När man kommer till en plats i sitt liv där det känns som om allt kommer i kapp en för att man har ett barn som minns mer än man vill höra, det väcker mer minnen än man vill minnas och det i sin tur väcker fler känslor än man kan bära och det känns som om man förvandlas till krackelerat klas ~ vart tar man då vägen? Vart tar man vägen när det gör för ont att vara sig själv men det finns inget annat alternativ för att det finns för många människor som är beroende av att jag ska vara den starka och trygga personen som de upplever att jag är, och ändå så känner jag mig som ett skadeskjutet rådjur som är rädd för minsta rörelse eller minnesbild som finns? Just nu känns det som att det finns så mycket smärta inom mig som jag inte vet hur jag ska få ut och jag vet inte om jag vågar släppa ut den heller för då vet jag inte om jag håller ihop längre för min utsida är som sagt bara av krackelerat glas men det ser inte omgivningen för jag döljer det med kläderna som jag sätter på mig och det där leendet som sitter där när jag går utanför dörren men tittar man i mina ögon så ser man att de inte ler ~ de är fulla av sorg och tårar! Hur länge håller man ihop efter att det känns som om man gått sönder helt och hållet inifrån och ut? 

Det känns som om jag klättrar från den dupaste dalen till det högsta berget och att det hela tiden finns sullt med hinder på denna bergsklättring. Jag har en ryggsäck som är för tung att bära och den kan jag inte ta av mig för om jag gör det så är det jag som försvinner. Denna börda är egentligen för tung för att klättra med men jag måste det för det går inte att andas, leva existera här nere på botten av dalen och jag måste ta mig upp till toppen av berget för att jag ska kunna andas och leva igen. Efter min väg mot toppen har jag fått coatcher som ska hjälpa mig. En del vet jag vart jag har medans det finns andra som jag känner att jag inte kan lita på ~ jag vet inte om de står där för att hjälpa eller stjälpa mig. Jag är bränd av alla som har sagt att de ska vara med mig och stötta mig men när jag har behövt dem som mest så har de försvunnit och jag har fått kämpa själv. Det finns andra prövningar som kommer på min klättrning med och det är dessa stenar som ramlar ner mot mig. En del är bara små, nuddar mig och gör så att det tar längre tid för mig att nå toppen medan vissa är stora och gör att jag faller tillbaka blir skadad och får vänta länge innan jag kan resa mig igen och fortsätta min kamp att komma mot det ställe där jag kommer att se ljuset och kunna andas. Hoppet om att jag en dag ska komma fram, att det ska kännas lättare gör att jag försöker ta stegen som jag måste för att komma uppåt, framåt även om jag vet att det kommer att komma fler och fler utmaningar och samtidigt gör det så ont inom mig. 

När jag jobbade inom vården förstod jag inte dessa personer som skar sig och skadade sig på utsidan för att slippa känna smärtan inom sig ~ idag kan jag på något konstigt sätt förstå dem. Jag har inte "modet" att göra mig själv illa, jag vill inte göra mig själv illa och efter allt som jag har fått gått igenom i Helvetet så vet jag att det skulle starta ännu mer minnen som jag inte vill ska komma upp till ytan här och nu eller som jag vill ska komma upp alls men jag kan förstå lättnaden att det gör ont någon annanstans och att det är en smärta som man mer "kan ta på", som det går att sätta ord på för smärtan som finns inom en den bryter ner och den går inte att förklara! Den förstör bara en och det går inte alltid att förklara varför den kommer precis där och då och varför man har den inom sig! Och mitt i allt ska man kämpa för att trollen och jag ska överleva, att vi ska få hjälp och att det ska finnas en vardag som fungerar så bra som möjligt. Och jag kan bara undra hur allt detta ska gå ihop när det känns som om det finns en smärta som är så stor att jag inte ens vet hur jag ska orka ta ett andetag ibland. Ibland när jag känner så här kan jag höra min gamla, kloka läkare från mitt förra livs röst som säger till mig: Det är inte ett nederlag att ta den hjälp som finns ......... när man är längst där nere på botten för att man ska komma tillbaka till ytan och det finns faktiskt mediciner som kan vara ett plåster för ett tag! Se det som en styrka at säga att nu orkar jag inte känna detta längre ~ hjälp mig och du vet att du inte fastnar i dem så länge du inte använder dem för att du ska må bäst av dem" Kanske är det hans röst jag ska lyssna till för det är ändå han som var min coatch och som fick mig att överleva Helvetet och krypa till korset och inse att jag behöver hjälp för att klara av smärtan just nu innan jag har fastnat helt i botten och dyn som är här nere för just nu så känns det som att det gör ont att andas och bara vara jag och kanske är det dags att sträcka ut en hand efter hjälp innan jag druknar i smärtan