Igår satt jag tillsammans med mamma för att titta på bilder som jag skulle ha till almanackan som de får varje jul med bilder på barnen! Jag satt där när jag upptcäkte att det fanns bilder sedan barnen var små på det minnet och jag tänkte att det måste jag bara se eftersom alla mina är kvar i Helvetet! Inat och idag önskar jag att jag inte hade tänkt så för då hade jag sluppit känna som jag gör nu! Igår öppnades sår som inte varit öppna på många, många månader men nu gör de förbannat ont igen!

Allt började med att det kom upp ett kort på mej från tiden i Helvetet och jag kände att jag ville inte se det. Jag vet inte hur många gånger mamma frågat mej om jag tog starka mediciner för att mina ögon sett så konstiga ut. Jag svarade som det var att jag inte gjorde det och kände att jag kunde bli vansinnig på hennes frågor om det eftersom jag inte kunde se det hon såg. Jag såg mej själv i spegeln varje dag så jag reagerade inte på den blicken som hon gjorde. Det slutade med att jag inte tittade henne i ögonen för att slippa frågorna för jag var rädd att det bara skulle brista hur dåligt jag mådde och hur det egentligen var i förhållandet och innanför väggarna. Nu förstår jag varför hon frågade för igår såg jag vilken död, livlös blick jag hade! Det var inte jag och jag klarade inte av att se dem. Jag bläddrade snabbt vidare men jag vet inte nu i efterhand om det var så bra.

Jag var livrädd att det skulle dyka upp en bild på Äcklet när jag bläddrade mellan bilderna men mamma sa att hon hade full koll på vart de var. Jag kände paniken för jag vet inte hur jag skulle reagera att se oss på samma kort, eller att se honom med barnen! Jag vill inte tänka att det är förevigat - att mitt helvete finns med på bild. Jag slapp se det men jag fick se en blick som gick rakt in i min själ och som sitter kvar på mina ögon fortfarande - nämligen blicken från min älskade hund - han som räddade mitt liv!

Han tittade rakt in i kameran och det kändes verkligen som att det var rakt in i mina ögon som han tittade och jag känner blicken än. När jag blundar ser jag honom fortfarande framför mej! Det var det sista jag såg innan jag svimmade när jag blev misshandlad sista gången när jag blev misshandlad och det första jag såg när han tvingade mej tillbaka till livet genom att buffa på mej med nosen och sedan belöna mej med en blöt puss när jag återvände. Hade det inte varit för honom hade jag inte levt idag för då hade den sista sparken träffat mej och den hade jag inte klarat! Jag klarade inte att rädda honom eftersom han var gömd när jag kom och skulle hämta honom och våra saker och det var som ett sår. Det känns som om ett av mina barn är kvar i helvetet!

Hur många gånger har jag inte gått ut med honom bara för att komma ifrån helvetet för att det inte skulle bli en diskussion varför jag gick iväg!?! Hur många gånger har han inte gått emellan och besparat oss från slag?!? Hur många gånger har han inte tröstat mej med sin blöta nos och jag kan inte säja hur många gånger jag gråtit mot hans päls och han har bara varit där och tröstat mej! Det är mängder av gånger som jag har berättat för honom hur jag kände det och hur jobbigt det var bara för att ha någon levande varelse att prata med helvetet för jag vågade inte berätta det för någon. Jag visste att det var förenat med döden och jag vet idag att det var så för den sista misshandeln inser jag idag är ett resultat av att jag var på väg att lämna honom fysiskt men även för att jag hade börjat öppna på hemligheten hur det var "hemma" hur det såg ut. Jag ljög inte längre för att skydda honom!

Jag känner att jag svek min älskade hund och min livvakt men det fanns inget jag kunde göra. Det är ett öppet sår igen efter att ha sett hans blick som gick raka vägen till själen och hjärtat! Jag har han att tacka att jag har fått en andra chans i livet. Han var min tröst när jag ersatte det första barnet som inte kom till världen pga Äcklet med min älskade hund! Han var mitt barn och jag svek honom - jag och de andra kom därifrån men inte med honom och jag vet att han inte har det bra men det fanns inget jag kunde göra och jag hoppas att han på något sätt inte känner mitt svek! Jag kommer att leva hela mitt liv med den känslan för jag vet vad han blev utsatt för medans vi bodde där och jag vet också att Äcklet aldrig kommer att förändras! Jag hoppas att min älskade hund inte känner sveket från mej på samma sätt som jag gör - för det fanns inget mer jag kunde göra i den situationen och det finns inget jag kan göra idag heller mer än att tacka att han fanns när ingen annan fanns och be om förlåtelse för sveket även om han inte får höra det!

Han kommer alltid att finnas i mitt hjärta och jag kommer alltid att stå i tacksamhetsskuld för att han räddade mitt liv! Han gav mej en andra chans i livet och den ska jag ta men jag kommer att ha en saknad efter den som gav mej den!

KRAM från en gråtande Lilla mej som har en saknad som ingen annan kan ersätta, vare sej människa eller djur