Igår satt jag tillsammans med mamma för att titta på bilder som jag skulle ha till almanackan som de får varje jul med bilder på barnen! Jag satt där när jag upptcäkte att det fanns bilder sedan barnen var små på det minnet och jag tänkte att det måste jag bara se eftersom alla mina är kvar i Helvetet! Inat och idag önskar jag att jag inte hade tänkt så för då hade jag sluppit känna som jag gör nu! Igår öppnades sår som inte varit öppna på många, många månader men nu gör de förbannat ont igen!

Allt började med att det kom upp ett kort på mej från tiden i Helvetet och jag kände att jag ville inte se det. Jag vet inte hur många gånger mamma frågat mej om jag tog starka mediciner för att mina ögon sett så konstiga ut. Jag svarade som det var att jag inte gjorde det och kände att jag kunde bli vansinnig på hennes frågor om det eftersom jag inte kunde se det hon såg. Jag såg mej själv i spegeln varje dag så jag reagerade inte på den blicken som hon gjorde. Det slutade med att jag inte tittade henne i ögonen för att slippa frågorna för jag var rädd att det bara skulle brista hur dåligt jag mådde och hur det egentligen var i förhållandet och innanför väggarna. Nu förstår jag varför hon frågade för igår såg jag vilken död, livlös blick jag hade! Det var inte jag och jag klarade inte av att se dem. Jag bläddrade snabbt vidare men jag vet inte nu i efterhand om det var så bra.

Jag var livrädd att det skulle dyka upp en bild på Äcklet när jag bläddrade mellan bilderna men mamma sa att hon hade full koll på vart de var. Jag kände paniken för jag vet inte hur jag skulle reagera att se oss på samma kort, eller att se honom med barnen! Jag vill inte tänka att det är förevigat - att mitt helvete finns med på bild. Jag slapp se det men jag fick se en blick som gick rakt in i min själ och som sitter kvar på mina ögon fortfarande - nämligen blicken från min älskade hund - han som räddade mitt liv!

Han tittade rakt in i kameran och det kändes verkligen som att det var rakt in i mina ögon som han tittade och jag känner blicken än. När jag blundar ser jag honom fortfarande framför mej! Det var det sista jag såg innan jag svimmade när jag blev misshandlad sista gången när jag blev misshandlad och det första jag såg när han tvingade mej tillbaka till livet genom att buffa på mej med nosen och sedan belöna mej med en blöt puss när jag återvände. Hade det inte varit för honom hade jag inte levt idag för då hade den sista sparken träffat mej och den hade jag inte klarat! Jag klarade inte att rädda honom eftersom han var gömd när jag kom och skulle hämta honom och våra saker och det var som ett sår. Det känns som om ett av mina barn är kvar i helvetet!

Hur många gånger har jag inte gått ut med honom bara för att komma ifrån helvetet för att det inte skulle bli en diskussion varför jag gick iväg!?! Hur många gånger har han inte gått emellan och besparat oss från slag?!? Hur många gånger har han inte tröstat mej med sin blöta nos och jag kan inte säja hur många gånger jag gråtit mot hans päls och han har bara varit där och tröstat mej! Det är mängder av gånger som jag har berättat för honom hur jag kände det och hur jobbigt det var bara för att ha någon levande varelse att prata med helvetet för jag vågade inte berätta det för någon. Jag visste att det var förenat med döden och jag vet idag att det var så för den sista misshandeln inser jag idag är ett resultat av att jag var på väg att lämna honom fysiskt men även för att jag hade börjat öppna på hemligheten hur det var "hemma" hur det såg ut. Jag ljög inte längre för att skydda honom!

Jag känner att jag svek min älskade hund och min livvakt men det fanns inget jag kunde göra. Det är ett öppet sår igen efter att ha sett hans blick som gick raka vägen till själen och hjärtat! Jag har han att tacka att jag har fått en andra chans i livet. Han var min tröst när jag ersatte det första barnet som inte kom till världen pga Äcklet med min älskade hund! Han var mitt barn och jag svek honom - jag och de andra kom därifrån men inte med honom och jag vet att han inte har det bra men det fanns inget jag kunde göra och jag hoppas att han på något sätt inte känner mitt svek! Jag kommer att leva hela mitt liv med den känslan för jag vet vad han blev utsatt för medans vi bodde där och jag vet också att Äcklet aldrig kommer att förändras! Jag hoppas att min älskade hund inte känner sveket från mej på samma sätt som jag gör - för det fanns inget mer jag kunde göra i den situationen och det finns inget jag kan göra idag heller mer än att tacka att han fanns när ingen annan fanns och be om förlåtelse för sveket även om han inte får höra det!

Han kommer alltid att finnas i mitt hjärta och jag kommer alltid att stå i tacksamhetsskuld för att han räddade mitt liv! Han gav mej en andra chans i livet och den ska jag ta men jag kommer att ha en saknad efter den som gav mej den!

KRAM från en gråtande Lilla mej som har en saknad som ingen annan kan ersätta, vare sej människa eller djur    

Jag vill inte känna det som jag känner just nu och jag vill framförallt inte vara så här sårbar! Det känns som att hela jag är ett öppet sår och det behövs bara att någon skriver/säjer "fel" ord så öppnas ytterligare ett sår upp som jag trodde hade börjat läka! Varför ska jag känna så här och hur kan det kännas så här ont efter så lång tid??!!??!! 

Jag skulle bara vilja sudda ut det som har varit och allt (förutom barnen) som påminner mej om att Helvetet med djävulen har funnits! Hur ska jag kunna sitta och förklara mina misshandlar i rätten när jag just nu lägger all skulden på mej själv? När jag känner att det är som ett öppet sår inom mej som hela tiden blöder och som gör att jag känner mej så sårbar! Det känns som om jag aldrig kommer att läka och att jag aldrig våga låta människor komma så nära att de kan såra mej! Det är inte det att jag inte litar på andra - det är bara det att jag är så van att bli sårad så jag tar erfarenheten med mej i relationer även om jag inte vill det. Ibland känns det som att jag letar efter det som personen kommer att göra för att såra mej - ovh ibland känns det som att det är jag som sårar mej själv mest genom att jag gör detta mot mej själv!

Det känns verkligen som att hela min insida är full med sår och att det hela tiden kommer nya! Det hinner bli en tunn hinna på det ena såret men sedan öppnas ett gammalt eller så kommer ett nytt och det i sin tur medför att de andra såren med öppnas. Om jag får ett sår på utsidan kan jag sätta på ett plåster och är det stort så syr man det men vad sätter man på såren på insidan för att de ska läkas? Jag vet inte och jag tycker att jag har gjort allt för att de ska kunnas läkas men kanske är det så att jag har testat fel saker - kanske har jag inte vågat testa det som verkligen skulle kunna läka mej för att jag ser en för stor risk i det!

Kanske är jag så rädd att bli sårad igen så det är därför som jag blir det. Jag är så van att höra att allt är mitt fel för att det är den föklaringen som jag fick när jag ifrågasatte varför han utsatte mej för alla slagen, vidriga kommentarna som knäckte mej och övergreppen så att jag gör det mot mej själv nu när ingen annan säjer det! Kanske är det så att jag är så rädd att bli sårad igen så att jag utsätter mej för att bli sårad bara av det. Kanske visar jag andra att jag är så sårbar så att jag blottar mej! Jag vet bara att jag vill inte ha dessa såren, jag vill inte bli sårad mer och jag vill kunna ha ett liv där jag får ta plats och där jag kan leva på mina villkor och med mina förutsättningar! Jag vill inte ha alla dessa begränsningar och jag vill våga ta risker för att få ny erfarenhet och jag vill inte vänta på att alla ska såra mej eller försvinna från mej och mitt liv. 

Jag har ett annat liv nu tillsammans med barnen! Vi är våran egna lilla familj med våra regler och ordning och ändå så finns rädslan där hela tiden, ensamheten och minnena från Helvetet och det som hände hela tiden och påverkar oss och det enda vi vill är att känna att vi kan leva och att det inte kommer att hända igen!

Kram till dej från Lilla mej   som önskar att jag ska våga och att det finns ny erfarenhet som inte gör lika ont snart och att det kommer att finnas en framtid  

Jag har trott att man inte kunde leva utan en livsgnista men det har jag bevisat för mej själv nu att man kan göra - för i tisdags så var den bara borta och jag lever än! Har under en längre tid bara känt mej tom på allt - energi, glädje och allt detta som man bara tar förgivet att man ska ha inom sej, som ger en det där lilla extra! Bara att komma upp, göra det som man måste har tagit all den energi som jag har haft, Att få barnen till dagis har känts som en prövning men jag har klarat det. Den kroniska migränen har varit inne i en period där den varit väre än tidigare och jag känner att den tillsammans med all värk tar så mycket kraft som jag skulle vilja kunna lägga på annat men det är som det är!

På tisdagen vaknade jag och kände mej bara som ett skal - det fanns inget på insidan! Kändes som om det var ett eko inom mej och att bara röra på kroppen kändes som världens prövning! Jag klarade av att fixa iordning barnen och få dem till dagis men när jag gick därifrån så insåg jag vilken tanke som snurrade i mitt huvud - jag orkar inte leva för det finns inget slut! Tanken skrämde mej så fruktansvärt när jag insåg vad jag tänkte! Om jag inte hade haft barnen så vet jag inte hur den dagen hade slutat! Att jag ställde mej på vågen och insåg att 6 kilo hade försvunnit på alltför kort tid gjorde inte det hela lättare!

Jag trodde inte att man kunde leva utan att ha livsgnistan och ju mer jag tänker på det så kan det inte vara möjligt! En motor i bilen behöver en gnista för att den ska starta och gå och det finns säkert massor med andra saker som oxå behöver en gnista för att de ska starta och kunna fortsätta framåt. Min livsgnista den bara försvann och det som gjorde att den till slut försvann var att jag inte ser något slut hur långt bort jag än tittar!

Det känns som jag har sprungit på en löparbana under dessa år och att man hela tiden sagt till mej att bara du springer och orkar lite till så kommer du att " gå i mål". Jag har trott på dem och jag har tagit de sista krafterna som jag haft för att komma fram till målet! När jag har kommit till målsnöret och trott attnu äntligen är detta ett slut så har man precis när jag skulle passera mållinjen flyttat den lite längre fram! Jag har känt att det varit för tidigt att ge upp så jag har varit och tagit lite av reserven och sprungit mot nästa "utlovade mål" men samma sak har upprepats gång på gång och nu har reserven tagit slut! Jag har ingen gnista som gör att jag orkar fortsätta - och ändå så måste jag!

Idag ringde jag till min advokat och när jag hörde att han svarade så kom gråten och tårarna. Jag sa rakt ut att jag orkar inte längre, det går inte och allt jag vill är ett slut på detta. Jag vill se att jag har en framtid där inte Helvetet påverkar mej på samma sätt för att jag måste ha det i mit huvud för att klara rättegången! Jag måste ha det i min hjärna så att jag kan svara på frågorna! Jag ska ha ett liv i ett samhälle som inte är anpassat efter mej och barnen och de förutsättningar som vi har! Allt han sa till mej var: Jag förstår dej! Jag har gjort allt hela tiden för att detta ska få ett slut - och det slutet du förtjänar! Du har visat gång på gång att du är stark och det kommer du att visa även denna gången!

Jag kände att jag kunde inte ta till mej det när han sa det! Nu när jag tänker på vad de orden innebär så inser jag att det är så det är. Jag kommer att komma över detta, jag kommer att få ett slut och jag har en framtid - bara jag tar fram Lejonmamman inom mej! Bara jag inser att livsgnistan är inte helt borta - det är bara det att den inte är så stark utan att den glöder men bara den får mer utrymme och "syre" så kommer den att flamma upp igen! När den kommer att gör det är inte sagt men jag har mina barn att finnas för och som jag kämpar för och det kommer att få lågan att tändas igen! Bara jag vågar lita på mej själv att jag kan och att jag kommer att klara det! Bara jag vågar släppa in dem som finns och som stöttar mej! Bara jag vågar visa mej sårbar! Jag komme att resa mej även denna gång - det är bara det att ingen vet när...............................................
................................

Kram till dej från Lilla mej   

Kluvenhet - är det en känsla eller är det så att det undermedvetna försöker säja till mej vad som är det rätta och det bästa för mej?!?! Jag vet inte men jag vet att det är den känsla jag har just nu och jag vet inte hur jag ska tänka, tycka eller ens resonera med mej själv för kluvenheten är så stark och blandad med rädsla - rädsla för att göra och tänka fel och denna gången är det ingen annan som säjer till mej att jag gör det utan det är jag själv som är domaren! Det mest skrämmande är att jag inte kommer att veta längre fram om jag tog det rätta beslutet eller om jag skulle ha lyssnat till den "andra sidan av mej" allt jag kommer att veta är att jag tog beslutet efter den kunskap och känslor som jag har den tiden då jag kommit fram till ett beslut!

Jag är bränd och det känns som om jag är bränd på alla plan som man kan vara det på - och jag vill inte bli bränd en gång till för jag orkar inte det. Jag har varit en spelpjäs i för många år och jag tänker inte vara det mer för det tar för mycket av "mej", jag har blivit sårad så jag har trott att jag aldrig mer skulle bli "hel" men jag är en bit på väg och tänker inte sätta mej i en situation igen när jag riskerar att bli det - då tar jag hellre det säkra före det osäkra och missar chansen!

Fegis - jag kanske men bränt barn skyr elden och jag är ett "bränt barn"! Tyvärr tolkar jag det som händer och sker runt mej med den erfarenhet som jag har med mej vare sej jag vill eller inte. Det tar en evighet att bygga upp ett förtroende hos mej men det försvinner på en hundradelssekund om man visar att man säjer en sak men gör en annan, om man inte står för det som sagts/ eller skrivit. Det är lättare att ta bort människor ur mitt liv när de har börjat att såra mej än att välja att ge dem en chans och riskera att jag får ta en stöt igen! 

Jag gör det inte för att jag misstror andra utan för att skydda mej själv! Jag vet inte hur många fler krossade drömmar eller tankar jag orkar med. Jag vet inte hur många fler svek jag klarar av innan jag slutar att lita helt på andra! Jag vill inte ha den erfarenhet som jag har för den gör ont, jag vill inte att jag ska behöva skydda mej så här men tyvärr är detta jag och jag är även den negativa erfarenheten och det gör att människor i min omgivning testas mer än om jag hade haft "en vanlig bakgrund". Det är inget jag gör för att jag vill eller för att jag är en elak person - jag gör det för att överleva, för att orka med mitt liv och för att klara av att vara mamma!

Allt jag vill ha är att kunna känna mej trygg, ha en stabilitet och att kunna känna att jag bestämmer själv - men inget av detta gör jag - för jag lever i min lilla bubbla och kanske är det så att jag kommer att komma fram även till detta beslutet som jag nu måste ta utan att trycka ner mej själv helt! Jag kan välja det säkrare valet eller det mer osäkra men hur jag än väljer så känns det som att den som kommer att förlora och jag kommer att fundera om jag tog rätt beslut!

Man är stark om man vågar resa sej upp efter att man har fallit gång på gång och kanske orkar jag resa mej även denna gången för det är ju trots allt så att det är i motvind som draken lyfter! Kanske kommer jag att lyfta och kunna övervinna en rädsla även denna gången - rädslan att visa mej sårbar och släppa någon en liten bit närmare mej själv med risk för att bli sårad genom att blotta ytterligare en sida hos mej!

PUSS    till dej från Lilla mej