Idag skulle jag återerövra mitt hem och det innebär att jag försöker göra alla dessa saker som är så tråkiga att göra att man bara skjuter upp och skjuter upp dem tills det är ett måste för att annars funkar inte hemmet som ett hem längre utan en labyrint med saker som kan rasa om man öppnar fel dörr   .

Ett av uppdragen jag av mej själv var att rensa upp i en hög med papper som legat jättelänge och verkligen behövdes sortera vad som skulle vara kvar och inte. I denna hög hittade jag ett papper från BUP och att jag inte sett detta tidigare det förstår jag inte. Det handlar om en studie som de genomför men det som jag såg var det som stod längst upp på sidan "Varje år får tiotusentals barn uppleva att deras mamma utsätts för våld av barnets pappa eller en annan man som barnet och mamman lever tillsammans med. Våldet kan ta sej olika former: misshandel, kränkningar, hot och förödmjukelse. Ofta har det hela pågått en längre tid, och många barn mår dåligt. En del får symtom liknande dem som förekommer vid andra former av traumatiska händelser." Jag blir både arg, ledsen och frustrerad när jag läser detta för varför om det är så upplyst och så många barn som blir utsatt måste man som mamma kämpa som en lejonmamma och stånga sej blodig för att få hjälp??!!!???

Inut i detta papper hittade jag en lapp som jag skrivit när jag bodde på mitt skyddade boende och då blev det ett uppvaknande för mej där jag insåg att jag visste så tidigt vad jag upplevde i våran relation och med Honom som var fel. Jag visste redan när jag bodde där att jag hade lämnat Honom psykiskt flera månader om inte år innan jag hade lämnat Honom fysiskt. På denna lapp har jag skrivit att jag har aldrig fått ett förlåt av Honom under alla år utan att jag har kunnat få höra att det var dumt av Honom men att det var mitt fel att det blev så för om jag inte hade gjort/sagt/varit så hade Han aldrig gjort något. Med andra ord så menade Han att jag inte hade rätt att finnas eller tycka.

Redan här hade jag skrivit att jag i början av vårat förhållande så hade jag reagerat på att allt gick ut på status och skryt. Utsidan och det andra såg var det viktiga. Och det fanns inget stopp och Han var aldrig nöjd utan det skulle hela tiden bytas till större och bättre för det hade någon annan. Han hade inte pengar så Han lånade av mej för naturligtvis var det exets fel att Han inte hade pengar när vi träffades.

Jag blev intensivt uppvaktad med presenter och komplimanger men de följdes alltid av anklagelser att jag brydde mej mer om andra än om Honom, att jag bjöd andra på mat men Han fick gå hungrig, listan kan göras enorm.

Det fanns ett sjukligt bekräfrelsebehov. Han var tvungen att berätta allt Han hade gjort och helst skulle jag berömma detta med STORA ord de små var inte nog, jag skulle verkligen visa att det var det bästa annars blev det surt och jag menar verkligen surt. Det var alltid klag på att jag inte tog initiativ men när jag gjorde det ja då var det också fel för då var det vid fel tillfälle eller på helt fel sätt.

Det som skrämde mej mest i det som jag hade skrivit var det att det inte fanns någon empati. Och de gånger Han försökte visa empati så var den inte äkta för den fanns inte utan det var vad Han trodde att jag ville höra eller se som kom. Och detta skrämmer mej för det är den röda tråden genom hela förhållandet och det som jag verkligen inser att jag saknade och tjatade om att det inte fanns under hela förhållandet och som jag fick höra hela tiden jag tog upp det att det inte var så i förhållanden utan jag hade för höga krav. Och ändå så visste jag att jag hade haft det tidigare i förhållanden men jag tog till mej att det var jag som hade för höga krav. Och det skrämmer mej!

Nu har jag "biktat" mej och dokumenterat mina fynd så nu ska jag fortsätta min återerövring!

Puss från Häxansurtant   

Ibland har jag tänkt att om det inte hade varit så...... om inte det hade hänt........... men hade inte om funnits så hade jag inte varit den person som jag är idag, jag hade inte haft den erfarenhet som jag har och jag hade inte haft mina barn. Hela denna resa har varit en kamp men jag har nått några av de mål som jag har satt upp med hjälp av människor i min omgivning och vissa saker har jag förskönat och vissa har jag valt att inte minnas. Jag har kämpat och jag har stridit men jag har själv valt vad jag vill minnas från dem. Hade jag valt att minnas och älta alla de svarta och jobbiga stunderna så  hade jag nog inte stått på benen idag. Vart jag har fått kraften ifrån det vet jag inte men jag har sakta men säkert gått framåt.

Jag har i mina minnen gått bakåt i tiden ikväll/dag/natt vad man ska kalla det och jag ser att fastän jag har tyckt att jag står och kämpar på samma ställe och att det jag har kommit framåt är med hjälp av olika myndigheter så inser jag idag att det inte är de som hjälpt mej framåt, de var reskap för att jag skulle komma framåt men kraften till att ta det steget, den hade jag. Rom byggdes inte på en dag och det gör inte jag heller. Jag har många strider framför mej men just detta att titta bakåt gav mej styrkan att se att med de personer som jag har som stöttar mej så kommer jag att klara det. Jag behöver inte klapparna på huvudet utan jag behöver ärlighet. Jag kommer att klara det men det kommer att ta tid men jag vet att det finns ett slut på denna resa och när jag kommer till det kommer jag att kunna se tillbaka och känna att jag hade den styrkan som jag i så många år har blivit hjärntvättad med att jag inte hade.

På min sista terapi fick jag efter mycket stötande och blötande med olika saker höra att den styrka som jag trots att jag inte tyckte det, hade inom mej under förhållandet var orsaken till många övergrepp men även att det var den som räddade mej. Just då så kändes det som en ekvation som inte gick ihop i huvudet men efter att ha gjort en resa bakåt i tiden så ser jag att den fanns där hela tiden. Det var den som inte lät mej bli helt nedtryckt utan gjorde att jag räknade tre steg längre hela tiden. Det var den som gjorde att jag kunde överleva genom att förtränga känslorna och stå upp för att jag var en person som hade rätt att tycka och tänka. Så fastän jag såg mej som den svagaste i förhållandet så var jag egentligen den starkaste, även fastän det inte var den fysiska svagheten för det var när Han kände sej trängd och att jag var "starkare" än Honom som Han såg mej som ett hot som åter "skulle tryckas ner under ytan" och det känns som en sån lättnad att ha kommit till denna insikt.

Utan vissa människor i mitt liv så hade jag inte klarat denna "resa". TACK till er och ni vet själv vilka ni är och jag har ju bestämt mej för att inte nämna namn men det heter ju ingen nämnd ingen glömd så jag får väll skylla på det!

Även en annan sak har slagit mej idag som en blixt från en klar himmel och det är alla gånger som jag tittat på Lyxfällan på TV och tänkt att hur kan de inte ha insett allvaret i situationen??? Jag inser att det är "samma" instinktom fanns hos mej under alla åren att man inte klarar av att ta in hur det ser ut runt i kring för man kan inte hantera det. Det är olika saker som det handlar om men de som är mitt i det är lika mycket människor som mej och kanske är det såna här beteenden i "vardagen" som jag behöver för att kunna förstå mitt eget handlande och försvarsmekanismer för det finns ingen som jag känner som jag vet har den erfarenheten och bakgrunden som jag har. Så kanske för att söka svar i "stjärnorna" ska jag söka svaren här på jorden i vardagen. Livet och dess gåtor är kanske inte svårare än man gör dem.................eller?

PUSS och godnatt från en virrig hjärna som försöker reda upp saker och ting  

Idag visade termometern -23 och det kändes som om det var alldeles för kallt att gå ut i men det är bara att se glad ut och helt enkelt sätta på sej kläder och gå till dagis. Att tandläkaren hade sagt till mej att jag inte fick andas genom munnen när jag var ute var verkligen inte det lättaste. Dels för att det var fr kallt för att göra det och sen är det helt tekniskt omöjligt att inte prata med tre småbarn så nu ber jag att det inte ska bli var i såret efter tanden så jag får lägga ut ännu mer pengar på den som inte ens sitter kvar. Är inte det minsta bitter över att ha lagt ut x antal hundra på en lagning för att bara en natt senare rycka ut den   . Jag lovar  !

Igår kände jag verkligen att jag skulle ha gjort som jag fick í en kommentar - bett min "kompis" att dra åt   för igår kom det ett mess med texten "har du satt in pengarna än". Ja naturligtvis har jag gjort det efter att vi inte har haft någon kontakt  men när du ringer och frågar så är det klart att jag rusar till banken och sätter in pengar - not!!! Skrev tillbaka att jag inte hade gjort det och att jag inte heller skulle göra det! Där trodde jag att nu förstår hon att det inte kommer att bli några pengar på hennes konto från mej men inte då. Det räcker inte med att hon är efterhängsen det är också tydligen det att hon ser vad hon vill se så jag svarade bara det jag hade fått i kommentaren och som jag borde ha sagt tidigare. Ändå så kommer det ett till mess idag som om ingenting har hänt och nu undrar jag om det inte bara är mina barn som inte hlr vad jag söjer utan även alla andra. Med mina barn så hör det väll till utvecklingen men vad jag ska skylla på när det gäller min omgivning det vet jag inte! Känner bara det som att ingen förstår när jag säjer ifrån utan att de tycker att jag är så snäll och jag kan inte vara långsur men detta är ett övertramp som jag inte kommer att glömma!

Sen kommer jag till tvättstugan och där så är det bara kaos och rena sandlådan. Folk skriver lappar om att man inte får boka flera tider samtidigt och att det är tre pass som gäller och då blir vissa människor så sura att de bkar flera i olika namn och det känns som om detta är så barnsligt så jag orkar inte ens bry mej. Det kanns som om det är en fritidsgård och att det bara är barnrumpor som bor här. Det finns tvättstugeregler och de är så enkla att förstå att tom en tonåring skulle göra det men inte de som bor här utan här blir det en grej av det hela och folk tecknar fullt med tider bara för att de ska vara tvärs emot och sedan utnyttjar de dem inte för det är just grejen att vara tvärs emot och skriva mot reglerna. Känner bara MEN VÄX UPP!

Nu ska jag göra lite nytta innan jag ska till Litens fröken på utvecklingssamtal hör på eftermiddagen. Ska bli roligt att se vad de säjer för det är så olika mellan hennes och de andras avdelning och det känns som om det inte är lika mycket ordning och reda här så det ska bli intressant. Ska även jaga en läkare och se om de kan undersöka om hon är allergisk mot något i maten!!!!

PUSS   från häxan

Idag när jag satt på BVC med Smulan så ringde Mickey Mouse till mej och när jag svarar så säjer hon bara att hon hade läst min blogg och att hon förstod att jag behövde henne! Då kom tårarna för det är få förunnat att ha sån vän som stöttar fastän den har det jobbigt själv! Tack för att du är du och jag älskar dej!

Idag kom ett meddelande på min telefon som verkligen fick mej att fundera om de verkligen finns folk som låter andra styra och ställa och trots att de säjer att de inte tycker om det verkligen tycker om det!!!! Det är hon som jag skrev om tidigare som flyttat tillbaka till helvetet trots att hon varit dårifrån men nu gällde det flytten och att hon eftersom socialen betalade skulle ta flyttfirma även om hon kunde ha fixat till det själv. Då känner jag vilken tur att mina skattepengar går till en så bra sak - not! Det som fick mej att grubbla mest var "det ska bli spännande att se hur fortsättningen blir. Om jag kommer att få kämpa för att vara där och om barnen kommer att få vara där utan att han kräver att även han får vara där". Min känsla är att detta bara är ett spel för henne. Hon vill att han ska böna och be om att hon ska bo kvar att de kommer att få det bra osv och för mej känns det som ett HÅN MOT DET JAG HAR FÅTT KÄMPA FÖR!!!!

Jag har fått hjälp att komma fram till vissa resultat men det är ingen som har serverat mej på detta sätt som de gör med henne. Jag har fått beöksförbud för att personen som jag gjorde anmälan på inte skulle kunna ta kontakt med mej hur lätt som helst innan vi fick skyddade uppgifter och flyttade till ett helt nytt ställe. Jag kämpar med rädslan varje dag och jag gör nya saker för att rädslan inte ska få mej att bli fånge. Jag går på terapi och bearbetar det som jag har varit med om och det känns som ett hån att jag har en person i min omgivning som jag stöttat till 110% som bara "leker bort" alla chanser som hon får och att det är samhället som betalar för dessa saker. Socialen har även berättat att föräldraansvaret inte fungerar när de bor ihop men ändå så görs det inte något för att skydda barnen. Vad är det som är fel i samhället? Om inte jag hade kämpat för mej och barnens trygghet och att vi skulle få ett liv så hade jag inte fått något serverat för det har jag inte fått de andra gångerna som jag försökt att komma från Honom.

Jag har två nära vänner som båda har kämpat sej blodiga för att barnen ska få det bästa men där socialen och Familjerätten slagit undan benen på dem gång på gång för att de kan inte  göra något. Där avfärdar man det bara och lägger ansvaret på föräldrarna men i det andra fallet så tycker jag att socialen  hjälper till detta spel. Det är inte det att det har hållt på en kort period utan det är år vi pratar om. Jag känner mej så frustrerad för hela tiden har jag fått höra att jag måste visa i ord och handling att jag menar det jag säjer och att jag står för det till 110% men det verkar ju inte gälla här och då undrar jag för mej själv vad skillnaden ligger. För inte tror jag att lagen ser olika ut för olika personer eftersom det är samma text som står där.

Jag tror efter all kontakt som jag tidigare haft med denna person att det finns personer som tycker att det är så bekvämt att andra tar besluten åt en att man bara fortsätter så. Det har funnits förbud om att skicka sms, ringa, maila och ha kontakt med andra människor och det som skrämmer mej är att hon inser att det är förbud och att det egentligen inte är rätt men hon finner sej i det iallafall. Ofta får jag  svaret att hon inte kunnat svara för att han är hemma, att helgerna kan vi inte höras för då är han hemma och jag förstår inte att man finner sej i detta. Jag levde i samma sorts relation men jag var inte medveten om att det var förbud för de uttalades aldrig de visades bara genom surt humör eller elaka gliringar och det är inte heller okej men jag hade aldrig tagit ett förbud på detta sätt. Jag försökte flera gånger att ta mej ifrån Honom men jag hade inte pengar och jag hade inte någonstans att ta vägen. Jag minns fortfarande första gången som jag tog kontakt med socialen och de berättade att de hade inga lägenheter som man kunde låna vid relationsbråk. Jag bara grät i telefonen och eftger det gav jag upp att ha kontakt med dem tills nu sista gången. Då känns det ännu mer som ett hån att det finns dessa möjligheter för någon som säjer en sak men visar en annan. Är det myndigheterna som är blind eller är det mej det är fel på som reagerar och ser skillnaderna??!!

Jag är iallafall stolt över de val som jag har gjort och gör än idag och jag vet att om det kommer en dag när barnen frågar så kan jag se dem i ögonen och ge dem ett ärligt svar. Även om det kanske visar sej att jag har tagit beslut som inte är 100% rätt längre in i framtiden så kan jag ändå svara för hur jag tänkte när jag tog dem och det är att det är det som är bäst för mej och barnen! Det har kostat både tid, svett och massor av tårar och det kostar fortfarande men jag är stolt över vart jag befinner mej idag och att inte allt har serverats på ett silverfat! Jag kommer dock aldrig att sluta reagera över orättvisor för alla människor är lika värda och alla har fötts med en egen vilja och när man skaffar barn så har man även ett ansvar för dem så kanske är det dags att växa upp för vissa föräldrar och tänka längre än näsan pekar för vare sej man vill eller inte så är man en förebild för sina barn och det är ett ansvar!!!!

PUSS 

Jag tror att John Blund har glömt bort mej efter att ha strött sömn-pulver på mina barn. Så här sitter jag efter att verkligen ha försökt med allt för att somna igen så blev min sista utväg att skriva av mej och se om hjärnan lugnar sej då och jag somnar.

Barnen somnade jättefort efter tomte-äventyret och jag satte mej och tittade på mammorna som blev en besvikelse för det blev så konstigt slut. 1 mamma valde precissom jag trodde, den andra bad att få fortsätta träffa killarna ytterligare för att kunna bestämma sej och den tredje hon gav båda nobben. Känns som om det har gått för många säsonger och samma sak med Bonde söker fru men ändå sitter man och tittar! Efter det plockade jag undan lite här hemma och gjorde iordning det som ska med barnen till dagis. Sen stupade jag i säng och somnade som en stock för att vakna 1 timme senare av att jag skrek och grät.

Jag förstod först inte vart jag var eller vem det var som skrek men när jag insåg att det var jag så kom minnena från drömmen. Jag drömde att Han hade hittat oss och torterade oss för att jag skulle ta tillbaka anmälan och gå ut och säja att jag hade ljugit och att han aldrig hade gjort något. Jag vägrade och ju mer jag sa nej dessto mer tortyr fick jag. Jag var stark enda tills han började göra barnen illa och det var då jag vaknade. Det var en sån här dröm som lämnar känslor efter sej och det känns verkligen som om det hände. Känslan sitter fortfarande kvar fastän det är flera timmar sedan jag drömde och det är så hemskt att jag är så rädd att detta kommer ut i drömmar. Om Han hittar oss så tror jag inte att vi lever efter det. Min mage säjer det och tyvärr kan jag säja så brukar den känslan vara rädd.

Jag gick upp och tog en sömntablett men trots att den har effekt och skulle hjälpa mej att sova för flera timmar sedan så är kroppens försvar så starkt att den vägrar låta mej somna. Detta känner jag igen från tidigare för det var så i nästan 2 månader efter misshandeln men sedan så har det avtagit och kommit mer och mer sällan men nu kom det ordentligt. Det värsta är att jag är så beroende av sömn och imorgon är dagen i stort sätt fullplanerad så det finns inte många lediga stunder att sova på. Jag hoppas att nu när jag har skrivit av mej så kommer jag att kunna somna. Det har funkat tidigare så jag hoppas att det funkar även denna gång. Har ont i käken oxå nå fruktansvärt men troligen är det för att jag bet ihop så mycket under drämmen. Usch va vidrig känsla det var när jag vaknade. Var tvungen att titta att barnen sov i sina sängar och att dörren fortfarande var låst och att kedjan var på. Jag vill inte ha det så här och jag vill inte vakna av såna vidriga drömmar och allt detta pga en persons handlande och det han valt att göra.

Nu ska jag göra ett nytt försök att ropa på John Blund och hans paraply så får vi se om han kommer eller om han kanske har somnat själv!

PUSS 

Jag vet att det låter helt idiotiskt men jag började fundera och det är efter min terapi som denna tanke har kommit. Jag menar verkligen inte att det är rätt att misshandla någon eller utsätta någon för övergrepp för det är det värsta man kan göra mot någon.

Jag känner att jag har fått en andra chans efter misshandeln! Den innebär mycket kämpande och många strider men kanske leder det till ett resultat som jag inte hade kunnat uppnå utan denna händelse. Innan misshandeln har jag flera gånger försökt att komma från Han men det är inte gått. Jag har aldrig haft pengar eftersom han har styrt över ekonomin, jag har inte haft den möjlighetern för att vi har haft barn tillsammans som Han har utsatt för övergrepp och jag visste att jag inte kunde skydda dem mot Honom om inte jag fanns där för dem. Sen visste jag inte att det var övergrepp i den utsträckningen som jag vet idag men det räckte för att jag skulle gå emellan och ta slagen istället för dem. Jag var en gång när Skruttan var liten till sjukhuset pga att han hade brutit en del av min kropp men INGEN av sjukhus personalen frågade om jag ville anmäla eller visade på något sätt att detta var fel och när man är kuvad och har hört tillräckligt många gånger att det inte är någon ide att man berättar för att ingen kommer att tro en så tolkar man deras tystnad som att de instämmer med honom. Jag tog ändå mod till mej och berättade precis vad som hade hänt och detta fördes in i min journal men ingen gjorde något. Skruttan var då 6 månader och jag tycker idag att det är konstigt att ingen tänkte på henne åtminstone om de inte ville tänka på mej.

Misshandeln och tiden efter har visat vilka mina riktiga vänner är. En del som jag trodde skulle vara mina vänner försvann av rädsla och att man inte ville att något sånt här skulle finnas i ens närhet medans andra som jag trodde skulle försvinna finns för mej i vått och torrt. Andra vänner har jag fått under resan och jag har lärt mej att det är inte tiden som man varit vänner utan hur man är vänner som betyder något.

Jag har fått en chans att bygga upp mej och barnen igen och jag har fått hjälp med det genom kunniga personer. Jag har blivit utredd som förälder in till under underkläderna känns det som men det har bevisat för mej att jag är en bra mamma och det suddar lite ut Hans beskyllningar att jag är värdelös och att jag inte klarar saker även om jag hör det i mitt huvud ibland. Jag har fått lära känna människor på myndigheter som jag vet ställer upp för mej och barnen vad som än händer och att de vet att jag har kört med helt öppna kort. Hur många har kontakt med tidigare utredare efter att de avslutat utredningarna? Jag tror inte att det är många men jag är stolt och känner mej trygg i att jag har det.

Jag kan idag se Honom genom andra "glasögon" och även mej själv och hela situationen och jag kan idag se att det var Han inte jag som var svag. Det var inte jag som var så rädd att jag slog och förnedrade andra. Det jag gjorde var att ha strategier hur utbrotten skulle avta så fort som möjligt och lämna minst skada. Ibland lyckades jag medans andra gånger var jag säker att jag skulle dö! Idag börjar jag känna mej stark och jag kan erkänna att jag har en lång väg att gå tills jag blir en hel person igen, om jag någonsin blir hel. Mina skador kommer att följa mej hela livet men på något sätt känns det som att de och misshandeln är "priset jag fick betala" för att jag skulle bli fri från honom, överleva och kunna bli en mamma, person. Detta kan säkert låta helt sjukt för en del men det är så det känns.

Idag kan jag se en framtid, jag kan skratta med barnen och jag kan vara den mamma och person som jag vill vara och som jag håller på att bygga upp! Jag kan säja till mina vänner att jag älskar dem utan att bli kallad för lesbisk, jag kan trösta mina barn utan att få höra att jag gör dem till töntar och att barn måste lära sej att tåla lite smärta och inte springa till mamma jämt. Jag kan och jag SKA bygga upp mina barn till starka individer som inte finner sej i det mamma har gjort och som vet att det mamma har utstått är fel men att inte skulden är hos dem. Jag vill att de ska kunna vara stolta och säkra över sej själv och jag är stolt över de personer de har blivit till idag!

En dag kommer jag förhoppningsvis att vara en stark person igen som inte låter  någon sätta sej på mej igen och till den dagen ska jag kämpa. För kanske kommer det något positivt ur en sån här händelse ändå!!!!????

PUSS 

Ibland så känner jag att jag skulle behöva en kopieringsmaskin så att jag kunde göra fler uppsättningar av mej själv då kanske jag skulle hinna med det jag vill och räcka till för allt och alla! Känner mej så frustrerad för att jag ska räcka till som mamma, dotter, syster, kompis och den som man kan anförtro och som ska kunna ge bra råd och jag känner att jag inte ens vet hur jag ska räcka till och orka med allt. Mitt i allt annat ska jag även kunna bearbeta det som jag varit med om och vara en "psykolog" till mina barn. Det känns som om mitt liv verkligen går över berg och djupa dalar och just nu så är jag i en djup dal.

Det känns som just nu så sitter jag i dalen och inte många i min omgivning förstår mej. När jag inte orkar ja då får jag höra att jag är stark och jag klarar det och det känns som om det skulle vara så skönt att bara få känna att jag har rätt till att vara sur, grinig, gnällig och trött utan att få höra vad jag förväntas vara STARK! Jag sa väldigt tidigt att man måste vara stark för att kunna överleva som ett offer. För varje dag som går så inser jag bara mer och mer att det är så. Jag bara undrar när det ska ta ett slut.

Känner att jag kan inte bearbeta allt som jag skulle vilja göra för det kommer att rivas upp igen på rättegången. Då kommer såren på insidan som har börjat att läka lite och långsamt att rivas upp igen. Inget är hemligt utan jag måste berätta om allt som har varit tabu under så lång tid. Och Han kommer att höra allt!!! Han som gett mej alla förbud, som straffat mej när jag inte gjort som han hade tänkt att jag skulle göra eller vad han förväntade sej av mej. Hur många slag och kränkande kommentarer har jag egentligen fått för att jag visat att jag är en person som står upp för det den tror och tycker eller hur många slag jag har tagit istället för barnen? Jag kan inte räkna dem eller rättare sagt så vill jag inte det heller för jag vill inte minnas allt som har varit. Mina skador är nog påminnelse.

Sen känner jag att jag ställer upp och jag ställer upp och ibland undrar jag när allt ska komma tillbaka. Jag kräver inte att jag ska få tillbaka allt som jag ger men ibland skulle det kännas skönt att ha ett utrymme där jag får tillbaka mer och att jag blir sedd. För jag känner att jag måste börja värna mer om mej och den som jag är! Fick besked idag av biblioteket att boken som jag beställt som handlar om att vara i greppet på en psykopat och jag känner att jag behöver läsa den för att lägga pusselbitar och det är det jag ska göra. Jag har fått höra att han jag levt ihop med och som är pappa till barnen är psykopat av flera myndigheter, instanser och personer. På något sätt försöker jag nog att hitta en orsak till att han gjorde detta mot mej och barnen som han har gjort! Det finns ingen ursäkt och hur mycket teori jag än får så kommer jag känna att skulden för det som hände ligger hos han men jag behöver få veta vem jag levt ihop med om jag tittar i andra glasögon än de jag haft på mej genom hela förhållandet. De glasögonen ser man inte verkligheten genom för den är för svart men nu har jag vågat ta av mej dem och nu ska jag se och lägga mitt pussel även om det tar tid för att jag ska kunna gå vidare i livet. Och jag ska klara att komma upp ur min dal och komma upp på det höga berget igen!

Puss och God natt