Ibland känns det som att min hjärna med jämna mellanrum får besök av små djur som kommer inkrypande och som jag inte ska vara där för de sätter "griller i mitt huvud" och det är tvivel! Det gör att jag tvivlar på de beslut som jag tidigare tagit och som jag innerst inne vet är rätt men som dessa små djur gör att det blir ett endaste kaos av! Jag vill inte att dessa tvivel ska komma upp och just nu så handlar det om beslutet jag tog eller kanske rättare sagt min läkare åt mig om att påbörja min terapi! Ändå så vet jag att det är det som är rätt för mig och att jag kommer att må så mycket bättre när jag har kommit en bit i den och att det kommer att bli så mycket lugnare i tankar, känslor ocj framför allt inombords! "Kloker" sa till mig att hur man än lägger på locket så finns innehållet kvar och det är ju precis så det är och det är ju det jag känner! Jag måste bli av med den delen av innehållet som får mig att må dåligt och som påverkar mig att jag inte kan se ljust på framtiden

Någonstans har jag nog trott att jag ska kunna göra detta på egen hand efter att gått i terapi under perioder i år men kanske är det lika bra att inse att de som står vid sidan om har lättare att se hur det är! Hans ord om att om man har för många plågsamma/jobbiga minnen så behöver man hjälp att få ordning på tankarna ibland ~ och varför kan jag inte se det som just det när det kändes så rätt när jag såg de orden? Det är ju så det känns att minnena gör att det blir kaos i tnakar och känslor! Och samtidigt behövdes det någon som förstod mig men ändå stod utanför för att kunna sätta ord på det till mig så jag vet att jag behöver någon som är utbildad igen för att kunna reda upp i det kaos av trådar som jag gjort av alla minnena igen för det är just så det känns som det är nu ~ en garnlåda där man släppt ner en liten busig kattunge som fått härja fritt ett tag och jag har inte kunskapen att själv reda upp där! Denna gången har jag någon i min när het som kan se mig från ett "utifrånperspektiv" och stötta mig på det personliga planet, jag har en psykolog, jag har en läkare som visat att hon bryr sig mer än hon behöver och att jag har en familj och vänner som funnits här under hela resan så vad är jag rädd för? Vad är det jag tvivlar på?

Egentligen så vet jag det ~ jag är livrädd vad jag ska minnas denna gången OM jag vågar lyfta på locket lite mer än vad jag gjorde förra gången för jag minns inte vad som finns där! Det är sant att det som man lägger ner under locket finns kvar där hur man än lägger på det och det värsta är att ju mer man lägger ner där dessto mer glömmer man bort! När min dotter har börjat minnas saker så har jag fått korta minnesbilder av vad som kan finnas där men jag vet att det finns så mycket mer än det jag fått en förvarning om! Det är så vidriga saker jag tryckte ner där, som jag inte orkade bära då när jag var där i Helvetet så hur ska jag våga lyfta fram dem i ljuset nu och se på dem! Och ändå så är det inte jag som har gjort dem utan jag utsattes för dem......... De bröt ner mig då och jag är vettskrämd att de kommer att bryta ner mig nu på samma sätt som en vind bryter ner ett korthus även om den är svag! Då känns minnena så mycket "tryggare" när de ligger nertryckta i sin förvaringslåda under locket och jag bara får glimtar av dem vid händelser eller när något av mina barn minns! Tvivlet gnager i mig ~ är jag verkligen redo för att ta tag i detta och samtidigt vet jag att när jag än börjar så kommer samma tanke och tvivel att finnas där ~ kommer jag någonsin att vara redo att öppna locket?!? Nä det kommer jag aldrig att känna mig för rädslan kommer alltid att finnas där vad det är som ligger där och det som kommer upp kommer alltid att öppna sår hur jag än minns det men om jag vågar öppna locket och lita på dem jag har runt mig som vill finnas och hjälpa mig så har jag ett skyddsnät om/när jag faller och jag ger mig själv en chans att få en framtid där jag inte behöver vara rädd att locket ska öppnas av "misstag" och fasaden rasar utan jag vet vilka demoner jag har att kämpa mot och det är en mer rättvis kamp! Just nu har jag gett mig själv ett underläge som jag inte förtjänar att ha och jag ger egentligen inte mig själv en ärlig chans att se framtiden genom de rätta ögonen!

Det är dags att försöka sopa undan de små djuren Tvivel när de kommer och se att jag är modigare än vad jag känner mig och trot och lyssna på orden att innehållet finns kvar tills man vågar lyfta på locket! Jag är värd en ärlig chans jag med även om det inte alltid känns så....................................

  .....................För att man har dolt det som man har inom sig så länge för dem man har runt sig så känns det som en sån enorm lättnad att hitta en person som man kan visa de sidor som man inte vågat visa eller de känslor som man vågat berätta för någon om. Att hitta den personen som man vågar berätta om saker som har hänt utan att man känner att man blir dömd och att den personen förstår utan att man förklarar med tusen ord ~ förståelsen bara finns där! Det är en sån lättnad att det inte kan förklaras i ord. Att det finns någon som kan få en att skratta så där från magen fast det känns som att det är nattsvart runt en och man känner att det där skrattet gör att jag orkar ta ett steg till för jag vet att den personen kommer att finnas kvar nästa gång som det är mörkt kring mig igen och den kommer att se mig inte det som har hänt eller det som är "fel" med mig utan MIG den jag är med den erfarenhet jag har, med de brister jag har och de styrkor jag har och samtidigt kan den ta att jag har en erfarenhet som gör att jag ibland behövs tas med silkesvantar och andra dagar behöver jag en "spark i baken" men jag behöver inte berätta det för det känns in! Jag är så tacksam att jag har hittat en sån person i mitt liv som finns i min närhet och som kan få mig att le när jag verkligen behöver vare sig det är rätt eller fel tillfälle