Jag har alltid sagt att det alltid är för tidigt att ge upp men ibland undrar jag om jag innerst där inne har trott på det själv eller rättare sagt levt efter det! Okej jag har aldrig gett upp men samtidigt så är det först nu som jag känner att jag är beredd att möta "verkligheten" med alla kort på borden! Jag har idag accepterat att såren är en del av mig precis som att jag har armar och ben och jag kan inte göra något åt att de finns där och jag kan inte heller välja om minnena ska finnas eller inte för jag valde inte att lägga dem där MEN jag kanb själv välja om minnena ska styra mig eller om jag ska styra dem....... Lätt sagt och svårare att göra men med den insikten ska jag ta min terapi med det som ett mål och jag ska nå dit som jag nått andra mål som jag satt upp för mig själv och idag är jag beredd att kämpa för att komma dit för jag vill läkas på ett sätt som jag inte tidigare känt! 

Min psykolog som jag hade i förra terapi-omgången sa till mig att när man är trygg så kommer minnena och man kan inte tvinga fram dem ~ då kunde jag inte riktigt acceptera det för jag tyckte att det kom fram massor av minnen och jag föddes utan ett tålamod men idag inser jag vad hon menade! Nu när jag har hittat "min trygghet" även om det är kaos runt mig så kommer minnen som jag inte visste fanns där inne men jag har hittat ett mod och en styrka som jag inte trodde att jag hade! Jag har fått modet att söka svaren i det förgågna för att komma framåt och det trodde jag nog inte att jag skulle behöva göra men det är lika bra att erkänna för mig själv att jag mår bra av att det finns någon i mitt liv som kan intyga att det fanns ett "före" och jag är glad att jag samlade modet till att skicka det där trevande messet även om jag hade    i halsgropen. Ibland kan jag slås av insikten att mycket av det som händer har verkligen en mening även om jag inte ser det här och nu utan om jag tar några steg till så får jag svaret. Det krävs bara mod att ta de där stegen och när man inte har det själv så det räcker så behöver man de rätta människorna i ens närhet som kan göra så att man tar de där avgörande kliven och just nu har jag även famnen som ger tryggheten när allt gör för ont och det är ovärderligt och gör att jag kan möta minnena med ny kraft! 

Min nya psykolog sa något till mig som jag först inte förstod innebörden av "Tankar är bara tankar - inte sanningar!" och detta är något som vi jobbat med under två gånger men jag har ändå känt att för mig var det något som kändes som något man kunde säga men att jag inte visste hur jag skulle använda i praktiken. Ja hon ser saker som jag inte vill visa men när jag kom till detta så kände jag mig lite skeptisk kan jag ärligt erkänna men jag har fått ändra uppfattning om det med! Jag inser att när jag låter saker, om det så är minnen eller min bild från det förgågna av mig stanna i mitt huvud så blir det till en sanning, jag tror att det är vad andra ska tro och tycka om mig för att det är vad jag fick höra under så många år och så många gånger under en dag! Plötsligt insåg jag att om jag "slutar gömma liken i garderoben" så hinner de inte bli sanningar och det är jag som har kontrollen över dem inte de över mig! Jag var tvungen att testa min nya AHA-upplevelse genast med ett minne som jag tidigare skulle ha analyserat sönder i mitt huvud och det skulle ha slutat med att jag kände skuld, skam och att jag var äcklad över mig själv nu valde jag att skriva ner det rakt upp och ner och skicka iväg det till Kloker. Skrämmande var bara förnamnet och jag vet inte om jag fruktade för svaret eller om jag skulle känna en lättnad över att jag äntligen vågat se en av mina rädslor i vitögat. Efteråt när jag inser att det finns människor som förstår mig och som ser mig med friska ögon som inte dömer utan lägger skulden där den hör hemma inser jag att det är detta jag skulle ha gjort för år sedan ERKÄNT att det som hänt har hänt och inte fortsatt att dölja det som hänt för det enda jag gör är att jag göder såren som finns inom mig. 

Min älskade syste sa till mig att när hjärtat säger att något är rätt så kan man inget annat än följa dess röst och det är just precis det jag tänker göra nu! Jag är beredd på förändringar och jag är beredd att ta kontrollen över minnena! Det kommer att kosta och det kommer att göra ont men jag har en famn att krypa in i där jag känner ett lugn och trygghet och det tänker jag utnyttja! Jag har en psykolog som ser det jag försöker dölja och jag har bestämt mig för att försöka visa allt därför kommer jag att kunna använda henne som ett "verktyg" till att nå mitt mål att jag kontrollerar minnena inte de mig och jag har 2 underbara vänner som vet hur det är att vara "jag" Kan jag annat än känna mig lyckligt lottad just nu och känna att jag ska kämpa framåt även om det kommer vara upp och nergångar.........................................
........................ Jag ska minnas morfars ord som ett mantra "Har man gjort sitt bästa kan man inte göra mer" 

Att vara borta 4 dagar när all press, stress och alla krav lyftes från mig fick mig verkligen att komma till massor av insikter och känslor och jag vet inte om jag är lättad eller om jag känner mig mer förvirrad när jag kommer tillbaka till"verkligheten" igen. En sak vet jag i alla fall och det är att jag behövde detta och att jag är en "annan" människa som kommer tillbaka som har sett att jag har sidor kvar som jag trodde hade försvunnit eller rättare sagt som jag trodde att jag hade valt bort och förträngt från mig själv men jag inser att det är som min psykolog sa till mig en gång att man kan inte välja bort känslor för de finns där vare sig man vill eller inte och de kommer fram en dag när det är "rätt" men det behövs någon/något som tar fram dem och det var just det som har hänt nu! Och det både skrämmer mig samtidigt som det känns "mysigt" att jag inte är den "känslokalla människa" som jag trott att jag förvandlat mig själv till!

När jag kom fram till gården som vi skulle bo på var min känsla frihet och jag kunde inte låta bli att tänka på kvällen när jag låg i sängen "Är det så här frihet känns?!?!" Jag kan inte minnas när jag känt den känslan sist och när det inte fanns andra känslor som tyngde ner mig och mina andetag. Plötsligt kunde de tankar som inte har rum i mitt huvud annars för att det är fullt av säkerhetstänk och oro få plats och jag kände mig som en vanlig människa" och plötsligt kände jag tårarna komma ner för kinderna! Varför uppskattade jag inte detta när det var en naturlig del av mitt liv, när det bara fanns där och jag hade alla möjligheter att utnyttja det? När den fanns där varje dag inte bara ett begränsat antal dagar........ Jag ve inte utan kan bara konstatera att man vet inte vad man har förän man inte har det längre och när man åter finner det så inser man hur mycket det har saknats och fattats i ens liv! Det är ett sånt enormt tomrum som inget annat kan fylla och det är så många som inte ens tänker på att de har den utan bara tänker på alla "måsten" som finns runt dem men de är egentligen ingenting om man inte har friheten

Ibland kan jag "skrämma mig själv" genom att inse att det finns så mycket inom mig som jag inte är medveten om att det finns där samtidigt som jag kan känna en lättnad i att inse det! Jag har insett genom min terapi med min nya psykologi att det finns massor av minnen där som jag inte är beredd att ta fram än och för en gångs skull känns det okej att det är så! När hon säger till mig att jag har ångest så känner jag bara en lättnad att få ett ord på det jag känner när det där kaoset kommer som förut bara har varit ett kaos som bara växer och växer. Nu har jag lärt mig att det kan inte växa sig hur stort som helst utan det har en topp och där vänder det och plötsligt så känns det inte lika skrämmande. Under min vistelse i "friheten" insåg jag att jag hade andra känslor inom mig som jag helt har förnekat att jag hade i rädsla för att åter bli "bränd" och det skrämde mig. "Bränt barn skyr elden" det är bara att konstatera och det spelar ingen roll om den andra personen visat gång på gång att det inte finns en likhet med den som bränt tidigare. Jag hade lika gärna kunnat få en käftsmäll av någon när denna känslo-insikt slog mig även om jag insett det men förträngt det för mig själv under en längre tid.! Helst hade jag nog lagt mig under en filt precis som ett barn som gömmer sig för spöken som det tror finns utanför men det finns inget sätt som man kan gömma sig för sig själv har jag insett. Känslorna hinner ifatt en till slut och det var det som hände mig under dessa dagar........... Det skrämmer mig fortfarande att jag låtit det som sagts till mig för flera år sedan spelas upp i mitt huvud när tanken på att släppa in någon i mitt liv ska påverka mig men jag har vågat "lägga alla kort på borden" och gjort det under en längre tid och jag kan inte annat än beundra den person som kan ta det och stötta mig både i upp och nedrgången och få mig att känna att allt det där är fel för det har jag inte känt förän nu! Det känns som om jag har "hittat hem"  För första gången sen jag kom från Helvetet känner jag att jag kommit in på ny mark och att jag kan bearbeta allt på ett annat sätt än jag tidigare gjort ~ Jag har mött min största rädsla och jag vet att det finns dagar som fortfarande kommer att vara svarta som natten men jag vet att jag har stödet bredvid mig och jag har min älskade syster ett samtal/mess bort som verkligen stöttat mig genom denna känsloresa när jag varit som mest rädd för känslorna inom mig och jag inte vetat in eller ut och innan jag kom fram till att jag inte kan blunda för vad som händer inom mig längre!

För en gångs skull ser jag fram emot min terapi imorgon även om jag vet att det kommer att vara ett av de värsta passen jag har gått igenom för att min "läxa" till denna gången ska gås igenom i detalj men jag är beredd för jag ska gå igenom detta och äntligen ser jag ljuset i tunneln även om jag kan se att det finns några mörka perioder på vägen dit men hoppet har kommit tillbaka! 

  .....................För att man har dolt det som man har inom sig så länge för dem man har runt sig så känns det som en sån enorm lättnad att hitta en person som man kan visa de sidor som man inte vågat visa eller de känslor som man vågat berätta för någon om. Att hitta den personen som man vågar berätta om saker som har hänt utan att man känner att man blir dömd och att den personen förstår utan att man förklarar med tusen ord ~ förståelsen bara finns där! Det är en sån lättnad att det inte kan förklaras i ord. Att det finns någon som kan få en att skratta så där från magen fast det känns som att det är nattsvart runt en och man känner att det där skrattet gör att jag orkar ta ett steg till för jag vet att den personen kommer att finnas kvar nästa gång som det är mörkt kring mig igen och den kommer att se mig inte det som har hänt eller det som är "fel" med mig utan MIG den jag är med den erfarenhet jag har, med de brister jag har och de styrkor jag har och samtidigt kan den ta att jag har en erfarenhet som gör att jag ibland behövs tas med silkesvantar och andra dagar behöver jag en "spark i baken" men jag behöver inte berätta det för det känns in! Jag är så tacksam att jag har hittat en sån person i mitt liv som finns i min närhet och som kan få mig att le när jag verkligen behöver vare sig det är rätt eller fel tillfälle 

.....sån tacksamhet över att de människor som finns i mitt liv på ett eller annat sätt, här och nu, gör det! För det känns som om de jag valt att ha här har en "uppgift" och något att visa mig. Jag kan känna rädsla för att jag inte litar på människor, att jag inte visar andra mina svagare sidor men samtidigt inser jag att det jag får av dem som nu är en del av min vardag och som jag valt att ha som en del av min vardag får mig att hela tiden se saker, reagera och våga tänka till. Jag vågar tänka på saker som varit men jag vågar även släppa saker som jag inte trodde att jag skulle kunna göra det med. Jag kan se saker som var jobbiga förr och som är det än men jag kan även se att de har gjort mig till den jag är och att de har gjort mig till en starkare person. Det är som att jag kan se genom de ögon jag har runt mig om jag bara tillåter mig att göra det

Kanske är det så "enkelt" att jag nu lärde mig att vända det som jag i Helvetet genom hjärntvättningen fick se av mig själv hela tiden genom hans ögon hur värdelös, äcklig, vidrig och att jag inte förtjänade att leva att jag nu har kunnat vända det till en styrka och att jag istället kan se med andras ögon vad jag har. Jag lovade mig själv en gång att jag inte skulle släppa någon människa nära mig igen men jag har insett att man kan inte leva med skyddsmurar som är höga som de högsta bergen runt sig för det är sig själv man skadar mest. Jag har murar kvar men jag har dem för min skull för jag vet att alla människor är inte goda och jag klarar inte att bli sårad igen men alla är inte ute efter att såra mig. Jag vågar ibland öppna lite på den där porten som jag har och låta lite av det som finns innanför synas och det är då jag ser att det rasar inte allt det som jag har byggt upp! Alla människor "tänder" inte eld på det som andra gör utan det finns de som hjälper till att bygga upp istället. Och det är nu jag inser att det är just detta som är min överlevnad att jag kan se de där små sakerna som lyfter upp mig när det är som mörkast och som tyngst och även om jag har de där dagarna när jag bara vill ge upp så kommer jag att kunna se det som gör mig stark för jag är inte ensam 

Jag har många gånger önskat att det fanns ett facit som jag kunde ta fram, som jag kunde få svaren och veta vad som kommer att hända och vad jag ska göra här och nu men just idag, här och nu känner jag att jag vill inte det. Jag vill våga chansa och jag vill växa med att jag kan göra det! Att jag kan utmana mig själv och att jag vågar det men även att jag vågar se mig själv från sidor och vinklar som jag inte sett mig själv från på flera år!  Jag vet att när det är jobbigt och jag möter hinder så känns det mer än det skulle ha gjort innan jag gick genom Helvetet men jag har klarat det förr och jag kommer att göra det nu med. Jag vet inte när jag såg mig själv som en levande människa utan jag har sett mig själv som en människa som ska överleva och komma från punkt ett till tio, och bara ser en punkt i taget för att jag inte klarar mer. Jag vill kunna se sakerna som finns längs den väg som jag går när jag går från dessa punkter och jag vill se hur jag gör för att komma framåt inte bara se det som en kamp. Just nu känns det som att de människor som hjälper mig igenom vardagen, dag för dag, på något sätt har fått mig att "födas igen" att se att det finns ett ljus även om man inte alltid ser det och även om det känns som om livet är en berg och dalbana så finns det de som kan stanna upp farten och hjälpa mig att styra in det som håller på att gå åt fel håll på rätt kurs igen. Hur jag ska göra för att dessa personer ska inse hur mycket de gör och hur mycket de betyder för att livet ska fortsätta framåt det vet jag inte men jag vet att de för alltid har tagit en plats i mitt   genom att finnas där gång på gång när det känns som om marken under mina fötter försvinner och som om jag inte vet om jag ska orka ta nästa andetag. De har lyssnat när det känns som om det inte finns något som gör att jag orkar se att det finns en imorgon och de har lyssnat när jag känner att hela den dagen som är här och nu har gått åt skogen. De har dela mina tårar, skratt, vanmakt och även när jag lyckats komma till en "upplösning" i kampen men samtidigt har de kunnat säga "varför gör du inte så här......." utan att döma mig för att jag inte har sett det själv!

Idag känner jag tacksamhet och den är underbar att känna efter all den tomhet som funnits där inom mig och jag vet att jag vågar ta nästa steg i min egen resa och den resa som är planerad för mig att ta för jag har fått ett mod jag inte hade igår och jag har fått en insikt som fanns framför mina ögon men som jag inte hade modet att se förän nu............... Kanske är det så enkelt som att allt har sin plats i livet bara man har tålamodet att vänta på det!

Varje morgon när klockan ringer för att det är dags att gå upp och göra trollen klara för dagis och skola så tänker jag att det måste vara ett skämt, det kan inte vara dags redan. När jag har konstaterat att så är det minsann så är tanken: "Varför gick jag inte och la mig tidigare igår och ikväll ska jag minsann komma i sängen och hängla med kudden tidigare" . Jag går som en sömngångare och lämnar barnen och efter många koppar kaffe och några timmar vaken så är jag åter mitt vakna jag och vid lunch så har jag på något mirakulöst sätt glömt det där löftet som kändes så heligt på morgonen. På kvällen så är det helt bortblåst och att det kändes så jobbigt på morgonen det minns jag inte förän jag inser att det är dags att lägga sig och att det verkligen har varit det ett tag och då tänker jag bara: "Hur dum i huvudet får man vara när man inte lär sig av sina misstag och går och lägger sig när man känner att ögonlocken börjar bli lite tunga och trötta?" 

Men jag kan ju inte rå för att klockan går så fort på kvällen, att det är så skönt när det är tyst och lugnt i huset och att trollen är såååååååååå söta när de sover och att det är så skönt att bara vara jag och inte ha alla de måsten som man har när man är mamma. Samtidigt är det inte roligt när man står där framför spegeln och borstar tänderna och vet hur trött man kommer att vara när klockan ringer tidigt imorgon, alldeles för tidigt, och samma tankar kommer att komma ännu en gång som de gör varje morgon. Är det så här det känns att vara en Hamster och springa runt i det där hjulet som de har i sin bur bara det att jag är en mamma och springer runt i mina dygn som har för få timmar? Jag får skylla på att det är svårt att lära gamla hundar att sitta för det kan ju inte vara så att ordspråk har fel ~ för det heter ju att man lär av sina misstag ~ men jag lär inte av mitt att man blir trött av att vara uppe för länge på nätterna. Om jag ändå kunde skylla på att jag gjorde något vettigt eller att jag fastnade framför datorn eller TV:n men jag vet inte vart tiden tar vägen den försvinner bara på att vara och njuta av lugnet. Eller förresten det kanske inte är så bara för det kanske är det som gör att man orkar vara mamma och göra det där lilla dagen efter även om man är en sömngångare när man lämnar och blir det mer och mer ju längre veckan går och sedan när det blir helg då är trollen piggare än vanligt så då blir man snuvad på sovmorgonen då med. Men det kommer väll en tid när man får sova med och som tur är ser jag fler än mig som är trötta när det är morgon och lämningsdags så det kanske finns fler gamla hundar som har svårt att lära sig sitta  och lite Alfons Åberg har jag i med mig så lite ung är jag fortfarande för när jag väl närmar mig sängen "så ska jag bara"

Sov gott där ute för nu "ska jag bara" göra lite mer innan det blir sängen för mig