som det tidigare var för det finns så mycket som ligger omedvetet och medvetet inom mej och även barnen. En kär vän skrev till mej en dag att hon skulle vilja låta mej veta hur det är att bara vara och jag kan erkänna att jag inte vet det längre. Varje dag känns som en kamp, strategier finns medvetet och omedvetet och jag har en rädsla och en uppmärksamhet och ialttagelse av allt runt mej som är på max hela tiden. Jag är inte alltid medveten om det men den finns här. 

Ikväll satt jag och tittade på TV:n när jag hoppade högt i soffan för det var något som rörde sej utanför fönstret. Det tog en evighet att inse att det var parasollet som rörde sej när vinden kom och innan dess var det många tankar som hann passera genom mitt huvud. Och det är i de stunderna som jag känner mej så ensam för hur ska man kunna förklara det för någon som inte vet hur det är. Hur ska man förklara att jag får panik av att det knakar på baksidan och det låter som att någon går. Hjärnan säjer att det kanske är en katt men kroppen reagerar på ett annat sätt. När jag känner en lukt som påminner om det som varit så reagerar kroppen och hjärnan föröker lugna den men det går inte för det är ett kroppsligt minne och det är allt detta som gör att jag känner mej ensam Jag undviker situationer som hör vardagen till för att de innebär så många reaktioner och så många minnen. 

Det känns som om jag lever i ett samhälle bland andra människor men samtidigt så gör jag det inte för jag är inte en av dem. Jag är inte en som vet hur man gör för att bara vara och jag är inte vem som helst ~ jag är jag och det är den jag är bäst på att vara men ibland önskar jag att jag var någon annan som bara var en i mängden.

PUSS    till dej från lilla mej    

Under de senaste dagarna har jag fått många frågor kring tiden i Helvetet och vad det var som hände och vad som är grunden till denna blogg. Istället för att svara var och en väljerr jag att lägga ut detta inlägget och blotta ännu en del av mej själv! Det känns dock rätt och kanske är det meningen för att jag ska kunna "rädda" någon. Idag ser jag att mycket som har hänt under den sista tiden har haft en mening som visar sej med tiden!  

Jag blev tillsammans med en man som jag hade känt under flera år och vi hade även många gemensamma vänner. Han var den mest uppvaktande och charmiga person som jag någonsin träffat och jag blev verkligen förälskad. Snabbt visade det sej att han var inte denna mannen som jag hade träffat utan han var kontrollerande och väldigt svartsjuk så jag bröt med honom. I den vevan kom det massor av kärleksförklaringar och att han inte kunde leva utan mej och jag var dum nog att falla för det och han lovade sej att han skulle bättra sej bara vi lärde känna varann och han visste vart han hade mej för det var därför han var svartsjuk och för att jag hade många killkompisar. Löftet höll inte så länge men då satt jag redan fast.

Jag levde tillsammans med denna mannen under flera år, vi fick barn och det var inte den mannen som alla andra såg utåt som jag levde med innanför väggarna. Jag och barnen blev bestraffade för det vi gjorde och inte gjorde men även det som andra gjorde mot honom. Jag inser idag att jag levde tillsammans med en psykopat som visste precis hur han skulle spela sina kort för att jag skulle lyda honom och sitta fast på mesta möjliga sätt. Jag, kunde inte ha ett jobb för hans kontrollbehov och svartsjuka och listan kan göras enorm på saker som försvann under förhållandet. Hade ingen vän kvar efteråt som jag hade haft innan vi blev tillsammans.

Jag försökte verkligen komma ifrån honom många gånger men det gick inte ~ jag satt fast i hans grepp på många sätt och han styrde mej totalt. När barnen kom så visste jag att jag kunde sticka men jag skulle aldrig få barnen med mej och jag kände att jag vägrade att lämna barnen i det helvete som jag själv flydde från.

Vi utsattes för fysiska, psykiska och sexuella övergrepp. Att han var hårdhänt med barnen var jag medveten om och gick många gånger emellan och tog slagen eller ilskan mot mej istället för att skydda barnen. Jag vet betydligt mer idag vad som hände när jag inte var hemma och det är inte saker som jag egentligen skulle vilja veta om men samtidigt ger de mej styrkan att fortsätta kämpa för att skydda oss. Jag la skulden på mej själv och tyckte att det var mitt fel att allt detta hade  hänt men idag så inser jag att det var han som gjore ett val att göra detta mot oss ~ inte att det var vi som frammanade det. Vissa dagar lägger jag fortfarande skulden på mej själv men det går längre tid mellan dem nu än då och känslan försvinner fortare.

Livet i Helvetet tog slut genom att jag blev grovt misshandlad. Jag trodde att jag skulle dö den kvällen men jag överlevde tack vare att han trodde att jag dog efter sista sparken i hallen och han valde att lämna hemmet då.

Jag hamnade på sjukhus och efter det så hamnade jag på skyddat boende. Jag och barnen har inte återvänt efter det utan lever idag med skyddade personuppgifter. Vi finns men ändå så finns vi inte och det går rykten om att vi är döda för att vi bara försvann. Vi har massor att bearbeta och massor av minnen som spökar så vissa dagar är bättre och andra är sämre. Jag har skador som kommer att följa mej i resten av mitt liv så det är osäkert att jag ens kommer att kunna återvända till ett arbetsliv. De sår och ärr som finns på insidan är inget som någon ser men de känns och kan rivas upp av så lite som påminner om det som en gång var. Jag kommer dock aldrig att sluta kämpa för att jag och barnen ska få ett "normalt liv" och när mina händer inte är bakbundna längre ska jag kämpa för att ingen kvinna eller barn ska hamna i detta som vi har levt i efteråt. Om jag kommer att lyckas ~ det vet jag inte men kjag kommer ALDRIG att sluta kämpa så länge jag lever!

PUSS    till dej från lilla mej    

Jag kommer

Ännu en gång har jag en klump i magen inför morgondagen för nu vill jag inte höra att fler skador är bestående och att det bara är att acceptera dem och att jag får leva med dem i resten av mitt liv, fast egentligen vetjag ju redan att det är vad jag kommer att få höra imorgon när jag ska på den sistaundersökningen innan rättegången eftersom de sa det från början att det var så. Det är för många skador och för många diagnoser som jag kommer att få leva med i resten av mitt liv för en persons val.

När vi satt på rättegången som blev inställd så tänkte jag att det kan inte bli så mycket värre resultat på undersökningarna än vad det redan är. Sedan kom det ena intyget med kompleteringar efter det andra till min advokat och det visade sej att undersökningarna som kom nu visade att det mesta hade blivit värre. Andra kompleterade med mer besvär än de som fanns med från början och fastän jag märker av dem i min vardag så känns det så mycket värre att någon annan har lagt märke till dem och kan gå i god för dem. Varför allt blir så mycketvärre när man ser det på ett papper kan jag inte förklara det bara är så för det blir så definitivt.

Imorgon är det dags att kolla ögonen igen eftersom det ska diagnostiseras igen efter x antal månader för att det ska räknas som bestående och fastän jag vet att det finns kvar och att det har blivit sämre så vet jag att jag kommer att vara ledsen imorgon över att någon har konstaterat det jag redan vet ~ att jag har dålig eller rättare sagt värdelös syn på det ögat, att jag inte har vidvinkelsynen kvar och att det är dimmigt. Förstår inte varför det ska vara en sån vånda inför att få det sagt av en annan person men det är det.

Samtidigt så känns det som att det är en sån frustration att han får x antal månader eller år eller vad det blir och sedan har han avtjänat sitt straff men jag får ha mina skador kvar i resten av mitt liv, barnen och jag bär på de negativa minnena i resten av våra liv medans han har sonat det an gjort under sin straff tid, eller så blir han frikänd. Lagen är så sjuk så det känns som om det lika gärna kan bli så med.Vart finns egentligen rättvisan i det?!  Jag är inte bitter och tänker aldrig tillåta mej att bli det men jag tycker inte att lagen och samhället är rättvist och jag känner att jag kan inte sluta att reagera.

Jag och barnen kommer att få leva med konsekvenserna av en annan människas val ~ den personen som vi trodde ålskade oss och skulle skydda oss ~ idag vet vi att det inte var så men det är inte den insikten som vi bara måste leva med utan skador, minnen och massor av annat som påverkar oss. Vi kunde inte påverka situationen och jag visste att om jag kunde rymma från Helvetet så skulle jag aldrig få med mej barnen och för mej var det en tanke som jag inte stod ut med. För mej var det inte ett alternativ att lämna barnen i det helvete som jag själv flydde ifrån för jag tror inte att de skulle ha överlevt det om jag inte hade funnits där och skyddat dem och tagit vissa av slagen som var riktade mot dem.

Kanske är detta priset som jag får betala för att jag och barnen (vilket jag hoppas och ber för) ska slippa återvända även om det känns jobbigt och fruktansvärt högt! Jag ångrar den dagen som jag träffade honom men samtidigt kan jag inte ångra det för hade jag inte gått igenom detta så hade jag inte haft mina tre änglar och jag hade inte varit den jag är idag. Mina tre änglar är det som betyder mest här i livet och de jag älskar mest ~ jag skulle kunna ge mitt liv för att få dem trygga och är skadorna det priset som jag måste betala för att de ska slippa återvända så kanske jag en dag kan försonas med det även om det känns tufft just nu!

Det heter ju att allt som inte dödar gör en starkare och jag lever ju idag så kanske är det så!!!!!

PUSS    till dej från mej   

Jag kan inte låta bli att reagera över hur mycket det är som jag har ändrat i mitt liv utan att tänka på det för att det ska bli säkrare och hur mycket jag är på min vakt utan att vara medveten om det.

Härom kvällen satt vi ute och fikade när jag frågade mina föräldrar vad det var som lät. För mej var det ett jättekonstigt ljud och jag upplevde det som högt och på en gång blev jag verkligen på helspänn och jag kände att jag var beredd att fly. Mina föräldrar de hade inte ens uppfattat ljudet och det fick mej att tänka till. Jag känner mej alltid helt slut efter att ha varit utomhus och troligen så är det så att jag helt omedvetet är på min vakt hela tiden utöver det som jag är medveten om. Jag vet att jag har mina rutiner innan jag går ut genom dörren och när jag är ute men att jag var så här på min vak det var något som jag inte var medveten om.

Jag fixar inte att någon är bakom min rygg och jag kan inte sitta med ryggen så att någon kan komma bakifrån för då har jag ingen kontroll och är inte beredd. Det är ett väldigt pysslande bara för att hitta den rätta platsen när jag ska sätta mej. 

När någon höjer rösten så gör sej krppen beredd på att fly fastän jag vet att det inte är mot mej eller att jag inte kommer att få ett slag eller spark. Detta sitter så djupt i kroppen att det händer utan att jag är medveten om ~ det tillhör min vardag och det är först när jag tänker på det som jag inser hur mycket mitt förflutna påverkar mej.  

Jag letar fortfarande efter en viss ton i röster på dem som jag pratar med för det är varningstecknet på att det snart kommer att komma en eventuell bestraffning och jag vänder och vrider påvarje ord för att se om det finns något budskap mellan orden som jag måste förstå för att slippa bestraffningar. Jag tittar på alla jag pratar med för att se om deras blivk eller kroppsspråk ska ändras så att jag kan fly eller ta skydd för att inte få skador.

Än idag när jag vaknar på morgonen så vet jag inte vart jag befinner mej. Jag är rädd att det är en dröm att jag och barnen inte längre är i Helvetet och jag är rädd att när jag vaknar så är vi tillbaka där. Jag känner efter att det inte gör ont någonstans eller att det inte är någon som gör saker mot mej som jag inte vill. Allt detta sker omedvetet och jag önskar att det inte skulle finnas där. Jag klara inte att någon håller i mej eller håller fast mej för det ger mej sån enorm panik för då har jag inte kontrollen och jag kan inte ta mej och barnen därifrå  om det skulle behövas.

Jag vill inte behöva ha alla dessa försvarsmekanismerna men jag har dem och det känns som om jag gör bäst i att acceptera dem. De är ett resultat av mitt förflutna och de kommer kanske att bli svagare med åren men jag tror att det är som min terapeut säjer att de kroppsliga minnena kommer aldrig att försvinna men de kommer att bli svagare. För att jag ska orka gå vidare är nog det bästa att acceptera och inse att man har dessa med sej och vända det till något positivt. Det är svårt men samtidigt får jag göra det för att jag ska få ett liv som är värt att leva och för att jag ska kunna acceptera mej själv för den jag är! Frågan hänger dock kvar: Ska mitt liv vara så här i alla evighet med detta skyddstänkande, oro och rädsla????

PUSS    till dej från mej   

" Att vara stark är inte att springa fortast eller att hoppa högst.

  Att vara stark är inte att veta bäst eller att vara främst.

  Att vara stark är att acceptera livets villkor.

  Att vara stark är att tänka om, när livet inte blir som du planerat.

  Att vara stark är att se möjligheterna i det som verkar omöjligt.

  Att kämpa trots motvind och låta den bli till en utmaning."

Fick en fråga på en kommentar för ett tag sedan som var hur jag kom vidare efter att ha levt med en psykopat. Hela kommentaren berörde mej på ett sådant sätt att jag visste inte vad jag skulle skriva för det hade lika gärna kunnat vara jag som hade skrivit kommentaren och jag valde att inte publicera den för jag kände att jag inte ville lämna ut någon men den satte igång många tankar i mitt huvud.

När jag kom ifrån Helvetet hade jag varit utsatt för fysiska, psykiska och sexuella övergrepp. Jag trodde att jag var den enda i hela världen som hade haft det så här och var livrädd att berätta för någon ~ för vem skulle tro på mej?!? Jag hade 35 kronor på kontot för resten hade Det tvingat mej att betala mat och räkningar för. Mina pengar var alltid de som gick åt först och sedan fick jag be honom om pengar för att ens kunna köpa ett tuggummi. Mitt självförtroende fanns inte alls och jag visste bara det som jag hade fått höra genom alla åren att jag var fet, ful och äcklig och att jag skulle vara glad att det fanns någon som ville ha mej. Självkänslan den fanns inte heller för jag hade fått höra hela tiden att jag aldrig skulle klara mej utan honom vare sej fysiskt, psykiskt eller ekonomiskt så hur skulle jag klara av mej själv och tre små barn?!?

När jag kom till mitt skyddande boende så visste jag egentligen inte vad jag tyckte om eller vad jag inte tyckte om, eller vem jag var och hux flux så var jag där utan den som under de sista åren hade berättat för mej vad jag skulle tycka eller tänka. Jag kände bara panik och jag visste inte riktigt hur jag skulle agera. Polisanmälan hade jag gjort några kvällar innan och jag kände panik inför denna med. Vad skulle hända när han insåg att det verkligen blev en anmälan gjord och att jag sto fast vid den. Vad skulle hända när jag skulle bli kallad på förhör och skulle jag kunna berätta det som hade hänt under alla åren fastän jag visste att han hade sagt att om jag berättade så skulle han döda mej och ingen skulle tro på mej! Jag tror att det var i den stunden som jag insåg att detta var min chans att kunna rädda barnen och även mej från Helvetet.

Jag har fått höra många gånger under denna resa att jag varit stark men jag har inte kunnat se det. Idag inser jag att man har en inre styrka som man inte är medveten om förän man måste använda den. Man ger inte upp och man klarar mycket mer än man tror. Jag kom från Helvetet för drygt två år sedan och jag har fortfarande dagar som jag mår skit och det känns som om jag inte kommer att orka ta ett enda steg till men man ger inte upp och speciellt inte som mamma för man kan inte svika sina barn. De dagar som har varit värst har jag satt mej och tittat på mina barn och känt att det gör så ont inom mej allt de har fått utstått och det ger mej kraft att kämpa lite till. Ju fler steg jag har tagit dessto mer har jag insett att det finns någon mening med allt som har hänt även om man inte ser det när man befinner sej där och jag vet att du har den styrkan inom dej du med! Du kommer att hitta den och du och din dotter kommer att bli starka tillsammans.

Att hitta sej själv igen är inte lätt! Jag letar fortfarande och jag testar saker för att åter hitta  mej för det var jag som försvann under alla dessa år. Jag var en "streckgubbe" när jag träffade Det men alla åren med honom gjorde att jag suddade ut mej själv mer och mer så när jag kom därifrån så fanns det bara märkena i pappret kvar. Jag lovar dej att man klarar att hitta sej själv och man klarar att bygga upp sej själv men man blir aldrig den man var tidigare men man blir starkare och man viker sej inte för samma saker ännu en gång!

Jag tror att man kommer vidare genom att låta sej känna allt det som man känner. Vissa dagar var jag bara jätteledsen och då tillät jag mej inte vara det men idag inser jag att det är ett sorgearbete för den personen som man levde med var inte den som man blev kär i och samtidigt så sörjde jag det som jag aldrig fick. Jag var arg, kände mej lurad på livet, jag var uppgiven, vansinnig och vissa dagar bara var jag ingenting. Jag stängde av mina känslor och jag tror att det länge gjorde att jag stod kvar på samma ruta och stampade för jag accepterade inte det som hade varit eller de känslor som det väckte i mej.

Jag minns när jag satt på mitt första polisförhör och jag hade bara panik för jag var helt inställd på att polisen inte skulle tro på mej och att han skulle be mej "dra den om Rödluvan och Vargen med". När kommentaren kom att "de visste hur det kunde vara att leva tillsammans med "såna" och han bad om ursäkt för att han var tvungen att ställa vissa frågor insåg jag att det fanns de som trodde på mej. En liten bit av muren föll och jag kunde berätta lite mer än jag hade tänkt. Senare blev det fler förhör och jag kunde berätta lite mer och lite mer för varje förhör.

Det som är det viktigaste att minnas det är att DET ÄR INTE DITT FEL DET SOM HAR HÄNT! Det tog mej en evighet att inse och det finns dagar när jag fortfarande lägger skulden på mej själv och faller tillbaka i gamla mönster. Det är HAN som hade ett val och har gjort detta mot dej precis som att han som jag levde tillsammans med och fick barn med hade ett val när han utsatte oss för allt som han har gjort. Snälla gör inte som mej och lägg skulden på dej själv för det hjälper dej inte att komma vidare. Jag kunde säja till mina barn att det inte var deras fel det som de hade blivit utsatta för men jag la den skulden plus allt som han gjort mot mej på mej själv och det är inte rätt. Alla människor har ett val och de måste själv stå för det de gör!

Jag önskar att jag kunde få dej på bättre tankar och ge dej massor av kraft men jag kan inget mer säja än att jag vet hur det känns när man är där men det blir bättre ~  det tar tid men det är värt det för man får ett mycket bättre liv och det är du och din dotter värda!!!!!

Jag finns här om du vill och jag skickar många styrkekramar till dej och jag VET att du kommer att komma vidare! Jag kan rekomendera att prata och skriva av sej och det är en av orsakerna till att jag började blogga (fast då var tanken att ingen skulle hitta min blogg och mitt svammel)

Puss    från Lilla mej   

Jag har läst din kommentar men väljer att inte publicera den för jag känner igen mej för väl i det du skriver så jag vill inte lämna ut dej.

Jag finns här för dej om du vill och om du vill så kan du skicka ett meddelande till mej med mail eller telefonnummer så LOVAR jag att kontakta dej!!!! Jag kommer inte att publicera det!!!!

DU KOMMER ATT KLARA DETTA och jag finns om du vill!

STYRKEKRAM till dej och jag finns för dej <3

Jag kan åter igen inte sova för att det finns en oro i min kropp som inte låter mej vara ifred och jag vänder och vrider på mej i sängen. En enda tanke maler i mitt huvud och det är att hur länge till ska jag orka kämpa? Jag är inte den som ger upp men just nu så känns det som att bara jag har klarat av ett hinder så kommer det ett nytt som är värre än det första och det krävs ännu mer för att komma över det och jag vet inte om jag orkar det.

Det är massor av år som jag har levt under press att vara någon som jag egentligen inte är utan vara den personen som fick minsta möjliga bestraffningarna och därför så ändrade jag mej. När jag kom från det så känns det som att jag under de senaste två åren har levt under en lupp där det inte är tillåtet med misstag för då bedöms jag som en "dålig mamma". Helst skulle jag ha haft ett enormt kontaktnät så att det fanns back-up för allla möjliga situationer samtidigt som jag skulle vara noga att inte röja för mycket för då utsatte jag oss för fara eftersom vi lever med skyddade personuppgifter. Detta är en av de ekvationer som jag inte får ihop hur myndigheterna kan ställa som krav och fråga.

Satidigt som jag ska klara av ett liv i vardagen så ska jag klara av alla utredningar och diagnoser som har kommit, Ett fungerande hem ska jag bygga upp och barnen ska det finnas tid med och gärna ska de ligga lite före i utvecklingen så att myndigheterna har något konkret att visa på att jag är en bra förälder. Hur jag har mått under omständigheterna det är det ingen som har sett till. Att det inte har funnits energi för att ens ta mej upp ur sängen det var inget som passade in så det var inget man frågade jag skulle bara vara en fungerande person och mamma och ha ett "perfekt" liv.

Jag undrar ibland om detta är en tävling som jag är med i där man ska hoppa över så många hinder som man bara kan och att efter varje hinder som man klarar av så kommer man till en ny nivå där de är lite högre. Om jag är med i tävlingen så erkänner jag nu att jag har inte orken för att klara nästa nivå och jag är trött på alla hinder som kommer hela tiden. Jag vill bara ha en raksträcka i mitt liv och en viloperiod där jag kan fundera på om jag vill ha blå eller vita gardiner när hösten kommer eller om jag vill att det ska vara blommor eller inte i förnstrena.

Istället så består mina funderingar just nu hur jag ska kunna trygga livet för mej och barnen. Vad som är rätt och fel och att försöka få tider hos läkarna så det hinns med till den kommande rättegången och jag vet inte ens hur jag ska kunna tänka i dessa termer. Min hjärna har gått på semester och mina krafter har tagit slut. Jag vet att det alltid är för tidigt att ge upp men är det verkligen för tidigt i mitt fall?!?. Jag kommer aldrig ge upp kampen om barnen och att de ska få känna sej tryggare men jag önskar att vi kunde få ett mer normalt liv. Jag önskar att jag inte behövde tänka hur jag ska låta dem leva så normalt som möjligt men ändå hålla kvar tryggheten Att jag inte skulle behöva ha en plan bara vi går utanför dörren hur vi ska kunna fly om någon skulle dyka upp.

Allt jag ber om är en dag när jag ska slippa vara på min vakt och vara beredd! En dag att kunna känna mej trygg för även om jag tror att jag gör det i vissa situationer så ligger detta så djupt att jag är det omedvetet och jag vill inte det! Jag tycker inte att jag har för höga krav men kanske har jag det och kanske har jag inte gjort mej förtjänt av att få känna det. Jag tycker dock att jag har kämpat nog länge och allt jag önskar är att få ett slut på kämpandet och få ett liv som är tryggt och "normalt" är det för mycket begärt? Jag tycker inte det men tydligen så är det just det som det är när man är jag!

PUSS    till dej från mej