Idag har jag fått en sån där "magisk" AHA-upplevelse (nä jag har inte blivit träffad av kärleksblixten även om jag önskar att det skulle hända ibland och alla misstankar och funderingar skulle försvinna ;0)

När jag pratar med mina små troll tänker jag ofta på vilka ord jag använder för att jag inte ska lägga tyngd på dem, skam eller andra negativa känslor eller upplevelse och plötsligt insåg jag att jag kan göra samma sak för att påverka mig själv! Det är egentligen inte mer komplicerat än att jag byter ut de orden jag brukar tänka mot mer neutrala ord! Lätt som en plätt när man inser det men det kommer att innebära massor av tid och träning innan jag kommit till ett resultat men insikten är ett steg på vägen och jag känner att det lättar att jag ser den! Bara att byta ut vad jag måste göra mot vad jag vill göra ~ hur mycket förändrar inte det! Ja det kommer alltid att finnas måsten i livet men det finnas vissa av dem som jag vill göra vissa dagar och andra som jag inte vill göra den dagen och de kan faktiskt vänta till en annan dag så varför ska jag lägga skuld på mig själv för att jag inte har gjort dem eller för att jag inte vill göra dem. Världen går inte under för att jag låter dem vänta till jag "vill" göra dem eller att det passar bättre

Varför lägger jag skuld på mig själv när jag inte gjort alla de mål jag satt upp att jag ska göra på en dag? Jo för att jag har "sagt" att jag måste göra dem inte att jag vill göra dem för om jag hade gjort det så hade de blivit gjorda. Samtdidigt berömmer vi våra barn ~ men hur ofta berömmer vi oss själva om vi ska vara ärliga? Är det egentligen så farligt att tänka att idag har jag varit duktig som gjort det och det eller varför inte "idag har jag varit duktig som klarat av att vila för att jag kände att jag behövde det trots att det fanns saker som jag hade tänkt att göra"! Vad är det vi tror ska hända om vi inte dammsuger när det är sand innanför dörren eller diskar när det blivit en hög på diskbänken, plockar ur diskmaskinen när den är färdig ~ allt det där finns faktiskt kvar lite senare med och jag kanske är en bättre människa om jag låtit det vara och sett till mitt eget bästa istället. Jag kan ju göra det när det gäller andra.........

Ja jag tror att det kan vara lite bundet till könsrollerna men samtidigt är det väll dags att rubba på det nu! Jag kan minnas än när jag var liten och var och hälsade på hos mormor och morfar. Jag hann knappt svälja sista tuggan innan mormor skulle börja duka av och diska, morfar satt kvar och pratade med mig och frågade vad vi skulle hitta på. Jag lovade mig själv att jag inte skulle bli som henne när jag blev stor men ibland känner jag att jag är på väg att vara där, för det är så många gånger som jag ska bara för att jag har gett mig själv så många "måsten" och jag har gett mig själv så många "negativa" ord inför dagen vad jag ska klara av att jag hinner inte känna av vad jag egentligen vill, behöver och vad de runt mig behöver. Egentligen mådde jag bättre när jag stannade upp varje morgon medan jag bodde på skyddade boendet och kände in vart jag befann mig i livet och inombords och vad det var som behövdes för att jag skulle komma vidare med mig själv. Varför var det så svårt att ta med sig ut i det verkliga livet?

Samtidigt kan jag inte låta bli att undra om det är jag eller samhället som sätter måstena på mig! Ett tag var jag rädd att jag inte skulle få behålla barnen om jag inte visade upp det "perfekta hemmet och mamman" eftersom jag hade alla skadorna! Nu inser jag hur sjukt det var ~ jag bad inte om situationen, att bli skadad och det finns ingen perfekt förälder eller hem. Vad är jag rädd för nu? Att det som inte är normalt ska bli ännu mer onormalt om jag inte följer "mallen" av vad en mamma, kvinna ska göra? Kanske är det just det som är nästa fundering som jag ska komma till en lösning på för att kunna ta nästa steg på min resa mot mitt "fria liv" och inte känna måsten utan det jag vill och känna mig till freds med det