Jag ger människor i min omgivning en chans att visa vilka de är, jag dömer inte dem efter saker som jag hör utan jag bildar mej en egen uppfattning och jag ger andra flera chanser än vad de är värda ibland men när det gäller mej själv så är jag snabb att vara negati.

Jag ger människor i min omgivning ibland fler chanser än vad de förtjänar, jag lyssnar inte på vad andra säjer om dem utan bildar mej en egen uppfattning och jag ser till människan och accepterar dem för dem de är men när det gäller mej själv då är jag inte lika snäll. Jag är för hård mot mej själv och har alltid varit fastän jag inte vill det och det gör ont.

Jag har aldrig trott på mej själv och alltid haft dåligt själförtroende. Har lättare att ta åt mej av neativa saker än när jag hör positiva saker om mej själv. Kanske är det så att när man sjunker så är det lättare att ta åt sej av det men det har alltid funnits inom mej och ibland känner jag att jag skulle vilja vara lika förlåtande mot mej själv som jag är mot andra.

Jag kan ännu minnas när jag i min ungdom tjänade extra på att vara modell ibland och jag kunde inte förstå varför jag hade blivit utvald till detta jag som var då fet och ful och jag tog inte till mej av det som andra sa. Jag kan ännu minnas när jag mådde dåligt över att jag hade sårat någon oavsiktligt och just detta att jag la känslan direkt på mej.

Jag kan se på andra föräldrar och tänka att de är så duktiga som klarar detta med barn, dagis och jobb men att jag själv gör det är inte lika duktigt. Jämt när jag tittar i spegeln så är det allt som inte är bra som jag ser inte det som är bra. Jag är för tjock trots att jag har fått tillbaka figuren efter tre täta graviditeter, jag har fel färg på håret och ja, listan skulle kunnagöras enorm. När jag tittar på andra kan jag tänka att de ser fina ut efter att de har fått barn och att de har åldrats och jag undrar varför jag inte kan göra det med mej själv? Varför kan jag inte leva efter de normer och "krav" som jag ställer på andra? Varför behöver jag ha omänskliga krav på mej själv.

Om jag skulle uppfylla mina egna krav så skulle jag behöva vara en superhjlte och jag vet att de inte finns i verkligheten men ändå så ställer jag de kraven på mej själv. Varför? Jag ställer dem ju inte på andra i min omgivning!!!! Varför är det så lätt att dömma sej själv medans man kan se på andra på ett helt annat sätt från ett helt annat perspektiv?

Jag ska klara allt och jag ska klara det med bästa resultat. Jag ser det som ett misslyckande när jag ska be om hjälp och jag hatar att stå i den positionen. Jag ska se ut som en "fotomodell" med getingmidja och ständigt se fräsch ut. Jag ska rädda världen satidigt som det ska fungera på hemmaplan och jag bara undrar vad det är för tankar som snurrar i mitt huvud. Jag älskar och tycker om dem som jag har näramej för dem de är och jag älskar deras fel och brister så varför kan jag inte göra det med mej själv?

När jag började att skriva denna blogg så fick jag panik när jag såg att det fanns människor som hade upptäckt min hemliga blogg. Jag var livrädd för att det bara skulle komma kommentarer där folk skrev att jag hade varit och var dum i huvudet som hade levt tillsammans medÄcklet och inte varit medveten om vad det var som hände. Jag var livrädd för att få kommentarer som sa att jag var svag och att jag inte klarade av något. Varför? Jo för det var det som jag förväntade mej för att de tankarna är de som jag ger mej själv. När det sedan kom kommentarer om att jag var stark som klarat av detta och som klarade av situationen jag lever i så förstår jag det men ändå så känns det som om de skriver det om någon annan. Det är en så jobbig känsla och jag önskar att jag kunde vara mer förlåtande och förstående mot mej själv.

Att det fanns personer som prenumererade på mej (tack för uttrycket om du läser detta) är ett mysterium men samtdigt känns det som ett så enormt stöd och kanske kan allt detta hjälpa mej att jag en dag kommer att kunna ha en annan syn på mej själv och att vara mer förlåtande och framförallt förstående mot mej själv!

TACK för att ni finns för mej!

PUSS från Häxansurtant     

Ikväll har jag som många andra tittat på melodifestivalen och varje gång jag hör Sara Vargas låt så väcks så mycket känslor och tankar inom mej men jag känner även att den ger mej en sån insikt - den beskriver mitt förflutna och den ger mej frid att leva med det som har hänt mej.

Jag kommer att få leva med minnena och de kommer att påverka mej olika under olika perioder av mitt liv men jag kan inte välja att ta bort dem för det är en omöjlighet så det valet jag har det är att leva med dem och att bearbeta dem så att jag kan leva med dem. Jag har en lång väg kvar att gå innan jag kommer dit men jag har mycket att vinna på det så jag ska klara det.

En sak som känns så träffande med sången är raden att man skadar inte den man älskar och det ger mej svaret på frågan som har funnits inom mej under många år även när jag levde med Äcklet: Älskar han oss verkligen eller är det något som han bara säjer!?!

Jag visste egentligen svaret redan då men det var för svårt att ta in för vem vill leva med en som inte älskar en utan bara säjer det för att man ska finnas kvar. Vem vill ha barn tillsammans med en man som inte älskar sina barn för hade han gjort det hade han inte skadat dem eller deras mamma och han hade kämpat för att behålla dem. Han hade kämpat för att inte göra oss illa och han hade tagit till sej alla de gånger som jag har bett att han skulle söka hjälp.

Jag inser idag tydligare än någonsin att jag skulle aldrig såra eller skada någon som jag älskar. Jag skulle offra allt för mina barn som jag älskar mest i hela världen och jag skyddar dem som jag älskar. Varför är svaren så lätta att se när någon har fått en att tänka i rätt banor men så svåra att finna själv? Kanske för att sanningen svider och den ger en insikt men att lura sej själv skadar ännu mer i längden.

Fråga mej jag vet av egen erfarenhet!

PUSS från Häxansurtant   

Skulden för det som hände har alltid hamnat på mej och jag har tagit emot den. Jag har själv i tankarna lagt skulden på mej själv redan innan det uttalades från honom så det jag behöver är att lägga skulden där den hör hemma till 100 procent.

Jag kan bli så frustrerad när jag läser och hör diskussioner där det säjs att alla har samma värde och att alla har rätt till hjälp för att få ett värdigtliv. Det låter fint men jag anser att det inte är så som verkligheten ser ut. Kanske är det jag som har en snedvriden bild men tyvärr så tror jag inte att det är så utan att det är den krassa sanningen - politiska löften och teorin finns inte i verklgheten.

Det finns säkert lika många syner på vad just uttrycket människovärde betyder som det finns människor och jag skulle kunna göra en hel lista med vad det innefattar för mej. Jag kan sammanfatta det och i stora drag så innefattar människovärde för  att man blir sedd som en hel person och att alla är lika mycket värda, att man blir accepterad för de fel och brister som man har men även om man har ett handikapp eller andra svårigheter så ska man  hjälp som man har rätt till för att få ett så bra liv som möjligt. Jag anser att alla har rätt till ett bra och värdigt liv. Jag tycker också att i människovärde ligger detta att man inte ska behöva kriga tills all ork och energi är över för att man ska ha ett drägligt liv. Det ska inte vara att man behandlas olika beroende i vilket skikt man är i samhället. 

Det finns barnkonventinen och det finns riktlinjer men gång efter gång ser man att dettainte funkar. Det finns lagar men det visar sej att det blir olika straff och olika rubriceringar beroende på vart i landet man bor.Man läser i tidiningen flera gånger i veckan om olika personer med handikapp blir nekad den hjälp som de har rätt till men att de får avslag för att det inte finns pengar, även om orsaken säjs vara andra och är förtäckt.

Man ska orka vara en bra förälder samtidigt som man ska kämpa för att barnen ska få den hjälp som de behöver. Jag kämpade i flera månader för att mina barn skulle få börja på terapi och få hjälp. Jag kämpar gärna för mina barn men är det verkligen rätt att man ska få kämpa för hjälpen samtidigt som man försöker överleva, själv bearbeta det som man har varit med om och försöka få ordning i kaoset. Jag skulle kunna skriva en hel memoar om alla förklaringar som jag fick på varför inte barnen skulle få börja men jag vann efter mycket svett och tårar.

Djurplågeri på olika gårdar och lantbruk är något som kommer upp titt som tätt. Detta uppdagas ofta efter att det har kommit in en anmälan om vanvård och att de åker ut och tittar om detta stämmer. Nu kommer jag att låta väldigt provocerande men är det viktigare att de lever  bra än att barnen gör det? Jag tycker inte att någon levande varelse ska fara illa men det är så lätt för dem att ta det på allvar medans man läser och hör om dessa barn som räddas när det är så nära att de ska dö eller bli ännu allvarligare skadade än de redan har blivit. Varför agerar man inte lika snabbt och konkret när det gäller barn som far illa? Är inte människovärdet högre?

Under mina år i helvetet tog jag kontakt med Socialen ett flertal gånger. Jag förklarade våran situation så väl jag kunde eftersom detta alltid hände när han var på jobbet eller var ute och gjorde något annat. Jag fick alltid till svar av dem att detta var vi tvungen att reda upp för barnens skull och vi var ju ändå vuxna så de kunde inte hjälpa oss. Jag bad dem att ta barnen för att barnen skulle vara säkra och då berättade de åter en gång att det kunde de inte göra för de hade inga bevis. Hur många mammor ringer till dem och säjer att de ska omhänderta barnen för att de ska vara säkra? Jag tror att ingen mamma skulle göra det innan det är riktig kris. Jag hade en rädsla att de inte skulle överleva det och jag försökte rädda dem för jag visste att jag skulle aldrig kunna ta med dem om jag kom ifrån helvetet för han skulle aldrig tillåta det. Jag kämpade under så många år och ingen visade ens att de trodde på mej utan sa bara att det int var deras jobb och att de inget kunde göra. Är dålagar som skyddar djur och inte personer starkare eftersom man kan åka och kolla upp anmälningar?

Jag har gjort en anmälan till socialen på en kompis barn som for illa för att hon och mamman levde tillsammans med en man som inte behandlade dem bra och som inte var bra för dem. Jag kan erkänna att det är många tankar bakom en sådan anmälan och det är mycket mod som lades bakom det samtalet. Vad hände? Inget för socialen berättade bara för dem att denna hade kommit in och sedan var det slututrett från deras sida.

Det finns de som har handikappade barn och som kämpar så att all deras ork och linsludt försvinner för att barnen ska kunna ha det så bra som mäjligt. Vad är det då för människovärde man ser när man nekar dem denna hjälpen? Är det meningen att man ska driva föräldrar och barn så långt att det känns för dem att det bästa alternativet är att ta livet av sej för att man inte orkar kämpa mer. Har man sett till personen och människovärdet då?

Jag tycker att det ska vara humanare regler för alla levande varelser och jag tycker att man ska se till männsikovärdet inta bara prata om det. Alla har rätt till ett värdigt liv och alla har rätt till att känna sej älskade, trodda och att de accepteras för den som de är!

Har jag fel eller är det samhället och människosynen som råder där som det är fel på? Jag är inte rätt man att svara på det men jag vet att jag tänker inte ta samhällets sätt att bemöta och behandla människor på som mitt sätt för jag tyclr att det finns ett större människovärde än det som de visar att de anser. 

Jag önskar att fler vågade fundera och reagera och på det sättet skulle vi kunna få fram ett humanare samhälle där alla visste att de hade ett värde för den som de var! Jag hoppas för hoppet är det sista som lämnar en och jag vill inte behöva skämmas över att vara svensk och det svenska samhället!

PUSS och godnatt från Häxansurtant      

Aldrig tidigare har jag tänkt vad ett datum kan symbolisera. Det kan symbolisera glädje för att det står för något som man ser fram emot och väntar på, man kanske fyller år (det var iallafall en glädje att bli äldre när man fortfarande kunde räkna åren på två händer) men ett datum kan även innebära motsatsen.

Under min resa har jag funderat över hur det skulle kännas att få datumet för rättegången, den dagen som jag skulle möta mitt förflutna och det som får mej att må dåligt även vissa dagar, det som kommer upp i drömmar. Jag trodde att jag enbart skulle känna en lättnad att äntligen så skulle allt detta få ett slut jag skulle bli trodd men nu när datumet har kommit så har jag hamnat  i att jag är delad. Jag känner absolut en lättnad just för att det ska få ett slut och för att jag har blivit trodd men det trycks undan av den enorma rädslan och skräcken. Jag vill inte, jag skulle kunna ta en raket till månen och stanna där tills allt är över. Jag skulle vilja stoppa huvudet i sanden och bara vänta tills denna dagen är förbi bläddrad i almanackan och jag vet inte hur jag ska klara av den dagen.

Jag vet egentligen inte vad som är värst att leva i ovissheten eller att leva med att man har ett datum för det är så helt olika känslor. Jag vet att jag måste klara detta för min och barnens skull och just det att vi får ett efter men det känns så skrämmande. Det väcker så många minnen - alla de gånger jag fått höra att ingen skulle tro mej, ingen kommer att lyssna och om jag berättar så ska jag och barnen dö. Nu har jag berättat det och jag har blivit trodd eftersom det kommer upp i rättegång men vad händer sen??????

Rädslan kan vara vidrig och skrämmande och jag har lärt mej att den har många sätt och känns på många olika sätt beroende av orsaken.

Nu kanske jag kan koncentrera mej på alla tråkiga samtal om jag måste klara av idag!

PUSS från Häxansurtant   

Flera nätter har jag vaknat i panik och haft en rädsla som inte går att beskriva i ord. Den finns i varenda liten cell i kroppen och den gör att varje muskel spänns till bristningsgränsen och det värker i käkarna efter att jag har bitit ihop och tårarna forsar på mina kinder. Jag är iskall av skräck samtidigt som svetten rinner av mej och det som väcker mej är mitt eget skrik. Att någon annan kan sova trots detta skrik det förstår jag inte för det skär genom benen på mej och det känns som en evighet innan jag inser att det bara var en dröm. Det är en mardröm som påverkar mej hela dagen - den stannar kvar inuti mej och det skrämmer mej att känslan aldrig försvinner. Det skrämmer mej för drömmen startar och slutar på samma sätt.

Jag befinner mej i mitt nya hem och har precis kommit hem efter att ha lämnat barnen på dagis och varför det är halvmörkt ute det kan jag inte förklara men det är det. Jag sätter mej vid köksbordet för att dricka kaffe och jag känner smaken, jag känner värmen och jag känner att jag slappnar av i hela kroppen av att bara sitta där när det är tyst och lugnt runt mej - det är jag och min kaffekopp och tystnaden. Jag sitter och drömmer om hur jag ska inreda tjejernas rum och hur lyckliga vi ska bli här. Det finns barn som mina kan leka tillsammans med och det är ett lugn som jag inte har känt på länge som finns inuti mej.

Jag sitter och tittar ut och jag ser två barn som springer och leker och jag hör deras kluckande skratt - ett sånt där oförst'llt skratt som bara barn kan skratta. Det är naturligt inte återhållsamt eller tillgjort. Jag ler för mej själv och känner att jag har kommit till ett ställe där jag känner mej hemma. Jag bestämmer mej för att hämta en bok och läsa i medans jag dricker kaffet och att jag ska bara njuta av denna stunden och att jag känner mej avslappnad. Jag har hittat ron och glädjen i mitt liv. Jag ska göra det bästa för mej och tjejerna och kampen är över. Detta ska bli våran nystart.

Jag sätter mej åter vid bordet och jag öppnar boken och börjar läsa. Plötsligt känner jag mej iakttagen. Det blir kallt i rummet och jag vill bara gömma mej. Vill inte känna så här för jag känner igen känslan från när Äcklet kom in i ett rum. Jag börjar titta mej runt och jag känner att paniken kommer krypande. Jag vill bara vakna, vill bara slippa denna känsla och vakna och känna att jag är i tryggheten men det går inte - jag är fast. Jag går igenom alla rummen men det finns inget där. Jag börjar bli arg på mej själv för att jag känner så här - för att jag inbillar mej. Jag bestämmer mej att jag ska återvända till köket och jag ska hitta lugnet igen. Jag ska njuta av min bok och kaffe och jag ska skjuta bort denna känsla för det finns ingen orsak att känna så.

Jag går in i köket och sätter mej vid köksbordet igen. Jag tittar snabbt ut genom fönstret och det finns ingen där. Jag blir ännu mer irriterad på mej själv för att jag inbillar mej saker och skäller inombords för att jag är så fjantig. Känner mej som ett rädd barn som har monster under sängen samtidigt som man vet att det inte finns något där eller i garderoben men hjärnan spelar ett spratt med en. Det är då jag ser fönstret i ögonvrån och jag vill inte tro det jag ser, jag vill att det bara ska vara en inre bild en fantasi men det är det inte. Det är han som står där med de kalla, svarta ögonen som han fick när han var den "onda" och han bara tittar på mej utan att röra en min. Han ger mej blicken som jag vet innebär bestraffning och att det kommer att göra ont på både ut och insaidan. Det kommer att bli märken som jag inte kan dölja och han kommer att knäcka mej så jag åter bara är en blöt fläck när han är färdig och jag önskar att jag hade dött istället för att uppeva det hån det är att det gör så ont, och känns så förnedrande. Kroppen lyder inte men jag vill bara bort från fönstret, gömma mej, skydda mej samtidigt som jag hinner tänka en tacksam tanke att barnen inte är hemma de behöver inte få utstå mer än vad de redan har gjort. Jag skickar iväg en tanke att mina föräldrar ska vara de som hittar mej död och sönderslagen så att barnen inte behöver det. Jag känner sån frustration och skräck över att han har hittat oss trots alla säkerhetsåtgärderna.

Då ser jag hur han höjer handen och krossar rutan. Jag inser då att detta är min sista stund jag kommer inte att träffa barnen mer. Jag kan inget göra bara skrika och hoppas att någon hör mej och kommer och räddar mej innan det är försent.

Skriket är så hjärtskärande och det innehåller alla de gånger jag har fått utstå denna "behandling" men inte har vågat skrika, inte vågat visa att det gör ont för jag vet att då kommer jag att straffas ännu hårdare. För om jag gör det är jag svag och då blir han ännu mer irriterad. Skriker jag så blev han vansinnigare så det var när han gick som jag grät och det är av detta skrik som jag vaknar. Jag ligger i fosterställning och jag gråter, jag är livrädd och drömmen sitter under mitt skinn. Jag kan inte få bort den och jag kan inte få bort känslan. Jag är livrädd och vet inte om jag ska våga gå upp och titta om han är i lägenheten eller om det var en dröm. Det är en sån dröm som lämnar spänningen och känslan i luften och är så stark så man kan ta på den. Jag är livrädd för att somna igen för jag vill inte fortsätta att drömma jag vill inte vetavad han gör med mej. Det tar timmar innan spänningen släpper och jag kan somna igen. Som tur är kommer inte drömmen tillbaka den natten men den kommer tillbaka i samma version med samma känslor natten efter. Jag är livrädd hela dagarna efter för den är så verklighetstrogen - det är ju så mitt liv såg ut och det är minnen och beteenden som sitter så långt inne.

Jag ber varje kväll att jag ska slippa drömma den igen för jag orkar inte ha känslan, jag orkar inte ha så lite sömn och jag har värk i hela kroppen av spänningen och allt detta följer mej hela dagen efter. Jag hoppas att jag snart ska kunna sova utan den drömmen för jag vet inte hur många nätter till jag orkar. Jag vill inte ha drömmen och jag hoppas att fastän det inte fungerade förra gången när jag skrev av mej drömmen så kanske det kommer att funka denna gång!

PUSS från Häxansurtant som hoppas att få en drömlös natt i natt   

Så är det jag känner varje gång som jag har pratat med min älskade "syster". Vi är född samma år och samma månad och vi har levt massor med mil ifrån varandra och när hon berättar vad hon har varit med om så är det mitt liv hon berättar. Ibland känns det att det kan inte vara  så för man kan inte ha levt ett så lika liv som någon annan. Jag vet att det finns många som man kan säja att "så var det för mej med", "vi har gått samma utbildning, har samma intressen och skrattar åt samma saker" men det är inte en sån allmän likhet jag menar detta är en likhet som skrämmer mej samtidigt som det får mej att se ett hopp.

Idag när jag pratade med henne så berättade hon om en händelse från hennes tonår och när hon berättar denna sak så kommer inte reaktionen utan den kom ikväll - jag var med om samma sak under samma period i mitt liv och det ska inte kunna hända. Det är inte att vi köpte samma kläder eller att vi tittade på samma film utan detta är en händelse som inte många utsätts för.

Jag brukar ha svårt att lita på människor och släppa dem inpå mej och speciellt sen jag kom ifrån helvetet för då blev så mycket offentligt i och med anmälan och nu även rättegången så det känns ännu mer som att jag vill värna om det som är privat men till henne så fanns det inte ens en tanke att jag inte skulle berätta eller attjag skulle kunna bli sviken - det fanns ett osynligt band från börja ett band som är så starkt. Hon har fyllt upp ett tomrum som fanns inom mej och som jag inte ens var medveten om att det fanns. Hon är min tvillingsjäl och trots att jag nyss lärt känna henne så kan jag inte tänka mej att leva en dag utan att ha möjligheten till att ta kontakt, att bara berätta hur det känns eller helt enkelt veta att möjligheten finns. Det finns en person som vet vad jag menar utan att jag säjer det och förklara i detaljer.

Jag minns när jag jobbade på ett boende för senildementa, var medans jag var ung och tyckte att det inte var så konstigt livet, så var det en tant som kom tre gånger i veckan för att hälsa på sin man. Mannen var inte den personen som hon en gång hade blivit kär i sa hon ofta men han hade varit hennes andra halva och när hon hälsade på honom så kom de minnena tillbaka hur det hade känts när hon träffade honom och blev hel. Jag kan se henne än när hon sa detta för just då befann hon sej själsligt på en plats där ingen annan kunde komma in - det var hon och hennes "gamla man". Varje gång efter att hon hade berättat detta så tittade hon mej i ögonen och sa: Kom ihåg en sak! Allt har en mening och alla har en tvillingsjäl! När man hittar den personen, är inte alla som gör det men jag tror att om man behöver den andra delen av "sej själv" så dyker den upp, klarar man vad som helst och ingen kan ta den personen ifrån en.

Som jag sa så var jag ung och dum och trodde att detta bara var en "gammal  tants svammel" - idag har jag en annan syn på det. Jag har känt under denna resa att det hjar kommit in personer i mitt liv som på olika sätt har påverkat mej och fått mej att inse saker. Jag hoppas att jag har kunnat ge dem något tillbaka även om det var i en jobbig period som de kom in. Jag tror att det är en mening med det som händer för varför skulle jag annars ha träffat på min syster precis när det var som svartast och känna denna samhörighet?! Jag träffade personer på skyddae boendet som jag aldrig skulle ha träffat annars och som kan ge mej en spark i arslet när jag behöver det men jag vet att det är av kärlek och omtanke och jag vet att när jag behöver denna person när allt är som mörkast så finns det "en axel" att gråta mot och någon som tröstar. Utan dessa personer skulle jag inte ha klarat denna resa och jag vet att det kommer att vara ett livslångt band som jag har till dem för det går inte en dag som jag inte tämker på dem eller känner att jag får energi eller tankar från dessa personer och det gör mej starkare.

Jag är äldre och klokare och jag inser idag att om man är beredd att ta chanserna som kommer även om det inte var det alternativet som man ville ha så kommer man framåt, man lyckas. Om man har ett öppet hjärta så hittar man änglarna och man får ett band som stärker en. Idag kan jag säja att ensam är inte stark utan när man har rätt personer runt sej så är man stark tillsammans - och jag vill inte leva utan systerskap för det är den som får mej att orka ta ytterligare ett steg när det är slut på energin och skorna väger 5 ton.

PUSS från Häxansurtant    

....på två misshandel av mej och en på Skruttan och det har tagit flera dagar för mej att låta det smälta och känna efter för jag trodde inte att denna dagen skulle komma för att det kändes verkligen som om tiden drog ut och det skulle bli som jag hade fått höra att ingen skulle tro mej. Jag vann och det gick till åtal och nu känns det som om halva vinsten redan har kommit - jag har inte drömt och förstorat under dessa år.

När min advokat ringde mej och meddelade detta så rann tårarna på mina kinder. Det var glädjetårar för vi börjar närma oss ett slut på denna resa och vi kan börja om efter det. Jag och barnen kommer att få ett slut på allt och det känns som en enorm lättnad samtidigt som jag inte vet vart jag ska få energin ifrån att klara rättegången. Jag ska klara den och för min egen bearbetning så ska jag klara av att sitta i samma rum och se honom som densvaga person som han har varit hela tiden fastän jag har tyckt att han varit ett enormt monster.

Samtidigt skrämmer rättegången mej för det kommer att visas bilder som jag inte har orkat se hur jag såg ut efter misshandeln och jag kommer att få se hur Skruttan satt på ett polisförhör och berättade detta när hon bara var tre år. Jag kan se henne sitta där ensam och rädd och svara på dessa frågor. Hennes älskade M satt i väntrummet för jag kände att jag inte kunde följa med henne för det skulle bara göra allt svårare för Skruttan. Jag kommer att gråta floder när jag ser henne sitta där och jag kommer att känna ännu en gång att jag måste orka kämpa vidare bara för att få upprättelse för oss.

Samtidigt kan jag känna frustration över det som inte kommer upp denna gång - alla de andra övergreppen som de har bevis att det har hänt men det fattas en liten bit innan de kan fälla honom. Samtidigt så är det som min advokat sa: Allt har sin tid och att det finns en mening med allt.

Blir lättare om man tänker att det finns en mening med att detta inte tas upp nu utan kanske kommer att tas upp senare. Jag är glad för det lilla och att man får lön för ödan. En dag kommer vi att kunna smälta detta och känna att det fanns fler än vi som tyckte att det han gjorde mot oss var fel och jag tror att  "tjejerna" kan ha lättare att bearbeta det som de har varit utsatta för bara de får reda på att det finns fler än vi som stöttar dem som tycker att han har handlat fel mot dem.

Idag var det meningen att barnen skulle till mormor och morfar och att de skulle komma med hem imorgon. Ikväll ringde Smulan och hade panik för att hon trodde att pappa skulle komma till mormor och morfar. Jag försökte att lugna henne på telefonen och de försökte hemma hos sej men det hjälpte inte. Det slutade med att de fick skjutsa tillbaka henne hit och efter ett tag så lugnade hon sej. Såna här gånger kan jag inte låta bli att undra om han någon gång tänker på vilken skada han har gjort - svaret blir alltid nej för han har inte gjort något och i hans värld finns det bara han men barnen och jag är dem som får leva med effekten av skadorna.

Nu är det iallfall ett slut på väg och det känns bra!

PUSS från Häxansurtant   

När jag var liten så drömde jag om att jag hade en syster. Hon skulle alltid vara snäll och jag skulle kunna leka med henne och vi skulle hålla ihop i vått och torrt! Jag fick aldrig en syster fast jag önskade det och var jättesur när jag fick en bror istället men jag har fått en syster nu som jag tidigare har skrivit om men det är så otäckt för det känns verkligen som en syster, Och det är få förunnat att få en syster när man är "gammal" och som verkligen känns som en del av mej. Jag har inte känt henne länge men det känns som att hon alltid har funnits i mitt liv och likheterna är slående.

Jag kan känna när jag pratar med henne att hon säjer det som jag tänker och att jag vet precis vad hon menar. Jag har svårt att få förtroende för människor men henne kände jag att jag kunde lita på till 110% och samtidigt som det känns helt underbart så skrämmer det mej. Jag har hlrt massor av gånger att alla människor har en själsfrände och att man har en person som är lika som sej själv men jag har inte trott på detta - förän nu!

Inatt när jag inte kunde sova så tänkte jag på det - hur stor är egentligen chansen att man ska träffa på sin själsfrände som finns någonstans i världen och speciellt när man lever under de omständigheter som jag gör?! Jag tror inte att de är stora och jag känner att jag tänker ta till vara på denna chans och person. Jag känner att jag kommer att ha denna personen med mej på en speciell plats i mitt hjärta och hon betyder så mycket för mej trots att jag har känt henne under en så kort tid. Hon är verkligen den sytster som jag aldrig har haft och min själsfrände som förstår det jag säjer men tyder inte bara orden utan det som ligger bakom.

Bara så du vet syster så kommer du ALDRIG att bli av med mej och du får ta det som ett hot eller ett löfte men det är så - du har en för stor betydelse för mej!

<3

PUSS från Häxansurtant