När jag började på min terapi så berättade min terapeut för mej att allt som man bearbetar men även allt som finns och egentligen hela livet går i cirklar! Man går igenom en cirkel och kommer till nästa cirkel som ligger innanför och är mindre men man möter/ bearbetar samma saker i dessa cirklar bara det att man ser på det från olika håll och perspektiv. Jag förstod vad hon menade samtidigt som jag inte förstod det fullt ut! Idag kan jag när jag ser tillbaka se att hon har rätt och att jag har en annan förståelse när problemen kommer upp igen än vad jag hade första gången jag tänkte dem eller reagerade på dem och även att samma sak gäller barnen! Denna teori har stämt och den kommer säkert att fortsätta att stämma och jag fick det ännu en gång bekräftat ikväll.

Idag kom vi i en situation där Smulan och Skruttan stängde av alla känslor men man kunde se paniken i ögonen på dem och det är hemskt att se. Jag förstod på en gång att detta var något som påminde dem och tiden i Helvetet och som gjorde att de var tvungen att bygga upp försvaret igen. Det syntes så tydligt på Smulan för hon var helt stel i kroppen och hennes ögon bara strålade ut panik och det känns i mammahjärtat när man ser det. Det väcker minnen som jag inte vill ha och det väcker känslor att jag bara vill försvara dem från allt som kan påminna dem om det som varit men även att jag vill skydda dem från allt!

Idag klarade de av att komma ur försvaret själv och jag drog en suck av lättnad. Tyvärr fick jag senare märka att jag hade dragit den för tidigt och att det skulle komma mer innan denna dagen var slut och orsaka mej en ännu sömnlös natt!

Smulan har under en tid varit som ett plåster på mej. Helst skulle hon inte ens stanna kvar på dagis utan följa med mej hem igen och det har inte känts som att hon är mammig utan att det varit av en oro. Kände igen det lite från den tiden som Skruttan tyckte att det var hennes uppgift att skydda mej men ändå så skiljde det sej. 

När jag låg hos dem för att de skulle somna ikväll så känner jag att hon kommer närmare och närmare mej och så kommer orden som jag kände att jag inte vill höra, jag vill inte att det ska vara så: Mamma! Jag trodde att pappa skulle komma idag när (och så händelsen)! Jag kände att en del av mej bara skrek att nej jag orkar inte en gång till! Vi pratade om det och det kändes som att hon förstod vad jag menade med det som jag lugnade henne med tills nästa mening kommer ur hennes mun:

Mamma jag vill inte sova för jag drömmer om pappa!

Hela min kropp skrek att detta händer inte, det finns inte kraft till det och ändå vet jag att jag måste hålla mej lugn och framför allt så måste jag försöka att få henne lugn. Jag började med det vanliga pratet som brukar lugna henne att han inte vet vart vi är, att hon ska försöka tänka på något annat och jag kände att jag verkligen gjorde allt i min makt för att vi inte skullle komma in på det jobbiga innan hon skulle sova!

Plötsligt känner jag hennes armar krama mej så hårt som hon kan och så kommer orden:
Mamma! Jag drömmer om när pappa slog och sparkade dej så att du försvann!
Då gick tårarna inte att hålla inne längre. Jag fick försöka tvinga dem att inte rinna men jag lyckades inte och jag är glad att jag slapp säja något i den stunden för min röst hade inte hållt för ett endaste ljud. J kände att jag frös inombords för hon var så liten när det hände att jag hoppades att de minnena hade försvunnit. Jag vet nu att det inte var så för hon berättade detaljer och hur hon hade känt det och jag insåg att när hon bearbetade detta i den förra cirkeln så hade hon inte orden att uttrycka sej.

Jag kände mej som världens ensammaste när hon berättade allt detta för jag visste inte vad jag skulle säja ~ det enda jag kunde göra var att lyssna på henne och krama henne så att hon kände att jag fanns där. Hon uttryckte sin rädsla att jag skulle bli arg för att hon visste och hade sett och att jag inte skulle tycka om henne mer för det hade pappa sagt till henne. Jag kände att sorgen över allt som de varit utsatta för var större än den varit tidigare. Jag kände en sorg över att de inte fått den barndomen som de förtjänat och jag kände en sorg för att de har sett och varit med om det som de varit för inget barn förtjänar det. Jag kan inte göra det ogjort men jag kan skydda dem nu och det gör jag med näbbar och klor.

Efter att hon hade pratat av sej så suckade hon och sedan somnade hon tätt intill mej. Jag kände att jag var alldeles kall inuti men samtidigt kände jag hennes lättnad att fått ur sej detta, att hon hade kunnat hittat orden för det som hade legat och gnagt där inne! Jag vet att denna natt kommer jag inte att kunna sova för jag hör orden som hon sa när hon berättade gång på gång på gång och när jag blundar ser jag hennes blick från idag och jag känner sån frustration över att jag inte kan göra mer än jag gör men samtidigt så vet jag att det inte finns mer som jag kan göra.

Jag är inte mer än människa och kan bara finnas till för dem som mamma och trygghet men jag önskar så många gånger att jag kunde sona dem från det som finns runt dem och som påminner oss om det som varit. Jag kan hantera det på ett annat sätt än de kan men samtidigt så vet jag hur det känns på insidan när man kommer i en situation som påminner en om det som varit. Det gör så ont att se att de man älskar mest och vill skydda mest far illa genom att en händelse i vardagen kan påminna och påverka dem så mycket!

För varje dag som går och ju fler situationer som vi hamnar i inser jag att min första person på soc hade rätt när han sa att jag är lugn och det går att diskutera med mej tills det handlar om mina barn för då blir jag Lejonmamman som skyddar dem tills sista blodsdroppen och det kommer jag alltid att göra. Jag önskar bara att jag kunde skydda dem mer än jag känner att jag kan!

KRAM från Lilla mej