Varje gång min telefon ringer och det visar dolt nummer så känner jag att mitt hjärta hoppar till i bröstkorgen! Jag vet inte om jag ska våga svara ellet om jag ska låta det vara och ändå så är det så få som har mitt nummer men ändå så hinner tanke slå mig: Är det någon som lämnat det till fel person! 

Idag kom ett sånt samtal och jag valde att vara modig och svara och på en gång kom ett lugn när jag hörde den trygga rösten i andra sidan som sa: Hej! Jag ringer för att höra hur det är idag och jag gör det för att hjälpa dig! 

Det var min helt underbara, fantastiska läkares röst som jag inte vet hur jag skulle ha klarat mig utan under de år som gått och hon vet att det varit tufft nu  ett tag! När frågan kom om jag kunde prata ett tag så kände jag genast hur strupen kändes tjock och hur tårarna kom men jag vet att när hon ringer så förväntar hon sig inte att höra att allt är bra, att jag är stark och att jag kan lyfta världen på mina axlar ~ hon pratar om jag inte själv orkar lyfta fram det jag känner och så får jag säga ja eller nej om det stämmer eller inte och så blev situationen idag! 

När jag fick höra orden att hon beslutat att sätta in en psykolog igen som jag fick använda som hjälp för att bearbeta de minnen som min dotter fått att bli öppna sår igen, att använda som ett bollplank men som även jag bara fick använda som en "brunn" att tömma allt det som fanns inom mig så kände jag bara att "Hur kan du veta att det är det här jag behöver här och nu utan att jag har kunnat säga det i ord? Utan att jag har behövt kämpa för det och krigat för det utan du bara erbjuder mig det och känner att jag behöver det här och nu?" 

När jag träffade henne sist kändes jag inte så trasig inombords så att hon ringer och säger mig dessa ord nu känns som att det är ett meddelande som inte är möjligt! När jag säger att jag är beredd att ta emot hjälpen säger hon bara till mig att jag ska se vad jag kan göra och kan jag inte få fram den hjälpen tillräckligt snabbt kommer jag att återkomma till dig med jämna mellanrum för att du inte ska känna dig ensam igen ~ för du är inte det nu! 

När de orden kommer kan jag inte hålla tillbaka tårarna längre! Hon har ett ansvar för mig som är på väg att "rinna ut" eftersom jag är färdig rehabiliterad! Vi har kommit till ett slut där vi kommit fram till att jag inte kan återvända till ett arbete men hon har inget ansvar för vad min dotter och det som varit river upp! Jag känner att jag skulle kunna åka till henne efter samtalet och bara ge henne en kram som är större än någon som jag någonsin givit någon för jag har aldrig känt att det funnits någon som sett till min helhet så, som inte varit min vän!Vi fortsätter att prata en stund, eller rättare sagt hon pratar och jag lyssnar och sedan säger hon till mig att hon finns och hon kommer att höra av sig och så fort som hon hittat någon som hon hittat lämplig för detta så kommer den att ringa till mig.

När jag lägger på luren känner jag hopp för första gången på väldigt länge! Jag har någon där som inte bara ser till mitt leende som jag visar upp, som ser till den fasaden som jag visar när jag kliver utanför dörren utan som ser genom den och som är beredd att bryta ner den muren som jag byggt upp och hjälpa mig att bygga upp en som håller! Jag har någon som är beredd att hjälpa mig att hålla ihop medan jag ska hjälpa min dotter att hålla ihop och jag känner att för första gången så känner jag ett hopp för framtiden! Det finns något att luta sig emot som inte bara är mig själv!

Jag åker hem och jag hämtar min dotter för att vi ska iväg på ett annat möte.. Jag hinner bara ifrån det och sätta på telefonen igen så ser jag när det ringer att det står "dolt nummer" och hjärtat hamrar åter men jag känner att förra gången var det något bra och det kan vara det även denna gången så jag lyfter luren med hopp denna gången! Jag möts av en röst som jag aldrig hört men den presenterar sig som MIN psykolog som har pratat med min läkare och har hört att jag har en tuff situation just nu och hon undrar om jag är intresserad av hennes hjälp och för första gången känner jag att mitt hjärta är med när jag säger att "Ja jag är intresserad av att få hjälp"

Äntligen är jag på väg mot min framtid även om den resan kommer att bli tuff..........  

Efter allt som varit de dagar som gått nu när min dotter börjat minnas mer och mer av det som hon utsattes för när hon var liten så har det blivit att vi andra också fått våra hemska minnen att komma fram. Minnen som vi alla bara velat lägga locket på och lägga i en plats som inte skulle öppnas mer på väldigt, väldigt länge för att det gör för ont för att minnas men även för att jag tror att vi omedevetet tänkt att han som gjorde allt detta mot oss redan tagit så mycket från oss att vi inte vill att han ska ta ännu mer än han redan gjort. Jag fick frågan när jag satt hos min psykolog som jag fick komma till akut för att klara av att finnas dör och stötta henne varför jag inte hade gett upp alla dessa gånger som det kändes som att jag inte orkade mer. Jag var tvungen att tänka efter för det är så lätt att tänka att jag har gjort det för att jag är mamma och en mamma gör det inte för att hon sätter sina barn först men det är inte alltid så, det finns mammor som bara har lagt sig ner och inte orkat mer trots att de har haft barn! Det är också så lätt att säga att jag har haft stöttning men jag har insett när jag sett med de ögon som är "friska" och som bland annat är en av de lärares som trollen har att vi har inte haft det utan att det mer än i 75% har brustit och att det har varit en kamp som inte skulle ha varit där! Efter att jag gått in i mig själv och känt efter vad det är som fått mig att inte ge upp så kände jag att jag äntligen hade hittat det äkta svaret för att jag hade vågat känna efter och jag kunde med stolthet säga: Det är för att jag känner att han inte ska få ta ifrån oss mer än han redan har gjort, inte skada mer än som redan är skadat utan jag vill ge mig och barnen en framtid!  

Dagarna har gått medan vi har väntat på att remissvaret ska komma om min dotter ska få hjälp att bearbeta de minnen som just nu bara väller fram och som jag känner att jag som mamma inte kan hjälpa henne att bearbeta så att det räcker. Jag vet att när jag började min terapi när jag fortfarande var i min första traumafas om man nu kan dela in dem i olika faser så sa min terapeut till mig att man måste våga minnas för att kunna glömma. Jag kan hålla med i detta till en viss del för glömma det tror jag inte att vi någonsin kommer att göra för det har satt såna märken, både fysiskt och psykiskt, men kanske är det så att om vi vågar minnas så kan de få en mindre roll i våra liv som inte påverkar oss på samma sätt. Det som är det jobbigaste är att när jag vågar släppa fram ett minne så tar det med sig ett annat och så är karusellen igång och jag kan inte stoppa den förän min kropp skriker STOPP den orkar inte mer och jag är som en vandrande zombi i flera dagar som man bara behöver peta på för att jag ska hoppa högt, man behöver bara höja handen för att vinka till mig så tror jag att det kommer att komma ett slag. Hur gör man då för att våga minnas även om man vet att det kan leda till att det kommer att påverka en mindre längre fram? Det är inte ett aktiv val man gör för att lägga locket på ~ det görs av sig själv känns det som! Skuld och skam kommer in som "kompisar" till minnena och gör att allt känns jobbigare och att man lägger större tyngd på sig själv och när man som mamma ser sitt barn bära på minnen och man vet att man inte såg, inte kunde skydda trots att man inte visste så kommer den största skulden som finns och man förvandlas till en liten, liten, liten del som inte känner att det finns mycket kraft kvar! Det är då man måste hitta det inom sig som gör att man orkar ta det där nästa steget för att orka kämpa vidare

Jag trodde en gång  på Karma, att det jag gjorde och det jag gav någon gång skulle komma tillbaka, men idag inser jag att det kan inte finnas något sådant i världen eller om det finns det så glömde den mig. Om man kämpat i motvind och motgång i år och ändå försökt att finnas för dem som behöver hjälp, att kunna glädja, stötta dem som behöver det just då men att det aldrig är något som blir eller händer lätt ~ vad är då felet i Karman? Nej jag tycker inte synd om mig själv för jag valde fel livskamrat men mina barn valde inte sina föräldrar! Jag borde någon gång ha "sonat mina brott" för han gjorde det med en dom och fängelse och fick "lindring" på straffet för att han skötte sig men hur får jag och barnen lindring på våra minnen och det som är våran vardag? Jag har inte svaret här och nu och jag vet inte om jag kommer att få det någon gång ~ jag kan bara hoppas och fortsätta bearbeta, kämpa och hoppas att jag en dag får tillbaka min tro på att det en dag ska komma tillbaka något gott av det jag gör! En sak vet jag i alla fall ~ jag kommer aldrig sluta kämpa för att vi ska få en framtid som är bra för den dagen har han lyckats ta ifrån oss allt ~ kosta vad det kosta vill!