Idag har denna Lejonmamma gjort något som är bland det jobbigaste jag vet ~ jag har "umgåtts med mig själv", mitt sanna jag och den sida av mig själv som jag inte gärna visar andra eller vill gå in i och jag har tänkt mina "äkta" tankar. Jag har på ett sätt rannsakat mig själv och ställt de där frågorna som jag vet att jag skulle ställa till en nära vän till mig som betyder massor och som jag vill ska se att hon/han inte har den bilden av sig själv som andra ser! Och ändå är det så svårt att göra och se när det kommer till mig själv! En gång fick jag höra att det minst tar lika lång tid att bygga upp det som någon har brytit ner men jag börjar tro att det tar mycket längre tid, för det finns så mycket där inne som det gör ont att se, röra vid och beröra men ändå så måste det bearbetas.

Jag har insett genom "andras ögon" att det jag uppfattar som att jag beklagr mig inte uppfatas som det av dem och kanske är det så att det är de gamla demonerna som kommer fram. Att jag hör rösterna från förr som sa att jag var svag och värdelös om jag inte visade upp mitt leende och sa att allt var bra. Hur ska jag egentligen kunna säga det när det finns en sida inom mig som fortfarande bara är kaos och där det finns minnen som gör för ont att minnas, som gör för ont att ta fram men som ändå inte går att dölja helt för att de dyker upp i små, små portioner och även om de inte kommer i stora bitar så blir de ibland för tunga att bära.

Idag insåg jag att det är inte fel av mig, det är inte gnäll och det uppfattas inte som att jag beklagar mig när jag visar den sidan och ber om hjälp eller säger vad jag känner ~ det visar bara att jag är mänsklig även om det inte accepterades i det livet som jag hade förr. Det är bara det att jag vill inte att någon ska se den sidan för den skrämmer mig för det var den som gjorde att slagen, sparkarna, alla orden som skadade mig ännu mer på insidan än jag redan var kom och det var inte det jag ville ha när jag vågade visa den. Jag ville att någon skulle finnas där som förstod mig och som såg mig för den jag var! Nu skyndar jag mig att be om ursäkt för att allt det negativa kanske inte ska komma även om jag vet att de jag har runt mig nu inte skulle göra det. Kommer misstron mot människor någonsin att försvinna?

Det är så lätt att gömma sig bakom en mask som ler, som skojar bort allt och som kommer med en kommentar som gör att man får ett retsamt svar tillbaka för då behöver jag inte visa denna sida av mig själv som jag egentligen inte accepterar att jag har. Och ändå är den en lika stor del av mig den med! Jag kommer aldrig att kunna ta bort den men jag måste acceptera den på samma sätt som jag accepterar att jag har svagheter och att jag har styrkor! Jag har fallit så många gånger men jag har hittat modet att resa mig igen och jag inser att det är inte den som förlorar som är besegrad utan det är när man ger upp som man är det och det har jag inte gett upp trots alla år av helvete, mostånd och kamp. Det heter ju att när en dörr stängs så öppnas en annan och kanske är det så enkelt att om man vågartro och hoppas att den dörren innehåller något bättre och ljusare så kommer den även att göra det.

När jag satt och pratade med en psykolog som jag bara pratat med tidigare på telefonen och nu för första gången träffade öga mot öga så tittade hon på mig och sa: Tänk istället vad mycket mod och styrka det krävs att ta allt det du har gjort, att stå upp för sina barn gång på gång, att ta smäll efter smäll både av honom fysiskt och psykiskt men även sedan av dem som lovat att hjälpa dig men fortfarande orka kämpa för att kunna hjälpa dem du älskar och värnar om! Titta sen på mig och säg att du är den svaga..................

Den här meningen har fastnat i mitt huvud för jag har aldrig sett det på det sättet! Jag har alltid sett det som att jag gjorde det som jag var tvungen att göra för att jag var mamma och alla andra skulle ha gjort precis samma sak som mig. När jag hade kommit hem och mina tankar hade fått stannat och jag hade landat i mig själv ringde min telefon och det var skyddat nummer. Jag visste inte om jag ville svara men jag gjorde det i alla fall för som mamma änker jag naturligtvis att det kan ju vara något med barnen. Jg hör hennes röst på en gång och det hon säger mig är: Jag beundrar dig för det du gör och det du har gjort! Det finns de som blundar, väljer att inte se eller höra, att gå till ett annat rum, att gå ut med soporna eller att hitta på andra ursäkter för att inte se det. Du såg en viss del men förstod inte allt. Du förstod inte ens allt som hände dig så hur kan du känna skuld?! 

Kanske är det dags att våga vara jag på "riktigt" även om det bara är inför mig själv och inse att det är först när jag ger upp som jag är besegrad och det är det sista jag vill så som sagt "Det är alltid för tidigt att ge upp" så det är bara att ta fler dagar att umgås med mitt sanna hela jag och kanske skrämmer det inte mig en dag utan att jag kan sträcka på mig och säga att "Hej! Detta är jag ~ mitt hela jag!" 

När man kommer till en plats i sitt liv där det känns som om allt kommer i kapp en för att man har ett barn som minns mer än man vill höra, det väcker mer minnen än man vill minnas och det i sin tur väcker fler känslor än man kan bära och det känns som om man förvandlas till krackelerat klas ~ vart tar man då vägen? Vart tar man vägen när det gör för ont att vara sig själv men det finns inget annat alternativ för att det finns för många människor som är beroende av att jag ska vara den starka och trygga personen som de upplever att jag är, och ändå så känner jag mig som ett skadeskjutet rådjur som är rädd för minsta rörelse eller minnesbild som finns? Just nu känns det som att det finns så mycket smärta inom mig som jag inte vet hur jag ska få ut och jag vet inte om jag vågar släppa ut den heller för då vet jag inte om jag håller ihop längre för min utsida är som sagt bara av krackelerat glas men det ser inte omgivningen för jag döljer det med kläderna som jag sätter på mig och det där leendet som sitter där när jag går utanför dörren men tittar man i mina ögon så ser man att de inte ler ~ de är fulla av sorg och tårar! Hur länge håller man ihop efter att det känns som om man gått sönder helt och hållet inifrån och ut? 

Det känns som om jag klättrar från den dupaste dalen till det högsta berget och att det hela tiden finns sullt med hinder på denna bergsklättring. Jag har en ryggsäck som är för tung att bära och den kan jag inte ta av mig för om jag gör det så är det jag som försvinner. Denna börda är egentligen för tung för att klättra med men jag måste det för det går inte att andas, leva existera här nere på botten av dalen och jag måste ta mig upp till toppen av berget för att jag ska kunna andas och leva igen. Efter min väg mot toppen har jag fått coatcher som ska hjälpa mig. En del vet jag vart jag har medans det finns andra som jag känner att jag inte kan lita på ~ jag vet inte om de står där för att hjälpa eller stjälpa mig. Jag är bränd av alla som har sagt att de ska vara med mig och stötta mig men när jag har behövt dem som mest så har de försvunnit och jag har fått kämpa själv. Det finns andra prövningar som kommer på min klättrning med och det är dessa stenar som ramlar ner mot mig. En del är bara små, nuddar mig och gör så att det tar längre tid för mig att nå toppen medan vissa är stora och gör att jag faller tillbaka blir skadad och får vänta länge innan jag kan resa mig igen och fortsätta min kamp att komma mot det ställe där jag kommer att se ljuset och kunna andas. Hoppet om att jag en dag ska komma fram, att det ska kännas lättare gör att jag försöker ta stegen som jag måste för att komma uppåt, framåt även om jag vet att det kommer att komma fler och fler utmaningar och samtidigt gör det så ont inom mig. 

När jag jobbade inom vården förstod jag inte dessa personer som skar sig och skadade sig på utsidan för att slippa känna smärtan inom sig ~ idag kan jag på något konstigt sätt förstå dem. Jag har inte "modet" att göra mig själv illa, jag vill inte göra mig själv illa och efter allt som jag har fått gått igenom i Helvetet så vet jag att det skulle starta ännu mer minnen som jag inte vill ska komma upp till ytan här och nu eller som jag vill ska komma upp alls men jag kan förstå lättnaden att det gör ont någon annanstans och att det är en smärta som man mer "kan ta på", som det går att sätta ord på för smärtan som finns inom en den bryter ner och den går inte att förklara! Den förstör bara en och det går inte alltid att förklara varför den kommer precis där och då och varför man har den inom sig! Och mitt i allt ska man kämpa för att trollen och jag ska överleva, att vi ska få hjälp och att det ska finnas en vardag som fungerar så bra som möjligt. Och jag kan bara undra hur allt detta ska gå ihop när det känns som om det finns en smärta som är så stor att jag inte ens vet hur jag ska orka ta ett andetag ibland. Ibland när jag känner så här kan jag höra min gamla, kloka läkare från mitt förra livs röst som säger till mig: Det är inte ett nederlag att ta den hjälp som finns ......... när man är längst där nere på botten för att man ska komma tillbaka till ytan och det finns faktiskt mediciner som kan vara ett plåster för ett tag! Se det som en styrka at säga att nu orkar jag inte känna detta längre ~ hjälp mig och du vet att du inte fastnar i dem så länge du inte använder dem för att du ska må bäst av dem" Kanske är det hans röst jag ska lyssna till för det är ändå han som var min coatch och som fick mig att överleva Helvetet och krypa till korset och inse att jag behöver hjälp för att klara av smärtan just nu innan jag har fastnat helt i botten och dyn som är här nere för just nu så känns det som att det gör ont att andas och bara vara jag och kanske är det dags att sträcka ut en hand efter hjälp innan jag druknar i smärtan