Idag är det Lucia och jag är så förbannat less på att behöva förklara Äcklets beteenden för barnen. Altt började imorse med att de var helt uppspelt över att de skulle vara med i Luciatåg på dagis och att de skulle få ha glitter och ljus i håren. De var verkligen hetl spralliga och de tyckte att detta var spännande.

När vi bodde i Huset så började Skruttan att vara torr på natten och för varje morgon som hon hade varit det så fick hon en femma. Nu är det Smulans tur med detta och det finns ingen avundsjuka från något håll för att det är så men imorse kom det en fundering.

När vi fick sakerna som var vårat så fattades det massor med saker förutom att det låg glasbitar blandat med grejerna och att mycket var förstört så var det att Smulans sparbössa var med men den var helt tömd förutom på en krona, Skruttans plånbok och sparbössa var inte med över huvudtaget för den gick inte att öppna om man inte hade nyckeln som jag tog med mej. Skruttan var jätteledsen över detta men nu så har hon inte sagt något på ett tag men det kom igen nu imorse när Skruttan fick en femma och jag gav även en till de andra 2 så de kunde lägga dem i sina sparbössor. Då kom frågan -Mamma varför tog pappa mina pengar?

Vad svarar man på det?! Jag har betämmt mej väldigt tidigt att jag inte ska smutskasta Honom inför barnen men det visade sej väldigt tidigt att de bara har en negativ bild av sin pappa och jag kan inte klandra dem för Han har inte ställt upp på dem för fem öre. De var ett sätt för Honom att hålla mej kvar för han visste min rädsla och hu jag kände för att barn ska flytta mellan 2 ställen och de höjde Hans status för han hade en familj och många barn. Jag känner att detta blir en så svår sits för jag vet inte vad jag ska säja och mitt svar blev att jag inte visste varför han hade gjort det. Egentligen vet jag varför och det är för att straffa mej - jag skulle inte ha de pengarna men han ser inte att det är barnen som han straffar. Jag skulle aldrig ta dessa pengar för det är pengar som de fått av mej och som de har fått av andra när de har fyllt år. Jag tar inte av andra och jag skulle inte heller ta av mina barn.

Ibland känns det som om det kommer så många situationer där omgivningen förväntar sej att jag ska kunna förklara hur han tänkte men hur ska jag kunna göra det när jag inte kände Honom eller visste hur han tänkte. Jag kunde bara höra på hans steg utanför vilket humör han var på och om jag skulle få straff för något som jag inte visste ens vad det var eller om det skulle vara lugnt när han kom in. Jag vet inte hur han tänkte när han var otrogen jag vet bara att han inledde det innan Liten föddes och att jag hade det på känn men fick inte bevisen förän flera månader senare genom en person som jag fortfarande beundrar för den styrkan och alltid kommer att högakta och skydda. Hur ska jag kunna ge en bild den dagen det kommer ännu fler frågor från barnen när jag inte ens känner Honom själv????!!!!

Nu ska jag ta en dusch och se om jag kan skölja bort alla grubblerierna!

PUSS från Häxansurtant    

För en smärre evighet sen känns det som gick jag och köpte Lucialinnen för att jag skulle slippa vara ute i sista sekund med detta men vem var det som satt och sydde upp och strök dem ikväll??? Jo jag och jag känner mej själv för väl för jag visste att jag skulle göra det i sista sekunden - det var mer det att jag hoppades att jag kunde ändra mej men inte då. Jag har flera gånger sagt på halvskoj att jag jobbar bäst under press när jag står och fixar det sista till kalaset fem minuter innan folket ska komma. Det är nog trots allt en sanning att jag jobbar effektivast då. Sen satt jag här och svor lite för att det jag satt och sydde upp idag för att det ska användas en kort stund imorgon ska läggas ner nästa år men jag får tänka som en kompis sa att det är mammans lott att göra detta. Tur bara att det inte var pappans lott för då skulle det nog aldrig bli klart har jag en svag känsla av - fastän att jag vet att det finns pappor som engagerar sej.

Skruttan satt och tittade på barnprogram igår och det handlade om en kille som brände sej och handen blev helt svart efteråt. Det var inget hon kommenterade efteråt och jag hade tom glömt det till idag när vi satt och åt och hon tittade ut och utanför gick det en färgad man, väldigt färgad varpå hon säjer: Titta mamma! Han har brönt hela sej eftersom han är så svart.

Vad säjer man efter det??? Fick förklara att det finns människor med olika hudfärg och då tittarhon på mej och säjer: Men mamma det vet jag redan men han hade bränt sej och blivit svart DET ÄR SÅ!

Jag har skrattat gott åt det efteråt för i hennes huvud så var det verkligen så som på barnprogrammet och jag hade kunnat diskutera det tills jag blev hes men det hade inte spelat någon roll för det hade barnprogrammet lärt henne.

Imorgon ska de gå Luciatåg och det ska bli gulligt att se de där små-pluttarna gå där och sjunga. Tyvärr är det ju lite jobb innan men jag kan ju njuta av att jag slipper sätta på dem kläderna innan utan bara får gå och titta på dem när de går och är söta.

Nu ska jag sätta mej och fundera på Skruttans fråga till mej idag för jag har lovat att jag ska svara henne imorgon och det är inte en lätt fråga. Hon är ju kär i en kille på dagis som målade en teckning till henne för att han älskade henne. Hon har även gjort en glitterteckning tillbaka. Det är en väldig massa frågor om han är på dagis när hon kommer dit och allt som har med kärlek att göra men idag kom frågan som jag trodde skulle komma först om flera år nämligen vad som gjorde att jag blev kär i hennes pappa. Det är så hemskt för det har hänt så mycket negativt och jobbigt att jag inte vet vad jag blev kär i. Jag känner efter alla dessa år att jag inte ens vet vem jag har levt med för jag tror inte att jag känner Hans rätta sidor, eller de fick jag se den sista kvällen när Han misshandlade mej sista gången, men det känns som om Han har så många sidor så jag vet inte vem Han är alls. Han är 100 personer i mitt huvud och ingen av dem påminner om de andra. Jag ska komma på ett svar men det är inte lätt för hon är fyra år så jag vet inte vad jag ska svara. Har jag tur så har hon glömt det till imorgon men jag tvivlar på det för hon är en tänkare och hon funderar och har minne!

PUSS från en grubblande Häxansurtant    

Är namnet på boken som jag just nu håller på å läser för att komma vidare i min bearbetning och den gav mej idag ett "slag i magen" men samtidigt en slags befrielse. Den beskrev bla en lista som man använder för att kartlägga personlighetsdrag hos en psykopat och där var bla att han är talför, ytligt charmerande, egocentrisk och har en förhöjd självuppfattning, söker spänning och att han lätt blir uttråkad. Många av dessa drag som psykopaterna har kan tolkas som positiva egenskaper och att det därför kan dröja länge innan ett offer inser hur brutalt utnyttjad hon är och hur länge det har pågått.

Jag kände att detta var på ett sätt en befrielse för mej att läsa för hur många gånger har inte jag tänkt detta att jag borde ha märkt det tidigare och jag fattar inte hur jag inte kunde märka hur utnyttjad jag har blivit under hela tiden. Just detta när jag satt och hade ett samtal på boendet och jag inser att jag och barnen hela tiden har varit brickor i Hans spel och när vi inte passade in, eller jag kanske jag ska säja, så var det bara för Honom att göra sej av med oss. Jag ser ju att Han har haft en färdig plan från dag ett men jag upptäckte den inte förän jag var därifrån.

Detta med talför är något som jag har en åsikt om för Han kunde vara talförd när det passade Honom och det som det skulle leda till. Jag vet när jag i början skulle lämna Honom så skulle Han antingen ta livet av sej eller så skulle Han ge upp allt för utan mej så fanns det ju ingen orsak för Honom att leva. Något som jag har funderat över en hel del och som kändes väldigt fel när Han sa var detta att Han älskade mej mer än sitt eget barn. Fastän jag inte hade barn själv då så kändes det som att jag reagerade så fruktansvärt på detta och funderade över det i väldigt lång tid. Det sades i ett sammanhang där jag hade sagt att jag inte orkade med allt detta och då följdes mitt göra-slut-prat av denna kommentar. Nu när jag har egna barn så känner jag att jag inte skulle kunna jämföra kärleken till barnen med kärleken som man har till en partner för det är på helt olika plan men det kändes fel redan då och jag förstår inte varför jag inte kommenterade det då.

Jag känner att hos Honom har det aldrig funnits några känslor för mej och barnen utan det har varit Hans känslor som har styrt för att komma fram till ett resultat som Han var nöjd med. Vi skulle aldrig vara en del  av det resultatet. Jag ser nu att varje kvinna som Han har haft har varit i ett syfte. Antingen för att det skulle fixas något och Han behövde pengar till detta eller så för att höja sin egen status. Det ska verkligen pratas om att man ska ha barn, att man har köpt ny bil, att man byggt ut, att man vunnit pengar och jag vet inte allt. Jag har dämpat detta mycket genom att vela vänta med att berätta att jag var gravid. Han pratade aldrig om att vi hade köpt något eller gjort något utan det var alltid Han som hade köpt. När jag kommenterade detta fick jag flera slag men jag fick även en utskällning att jag var som alla andra för de hade oxå reagerat och sagt åt Honom det men det var inte så tvunget att man skulle säja att det var vi. Idag förstår jag ju att det var för att Han skulle stiga i status inte vi.

När jag däremot sa mina barn (har kommit på i efterhand att jag aldrig sagt våra för det kändes verkligen som att det bara var mina för jag hade hela ansvaret) ja då fick jag både det ena och det andra slängt på mej både fysiskt och psykist, Efteråt har jag reagerat på att allt som inte var något värt det stod i mitt namn medans det som det fanns ett värde och pengar det stod på Honom.

Det är lätt att vara efterklok men jag har lovat mej själv att jag aldrig mer ska gå i denna fälla vare sej när det gäller mej eller barnen. Nu ska här läsas lite mer så det lär bli fler såna här inlägg!

Puss från Häxansurtant   

Och det som gör mej rädd är att det inte finns något i samhället som heter att man ska ställa upp för andra och detta att det är bättre att hålla käft än att komma i en obekväm sits. Om det är meningen att det ska se ut så i vardagen och det verkliga livet så ger jag mina barn helt fel uppfostran för jag uppfostrar dem att de ska stå för det de tycker och att man ska säja det och inte bara vara tyst. För mej är att hålla tyst och fortsätta i samma fotspår som tidigare vad som än händer samma sak som att hålla med och instämma.

Tankarna har väckts av att en vän till mej har haft kontakt med människor som har funnits i min närhet när jag levde med Äcklet. De hade kommit in på mej och det som har hänt men inte några detaljer. Det kom iallafall fram att det hade cirkulerat mycket "rykten" och att det hade varit fullt pådrag hemma med ambulans och polis. Jag vet att det cirkulerade mycket precis efter men jag vet vilka varianter det var och om man slog ihop 95% av alla dessa så kom man väldigt nära sanningen. Och jag känner att jag vet att det inte hade varit utryckning med blåljus om inte det hade varit allvar.

Det som gör mej rädd är att folk som fanns där i omgivningen fortfarande fortsätter som att inget har hänt. De fortsätter att gå in till Honom och man fortsätter bara i gamla spår för det känns som om det är lättast för dem att inte tänka eller tycke eller använda hjärnan för då slipper de att ta ett beslut hur de vill agera eller någonting. Och då känner jag finns det någon som tänker på vad det symboliserar? För mej är det ett bevis att de "accepterar" det som Han har gjort. Och det som skrämmer mej är att de flesta vet att det är svårt för en förälder att få ensam vårdnad och att det måste finnas mycket innan detta inträffar och ändå så verkar det inte väcka dem heller att inte barnen har varit där på en mindre evighet.

Troligen var det enklare för dessa personer att köpa Hans förklaringar som Han har haft som tex att jag hade rymt med barnen och både polis och soc var efter mej trots att jag under denna tid var på både polisförhör och möten med socialen. Sen när de hittade oss ja då hamnade vi alla på psyk för det jag hade utsatt dem och mej själv för. Är det så männsikor vill se det för att slippa tänke efter och ta ställning? De tar ju ändå ställning när de inte säjer något! Jag har under alla år med Honom fått höra vilka psykiskt sjuka människor alla Hans ex har varit men jag har inte köpt det utan undrat hur det kommer sej att det bara är såna knäppisar som Han har fått men flera gånger har jag tänkt att det kanske är så att det är Han som målar upp dem som det men omgivningen köper detta. Så troligen är även jag ett uppmålat psykfall och omgivningen köper det ännu en gång bara för att det är det lättaste!

PUSS från Häxansurtant 

Ikväll väcktes många många minnen till liv. Jag hjälpte till på en julfest och i detta hus som den var har jag bott en gång i tiden och det var även här som jag träffade Plumsen och blev tillsammans med honom. Två av alla de som bodde där då bor fortfarande kvar och dem fick jag träffa ikväll och det var så kul flr på något sätt så kom minnena ännu mer tillbaka när jag pratade med dem. Det är ungefär tolv år sedan jag bodde i det huset men de hade en så klar bild av hur jag var då så det kändes som igår.

Ovanpå mej bodde det en äldre dam som varit hårfrisörska innan hon gick i pension och idag så sa hon att hon alltid var så imponerad av alla mina färbyten på  håret (det är råttfärgat från början och hur kul är det!! Nu får jag färga det för att jag annars är gråhårig sedan misshandeln) och att jag fick till dem så bra och det känns så roligt att höra det från en som har jobbat med det som jobb. Jag bytte verkligen hela tiden och det var inte små förändringar. Det var i princip från blond till becksvart men på något sätt är det så typiskt mitt gamla ja för då vågade jag. Har aldrig haft bra självförtroende trots det så vågade jag prova och jag kände mej fin när jag färgade håret eller bytte frisyr. Under åren med Äcklet så försvann det för det var bara klag när jag färgade håret så jag lät bli. Det var ingen idé att byta frisyr heller för jag fick höra till en början att det var fint sen blev det svartsjuka när någon annan sa det och då fick jag skit hemma för det. För då hade jag gjort mej fin för att vara otrogen och flörta med andra och nästa stund så fick jag höra att jag aldrig gjorde mej fin för Honom. Jag kan lova att det inte var lätt att vara till lags så någon gång efter vägen så gav jag upp!

Idag gick jag upp till översta våningen och fastän det var ombyggt nu så kunde jag nästan höra ljudnivån när Plumsen bodde där och vi blev ett par. Det var då studentlägenheter så det var high-life där för det mesta men jag var oxå ung så det spelade mej ingen roll. Jag kunde minnas diskussionerna som vi hade när han flyttade därifrån om vi skulle skita i det eftersom det var rätt nytt eller om vi skulle prova på att ha distansförhållande och det blev det sista alternativet. Jag kan minnas det där pirret i magen när jag kom hem och han hade satt en ros i min brevlåda och bara känna känslan att vara kär i hela kroppen. Jag skulle kunna berätta hur många minnen som det vackte som helst men jag ger mej där.

Sen när jag kom hem igen så kände jag mej så tom och jag kunde inte sätta fingret på varför jag kände så tills jag insåg att jag aldrig hade känt så när jag blev tillsammans med Äcklet. Jag hade aldrig den känslan utan det var mer en berg-och-dalbana redan från början. Någonstans ringde det varningsklockor redan från dag ett med Honom men jag valde att inte lita på min magkänsla. Det var så intensivt, så överdrivet och jag tror att det var det som väckte de känslorna. Sen innan jag visste ordet så satt jag fast och det är det som känns så tomt. Jag känner att jag aldrig kommer att kunna lite på någon mer till 100 procent så det känns som ett förhållande i framtiden det är lika bra att glömma för både jag och barnen är så brända och att vara tillsammans med någon som man inte litar på det känns inte heller bra. Jag kommer alltid att leta efter varningstecken och jag kommer alltid att undra när första slaget ska komma. Och då tänker jag - är det verkligen så livet ska se ut för mej?! Jag vill inte att det ska vara så men det känns och jag tror att det är så det kommer att se ut. Uttrycket att bränt barn skyr elden är sant och det gäller även på mej fastän det inte är elden jag skyr!

Nu ropar sängen på mej så jag säjer åter

PUSS från Häxansurtant   

Idag så skulle jag stanna kvar när jag hade lämnat barnen för att prata med Skruttans talpedagog och detta är väll inget som är konstigt i sej men min situation visade sej i reaktioner som kom efteråt! Allt var bra och Skruttan låg över det som var vad man förväntade sej när man var lika gammal som henne och det känns bra att höra. Men ännu en gång så blev jag påmind om att bakgrunden påverkar allt för mycket som ligger i hennes problem med att prata och säja vissa bokstäver kan hon direkt hänvisa till att det är Äcklet som har tryckt ner henne och som har hånat att Han inte förstod vad hon sa trots att grannar kunde det.

Det som känns så frustrerande var att under den timmen som jag satt och pratade med henne så hade jag lämnat min mobil i jackfickan och satt den på ljudlös. När jag kom hem såg jag att jag hade fyra missade samtal varav ett var från mina föräldrar. Och nu ser jag den oro som de har för när jag inte svarade på någon av mina 2 telefoner så kom pappa för att titta att allt var som det skulle och att Han inte hade hittat oss så att något hade hänt. Det gör mej så frustrerad över att det känns som om jag har en slags redovisningsskyldighet för att de kan ringa och bli orolig, samtidigt som jag förstår dem. Jag har alltid mobilen med så att om det händer något att jag kan ringa eller att polisen som är uppkopplad ska kunna kolla vart jag befinner mej. Det är bara så frustrerande att en persons val och handling leder till så många känslor och att så många blir berörda och måste bygga upp ett försvar.

Känner att jag bara vill ha ett vanligt liv där man inte behöver tänka hundra steg mer än vad man gör annars. Nu känns det som om jag måste ha hundra utvägar för att det kan hända olika saker. Barnen och jag har en plan hur de ska agera om vi skulle träffa på Honom och det var något som kom redan på skyddade boendet och som jag inte hade en tanke på innan det kom upp för att det blev panik med barnen när vi gick till affären och de tyckte att det var pappa som kom.

Jag skulle vilja bara ha vaardagsproblem som vilken färg man ska ha på de nya gardinerna eller vilken sås man vill ha till middagen men kanske kommer den dagen också. Just nu kan jag ibland mitt i allt skratta åt misären för jag trodde aldrig att jag skulle leva under såna här förhållanden och jag trodde inte att jag skulle komma i kontakt med de personer och myndigheter som jag har gjort. Men hoppet finns kvar att det någon gång ska bli bättre och jag hoppas att det ska finnas kvar i framtiden också.

Nu ska jag försöka att lägga alla problem åt sidan och fokusera att ha det kul på julkalaset som jag ska hjälpa till att servera på! Hoppas ni får en trevlig fredag och att era liv är lättare än mitt för jag önskar ingen mitt liv!

Puss från Häxansurtant   

Jag är jättetrött och vet att jag skulle behöva sova, speciellt eftersom jag var vaken med Skruttan natten som var men min hjärna jobbar så jag håller på att bli tokig. Smulan vaknade och berättade om vad hon hade drömt och när hon berättar så är det såna detaljer som jag trodde att hon inte mindes. Jag vet att det var en dröm om en verklig händelse och som vanligt så var det Äcklet  som var den elaka.

I början när barnen började berätta vad Han hade gjort så hade jag en försvarsmekanism som slog till och sa att det inte kunde vara så. Han fick inte ha gjort dessa saker mot dem. Jag kan svära på Bibeln att jag alltid har trott på dem men det var för jobbigt att erkänna för mej själv att jag trodde på dem för jag ville ju inte att det skulle vara så. Se´n kom de här små detaljerna som de inte kunde få in i sammanhanget om det inte hade hänt och då fanns det inte någon överlevnadsinstinkt över huvudtaget som kunde ta bort känslan.

För varje sak som de berättar med så bryts jag ner för fastän jag vet att det är Han som har gjort valet så känner jag mej som en hemsk person som har utsett och skaffat barn med Honom. Om jag inte hade fallit för den fina utsidan som Han visade upp utan litat på min magkänsla så kanske jag hade haft en riktig pappa till dem för jag kan inte kalla Honom för pappa för blodsbanden kan ingen göra något åt men för att förtjäna att bli kallad för det så måste man förtjäna det. Man blir inte förälder bara för att man har varit med och gjort barnet utan man blir det om man förtjänar det - enligt mej!

En vän till mej fick mej att förstå att det inte är det biologiska  som har den avgörande rollen utan det är den relationen som man har till personen.

Imorgon ska jag prata med Skruttans talpedagog och det känns som om det kan bygga upp mej lite mer för då får jag reda på vad det är som jag kan göra för att hon ska få ett bättre uttal. Jag vill vara delaktig för det är ju även här hemma som hon pratar och då kan det vara bra att veta hur jag ska göra för att hjälpa henne. Det är inte bara mamma man ska vara utan i denna situation ska man vara psykolog och tal-lärare oxå samtidigt som vardagen ska fungera men jag känner att vissa dagar känns det som jag har grepp på det medans jag andra dagar känner att det bara är kaos men det är ju i och för sej därför som jag ska få gå till en hjärnskadeläkare för att strukturera upp detta.

Nä nu måste jag göra ett nytt försök å sova för annars kommer det vara en zombi som kommer till dagis och jag kommer inte att minnas något som pedagogen säjer!

Puss från Häxansurtant   

Ibland känner jag att jag skulle vilja sätta upp ett meddelande och läsa in det samma på telefonen med texten "Personen du söker är tillfälligt ur funktion och återkommer efter att hon har fått krafter tillbaka och problemen har blivit mindre" men det känns som om det aldrig skulle funka för ibland känner jag bara att jag ska räcka till för alla och lösa allas problem. Undra när min tid kommer så att jag kan göra så tillbaka??!!

Idag så kom den trevliga tanten och farbrodern hit och fikade och de fick mej verkligen att tänka till. Som jag tidigare har nämnt så är jag pedant och helst skulle jag vilja ha det perfekt här hemma men det är helt omöjligt eftersom jag har tre små ytväder som jag tycker ska få leka och använda sina saker. När jag "gnällde" över att jag tycker att det är för mycket ibland så tittade bara tanten på mej och sa att när barnen har flyttat hemifrån då saknar man röran och att det var fullt upp en gång i tiden och man känner sej gammal. Detta fick mej att tänka efter att det är faktiskt bra att de slänger saker lite här och där för att de har lekt och de har haft roligt. Och om inte de fanns så skulle det inte vara lika kul att städa heller för det känns som en belöning när Skruttan och Smulan säjer att oj va fint eller att det är otroligt.

Jag tror att mycket av min noja att det inte får vara rörigt är ett beteende som jag har kvar från Helvetet för där blev det bestraffning om man inte skötte det. Och kanske måste jag inse att jag inte kann lösa alla problem till dem i min omgivning utan lära mej att säja att idag orkar jag inte lyssna på dina problem eller att jag helt enkelt säjer att jag har fullt med mitt jag orkar inte med ytterligare saker. Det är nog det som menas med att sätta gränser för ibland känner jag att jag engagerar mej så mycket i andra att jag inte orkar med mitt eget liv och det kan inte vara meningen att det ska vara så.

Jag får helt enkelt ta en dag där jag sätter mej och skriver vad jag ska acceptera och hjälpa till med och prioritera det som finns mej närmast innan jag försöker rädda världen och alla i min omgivning. Kanske är det som jag får påminna Skruttan om att hon ska sköta sej själv. Kanske är det därför jag har så lätt att säja åt henne att hon måste sköta sej själv först för att jag prioriterar andra före mej själv. Jag måste skynda mej att lägga den pusselbiten i pusslet innan jag kan komma vidare. Kanske är det just utnyttjandet som är det jag måste ta itu med för att kunna ta mitt nästa steg och komma vidare. Känner mej kaxig som iallafall kan erkänna detta för mej själv nu!

Puss från Häxansurtant