Jag älskar dessa dagar även om de är få, när jag får känna mig som en i mängden, som en av alla andra och bara prata om vardagssaker ~ men idag har det varit en sån dag och det känns så befriande och jag kan inte annat än älska livet när det är så här. Jag har stått och pratat med Goa S om allt mellan himmel om jord, och fastän vi pratat om min bakgrund och hur den kan påverka mig idag så är det på ett bra sätt för det var när vi kom in på detta med en så självklar sak för vissa som relationer och hur vi ser på dem. Då tittade hon på mig och säger: Jag förstår att du innan du ger dig in i en relation behöver hängslen, livrem och flytväst flera gånger om men jag tror att det kommer att komma en dag när det bara känns rätt och din intuition leder dig men innan den dagen så är du inte beredd! Kanske kommer den imorgon kanske kommer den om år men den kommer att komma hur du än känner nu! 

Och för en gångs skull så kände jag att okej det finns någon som förstår för att jag vet hennes historia och jag har henne nära mig och jag uppskattar det och sedan slängde vi oss genast till nästa ämne. Sedan kom en annan granne och vi kom ifrån de djupare ämnena och stod där och bara skrattade så det kändes längt ner i magen och det är då det känns långt där inne, dit ingen annan människa kan nå, och tanken och känslan finns där som säger: Är det så här det känns att vara "normal"? 

Det är de här dagarna som jag gömmer i mitt minne och jag tror att det är dem som gör att jag orkar de svarta dagarna. Att det finns väldigt få människor i min närhet som vet hur mitt liv ser ut för att jag har valt dem med omsorg, fingertoppskänsla för att de ska kunna hantera hemligheten men samtidigt för att de ska kunna behandla mig som just en vanlig person, inte ett offer för det är inte det jag behöver. Jag behöver hjälpen att hitta mig själv och det gör jag endast genom att få se mig själv igen genom andras ögon och det fick jag idag. Jag fick skratta, jag fick ta fram mitt äkta jag och jag fick vara en helperson och det finns inte ord som beskriver hur mycket det ger mig tillbaka. Det finns inte ord som kan beskriva hur mycket det lyfter mig och får mig att gå vidare. Att det sedan är mängder av människor som är runt oss som inte vet vilka dolda hemligheter jag bär på gör det naturligtvis lättare och jag är glad att jag tog det beslutet att verkligen välja vilka jag berättar det för. Det är de som vinner mitt förtroende och sedan måste man vinna det igen för att jag sedan ska se hur mycket information man kan hantera. Det finns bara två personer som vet så gott som hela min historia mer än jag och min terapeut och de personerna är verkligen testade. En person bor verkligen nära mig och den andra har jag aldrig träffat fysiskt men har ett djupt band som inte kan förklaras i ord till! 

Jag önskar så att jag ikväll kunde säga när jag somnar att jag visste att dagen imorgon kommer att vara lika som denna men jag vet att den inte kommer att vara det vad jag än bestämmer mig för att hoppas på. Det är kanske för mycket begärt och jag är nöjd att jag fick denna för jag kommer att leva på den länge jag önskar bara att jag hade värdesatt de dagar som jag hade förr som jag bara tog förgivet för att de var "vanliga tråkiga dagar som alltid" i mitt då vardagliga liv ~ nu är det de som gör att mitt liv får den där extra guldkanten och som gör att jag tycker att livet blir underbart. Varför värdesatte jag dem inte då när det fanns massor av dem? För att jag inte hade den erfarenheten som jag har nu och för att de då var en självklarhet för jag "fanns och var normal". Så snälla ni som har det livet där ni själv bestämmer ~ ta inte allt förgivet för imorgon kan allt vara örändrat och det som är självklart idag kanske är lyx imorgon och det tänker man inte på förän spelplanen är helt förändrad och dess spelregler!

  CRAMAR   och hoppas att ni får en underbar kväll 

Hoppas solen skiner på er med 

Kramar   

Jag tänker bryta den skrivna Janta-lagen som finns här i Sverige idag och erkänna att jag är stolt över mig själv, över mina barn och över vart vi befinner oss idag och den känslan tänker jag bära med mig hela dagen och bara njuta av för den infinner sig inte allt för ofta. Imorse vaknade jag med Smulan på ena sidan som någon gång under natten hade kommit insmygande till mig och Liten och Skruttan på den andra sidan som hade gjort samma sak och jag fylldes av denna STOLTHETEN. Vilken resa vi gjort tillsammans och vad långt vi kommit även om det inte känns så alla dagar. 

I tisdags var Skruttan på ett av sina tuffaste terapipass som hon någonsin varit på om jag slår ihop denna omgång som nyss börjat och den som avslutades för ett par år sedan när hon var liten. Det var inte samma tjej som gick in som kom ut men samtidigt får jag tänka att hon måste igenom det på samma sätt som vi har gått igenom allt det andra fastän alla mamma~instinkter i mig skriker att jag ska skydda henne och det är just det som jag gör på ett sätt när jag låter henne gå på detta. Jag skyddar henne från det som blir värre ju längre det finns där inne. Jag såg på kvällen att detta kommer att bli en lång natt och att reaktionerna även kom bland syskonen så valet var enkelt ~ dagen efter blev en ledig dag för oss alla där vi bara fick vara och ta hand om oss själva och varandra och det som kom upp till ytan. 

Och här kommer min stolthet fram! För jag har verkligen lyckats med hjälp av dem vi har runt oss och med hjälp av dessa små troll bygga upp en familj som är sammansvetsad och som vågar lita på varandra och som framför allt finns för varandra vare sig det är med eller motvind och det värmer. Att se dessa tre syskon ta hand om varandra även om det var irritation stundvis för att man inte riktigt orkade med sig själv så fanns kärlek. värme och förståelse och man kunde läsa av när den andra klarade att man sa ifrån eller när den behövde en kram. Jag kan inte med ord förklara alla känslor som fanns och finns där inne. När vi kom från Helvetet var detta troll som inte kunde något, inte trodde att de var värda något för att de hade fått höra det så många gånger av honom och hans ord var starkare än mina att jag älskade dem för de hade förljts av slag och bestraffningar om man inte lydde. Nu vågar de ta sin plats och de ber inte om ursäkt för det!

Samtidigt ser jag hur mycket fortare ett barn kan anpassa sig efter den nya miljön och det glädjer mig samtidigt som det skrämmer mig. Hur många är det inte som gjort mitt jobb en gång och sen fått domen från Tingsrätt eller Hovrätt att barnen ska tillbaka och så har barnen minst lika fort förändrats till den de en gång var igen ~ det rädda lilla barnet som ber om ursäkt för att det lever och inte kan göra något rätt fast det enda de gör är att andas och vara just barn? Jag är glad att jag inte är en av dem som behöver sitta med dessa livsavgörande beslut på mitt bord för jag tror inte att jag skulle kunna sova en endaste natt om jag skulle ta dem utan fundera om jag hade gjort rätt eller fel även om jag utgått från lagen. 

Samtdigt funderar jag över vad det är som gör att det ska krävas så mycket innan man kan komma till denna stolthetskänsla över det man har presterat? Är det jantelagen eller är det just det att det är så mycket lättare att ta åt sig kritik än beröm? För hur många gånger har jag inte under resan och jobbet med att bygga upp mig och barnen fått höra att jag ska vara stolt över det jag har presterat och det jag har lyckats åtstadkomma? Med att det är trygga barn som tror på sig själv igen som jag har kunnat få fram från de spillror som de en gång var och ändå så har jag inte kunnat ta det helt till mig förän nu när jag såg dem. Är vi här i Sverige så djupt nere i Jante-lagen att vi hellre ser våra fel och brister än det som vi lyckas med?

Ja jag skulle kunna bo bättre men jag kan samtidigt välja att se att jag har ett hem jag kan vara stolt över för det har allt vi behöver och egentligen mer än det fastän vi började från noll. Ja jag skulle kunna ha en splitterny bil men för första gången har jag en bil som är min och ingen annans och den har jag valt och den fungerar och är relativt ny. Ja jag har skador efter misshandeln men jag kan fortfarande sköta mig själv, mina små troll och mitt hem och vardag fastän jag inte kan jobba. Det finns massor av saker jag kan ta upp men om man fortsätter att tänka lite längre så går det faktiskt att vända det mesta till något positivt bara man försöker. Och livet blir lättare om man ser det från det hållet och idag tänker jag välja att inte se Jante-lagen alls och njuta av att känna mig stolt över mig själv om mina underbara små troll som är min helt underbara familj och nej vi är inte normala men vi är normala i våran lilla värld och vi älskar och respekterar varandra och det har visat sig att det räcker lååååååååååååångt!

  CRAMAR   

När han sitter inne då ska jag............ Listan kan göras enorm med saker som jag tänkte att jag skulle göra under den tiden som han skulle avtjäna sitt straff men sedan kom chocken för mig som egentligen borde ha varit en självklarhet ~ jag måste ha en plan när dagen kommer när han kommer ut! Jag vet att han inte kommer att vara den där fredliga mannen som ångrar allt han gjort och kommer att vara lugn och snäll. Samtidigt vill jag bara njuta av denna tiden! Jag vill inte tänka på att det kommer att komma en annan tid när jag behöver vara mer rädd, spänd och orolig än vad jag är idag och jag vill inte behöva se mina troll orolig igen och ändå vet jag att den dagen kommer även om jag försöker att förtränga den. Jag har ändå planerat vad som behöver åtgärdas innan den är här. 

Mitt i allt detta kom tanken ~ Hur gör man för att leva här och nu? Det är ju ändå här som livet är! Det är inte imorgon för det är en ny dag och det är inte igår för den dagen har jag redan förbrukat utan det är precis nu som livet är! Jag inser att det är så hemskt att jag har glömt bort hur man gör för att leva just här och nu för det har varit så mycket som tagit min uppmärksamhet och som jag varit tvungen att tänka på så jag har glömt att ta vara på de stunder som jag får. Jag vet inte längre hur man gör! 

Jag inser att de största stunderna är egentligen de minsta, de som händer varje dag! De underbara kramarna som trollen ger mig med sina underbara armar och säger att de älskar mig, att jag faktiskt får ha dem hos mig varje dag och kan sitta med dem och äta vid samma bord som dem. Att jag ändå är så frisk att jag kommer upp ur sängen och kan göra saker. Att jag har ett hem som jag bestämmer över själv och massor av andra saker som jag bara tar förgivet nu när jag har dem men jag vet samtidigt hur det är att leva utan dem. Jag vet hur det kändes att inte ha egna kläder eller ett eget hem. Varför är det så svårt att befinna sig med tankar och känslor där tiden och kroppen är? Det borde egentligen inte vara så svårt.......................

Att man måste ha framförhållning som vuxen och förälder är jag helt medveten om men varför tar man inte mer tillvara på de små stunderna som finns här och nu och som ger det lilla extra? Eller är det så att det bara är jag som är där framme och försöker "sopa undan" problemen som kan komma? Jag vill också bara kunna vara mamma inte behöva vara psykolog, säkerhetsansvarig och jag vet inte allt. Jag vill vara den där mamman som bara tänker på det "vanliga" men det kanske är att bara inse att det inte är så livet ser ut just nu!

Jag ska ge mig själv i läxa att lära mig att leva mer här och nu och se minst en av de små guldklimparna i vardagen som jag så ofta bara tar förgivet! Det är ändå dem som är livet och kanske kan jag om jag tänker så lära mig att leva mer här och nu till slut 

Och alla tips om hur man lever just här och nu mottages med största tacksamhet

  CRAMAR   

........och jag kommer att rasa ihop känns det som! Just nu så känns det som att samhället och lagarna hånar mig och jag undrar om det är vi som varit utsatta för brotten som behöver "beskydd" eller om det är personen som har gjort det mot oss som det ska klappas på huvudet med men varför dessa tankar har väckts tänker jag inte gå in på för då kommer bloggplatsen att kollapsa av för många tecken   Jag är tacksam över att det finns vettiga människor som kan ta det jag säger och som förstår och tar det till sig ocherbjuder mig deras hjälp och jag kan åter igen konstatera att det finns änglar på denna jorden men att politiker och beslutsfattare inte är en av dem!!!!!!

Jag känner att det känns som att all världens tyngd vilar på mina axlar just nu och om det bara kommer ett endaste dammkorn till så kommer jag bara att rasa ihop som ett korthus. När människor som jag möter säger att jag ser fräsch ut, att de upplever mig stark och andra saker så känns det som att de lika gärna skulle kunna dra historien om Bellman på en gång för det är verkligen det sista jag känner mig som. Det känns som om jag gång på gång får benen undansparkad av människor som finns i min närhet men även som finns längre bort ~ och jag förstår inte vad det är som jag gör för att det blir så här. Kanske är det som den Klokaste Fina sa "att det viktiga är att acceptera mig för den jag är och inte pressa mig och när man gör det så får man en underbar och trogen vän" Jag hatar svek men när jag känner att en person pressar och jagar så väcks minnen och jag klarar inte av att behöva förklara mig varför jag inte hör av mig med vissa tiders mellanrum eller varför jag inte är på ett visst sätt! Jag är den jag är och jag har mina sår inom mig och jag bestämmer inte när de påverkar mig så att jag inte vet hur jag ens ska orka resa mig. Jag klarar inte av att behöva förklara varför jag gjorde si eller så för det har jag gjort så jag fått vända ut och in på mig själv och det dög inte i alla fall och såren öppnas när jag kommer i de situationerna igen. Jag har aldrig sagt att jag är en lätt person och jag inser själv att jag aldrig kommer mer att bli det heller för att jag har den ryggsäcken som jag har och jag är inte lätt att leva med kan jag erkänna även om jag gör det själv varje dag ~ för det finns dagar jag skulle vilja byta ut mig själv

Idag är en sån där dag som jag skulle vilja vara en av "alla andra" som inte har en ryggsäck som väger ett ton av saker från det förflutna och som hela tiden får nya tunga erfarenheter. Jag skulle vilja känna att jag bara hade några lätta dagar att se fram emot och jag trodde att jag hade det men ett telefonsamtal idag krossade det som jag sett fram emot och trodde nu var möjligt................. men varför trodde jag att det skulle vara det när det är mitt liv som det handlar om....................................