Idag har denna Lejonmamma gjort något som är bland det jobbigaste jag vet ~ jag har "umgåtts med mig själv", mitt sanna jag och den sida av mig själv som jag inte gärna visar andra eller vill gå in i och jag har tänkt mina "äkta" tankar. Jag har på ett sätt rannsakat mig själv och ställt de där frågorna som jag vet att jag skulle ställa till en nära vän till mig som betyder massor och som jag vill ska se att hon/han inte har den bilden av sig själv som andra ser! Och ändå är det så svårt att göra och se när det kommer till mig själv! En gång fick jag höra att det minst tar lika lång tid att bygga upp det som någon har brytit ner men jag börjar tro att det tar mycket längre tid, för det finns så mycket där inne som det gör ont att se, röra vid och beröra men ändå så måste det bearbetas.

Jag har insett genom "andras ögon" att det jag uppfattar som att jag beklagr mig inte uppfatas som det av dem och kanske är det så att det är de gamla demonerna som kommer fram. Att jag hör rösterna från förr som sa att jag var svag och värdelös om jag inte visade upp mitt leende och sa att allt var bra. Hur ska jag egentligen kunna säga det när det finns en sida inom mig som fortfarande bara är kaos och där det finns minnen som gör för ont att minnas, som gör för ont att ta fram men som ändå inte går att dölja helt för att de dyker upp i små, små portioner och även om de inte kommer i stora bitar så blir de ibland för tunga att bära.

Idag insåg jag att det är inte fel av mig, det är inte gnäll och det uppfattas inte som att jag beklagar mig när jag visar den sidan och ber om hjälp eller säger vad jag känner ~ det visar bara att jag är mänsklig även om det inte accepterades i det livet som jag hade förr. Det är bara det att jag vill inte att någon ska se den sidan för den skrämmer mig för det var den som gjorde att slagen, sparkarna, alla orden som skadade mig ännu mer på insidan än jag redan var kom och det var inte det jag ville ha när jag vågade visa den. Jag ville att någon skulle finnas där som förstod mig och som såg mig för den jag var! Nu skyndar jag mig att be om ursäkt för att allt det negativa kanske inte ska komma även om jag vet att de jag har runt mig nu inte skulle göra det. Kommer misstron mot människor någonsin att försvinna?

Det är så lätt att gömma sig bakom en mask som ler, som skojar bort allt och som kommer med en kommentar som gör att man får ett retsamt svar tillbaka för då behöver jag inte visa denna sida av mig själv som jag egentligen inte accepterar att jag har. Och ändå är den en lika stor del av mig den med! Jag kommer aldrig att kunna ta bort den men jag måste acceptera den på samma sätt som jag accepterar att jag har svagheter och att jag har styrkor! Jag har fallit så många gånger men jag har hittat modet att resa mig igen och jag inser att det är inte den som förlorar som är besegrad utan det är när man ger upp som man är det och det har jag inte gett upp trots alla år av helvete, mostånd och kamp. Det heter ju att när en dörr stängs så öppnas en annan och kanske är det så enkelt att om man vågartro och hoppas att den dörren innehåller något bättre och ljusare så kommer den även att göra det.

När jag satt och pratade med en psykolog som jag bara pratat med tidigare på telefonen och nu för första gången träffade öga mot öga så tittade hon på mig och sa: Tänk istället vad mycket mod och styrka det krävs att ta allt det du har gjort, att stå upp för sina barn gång på gång, att ta smäll efter smäll både av honom fysiskt och psykiskt men även sedan av dem som lovat att hjälpa dig men fortfarande orka kämpa för att kunna hjälpa dem du älskar och värnar om! Titta sen på mig och säg att du är den svaga..................

Den här meningen har fastnat i mitt huvud för jag har aldrig sett det på det sättet! Jag har alltid sett det som att jag gjorde det som jag var tvungen att göra för att jag var mamma och alla andra skulle ha gjort precis samma sak som mig. När jag hade kommit hem och mina tankar hade fått stannat och jag hade landat i mig själv ringde min telefon och det var skyddat nummer. Jag visste inte om jag ville svara men jag gjorde det i alla fall för som mamma änker jag naturligtvis att det kan ju vara något med barnen. Jg hör hennes röst på en gång och det hon säger mig är: Jag beundrar dig för det du gör och det du har gjort! Det finns de som blundar, väljer att inte se eller höra, att gå till ett annat rum, att gå ut med soporna eller att hitta på andra ursäkter för att inte se det. Du såg en viss del men förstod inte allt. Du förstod inte ens allt som hände dig så hur kan du känna skuld?! 

Kanske är det dags att våga vara jag på "riktigt" även om det bara är inför mig själv och inse att det är först när jag ger upp som jag är besegrad och det är det sista jag vill så som sagt "Det är alltid för tidigt att ge upp" så det är bara att ta fler dagar att umgås med mitt sanna hela jag och kanske skrämmer det inte mig en dag utan att jag kan sträcka på mig och säga att "Hej! Detta är jag ~ mitt hela jag!"