.....sån tacksamhet över att de människor som finns i mitt liv på ett eller annat sätt, här och nu, gör det! För det känns som om de jag valt att ha här har en "uppgift" och något att visa mig. Jag kan känna rädsla för att jag inte litar på människor, att jag inte visar andra mina svagare sidor men samtidigt inser jag att det jag får av dem som nu är en del av min vardag och som jag valt att ha som en del av min vardag får mig att hela tiden se saker, reagera och våga tänka till. Jag vågar tänka på saker som varit men jag vågar även släppa saker som jag inte trodde att jag skulle kunna göra det med. Jag kan se saker som var jobbiga förr och som är det än men jag kan även se att de har gjort mig till den jag är och att de har gjort mig till en starkare person. Det är som att jag kan se genom de ögon jag har runt mig om jag bara tillåter mig att göra det

Kanske är det så "enkelt" att jag nu lärde mig att vända det som jag i Helvetet genom hjärntvättningen fick se av mig själv hela tiden genom hans ögon hur värdelös, äcklig, vidrig och att jag inte förtjänade att leva att jag nu har kunnat vända det till en styrka och att jag istället kan se med andras ögon vad jag har. Jag lovade mig själv en gång att jag inte skulle släppa någon människa nära mig igen men jag har insett att man kan inte leva med skyddsmurar som är höga som de högsta bergen runt sig för det är sig själv man skadar mest. Jag har murar kvar men jag har dem för min skull för jag vet att alla människor är inte goda och jag klarar inte att bli sårad igen men alla är inte ute efter att såra mig. Jag vågar ibland öppna lite på den där porten som jag har och låta lite av det som finns innanför synas och det är då jag ser att det rasar inte allt det som jag har byggt upp! Alla människor "tänder" inte eld på det som andra gör utan det finns de som hjälper till att bygga upp istället. Och det är nu jag inser att det är just detta som är min överlevnad att jag kan se de där små sakerna som lyfter upp mig när det är som mörkast och som tyngst och även om jag har de där dagarna när jag bara vill ge upp så kommer jag att kunna se det som gör mig stark för jag är inte ensam 

Jag har många gånger önskat att det fanns ett facit som jag kunde ta fram, som jag kunde få svaren och veta vad som kommer att hända och vad jag ska göra här och nu men just idag, här och nu känner jag att jag vill inte det. Jag vill våga chansa och jag vill växa med att jag kan göra det! Att jag kan utmana mig själv och att jag vågar det men även att jag vågar se mig själv från sidor och vinklar som jag inte sett mig själv från på flera år!  Jag vet att när det är jobbigt och jag möter hinder så känns det mer än det skulle ha gjort innan jag gick genom Helvetet men jag har klarat det förr och jag kommer att göra det nu med. Jag vet inte när jag såg mig själv som en levande människa utan jag har sett mig själv som en människa som ska överleva och komma från punkt ett till tio, och bara ser en punkt i taget för att jag inte klarar mer. Jag vill kunna se sakerna som finns längs den väg som jag går när jag går från dessa punkter och jag vill se hur jag gör för att komma framåt inte bara se det som en kamp. Just nu känns det som att de människor som hjälper mig igenom vardagen, dag för dag, på något sätt har fått mig att "födas igen" att se att det finns ett ljus även om man inte alltid ser det och även om det känns som om livet är en berg och dalbana så finns det de som kan stanna upp farten och hjälpa mig att styra in det som håller på att gå åt fel håll på rätt kurs igen. Hur jag ska göra för att dessa personer ska inse hur mycket de gör och hur mycket de betyder för att livet ska fortsätta framåt det vet jag inte men jag vet att de för alltid har tagit en plats i mitt   genom att finnas där gång på gång när det känns som om marken under mina fötter försvinner och som om jag inte vet om jag ska orka ta nästa andetag. De har lyssnat när det känns som om det inte finns något som gör att jag orkar se att det finns en imorgon och de har lyssnat när jag känner att hela den dagen som är här och nu har gått åt skogen. De har dela mina tårar, skratt, vanmakt och även när jag lyckats komma till en "upplösning" i kampen men samtidigt har de kunnat säga "varför gör du inte så här......." utan att döma mig för att jag inte har sett det själv!

Idag känner jag tacksamhet och den är underbar att känna efter all den tomhet som funnits där inom mig och jag vet att jag vågar ta nästa steg i min egen resa och den resa som är planerad för mig att ta för jag har fått ett mod jag inte hade igår och jag har fått en insikt som fanns framför mina ögon men som jag inte hade modet att se förän nu............... Kanske är det så enkelt som att allt har sin plats i livet bara man har tålamodet att vänta på det!