Jag kan inte sluta känna tacksamhet över de personer som finns i min närhet som får mej att se klarhet efter klarhet som jag egentligen borde se själv! Kanske är det just därför som man har vänner ~ för att de ska få en att se de där sakerna som gör att man kan ta nästa steg, som gör att man orkare ytterligare en liten stund till för annars så hade men helt enkelt gett upp för länge sedan! Dessa personer som alltid finns där, vare sej jag är glad eller ledsen, arg eller inte eller om jag orkar prata eller om det är en sån dag när jag bara kommer och sätter mej och bara behöver en kram ~ och de ser det utan att jag behöver säja det! Dessa personer som kan se på det jag skriver att jag behöver höra att de finns där vad som än händer och de som inte ställer ett endaste krav på att jag ska vara på ett speciellt sätt utan bara vara jag och må som jag gör för jag duger!    TACK   att ni alltid finns!

Idag satt jag och pratade med just en av dessa personer och så bara tittar hon på mej och säjer: Men tänk på en sak! Det är inte du som har valt den situationen som du lever i och det är inte du som har gjort så att det har blivit så här!!!!!!!!!!!!!!!

Jag har tänkt det miljoner av gånger jag erkänner, men först när jag fick höra någon annan säja det till mej och så ärligt så gick det in att det är ju så det är! Och just nu var det verkligen precis det jag behövde höra efter en vecka som inte varit mänsklig för fem öre för det känns verkligen som allt som har kunnat hända har hänt! Barnen har mått daligt för att mycket har påmint dem om saker som har varit förr, det är sommar och det var då som mycket hände och förändrades!

När man kommer till situationer som innebär förändringar för barnen inser jag hur mycket deras förflutna fortfarande påverkar dem! Skruttan skulle på inskolning och det var ny miljö, nya personer och mycket som var nytt! I den situationen så kom massor av detta som jag inte alls ser i vardagen längre som han intalade henne att hon var värdelös att hon inte kunde något och att hon inte skulle göra något för hon skulle ändå inte lyckas! Det gör så ont att se och höra henne säja att jag kan inte det här mamma jag vet det och veta att det är inte hennes ord! Jag ser hur hela hennes kroppsspråk förändras och hon blir åter den lilla som hon en gång var, inte lika liten men mycket som påminner om den och man inser att det kommer att följa med henne i många år till, inte lika starkt men det kommer att finnas där. Att se hennes oro över småsyskonen när de inte är på samma ställe och hon inte har kontrollen och veta varför denna oro finns det gör ont i hjärtat! Ett barn ska inte behöva bära detta och jag skulle kunna ge vad som helst för att kunna lyfta bort det från hennes axlar och bara radera bort minnena! Därför betydde kommentaren idag ännu mer! 

Samtidigt att se föräldrar som beter sej som att de inte vuxit ifrån sandlådan gör att jag bara funderar hur deras barn ska bli när de blir stora! Jag kan inte låta bli att fundera om det är de eller barnen som ska gå i skolan för det var inte frågan om att barnen skulle vara nöjd med klassindelningarna utan föräldrarna! När de väl hade fått sin vilja igenom ~ då var det minsann inte ett pip som kom över deras läppar trots att Skruttan var den som kom själv i sin klass efter att de hade "krigat" en hel dag! Känner bara att jag är stolt över henne för hon tittade bara på mej när jag frågade henne hur det kändes att ingen från hennes dagis hade kommit i hennes klass och sa: Mamma! Det känns bra för jag känner att jag tycker om de barnen som jag är i samma klass som!

Jag kände att jag var en stolt mamma då för det visade att jag har en dotter som kan lita på sina egna känslor och vågar känna efter vad hon själv tycker! Att jag inte kunde förklara för de andra föräldrarna när "kriget" var igång varför vi hade hamnat i den gruppen som vi gjort eftersom våran situation är som den är och den läraren hade tagit emot överrapporteringen av henne gjorde inte situtionen lättare men det känns som att jag börjar bli van! Hon hade sina två bästa vänner med sej från början för att det var de som dagis hade trott att hon helst ville ha med sej men efter "kriget" hade hon inte dem kvar där heller så jag är glad att hon var nöjd och längtar tills skolan börjar ändå för jag vet inte hur jag hade gjort annars! Nu känns det som att hon kan få en nystart och det är hon verkligen värd!   Och jag är så överlycklig över att hon är nöjd med situationen och att jag vet att hon skulle våga säja om hon inte skulle vara det! 

Det känns alltid som att när jag har som minst med kraft ~ det är då som det händer som mest som testar mej! Kanske är det så livet är men ibland så vore det så skönt om det bara var en liten bit i livet som var en platt raksträcka där jag bara fick tänka på att transportera mej framåt! Känns som att det hela tiden är en utmaning att ta mej framåt och att det är en kamp! Jag har hela tiden vetat att det någon gång skulle komma en kalllelse till rättegången och ändå när den väl kommer så bryter den ner mej! Det kändes som att den bara slog undan fötterna på mej helt! Känslorna blev en karusell och jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta! Hjärtat det slog så jag trodde att det skulle komma ut ur min bröstkorg! Jag förstår inte varför det är så mycket värre att se allt svart på vitt när det är skrivet! Kanske är det för att det är först då som man inser att det är "på riktigt" En sak vet jag i alla fall ~ att ännu en gång har jag fått bevisat för mej att ibland måste man brytas ner igen för att kunna bygga upp sej och bli stark och det ska jag göra och jag ska klara det! Jag ska klara även denna rättegång för att få det avslutet som vi förtjänar! Jag ska visa mej själv att jag orkar och klarar det och för att bygga upp mej ska jag skala bort allt som inte ger mej energi utan tar min energi utan att ge tillbaka!  

Idag har jag genom kommentaren insett att jag har inte satt mej i situationen själv men jag sätter mej ofta i situationer som tar min energi istället för att ge mej energi! Många gånger så känner jag att jag utnyttjas för att jag tycker synd om människor men jag behöver inte rädda andra! De jag behöver rädda nu är mej själv och mina barn först! Det är så lätt att säja till andra att om de inte mår bra själv och är starka så kan de inte hjälpa andra ~ men varför kan jag inte tänka så när det gäller mej själv? Kanske är det som en annan vän sa till mej att jag har för stor empati.......... Kanske är det den som jag ska lägga lite åt sidan för att samla energi till det som komma skall! För idagsläget finns inte energin och någonstans så känns det som att en del av livslusten försvunnit och mycket går på att jag måste och det har varit så förr och jag vet att det inte bara förändras över en natt vare sej åt det ena eller åt det andra hållet! 

Jag har inte valt situationen jag lever i nu för den har påverkats av det som varit men jag väljer situationen som jag kommer att leva i framöver och det kan ingen annan göra åt mej! Kanske är det dags att tänka mer på mej själv än vad jag gör och kanske är det dags att ta det steget nu för ingen gör det åt mej............................................

  KRAMAR     

Energin har inte funnits till att skriva här för det har känts som om det har varit för mycket saker som tagit min tid men nu ska jag försöka att ge en tanke och ett livstecken från mej!

Ibland så undrar jag om den dagen kommer när jag slipper känna att jag "klipper navelsträngen" till barnen hela tiden för att testa om vi klarar de olika situationerna som i andras liv är så naturliga men i vårat liv är förknippat med fara bara för att det inte finns någon utarbetad säkerhetsplan där än! Jag undrar om den dagen kommer att komma när jag inte känner oro när barnen är på ett annat ställe än mej för att jag inte då kan skydda dem på samma sätt som när vi är i närheten av varann och för att jag då inte har samma kontroll! Kommer dagen att komma när jag inte behöver tänka på varje ord jag säjer när jag pratar med människor som inte står mej nära för att om jag skulle säja fel ord så kan de få för mycket information och det kan innebära fara för oss! Jag känner ibland att jag bara önskar att jag kunde ge upp och få tillbaka det livet jag en gång hade som var som "alla andras" där jag bara behövde tänka på om pengarna skulle räcka till slutet av månaden och vilken mat som skulle lagas och allt det som kändes tungt då men som idag känns som att det var rena barnleken! Jag inser att allt verkligen är vad man jämför det med för just nu så känns det som att jag bara undrar i vilken grad av helvetesspelet som jag befinner mej i vissa dagar för det känns som att jag inte har kontrollen på något!

Skolan känner jag det som att de inte förstår situationen eller alvaret eller rättare sagt rektorn och då känns det som att jag inte trodde att det var jag som hade "klippt navelsträngen" men jag inser när fröken som jag hade med från dagis säjer samma sak att det inte är jag som är en hönsmamma utan att det är skolan som inte har det rätta säkerhetstänkandet och då känner jag det bara som att jag orkar inte börja en gång till! Det kan inte vara meningen att det ska vara jag som ska vara med och bygga upp detta och se till att det fungerar med säkerheten!

Jag vill kunna se fram emot att mina barn ska komma framåt i livet som alla andra föräldrar! Jag vill kunna känna att det är roligt att mina barn följer med kompisar hem och leker efter dagis och inte behöva känna denna klumpen i magen när de är där hos kompisen och känna omedvetet att har dennes föräldrar koll på mitt barn OM den sk pappan kommer! Jag vill inte att alla ska veta våran historia och därför väljer jag att bara berätta minsta möjliga för att barnen ska vara trygga och om det inte var för det så skulle jag inte berätta något alls för jag vill inte minnas, jag vill inte vara ett offer jag vill bara komma vidare! Just nu vill jag bara vara en av alla andra som lever ett "Svensson~liv" Jag vill inte vara mamman som kämpar för att hon och barnen ska överleva och för att de ska få ett tryggt liv! Jag vill inte vara hon som överlevde men fick fullt med skador! Jag vill inte leva med alla skyddade uppgifter men jag måste och jag försöker göra det bästa av det! Det är inte lätt och vissa dagar känner jag att jag helst skulle vilja ge upp men jag är en kämpe och jag inser att mina barn är likadana så det är bara att fortsätta och en dag så kanske vi kan få allt det vi drömmer om ~ ett liv som är tryggt och där det som alla andra har och som för oss är "normalt" ingår och att vi åter igen finns och kan ske kan vi slippa lite av rädslan en dag någon gång i livet! 

 KRAMAR   från en som trots allt fortfarande vågar drömma och tro    

............................det är vad jag alltid brukar säja och alltid brukar leva efter men ibland så känns det bara att hur mycket ska man orka och hur länge går det! Tydligen längre än jag trodde och att jag orkar och orkade mer än jag trodde men en sak vet jag och det är att om inte jag hade haft trollen så hade jag gett upp för länge sedan för det är mycket de som ger mej kraften att kämpa men samtidigt är det för deras skull som jag kämpar vidare trots att kroppen skriker att den inte orkar och trots att jag undrar varför jag ska behöva "bråka och kämpa" för allt som borde gå på automatik! 

Igår var jag till en specialistläkare och jag känner ibland att jag bara vill skrika och slå, jag blir så frustrerad på denna situationen och jag kan inte göra något för att påverka det och det som är så frustrerande är att de kan se att det finns fysiska förändringar hos mej men de kan inte säja om de är kroniska eller om det är situationen som gör att de finns där. Jag som är allergis mot allt vad mediciner heter känner då på en gång att jag vill inte ha mediciner om det är så för om jag äter det kommer jag att undra om det är medicinerna som gjorde att det blev kroniskt och samtidigt känner jag att jag inte orkar mer utredningar eller diagnoser just nu och ja, det kanke är sturstekniken att jag stoppar huvudet i sanden men jag orkar inte! Det har kommit diagnos på diagnos i år som haft samma orsak och jag orkar inte ta in mer nu, det går inte och för en gångs skull var det en läkare som förstod mej och som tog in det jag sa och det kändes helt underbart! Han förstod att medicinen som jag skulle må bättre av här och nu skulle göra att jag inte kunde prestera och då kan jag inte ens vara ute med barnen och leka med dem för musklerna kommer inte att lyda så mycket ~ och det priset är jag inte beredd att betala. Jag är inte beredd att betala ett pris som kanske innebär att jag inte orkar gå mer än 300 meter på en dag för att det ska vara mindre med besvär! Och han lyssnade på mej och jag växte genom att det var någon som lyssnade och förstod mej! Att tårarna forsade innan och efter var en annan sak ~ han bekräftade och lyssnade på mej medan jag var där och det fick mej att växa! 

Idag var vi till skolan jag och en fröken från dagis för att rapportera över Skruttan och eftersom de varit som de varit med papper och som de skött det så kändes det inte säkert. Jag kände att jag ville bli överbevisad att jag kunde lämna mitt barn där och att jag kunde känna mej så trygg som det bara går i den situationen som vi befinner oss i! Kan inte säja att det började så där jättebra när det visade sej att det var kaos och de hade glömt att vi skulle komma trots att det var de som hade bestämt tiden. Rektorn hon var på väg hem så de fick stoppa henne och det kändes bara som att detta var inte det som jag hade tänkt mej! Läraren det var en ängel som ramlat ner från himlen så henne har jag inget illa att säja om överhuvudtaget och jag känner att jag måste ge detta en chans men det känns inte hundra i magen med magkänslan. Jag känner en oro men samtidigt så inser jag att det är för att det är nu jag ska bygga upp allt detta som fungerat så bra nu när de varit på dagis en gång till! Det är nu det finns utrymme för alla misstagen och det är nu som det kan hända saker som sätter oss i fara och detta är ingen drömsits för mej som är kontrollmänniska och har blivit det ännu mer på ett sätt för att jag måste ha både "hängslen och livrem" för att inget ska komma till honom!

När vi satt där och pratade så känns det som att det kommer så många saker som gör att jag funderar om det verkligen förstår och om de verkligen tar in vad det är som vi säjer! Samtidigt så får jag dåligt samvete för att jag tänker så för hur ska någon kunna förstå som inte lever vårat liv, som inte befinner sej i våran vardag när jag själv vaknar vissa dagar och tänker att det måste vara en mardröm, det händer inte och sedan så inser jag att det händer, det är vårat liv och det är så det sett ut och kommer att se ut i en obestämd tid framåt och det är då tanken kommer: Kommer jag att orka detta utan att ge upp?

Jag blir livrädd när tanken kommer för jag vet att jag inte får ge upp, jag får inte tänka så och jag måste orka men ändå så kan jag inte hålla garden uppe så att tanken inte kommer. Jag vet att jag inte borde tänka så, jag ska inte tänka så................................. och ändå så kommer tanken och jag kan inte få bort den! den finns där i kroppen och den sitter fast! Jag har inte bara kämpat i dagar, veckor eller månader utan det är år och kroppen tar stryk! Psyket tar stryk även om det inte är vad jag vill erkänna och det är bara så att många frågar mej hur orkar du med tre små barn själv? Det är inte de som är det jobbiga egentligen det är allt det andra runt omkring som tar energin! Utan det skulle det finnas massor över till barnen och att hitta på saker att göra med dem!

Kanske kommer dagen när inte valet finns att fortsätta eller ge upp men en sak vet jag att just nu så är det för tidigt att ge upp för det finns fortfarande en liten del av mej kvar som orkar, en liten gnutta kraft kvar men det som det fortfarande finns massor kvar av det är envisheten för den lär aldrig försvinna ellerbli mindre igen och det är den som fått mej att överleva genom allt! Det är den jag har att tacka att jag lever idag!!!!

  KRAMAR    

......................och in med det nya heter det och idag så slog det mej att det är så det fungerar i livet och när det gäller det psykiska med minnen och med den energi som jag känner att jag inte har heller! Jag har inte rensat så att jag kan fylla på med nya minnen som är positiva och ger energi och livsglädje och jag har inte tömt mej på den negativa energin så att jag kan fylla på med ny positiv energi och nu när jag har börjat så inser jag att det är detta som jag skulle ha gjort tidigare!

Om jag köper en ny soffa så inser jag att jag inte kommer att få plats med både den gamla och den nya soffan utan jag tar bort den gamla för att få plats för den nya, När jag gör det så får mitt hem ett lyft och oftast så känner jag att jag blir gladare och jag får mer energi av att mitt hem har fått en förnyelse och att det har fått ett lyft. Idag så insåg jag att det är så det blir när jag lyfter fram de gamla minnena som jag inte velat minnas eller ta fram för att bearbeta och när jag gör det så lämnar jag plats för nya minnen som är positiva och som gör att jag lyfts upp som människa men samtidigt att jag känner att mitt psykiska mående lyfts upp - jag får mer energi!

Ibland så känns det som att man gör allt så invecklat, jag försöker se det på så krångliga sätt och så kommer det en "blixt från en klar himmel" och så inser man att det är inte svårare än man gör det för det är inte mer krångligt än det är i vardagen! Negariva minnen måste bearbetas och lämna plats för positiva, positiva uppleverlser måste komma och ta platsen där de negativa upplevelserna har funnits! Och jag inser att denna processen har redan börjat utan att jag varit medveten om det för jag har hittat en energi till att ta tag i saker som jag tidigare tänkt att jag gör imorgon men imorgon kom aldrig, jag kommer med ideer på saker att göra, måla och pyssla och jag njuter att den sidan har kommit tillbaka för det känns som att när det finns igen så är det på väg åt rätt håll sen kommer det att komma fler uppförsbackar men jag har visat att jag har överlevt dem förut och jag kommer att göra det igen!

Jag har många gånger känt det under denna resan att det har känts som att man behöver olika nycklar för att komma vidare, för att kunna ta nästa steg och nu känns det som att jag kommer att kunna ta nästa steg, att jag kommer att våga satsa på att våga provocera fram minnena för jag inser ännu mer att jag ska ha fram dem, jag ska minnas, känna och jag ska erkänna dem högt och jag ska bearbeta dem men när jag gjort det så finns det plats för nya minnen och det är som min och barnens terapeuter har sagt att efter alla trauman vi varit med om så är det som vi behöver vara med om just detta att få in det normala och att se att vi inte blir bestraffade för att vi misslyckas utan att det tillhör livet och att man får göra det och att det är tillåtet!

Jag ska kämpa framåt, jag ska inte släppa fokus på att bearbeta och få bort det som tar platsen från att jag ska kunna fylla på med positiva minnen som gör att jag växer som människa men som även ger mej energin till att komma framåt och att växa och ta tag i sakerna som får mej att må bättre men även det som ger mej en chans att se att när jag misslyckas så är det mänskligt och jag lär mej på det men det är ingen där och bestraffar mej ~ för den delen hör till livet den med! 

  KRAMAR    

Idag har vi haft en sån här dag när vi har levt ett liv som varit så "normalt" som det bara går med våra förutsättningar och jag känner att varje gång vi gör det och det fungerar att vi gör det så njuter jag! Jag känner att jag får kraft att gå vidare, att kämpa vdare och ta "fajterna" som kommer för jag har fått känna på hur ett liv kan vara utan allt det där som inte hörde till livet innan Helvetet och allt fanns! I veckan när jag letade efter ett papper som min advokat skulle ha så ramlade det ut ett brev som vi fick i uppgift när jag gick i 9:an att skriva till oss själva! Vi skulle där skriva hur vi trodde att våran framtid skulle se ut! Jag var bara tvungen att sätta mej ner och läsa det när det ramlade ur pärmen även om jag visste att det skulle göra ont för fastän jag inte mindes vad som stod där så vet jag iallafall att det inte är den situationen som jag befinner mej i idag som jag skrev om då! 

Jag var bara tvungen att le när jag läste det för jag hade skrivit om att jag trodde att jag skulle bo i ett rött hus med vita knutar, jag skulle inte ha några barn och jag skulle jobba med helt andra saker än jag gjort ~ inget stämde med den verklighet som jag har levt i! Det som fick mej att le mest var hur naivt jag såg på livet då för det var verkligen med "reklamfilmsögon" som jag såg på livet. Jag kunde se framför mej hur jag satt och åt frukost med solen som lös in genom fönstret och inga problem i världen fanns då! Jag är glad att jag inte visste hur livet skulle se ut och vad det hade med sej!

Samtidigt så fick det mej att tänka! Många motgångar och jobbiga saker skulle jag vilja vara utan! Jag skulle vilja att barnen hade sluppit gå igenom det som de har gjort för de förtjänar en så mycket bättre uppväxt och framförallt en så mycket bättre start i livet, men nu blev det som det blev och vi har gjort det bästa av det! När jag tänker på det som har varit så ser jag ju att samtidigt som det har varit jobbigt så har det fått mej att värdesätta andra saker som jag tidigare bara tog förgivet. Jag har aldrig förr värdesatt att kunna gå utanför dörren för det var bara något som jag tog förgivet för jag gjorde det varje dag och jag gjorde det flera gånger varje dag precis när jag kände för det! Sedan en dag så kunde jag det inte ~ och det fick mej att värdesätta det den dagen jag kunde göra det igen! Förutsättningen för att vara utomhus kommer aldrig mer att bli den samma men jag kan göra det och jag värdesätter det!

Bara det att ha pengar kvar på kontot även om det inte är miljoner är något jag värdesätter idag för jag har levt under flera år med att jag har fått bett om pengar för att få åka och köpa mat till familjen, eller för att ens kunna köpa ett tuggummi till mej själv. Jag har levt med att redovisa var enda krona som kom in och som gick ut och därför värdesätter jag att kunna köpa maten som vi behver utan att be om lov! Bara det att kunna bestämma själv vad jag tycker om för mat och vad jag inte tycker om för mat ger massor!

Ju mer jag tänkte dessto mer inser jag att livet är en berg och dalbana! Det är bara det att mitt liv haft högre toppar som jag skulle och ska över än många andra någonsin ska över i hela sitt liv. Jag har klarat det och belöningen kommer nu när jag har dessa neråt turer som kommer mellan och jag kan känna att jag njuter av dem! Det är bara så att det finns massor av saker i livet som vi egentligen borde uppskatta men vi tar dem bara förgivet! Det är bara det att inget i livet är ett löfte om att det ska finnas där jämt ~ det är bara ett lån vi har! Idag värdesätter jag saker som bara tidigare fanns där och jag njuter på ett helt annat sätt!

Jag lever här och nu! Om det kommer en morgondag det vet jag inte! Om jag är frisk och kan gå om en månad det vet jag inte heller det enda jag kan veta det är att jag har stunden precis nu och jag har chansen att göra något bra av den, något som jag kan minnas och glädjas över och den chansen kommer inte tillbaka! Även om livet är en berg och dalbana så kommer det någon gång en lättare bit bara man är beredd att se den och bara man vågar ta chansen för den chansen kommer aldrig tillbaka och när man kört vidare i berg och dalbanan då är det försent för man får bara en chans!

Jag tänker ta de chanser som kommer för jag vet att när jag inte kunde göra det som jag tidigare bara tagit förgivet så var det som höll mej vid "liv" minnet av alla chanser som jag tagit och som jag gömt glädjen av i mitt hjärta! Den kan ingen ta ifrån en och den kan man ta fram när det är som jobbigast och det känns som att man inte orkar kämpa mer, att man inte orkar ta ett endaste steg till..............................................
...........

   KRAMAR    

Idag har jag och Kruttan röjt ute och plockat och sorterat allt som man tänker att man ska göra en annan dag men som aldrig blir gjort men idag så gjordes det! Som vanligt tyckte hon att det var roligt tills alla leksakerna låg utspridda så att hon såg vad som fanns och att hon lätt kunde välja och jag var den som fick plocka och sortera sedan själv men jag kände att idag så passade det mej för jag behövde den tiden för att bara tänka!

Igår så tog jag mpdet till mej och berättade för henne att det inte skulle bli att tanterna och farbörderna skulle bestämma om de skulle vara tvingad att åka tillbaka till pappa igen förän efter sommaren och vi bestämde att vi skulle försöka glömma detta under sommaren och tänka på att vi skulle ha det kul och göra så mycket som vu kunde denna sommaren och så fick det komma efter att hon började skolan när det väl kom! Jag visste inte hur hon skulle ta detta men när jag kände hennes små armar runt min hals och hörde henne säja mamma! Tack att du berättade så jag slipper fundera så kände jag att jag gjorde rätt trots alla stunder som jag funderat och som jag tänkt om jag skulle göra det rätta med att berätta och den kramen berättade att jag gjorde rätt med att ge henne det beskedet jag har här och nu!

Idag när jag höll på här ute i trädgården så är det en tanke som snurrat varv på varv i mitt huvud och det är just detta ~ hur tänker föräldrar som använder sina barn som ett vapen för att komma åt den andra föräldern, eller bara för att man som förälder ska må bra eller för att man behöver de pengar som man får i bidrag för barnen och därför driver en vårdnadstvist och svärtar ner den andra föräldern med lögner och svek!??! Hur lågt ner har man inte sjunkit när man gör det och det värsta är att samhållet tillåter att detta förekommer och man tar förgivet att när det förekommer en vårdnadstvist så ska det vara fulspel med! Finns det människor som är så ful så att de skaffar barn bara för att de får pengar för de barn som de skaffar? Frågar du mej så tror jag det men jag tycker inte att det är rätt!

Jag tycker att om man flyttar isär så måste man kunna vara så pass vuxen att man om det inte finns våld eller övergrepp så borde man kunna prata om det men tydligen så är det inte alla som tänker så! Jag känner att det många gånger handlar om vad föräldrarna tycker och tänker men barnet ~ är det egentligen inte det som man borde lyssna på i detta stadiet och se hur det vill ha det! Jag tror inte att barn ljuger och jag vet att de gånger jag säjer till mina barn att inte berätta något så är det just det de gör och det första som de gör! Ändå säjer myndigheter än idag att man inte ska lyssna på barn som lever med endast en förälder under ett längre tag för de har påverkas! Jag känner att jag kokar när jag hör det för det finns faktiskt vi föräldrar som inte påverkar våra barn, som inte behöver åverka våra barn för de vet redan vart och vad de vill och varför kan då inte yndigheterna lite på detta!

Jag tror att det är så här ~ om man gick in och granksade flera fall som idag är i vårdnadstvister så skulle man se att det är föräldrar som ljuger för att skydda sej själv, för att man är beroende av de bidrag som man får med barnen och massor med annat och det skrämmer mej att se! När jag för ett tag sedan gick in på en bloogg och det står att hon kämpar för att få tillbaka sina barn och senare så ser jag att det står att hon inte kommer att kunna betala räkningarna för att inte hon får bidrag ioch underhållen då blir min fråga: Är det barnen som hon vill ha eller är det pengarna?

Jag tycker att om man kämpar för sina barn ska man göra det för att DE ska få en trygg miljö att växa upp i där de kan utvecklas och bli de individer som det är tänkt att de ska bli, det är inte meningen att man ska använda dem får att såra den andra föräldern eller för att få pengar så att man klarar sej! För mej finns det inga pengar i världen som kan kompensera om inte mina barn skulle må bra och känna sej trygga för mej är det just det viktigaste och att vi har mat på bordet så att vi kan äta oss mätta! Att vi har varann är en trygghet och inga pengar i världen kan köpa den!

Snälla du som läser detta och ligger i vårdnadstvist, stanna upp och tänk varför just DU befinner dej där du gör och vad ditt skäl är! Är det för ditt eller barnets( barnens skull som du gör detta! Om d har den rätta avsikten så vet jag att du kommer komma  till mål som en vinnare för jag tror på Karma och rättvisa! Och alla barn är värda att kämpa för att de ska få känna trygghet och värme, kärlek och en trygg famn att krypa in i!
   KRAMAR     

Ibland så känner jag det bara det som att det känns som att det inte finns något slut på något! Det händer en sak och så känns det som att det tar den lilla energin som finns kvar och jag känner att det går inte, jag orkar inte mer. Och så dagen efter så kommer nästa olycka och egentligen så borde jag ha lärt mej vid detta laget att det är så tycker jag men på något sätt så finns fortfarande hoppet att det inte ska vara så denna gången men ändå så är det så varje gång! Och så var det även denna gången för mycket riktigt så kom det ett brev med posten dagen efter att episoden med barnen och paniken hade varit som var en chock för mej och sparkade undan fötterna på mej!

Barnen sov dåligt och oroligt och vaknade flera gånger den natten så på morgonen behövde jag bara titta på dem för att inse att de skulle inte klara av en dag på dagis. Jag frågade dem hur de kände det och när Skruttan tittade på mej och sa att jag orkar inte men vi måste för det är dagis dag så kände jag bara att idag finns det inga måsten! När jag ringde till dagis så fick jag förklaring till vad det var som hade löst ut reaktionen - något som är så vanligt för andra barn men så skrämmande för mina nämligen att leva en vecka med mamma och en med pappa! Det gör att man ser hur annorlunda vårat liv är mot andras och hur lite det behövs för att det ska skrämma upp och minnen ska väckas! Jag kände att jag hade tagit rätt beslut för hela dagen var bara jobbig för alla och fylld av reaktioner och tankar.

Som om inte det var nog så kom ett brev med posten med ett besked som jag inte ville ha och det kändes som om benen bara sparkades undan på mej. På något sätt så hade jag förstått att det inte skulle vara ett positivt besked som jag skulle få men som vanligt är hoppet det sista som lämnar mej och jag hade hoppats! Det är sant som det är sagt "En olycka kommer sällan ensam" men jag börjar bli van och någon gång måste det vända även för mej......................... Jag kände bara att jag var tvungen att få miljöombyte så vi bestämde att vi skulle åka till mormor och hämta lite grejer! Jag satte på mej min "rustning" den som gör att jag känner mej falsk och som inte visar det kaos som jag känner på insidan utan som visar den starka personen som är glad och som jag gör att jag inte behöver visa hur jag egentligen mår!

Den rustningen höll inte igår! Det räckte med att mamma frågade hur jag mådde så sprack den och tårarna kom och sedan gick de inte att stoppa! Jag kan inte minnas när jag grät hos mina föräldrar sist! De har kunnat få mej att gråta på telefonen när allt bara har varit kaos och jag har känt att jag orkar inte mer men inte när jag har varit på samma ställe! Nu gick de inte att hålla tillbaka längre! Jag kände att jag kunde inte bära rustningen längre för det var för många sprickor i den och det var för mycket kaos på insidan och allt bara vällde ur mej!

Det känns ibland som att jag är den falskaste människan som finns för jag visar en person utåt som är glad och pigg men inom mej så är det bara ett enda kaos av känslor! Det är fullt med känslor där inne som jag inte kan sätta ord på och som jag inte kan beskriva med ord för de bara finns där! De finns där och de ställer till ett kaos precis som att någon snurrar runt dem med en elvisp, de går inte att greppa för de far bara runt, Sedan finns det de känslorna som påverkar mej som att jag är livrädd för att tex sitta i rätten och behöva möta honom igen, jag är livrädd att förlora vårdnaden och massor av andra saker, Jag känner sorg över alla skadorna som jag har fått och över allt jag har förlorat, över allt jag har fått lämnat, jag känner tomhet över de få men nära vänner som jag fick lämna kvar! De här känslorna visar jag aldrig! Varför jag inte gör det vet jag - det är för att då blir jag sårbar och den situationen vill jag inte vara i igen för det var då jag blev bränd och utnyttjad! Jag inser samtidigt att jag inte tillåter mej själv heller helt ut att känna de här käsnlorna för att det gör att jag blir svag! Så länge jag försöker att hålla dem undan så länge vet jag att jag orkar stå på benen!

Igår när mamma frågade hur jag egentligen mådde, eller när jag insåg att jag inte längre kunde dölja hur jag ser ut med kläder efter alla kilon som jag gått ner så inser jag på ett helt annat sätt att det är närmare och närmare den gränsen när kroppen inte kommer att orka kämpa vidare! Det är inte bara en utan flera läkare som sagt att egentligen skulle inte kroppen orka men den gör det för att den går på envishet men frågan är hur länge går den på det och hur länge orkar man gå på den?!?!?! 

Jag har kämpat så länge och jag tänker inte ge upp! Jag har hållt mej till sanningen i förhör och jag har varit sann mot mina barn men jag inser att jag är inte sann mot mej själv när jag sätter på mej en rustning för att klara av livet! Samtidigt så vet jag att utan den så skulle jag inte orka för jag skulle inte orka med frågorna hur det egentligen är för jag kan inte och jag vill inte berätta för alla hur det är för jag vill inte ha medlidande och jag vill bli behandlad som en i mängden! En sak vet jag iallafall och det är att när man rasar ihop så är man inte större än att man behöver en trygghet som man kan gå till, någon som man litar på och där man känner sej trygg vare sej man är stor eller liten och för mina barns skull så måste jag klara av att hålla ihop och fortsätta att kämpa trots att inte olyckorna kommer en och en! Och jag måste vinna för att visa dem att det inte är alla barn som är tvingade att leva med mamma och pappa, bara om de har en mamma och en pappa som ser till deras bästa inte som är ute efter att trycka ner dem och skada dem! 

Jag är ingen robot utan en människa och jag vet att tårar är inte att man är svg utan det är ett tecken på att man varit stark för länge! Och det är en sak som jag måste acceptera även när det gäller mej! Ingen är mer än människa och det är inte jag heller och det är dags att inse att jag måste vara stark och vunnit mina kamper innan jag kan hjälpa andra! 

KRAMAR   

När vi hade kommit från Helvetet var det vardagsmat att barnen hade panik och att jag var vaken på nätterna, att dagar och nätter gick i varann! Nu är det längre mellan paniktillfällena men ikväll kom en av dessa och det var både Skruttan och Smulan som fick det och det gör så ont i mej att se dem och det river upp så många sår och det enda jag känner är att jag skulle kunna ge vad som helst för att de skulle slippa känna så här och för att jag skulle slippa se dem så här för jag känner mej så maktlös för jag kan inte ge dem de enda orden som kan lugna dem - att de ALDRIG mer behöver återvända till den personen som ska kallas för pappa trots att det snart gått tre år som de inte träffat eller hört ifrån honom på! 

Om jag bara visste vad det är som gör att det blir så här och vad det är som är den utlösande faktorn men det känns som att det inte finns någon! Troligen är det att det är som för mej att det behövs så lite, att det bara behövs fel ord vid fel tillfälle, eller fel sak vid fel ställe ellr bara ett minne så kommer känslorna och med dem reaktionerna! Ikväll var det bara som att vrida på en kran och så kom paniken för dem båda! Jag såg hur tårarna kom för Skruttan och sedan kom frågan: Mamma! Kommer vi att behöva åka tillbaka till pappa för det vill inte jag!?! 
Tårarna rann och det enda svaret som jag kan ge är det svaret som jag gett gång på gång på gång under åren som gått att om de inte vill det så ska jag göra allt jag kan för att de inte ska behöva åka tillbaka till pappa! Jag lovde mej själv den dagen när "resan" började att jag inte skulle ljuga för barnen utan att jag skulle hålla mej så nära sanningen det bara gick! De vet inte vad en rättegång är så där ställer jag bara till det med att säja vad jag ska på så när jag skulle på den sa jag att jag skulle träffa poliser men annars har jag varit ärlig! 

Idag när jag sa att jag gjorde allt jag kunde så tittade Smulan på mej och sa; Mamma! Det säjer du alltid men det blir inte så iallafall........................ och sedan var henns panik igång och jag förstår henne! Hon har hört det sedan hon var liten och hur ska hon förstå att detta tar en evighet. Hur ska de förstå det jag knappt förstår att rättsväsendet mal så sakta att det känns som att jag hinner hamna på hemmet innan detta får ett slut! Hur ska jag kunna förklara för dem det jag känner själv är fel och hur ska jag kunna förklara något som jag inte ens kan förstå att man kan överväga - att ge honom umgänge efter allt det vidriga han gjort!

Jag satt på golvet med två barn som hade panik och som pratade om hur de skulle hålla i mej och inte släppa om tanterna och farbröderna bestämde att de måste till pappa, de pratade om att pappa skulle slå dem igen, hur han skulle göra dem illa och massor av vidriga saker som gjorde att det kändes som mitt hjärta bara gick sönder. Det kändes som att jag inte ville eller orkade höra och ändå så vet jag att jag måste orka för att jag är deras trygghet och jag är deras mamma. Jag känner att det är i de här situationerna som jag önskar att de som dömer, de som sitter i Tingsrätten, socialen och på alla andra myndigheter som är involverad när det gäller vårdnadsfrågor förstår vilket andvar det är som de har! Det är inte en fråga om föräldrarnas önskan utan det är barnens trygghet det handlar om! Mina barn är livrädda att de ska behöva återvända efter år, så hårt sitter ärren och minnena och ändå har han inte hört av sej så att de har blivit påminda! Vi pratar inte om det som hänt mer än när de minns och behöver prata av sej för vi är så less på det efter förhör och utredningar som pågått under hela den här tiden! Och ändå så är det så färskt! 

Jag vill inte vara den som berättar för dem OM det blir så att det kommer att dömas ett umgänge! Jag tycker att barn har rätt till två föräldrar men då ska det vara föräldrar som tar ansvar för sina barn och ser till barnens bästa och att de har det bra inte som trycker ner och skadar barnen! Det kan inte vara meningen att barnen ska vara livrädda att behöva se en person som skadat dem så att de är livrädda flera år senare, att de har panik flera år senare och att de fortfarande inte fått ett besked! Jag tänker inte ge dem den domen för jag vill fortsätta att vara tryggheten!

Jag svek dem när jag bodde tillsammans med honom för jag kunde inte skydda dem som jag önskar att jag hade kunnat göra! Helst skulle jag vilja skydda dem idag från allt som skadar dem och som gör dem illa och ledsen men jag kan inte det för de måste lära sej vad livet är men jag kan fortsätta att kämpa för att de inte ska behöva återvända till den personen som skadat dem mest och den kampen kommer jag aldrig att ge upp! Jag har inte energin men när det gäller ens barne så hittar man den alltid! Jag skulle ge vad som helst för att de inte skulle ha de minnen som de har, för att de inte skulle behöva känna som de gör och må som de gör de här gångerna men jag kan inte få det ogjort men jag kan fortsätta kämpa för att de ska kunna få en framtid som är ljus och som de kan fylla mej ljusa minnen och den kampen ber jag till Gud att jag ska vinna och finns det någon rättvisa så gör jag det för de förtjänar det efter allt som hänt och som de varit med om!

Allt som inte dödar gör en starkare heter det! Men varje gång jag ser mina barn må så här så känns det som att en liten del av mej dör, som att en liten del av mej försvinner men samtidigt känner jag att jag gör rätt som kämpar! 

Kramar från mej