Om jag går ut i naturen och ser mig runt omkring så inser jag att ju längre ner i marken som rötterna går och ju friskare de är ju starkare är trädet som växer upp från dem! När jag ska plantera plantor som kommit från frön så är det viktigaste att jag inta skadar rötterna för gör jag det så växer inte plantan utan den dör och jag kommer aldrig att få se vad det var meningen att det skulle bli! Varför har jag då inte förstått att detsamma gäller i mitt liv för att få svaren som gör att jag kan "växa och bli stark" att jag måste söka mig tillbaka till "rötterna" och hitta svaren för att kunna växa upp igen och bli den som det är meningen att jag ska bli och för att jag ska kunna bli så stark som jag kan bli?!?!?!?! 

Det känns som att ett mode-uttryck idag är (jag vet att jag kommer att stampa på många ömma tår) "Nu ska jag ge mig själv tid att hitta mig själv" och jag har använt det uttrycket jag med men vad är det egentligen jag ska hitta? Jag finns ju här och nu och jag kan inte hitta någon annan än den jag är för jag kan inte hitta den jag var för 10 eller 15 år sedan ~ det enda jag kan hitta är svaren varför jag har förändrats till den jag är idag och de kan hjälpa mig att förändra mig att bli den som jag vill i framtiden. Jag tror inte på att man kan hitta sig själv för det är inte en skatt man letar efter som man kan få en karta till det är ett jobb man måste göra för att komma fram till den person som man VILL vara och som man VET att man kan vara men nej man kan inte bara hitta sig själv. 

Jag inser att det inte är ett finjobb att leta sig ner i rötterna utan det är ärligt talat ett skitjobb. Jag hittar saker som jag inte vill minnas samtidigt som jag hittar minnen som jag ler åt att åter minnas. Svaren kommer inte av sig själv men det är reflektionerna som gör att jag kommer det där steget vidare som jag behöver för att bli den personen som jag vill och som jag vet att jag kan vara men jag är inte den personen som jag var då för jag har en annan ålder, erfarenhet och situation men jag lär mig av att se de situationer som jag har klarat av förr. Vissa gånger hamnar jag fel i mitt sökande och andra gånger så känner jag att jag kommer helt rätt men det är ändå värt det för det bevisar för mig själv att jag har viljan att bygga upp mig själv. Jag har inte gett upp som det så många gånger har känts, omgivningen, utmaningarna, motgångarna och myndigheterna har inte fått mig att ge upp utan bara fått mig att känna att jag inte vill svika mig själv igen utan bygga upp mitt sanna jag och denna gången känner jag att jag är på rätt väg även om det är jobbigt att vara bland "rötterna" för här styr jag ännu mindre över minnena än jag gör i min vardag.

Kanske är det just det jag behöver här och nu ~ att tappa den delen av kontrollen för att kunna återta den andra kontrollen i mitt liv! Kanske är det just det som behövs för att det är så olikt den jag som levt i det som varit så det är det som behövs för den nya starka jag, mitt nya!  Det vet jag först när jag växer upp igen med detta försöket att bygga upp mitt starka, sanna jag som är sann främst mot mig själv och ger mig en ärlig chans att bli lycklig

  CRAMAR   

"Man lever på hoppet" Har du hört den förr?!?! Jag har hört den mängder med gånger och tänkt den minst lika många gånger men jag har insett för att det ska förändras saker så måste jag ha viljan jag kan inte bara hoppas att det ska förändras. Jag kan inte bara hoppas att människor ska acceptera mig för den jag är, jag måste vilja att de gör det och "rensa" dem som inte gör det, jag kan inte bara hoppas att vi ska få känna oss trygga jag måste vilja att vi ska få göra det och ta tag i det! Jag skulle kunna dra massor av exempel och för många som läser detta så tänker ni säker att Hallå vad är detta för nyhet! Till er kan jag bara säga "Grattis att ni insåg detta tidigare än mig för jag önskar att jag hade insett detta så mycket tidigare för det hade gett mig så mycket mer i livet och jag hade sluppit så många saker som jag inte ens önskar min värsta ovän"

Jag inser nu när de flesta tycker att jag är obekväm, jobbig och att jag "inte passar in" för att jag för första gången i min del av livet ställer krav på dem som finns runt mig och myndigheter att det ska finnas en plats för mig och den jag är, att jag ska få känna det som är mänskliga rättigheter ~ att jag har hittat min VILJA till det som jag bara tidigare önskade. Nu drömmer jag inte bara om det utan nu kräver jag att de ska se mig, att de ska göra så att jag och de som jag älskar ska kunna känna oss tex så trygga som vi kan. Och till min förvåning finns det människor som förstår mig, som ser mig och som accepterar. När jag började detta så tänkte jag att jag skulle stå där helt ensam men jag inser att det inte är så farligt att vilja trots allt, att det inte är så farligt att veta vem man är till viss del och fortsätta att utforska den delen av sig själv som jag fortfarande inte har hittat helt för det finns människor som förstår och accepterar och viljan skrämmer inte alla och gör inte idag att jag blir bestraffad för den. Jag behöver inte fly för att jag säger vad jag vill säga, jag behöver inte gömma huvudet för att slagen kommer att hagla mot det för att jag har sagt eller gjort vad jag har velat längst där inne och jag blir inte bestraffad för att jag har em egen vilja idag som jag blivit förr! Varför skulle det ta nästan fyra år att förstå det.....................

Att det känns som att det är jag som är den straffade för att jag får rätta mitt liv efter vissa saker som permissioner och det lagen säger, det kan jag inte rå på men jag inser att idag hoppas jag inte bara att jag ska kunna påverka den, jag har viljan att förändra för de qvinnor och barn som kommer efter mig i denna situationen. Jag önskar att vi vore de sista men jag vet att vi tyvärr inte är det. Jag har turen att ha nära personer som stöttat mig och gör det än i dag och som älskar mig och finns för mig hur liten jag än känner mig och jag vill kunna göra något för dem som inte har det, för dem som kommer att känna allt det som jag känt under min resa ~ bara energin finns. 

Man lever på hoppet ~ ja det är säkert så och det är säkert det som jag kommer att leva vidare på men nu när jag funnit viljan till att förändra, växa och komma vidare så vägrar jag att släppa igen. Jag vill intte komma tillbaka till det Ingemansland som jag så länge varit i! Jag känner att jag nu vill komma till den punkten där jag kan sluta en fred med mig själv att jag inte kunnat göra mer än jag gjort för att vi ska få känna en trygghet i det kaos som vi har. Om jag fick känna lite av den trygghet jag en gång kände innan Helvetet fann mig skulle jag vaa nöjd för jag inser att jag aldrig kommer att släppa ner skölden helt för faran kommer alltid att vara där men nu är jag inte längre ensam! Och jag inser att man är inte stark när man är ensam men man måste vara det och det tar mer än man tror på kroppen fysiskt och psykiskt att vara det............så idag önskade jag att jag hade funnit viljan tidigare men det är bara att landa i det gamla uttrycket "Att allt har sin tid" och som en av de kloka herrarna i mitt liv brukar säga "Ansträng inte din hjärna åt saker som inte går att göra något åt utan använd den åt saker som du kan göra något åt istället" (Han är rätt klok även om jag inte tänker säga det åt honom  )

  CRAMAR   

-Du vill väll ändå komma till den dagen när du lever tillsammans med en man och ha ett "vanligt" liv?

Jag tittar på qvinnan som sitter mitt emot mig och känner att hon lika gärna skulle komma från en annan planet, prata ett språk som jag inte förstår eller vara från en kultur som jag inte känner till eller som jag aldrig inte ens läst om och ändå är hon en av dem som jag har valt in i mitt "team i den krigsstyrka" som jag själv nu valt att samla ihop för kommande strider för att jag inte vet vad som komma skall, för att jag inte ännu en gång ska bli tagen på sängen och vara chockad, denna gången vet jag vad som förväntas av mig och jag ligger några steg före alla andra. Om det inte kommer några strider så är jag ändå stark i mig själv med min "arme" för de får mig att se saker från andra håll, att se mig från andra sidor, de hjälper mig att se möjligheter där jag bara ser motgånger och de får mig att se ljus i de mörkaste gränder som man kan hitta.

Denna kommentaren var jag dock inte beredd på men jag känner på en gång att nä det kommer inte att fungera efter allt som varit och det säger jag även till henne och då kommer kommentaren som får det att bli sprickor i min glasbubbla även om jag älskar att människor är ärlig mot mig och jag inte vill att de är något annat mot mig:

-Vad är dina mål och drömmar? DINA och inga andras?

Åter igen är vi på olika planeter för jag inser att jag har inga planer, mål drömmar eller vad jag än vill kalla dem för någon gång under resan så försvann dem. Det jag drömmar om eller vad jag nu ska kalla det för har förvandlats till det som jag vet förväntas av mig eller det som jag vet är möjligt av de förutsättningar som finns nu eller de krav/villkor som myndigheter har på mig och situationen. Jag tittar på henne och inser att jag inte har tänkt så här eller rättare sagt har inte vågat tänkt så här till slutet av tanken och jag vet inte om jag känner tacksamheten över att hon fått mig att våga tänka tanken till slutet eller rädslan över att det är så här mest. Åter igen känner jag mig splittrad. När försvann drömmarna från mig? Jag trodde inte att man kunde leva utan drömmar men jag trodde inte heller att man kunde leva utan livsgnista men jag är ett levande exempel på att man kan göra det så åter igen är jag ett levande exempel på att man kan leva utan något som så många tar förgivet. Drömmatna om saker i framtiden finns helt enkelt inte där. 

Jag ska inte ljuga ~ jag vill ha någon att dela livet med, en trygg famn att krypa in i, någon som jag kan dela alla dessa vuxna saker med men det finns så mycket i mitt förflutna som jag inte vet hur jag ska kunna övervinna för att kunna gå in i den relationen. Och när den känslan kommer så kommer drömmen helt enkelt inte fram............. Det är inte bara den drömmen som har försvunnit utan det finns så många fler drömmar som har försvunnit med det som hänt och som händer än och kanske är det så att så länge det inte finns ett slut så kommer inte drömmarna heller inte tillbaka ändå kan inte tanken och funderingen lämna mig...................

NÄR FÖRSVANN MINA DRÖMMAR OCH KOMMER DE NÅGONSIN ATT KOMMA TILLBAKA? En sak vet jag iallafall och det är att man kan fortsätta att leva utan dessa drömmar och det är en tröst och kanske var jag tvungen att inse detta innan jag kunde inse detta för att få tillbaka drömmarn och ta nästa steg

 CRAMAR   

Jag kan inte låta bli att undra om det lilla barnet inom mig finns kvar, det som inte tänker tusen steg framåt, vad som blir konsekvensen om jag gör så eller vad som händer om jag inte gör det! Barnet som vågar säga hur våran vardag och liv ser ut idag utan att tänka på vad andra ska tycka och tänka eller ännu värre säga till mig för dömande ord ~ för någonstans inser jag att jag fortfarande lägger en del av skulden på mig själv eftersom jag tänker så eller är jag bara rädd för att de som finns runt mig ska göra det?

Min äldsta dotter hade pratat en dag denna vecka om hur deras familjer ser ut i skolan och detta berättar hon för mig när vi sitter och äter mat på kvällen! Hon säger som den naturligaste sak i världen, ungefär som att hon berättade att hon lekt med de andra i klassen, att jag sa bara att min pappa var dum så mamma flyttade med oss så min familj är mina två syskon och min mamma! Jag kände mig paff och min första tanke är att jag skulle ha sagt att min familj är mina barn men jag skulle inte berätta varför inte pappan är med i bilden även om jag många gånger skulle underlätta för mig själv om jag gjorde det! Än idag är det bara en annan förälder på dagis och ingen på skolan som vet varför inte det finns en pappa i deras liv! Nyfiket så frågade jag henne: Vad sa de andra barnen då?

Förvånat tittar hon på mig ungefär som att jag frågar världens dummaste fråga och svarar som om det är den självklaraste saken i världen: -Ingenting! Vi bara fortsatte

Sen denna händelse har jag tänkt och analyserat Varför tar jag det inte på samma sätt som dem för egentligen borde det inte vara så svårt att säga!?! JAG ERKÄNNER att jag många gånger byter samtalsämne när det börjar närma sig detta med om pappan träffar barnen, om att det bara är mitt namn som står vid barnens platser vid dagis och allt sådant. När människor frågar vad jag jobbar med och jag svarar att jag är sjukskriven är jag livrädd att de ska fråga hur länge eller varför eftersom jag antingen måste ljuga eller så måste jag berätta att jag levt tillsammans med en psykopat och allt det som hände dagen jag vill radera ur mitt liv och egentligen åren som jag vill radera ur mitt liv om jag fick behålla mina troll! Varför är det så känsligt att egentligen prata om det för den mamman som jag har haft modet att berätta det för på dagis reagerade inte på något konstigt sätt, hon dömde mig inte eller något negativt utan istället berömde hon mig och sa att jag måste vara en enormt stark människa som klarade av allt som varit och är än idag! Våran relation har blivit mycket mer avslappnad och jag känner inte att jag måste väga varje ord på en silvervåg innan de kommer över mina läppar ~ jag kan vara mig själv och hon accepterar det!

Jag vill inte ha tillbaka så stor del av barnet att jag berättar det för allt och alla men jag vill ha tillbaka så pass att jag inte tror att alla kommer att lägga skulden på mig, att alla kommer att såra mig och att inte alla kommer att såra mig ~ tyvärr gör erfarenheten som jag bär med mig att jag tänker och förväntar mig det och många gånger när jag "öppnar dörren" så visar det sig att jag blir sårad och för varje gång så blir dörren trögare och trögare att få upp. Samtidigt inser jag att det är många som går förbi den som inte skulle göra det mot mig men erfarenheten gör att handen håller den stängd istället för att öppna den och tanken maler samtidigt i huvudet "Vad är det som gör att jag öppnar för dem som sårar mig?" Och eftersom jag inte vet svaret så stannar handen där på handtaget som håller den stängd....................

Under min terapi har jag många gånger sagt att jag kan se att jag på min resa att hitta mig själv, den personen som det var meningen att jag skulle vara inte den han skapade, har sett att jag utvecklas lite i takt med barnen i deras stadier. Jag har gått igenom en ny trotsperiod, testperiod och allt det även om den inte har varit på samma nivå som dem och kanske är det så att det är jag som mamma som får lära dem mycket men kanske just denna del är det de som får lära mig ~ att det inte är de runt mig som dömer mig för att jag hamnade i den situation och med den person som jag gjorde utan att det är jag själv som gör det till största delen och kanske ska jag tänka på de orden som jag fick höra från en personal på skolan att min dotter hade använt när hon berättade om sin familj för klassen:

Min familj är min mamma och mina småsystrar! Min pappa var dum mot oss och MIN mamma räddade oss och tog med oss så nu slipper vi träffa honom mer! 

  CRAMAR   

Så lätt att skriva, tänka och bestämma sig för att man ska göra och ändå så svårt att göra för det är så lätt för mig att hamna i gamla hjulspår igen och sätta mig själv i sista rummet och tänka på andra först och inte vara helt rak och ärlig mot mig själv. Det är då jag märker hur mäktig vanan är och hur svårt det är att komma från den......

Just nu så befinner jag mig i ett skede i livet och min bearbetning för att hitta mig själv, mitt sanna jag där jag analyserar mycket som hänt efter att jag kom från Helvetet och när jag trodde att alla som sträckte ut en hand mot mig ville hjälpa mig. Idag inser jag hur naiv jag var och att det är samma sak här att inte någon titel eller plats på ett ställe kan göra att de är rätt man/kvinna för den rollen och jag inser att vissa har fått mig att tvivla på mig själv och det jag kände, att skämmas för det när det egentligen är helt normalt att jag känner så. Idag inser jag att jag får känna så för det var min "dröm och tro" som krossades och det kan ingen ta ifrån mig

Jag minns ett samtal som jag hade med en av personalen på det skyddade boendet som jag bodde på direkt efter min sjukhusvistelse och detta samtal har snurrat varv på varv i mitt huvud och jag inser att jag borde ha stått på mig eller helt enkelt bara lagt på luren inte bett om ursäkt den gången för vad jag kände och berättade men jag gjorde inte det! Jag känner därför att jag ska "bikta" mig nu på min egen blogg med mina egna ord och det är mina egna känslor som jag står för och jag kan erkänna att jag kan känna dem än idag! Innan jag biktar mig vill jag dock göra ett förtydligande eller snarare förklara vad jag menar med avundsjuka. Jag menar absolut inte den sjukliga svartsjukan som jag inte har ett uns tendens till att känna och som jag anser är sjuklig och att det är en känsla som man har som är negativ och som förstör för den personen som känner den men även att den är avsedd för att förstöra för den som den är riktad mot eller det som den personen har. Med avundsjuka menar jag att se något som man också skulle vilja ha och man kan känna en "sorg" inom sig för att man inte fick det men samtidigt är man glad att den som man ser har det får ha det, känna det, uppleva det och det är en ärlig glädje. Jag hoppas att ni forstår vad jag menar och jag tror att ingen kan säga att de aldrig känt avundsjuka på någon eller något för jag anser att det är en normal och frisk känsla och den har man om man kan känna känslor! 

Jag hade ett tag bott själv efter att ha flyttat från mitt skyddade boende men hade fortfarande kontakt med dem via telefonen genom att de ringde för att höra hur det gick med allting men även att jag hörde av mig när det var något som jag funderade över eller kände att jag behövde ventilera.

Denna dagen hade jag och trollen tidigare varit i lekparken och det var en sån här dag när man inte kunde låta bli att le för fåglarna kvittrade, det luktade vår i luften och ljuset som kom från vårsolen sken på sitt underbara sätt. Vi var inte ensamma i lekparken utan den var full av barn och föräldrar och trollen lekte men som vanligt hade de uppsikt vart jag var men även vilka som kom och gick förbi. Ett stick i hjärtat kom för att de skulle behöva vara så observanta och inte ens kunde släppa detta när de lekte men samtidigt kände jag ett stick när jag såg alla dessa underbara pappor som lekte med sina barn. Jag kunde inte låta bli att önska att jag hade skaffat barn med en pappa som var snäll mot sina barn istället för att göra allt för att såra, skada och trycka ner dem och den tanken gjorde ont. Dels för att det fanns en skam i den över att jag hade valt och blivit lurad av denna personen att tro att han var en god person innan han visade hela "registret" men även för att det fanns en längtan av att situationen skulle se annorlunda ut! Att jag inte skulle behöva vara ensam med barnen och inte vara den mamman som inte "fanns" och hade barn som inte heller "fanns". Många tankar och känslor snurrade runt i huvudet och kroppen och jag tvingade bort dem till slur för attkunna njuta av "här och nu", för är det något som man är duktig på efter att ha levt med en psykopat så är det att veta vart den avstägnings-knappen finns till de jobbiga känslorna och tankarna och lägga dem på ett omedvetet plan

När vi kom hem igen var trollen helt slut och satte sig i soffan och tittade på film medan jag började med maten. Tankarna och känslorna var fortfarande kvar i lekparken och framför ögonen såg jag dessa pappor som lekte och skrattade med sina barn och i den stunden önskade jag att det hade funnits ett enda sånt minne som jag hade kunnat ta fram och kanske fått ett litet plåster på mina sår och skam kämslor! Telefonen ringde och jag svarade frånvarande och trodde nog att det var mina föräldrar som ringde för att höra att vi var hemma tryggt igen och höra hur dagen hade varit men jag möttes av rösten från en av dem som jobbade på boendet! Vi pratade om allt mellan himmel och jord och till slut så hade jag samlat tillräckligt med mod för att dela min känsla från dagen:

-Vet du, idag när jag såg alla pappor som lekte med sina barn där i lekparken så kunde jag inte rå för det men jag kände mig avundsjuk............. sa jag tvekande som att jag inte riktigt vågade tro att jag sa det högt, som jag sökte bekräftelse på att jag fick känna så, att jag hade rätt att känna det jag gjorde och att säga det högt

Det blev tyst i telefonen och ett tag trodde jag att samtalet hade brytits, sen kom svaret som jag inte var beredd på:

- Men Judith! Så får du INTE känna för de har INTE gjort dig något! 

Jag hade lika gärna kunna fått en stor käftsmäll för detta var jag inte alls beredd på! Att hon kanske inte skulle hålla med utan på ett fint sätt säga att jag skulle tänka på ett annat sätt hade flygit genom mitt huvud innan jag sa det och medan jag samlade mod men detta var jag inte beredd på och jag hörde som från ett annat rum hur jag bad om ursäkt för min egen känsla och tanke och försökte bortförklara hur jag hade menat det så att det skulle låta som något annat. Samtalet blev inte bra efter det och jag kände sådan skam att jag hade känt så och kände det fortfarande att jag på kvällen när barnen hade somnat satte mig och grät floder. Hur kunde jag vara en sån värdelös människa att jag inte unnade dessa personer som jag inte ens kände deras lycka? Hur hade jag kunnat tänka så här? Var det jag som hade varit den känslokalla i Helvetet och var det som jag hade fått höra där hela tiden att jag var knäpp och psykiskt sjuk eftersom jag kunde tänka och känna så här? Tankarna och känslorna snurrade i 210 och denna gången kunde inte ens jag stänga av och det blev ingen sömn den natten. Jag gick med en stor klump i magen inför nästa gång jag skulle prata med dem på telefonen för tänk om det skulle komma upp igen vad skulle jag säga då?

Detta kom aldrig mer upp de gånger jag pratade med dem och jag tror inte att hon ens kommer ihåg det men jag gör det och det har suttit som en tagg på insidan av mig! Jag som redan i år hade fått höra att det jag tyckte, tänkte, kände och var alltid var fel fick höra det ytterligare en gång och av en person till så vad skulle jag tro......

Idag inser jag att jag skulle bara ha sagt att "Jag känner så och jag kan inte rå för att jag känner det men jag är ärlig och tänker inte ljuga för mig själv"

Jag tänker inte längre be om ursäkt för vad jag känner eller tänker för jag har för länge varit oärlig mot mig själv och förnekat det jag tyckt och tänkt för att det inte ska reta upp dem som finns runt mig för att jag är rädd för konsekvenserna. Det är dags att jag inser att jag inte får slag, sparkar, knuffar, blir kallad hora, värdelös och allt det andra för att jag är ärlig mot mig själv. Jag känner fortfarande att jag är avundsjuk på dem som har pappor till deras barn som är engagerade i dagis, barnens uppväxt, aktiviteter och allt som har med barnen att göra och speciellt när jag ser att det bara lyser av kärlek när de tittar på sina barn för jag har inte ett enda sånt minne att plocka fram från min "minnesbank" för det fanns inte de åren barnen var i Helvetet men det innebär inte att jag vill ha de papporna i mitt liv och jag vill INTE ha dem för de är inte de jag söker. Jag trodde den dagen jag skaffade barn att jag skulle få en "lycklig liten kärnfamilj" och idag inser jag att det var en illusion byggd på drömmar för om jag hade varit ärlig mot mig själv och vågat sett sanningen så hade jag vetat att det inte skulle bli så men hoppet är det sista som överger en. Att inte den drömmen uppfylldes kan inget ersätta nu och jag kan inte sätta in minnen om de åren på "minnesbanken" nu heller utan de minnen som finns där är mörka förutom de små stunderna det var jag och trollen. Det jag vet är att det finns massor av ljusa minnen i "banken" från tiden efter Helvetet och dem kan ingen ta ifrån mig och dem har vi skapat utan en pappa med i bilden men jag kommer ändå att känna avundsjuka mot dem som har en helt underbar pappa med i bilden som finns där både för mamman och barnen men alla är sin egen lyckas smed.............

Jag vet i alla fall att i framtiden tänker jag inte låta andra styra vad jag får och inte får känna för jag vet själv vad jag känner och jag tror utan att vara psykolog att om man inte låter känslorna finnas och man erkänner dem så blir man bitter den dagen man inser att man skulle ha vågat se att man hade dem!

Måste avsluta detta inlägg på ett helt annat sätt än jag brukar för jag hittade ett så gulligt citat i en tidning idag men jag vet tyvärr inte vem det är som har skrivit det men jag tycker att det sa så mycket

"Det bästa man kan hålla i handen, 

är någon annans hand."

Ensam är inte alltid stark men man måste vara stark för att klara av att vara ensam! 

  CRAMAR  

Jag vet att när jag får ett sår för att jag ramlar, slår mig eller skär mig så går det genom olika stadier innan det har läkt och ny hud har bildats! Det ska först blöda för att det ska kunna bli en skorpa som ska skydda själva såret och göra att det kan läka. Lossnar skorpan av någon anledning så tar det längre tid för såret att läka men den kan också lossna av den anledningen att det har bildats var för att det finns bakterier eller annat som inte ska vara i såret för att det inte kan läka så länge som det är kvar där inne. När såret väl är läkt och ny hud har kommit så är den huden mycket känsligare för allt än den huden som fanns där innan såret blev just för att den precis har bildats. Hur enkelt som helst att förstå och jag har sett det massor av gånger både hur det hur sår har läkts bra men även hur jag har fått använda tex Alsolsprit för att det blivit bakterier och var i det och därför så har det inte läkt. Vissa gånger går det så längt att läkemedel behövs för att bakterierna ska försvinna. När jag har dessa sår så känner jag aldrig frustration eller stress över att de inte läker och om det blir var i dem som behöver komma ut så förstår jag och tar hand om det men varför känner jag sån frustration och stress över att såren på insidan inte läker och att de rivs upp? Egentligen borde det vara lika självklart för mig att det är något som ligger där och behöver komma ut för att det ska kunna läkas och bli ett "fint nytt skinn" och jag ska kunna bli hel igen men så tänker jag inte förän jag ser samma sak hos någon annan! 

Idag blev det så tydligt när jag ser samma känslor som jag känner och samma tankar som jag tänker hos någon annan och den enda tanke som finns i mitt huvud är: "Men älskade, det tar tid och det måste få komma ut och att du vågar tänka det är en befrielse för att du tänker det gör att det kommer en bit ifrån dig. Att du sen vågar berätta det för någon gör att det blir konkret och du får det ytterligare en bit bort och du "tvättar" såren" När insikten slår mig vad jag har tänkt så inser jag vad den innebär och att det lika mycket gäller mig som den jag tänker den till och som jag vill mer än allt här i världen lyfta sorgen och smärtan från! 
Varför är det så svårt att inse att det tar tid för såren på insidan att läka och att det gör ont? Är det för att man inte ser dem och inte kan kontrollera dem eller vad är det som gör det? Smärtan som såren orsakar går inte att förklara i ord och vad det är som river upp dem igen det kan man inte heller förklara i ord för det vet man inte alltid själv för det kan vara allt från hjärnspöken, minnen till ett ord men man vet när det händer för det känns. När de senare hamnar i "sårskorpestadiet" så känns det som om man kommer till ett stadie där man kan andas igen men man glömmer aldrig smärtan! En klok person sa till mig strax efter att jag hade kommit ifrån Helvetet att det tar minst lika lång tid att bygga upp det som brytits ner som det tog att bryta ner det och kanske är det så det är även om jag inte ville tro det då och kanske är det även så lång tid det tar för såren att läkas helt med! Jag hoppas och tror att de kommer att läkas helt för det gör för ont att ha dem "blödande" hela livet och det tar för mycket energi.

Samtidigt är jag på ett konstigt sätt tacksam att jag har dem mitt i kaoset just nu för jag kan finnas för dem som betyder något för mig och jag kan förstå deras smärta,vad de går igenom och jag förstår det ingen annan förstår och jag är tacksam att jag kan finnas där och stötta precis som förståelsen för mig och min smärta finns där! Utan den vet jag inte hur jag skulle klara av att ha detta! Jag har många gånger tyckt att uttrycket "allt har en mening" är så ironiskt och har tänkt att den som hittade på det kan inte ha haft en enda motgång men jag tror mer och mer på det att det är så. Det finns mycket som jag önskar att jag hade sluppit gå igenom och de som jag älskar önskar jag hade sluppit gå igenom det som de gjort men när det är som det är nu och vi har upplevt det vi har så finns vi ändå för varandra med förståelse, kärlek och känslan att där andra har svikit finns någon som visar att inte alla är så. Just nu känner jag att det finns ett "plåster" som hjälper mina sår att läkas och det är den förståelse jag har hos dem som finns i mitt hjärta och speciellt en som alltid förstår hur jag känner och möter det med den ärlighet som jag behöver och som jag vet aldrig kommer att svika även om jag trodde att jag aldrig mer i mitt liv skulle våga lita så på en person. Så hur konstigt det än låter så är jag tacksam här och nu och med de sår jag och de jag älskar har att jag har den erfarenhet jag har för tillsammans tror jag att vi kan läka såren och bli hela. Det är kanske så att om man någon gång känt en djup smärta som inte kan förklaras med ord och där man kände att man revs sönder på insidan och försvann som person så kan man förstå andras djupa smärta även om man inte upplevt den och då är jag tacksam över att jag kan hjälpa någon som jag älskar! 

TACK livet att du aldrig slutar att lära mig saker och se saker ur nya vinklar! 

  CRAMAR   

Att det politiker säger när det är dags för val är ord som ska göra så att jag väljer just dem och att det mesta av det inte uppfylls utan ersätts av ursäkter när de väl kommer till makten ändå så påverkas man av det som sägs! Att ord kan få mig att le om de är vänliga eller är något som jag tycker om att höra samtidigt som de kan få den motsatta effekten om de inte är önskade. De kan få mig att fundera i en smärre evighet om de inte är klara och de kan få mig att fundera även om de är klara om jag inte tycker om de överensstämmer med den verklighet som jag har runt mig här och nu. Orden som kommer från barnen att jag är den "bästaste" eller att de älskar mig kan få mig att smälta och känna att jag är den lyckligaste människan på denna jorden och ett samtal som innehåller jobbiga ord kan få mig att känna att jag är den människan som bär den tyngsta bördan som finns på denna jorden och jag skulle kunna byta med den första människan jag bytte! Fastän jag använder ord varje dag både i skrift har jag inte tänkt på hur mycket de påverkar mig och säkert alla andra förän jag hade min träff med min psykolog i fredags! I min terapi nu så inriktar vi oss bara på mig och de känslor som jag tryckt undan i så många år för att överleva men nu ska vi försöka få fram dem och samtidigt som jag vill det så känns det skrämmande för kommer jag någonsin att kunna stänga av dem igen? Hur mycket aggressioner och sorg måste det inte finnas där inne och andra "negativa" känslor som jag inte fick visa eller ha när jag skulle vara den "perfekta kvinnan" som skulle passa på pidestalen men bara klarade av det när det passade honom?!?!?!?! 

Det som fick mig att inse allt om ordens makt var frågan när jag märkte att det inte var mig det var fel på och att jag inbillade mig saker utan att det verkligen hände. Jag var tvungen att tänka innan jag svarade för egentligen visste jag hela tiden att jag inte var psykiskt sjuk, att jag inte ramlade av mig själv ner för trappan och att jag inte slog mig på sängen, dörren, i skogen och jag vet inte allt men samtidigt var det just detta jag fick höra hela tiden så till slut vågade jag inte lita på mina egna upplevelser! Ändå fanns tanken där: Varför ramlar jag aldrig ner för trappan när jag är själv hemma eller han är nere eller går framför mig utan alltd när han är uppe och bakom mig? Ändå vågade inte tanken nå fram för sanningen skulle bli en skräckupplevelse med den insikten! Orden jag fick höra flera gånger per dag fick mig att ifrågasätta mina egna upplevelser och det skrämmer mig att de kan ha den makten över en människa! 

De få gånger jag fick åka iväg kände jag att jag kunde andas igen för jag fick näsan ovanför vattenytan och jag blev starkare igen, jag blev mer av mig själv och mitt gamla jag men det behövdes bara de vanliga orden som hade effekten att tynga mig så att jag kom ner under vattenytan så kom jag ner där igen! Barnen fick höra de orden som gjorde dem rädda "att mamma skulle bli arg och sluta älska dem om hon fick höra vad han gjorde för jag skulle förstå att de hade varit dumma" och det blev deras verklighet! Sådan makt och ändå så är det bara ord.................................

Jag inser att ord fastän de inte går att ta på eller att bevisa på något sätt kan göra så att allt runt en förändras, att man ifrågasätter sig själv och den bilden som man har av sig själv! Med ord kan man nog få en människa att tro att den är en annan bara man har det tålamodet och fram för allt har den känslokalla läggningen att man kan påverka en annan människa så mycket att man är beredd att sudda ut så mycket hos den personen! För mig bevisade detta vad en psykopat innebär på ett helt annat sätt! Tidigare har det inte varit lika uträknande men nu inser jag att allt är en plan från dag ett till slutet och varje ord har en betydelse! 

Jag inser att jag kommer att väga mina ord på en guldvåg på ett helt annat sätt i framtiden innan jag säger dem för även om jag inte tänker förändra människor med dem så kan man inte ta tillbaka dem när de väl är skrivna eller sagda och jag vet inte hur mottagaren tar emot och påverkas av dem! Brutalt ärlig kommer jag alltid att vara men man kan säga saker på många sätt och jag har bestämt mig för att säga det på det bästa sättet som jag kan för som min morfar jämt sa: Har man gjort sitt bästa kan man inte göra bättre! 

Fel ord kan förändra allt för en människa även om man inte inser det när man säger det! Jag blev hjärntvättad av massor med ord och kämpar för det än så jag kan bara säga ORD HAR STÖRRE MAKT ÄN JAG INSÅG 

TACK livet för allt du lär mig 

  CRAMAR   

Hur kan man samtidigt hata en människa så mycket att man önskar att den inte ska komma hem igen när den slår igen dörren och åker iväg med bilen och ändå så finns det en del inom en som fortfarande älskar den personen som en gång fanns där även om man vet att den personen aldrig fanns på riktigt och inte kommer tillbaka?!? När blev kärleken en "ursäkt" för allt det hemska som jag utsattes för och jag på något sätt gömde mig bakom den? 

Tankarna snurrar och plötsligt så ser jag att barnmorskan tittar frågande på mig och jag inser att hon frågat mig något som jag inte ens hört för att jag försvunnit in i minnena på en gång som jag klev in genom dörren till hennes rum. Det första som mötte mig var gynstolen som jag tyckte hånade mig med grimaser och med kommentarer som att "lilla jag skrämmer dig ha ha ha ha ha Så stark är du" och ändå så vet jag att det är jag som tänker så för det är bara en stol som jag legat i massor av gånger förr under graviditeter och andra besök och jag har aldrig älskat det men jag har heller aldrig hatat det ~ nu känns det som att det är min egen avrättning jag är på väg till! Som tur är har jag en barnmorska som är förstående efter alla övergrepp som jag utsatts för även om jag bara berättat en tusendel för henne när jag pratat med henne på telefonen tidigare och det var då som hon sa till mig att när det var dags för cellprover skulle jag få en egen tid så att vi kunde ta det i min egen takt och inte "på löpande band" som det är annars! Om det skulle vara i min takt och på mina villkor så skulle jag inte behöva detta men jag vet att någon gång måste det ske att någon gör en gynundersökning på mig och den dagen är nu! 

Fastän vi inte ens har kommit till undersökningen så inser jag att mina tankar inte är här och nu, de har redan åkt iväg och det inser hon med när hon tittar frågande på mig på andra sidan skrivbordet! Hon ler bara mot mig och säger med snäll röst:

- Jag tycker du är duktig som gör detta för jag ser på dig hur jobbigt det är! Vill du att vi provar eller vill du att vi pratar en stund till? 

Jag tittar på henne som att jag inte tror på det hon just sagt! Har jag en möjlighet att påverka? Har jag verkligen turen att ha sprungit på ännu en förstående barnmorska efter att ha varit tvingad av situationen att lämna min andra när jag flydde?!?! Jag tittar på henne och känner genast att förtroendet finns och jag säger att vi ska prova fastän benen inte vill lyda de få steg som det är till stolen och kroppen säger åt mig att rusa därifrån men jag klarar det att gå till stolen och ta av mig de kläder jag måste! 

Jag överlevde undersökningen tack vare hennes lugna röst, hennes prat om allt annat och framför allt hennes röst som hela tiden med jämna mellanrum sa och påminde mig i ord om att det var hon som var där och undersökte mig och ingen annan! Tankarna kunde hon dock inte styra för de försvann till det förflutna och minnen som jag inte ens visste om att de fanns kom upp! Jag kände att hela kroppen kämpade emot för att inte de skulle komma upp men de kom när någon var på den "förbjudna marken"!

Det har gått dagar och nätter sen jag gjorde undersökningen och jag trodde att minnena skulle lugna sig, att det skulle sluta komma bilder som jag vet att det är mig de handlar om men som jag ändå tänker och känner att jag vill inte att det ska vara jag som är med där! Hur kunde jag låta allt detta hända mig?  Andra minnen kommer jag ihåg precis som om de hade hänt igår för jag kämpar med dem och de påminner mig i min kontakt med andra människor och speciellt i kontakten med män men känslan är den samma ~ hur kunde jag acceptera detta?!?! 

Om någon hade kommit till mig och berättat en sak av allt det jag har blivit utsatt för när det gäller det sexuella som hände i Helvetet så hade jag på en gång sagt: Du har blivit våldtagen! Förstår du inte det? 

Nä jag förstod det inte då när jag var där men jag ser det så tydligt idag att jag blev det gång på gång! Varför kanske någon undrar och jag kan berätta att om jag fått en krona varje gång jag tänkt den tanken hade jag varit rik idag! Samtidigt tror jag det är så enkelt som att jag är en "vanlig" qvinna som levde tillsammans med en man som jag har barn med! Vi hade hus, hund, Volvo och ett utåt sett vanligt liv! Då blir man inte våldtagen av den man lever tillsammans med............eller? 

Att inte jag ville man att han ville det var väll inte så farligt det var ju sånt man fick ställa upp på och att han var hårdhänt............................

Att jag blev väckt av att han hade sex med mig det var ju för att jag hade nekat honom sex så länge och att det gjorde ont och jag grät det..........................

Att han slet av mig byxorna och rev sönder mina trosor och knuffade ner mig på sängen för att få tillfredställelse det var ju för att.................................

Jag skäms idag för hur jag tänkte och samtidigt känner jag skuld för att det var så här! Jag har inte kunnat berätta för människor att jag var utsatt för detta för det finns skuld och tabu i det och speciellt om man lever tillsammans med den som gör det! Det är så lätt för dem som inte varit i situationen att tänka "Varför lämnade hon inte honom om det var ett sånt Helvete?" 

Hade jag fått en krona för varje gång jag försökt med det under tiden hade jag varit miljonär men jag visste att jag aldrig skulle komma därifrån levande och att jag inte skulle få med mig barnen! Jag var nertryck under mina egna skor och hade inte en enda krona som jag kunde använda för jag bad honom om matpengar för de pengar jag fick in tvingades jag att betala räkningar för så de var slut samma dag de kom in! Det är lätt att tänka att man skulle komma därifrån men det var omöjligt när man var där! 

Kanske är det så enkelt att man känner en skuld för det som hände där, de fysiska, psykiska och sexuella övergreppen, och skammen som finns helt enkelt beror på att det inte finns någon klar gräns! Mina känslor dog helt för honom när han misshandlade mig sista gången och meningen var att jag skulle dö och jag är tacksam för det för först då vågade jag börja prata om det som hänt innanför våra väggar! Innan det fanns det både hat och kärlek och det gör att gränser suddas ut! Jag önskar att det inte var så utan att jag kunde lägga skulden helt där den hör hemma och kanske kommer jag att kunna göra det när alla minnen kommer upp till ytan och det kommer de nog att göra som det känns efter denna undersökningen för jag hittar inte stopp~knappen även om jag känner att jag inte orkar mer! 

En sak vet jag ~ fastän man är en vanlig qvinna med hus,hund, barn och Volvo så kan man utsättas för våldtäckt inom väggarna hemma på det stället som man egentligen ska känna sig trygg! Och jag har lärt mig att ingen vill se det, ingen vill veta att det finns och ingen vill veta att det händer men vi finns och det gör ont när det händer men det är inte någon dans på rosor efteråt heller att bearbeta så till er som finns utanför väggarna

VÅGA SE för jag vågade skriva och berätta trots skam och skuld

  CRAMAR