Jag blir så himla frustrerad när jag ser att barn används som "vapen" mellan föräldrar som har separerat och att detta bara godtas av myndigheter att föräldrarna bråkar på en "sandlådenivå" om barnen. Det söks ensamvårdnad och att umgänge inte ska finnas men vad grundas det på i de flesta fallen? Jo att barnen blir de vuxnas vapen för att såra varandra och jag hatar när detta händer.

Jag minns när jag första gången kom till min advokat för att anlita honom. Han lyssnade på mej och vad jag hade att berätta om hur helvetet hade varit och vad barnen  hade varit med om. Då visste jag inte ens en tiondel mot vad jag vet idag men det räckte för mej för att jag skulle söka enamvårdnad utan umgänge. Jag visste inte redan då om jag skulle få tillbaka barnen levande. Han tittade på mej och sa: Detta kommer att bli en kamp för dej. Alltför många föräldrar använder barnen för att såra varandra och de hittar på saker som den andra har gjort. När de kommer som har skäl att ansöka om detta får de kämpa för att bevisa att det finns grunder för det deslker för.

Jag trodde vare sej på han eller de på mitt skyddade boende som sa att man just använder barnen för att såra den andra och att man skyller än det ena än det andra på den andra parten för att man skulle vinna. Jag förstod det inte då och jag förstår det inte nu för jag tycker att det är fel. Nu kan jag dock inte blunda för detta längre för det finns för många som finns runt mej som använder just denna taktiken och jag avskyr det lika mycket ändå.

Jag har många gånger haft dåligt samvete för att jag tar ifrån barnen deras biologiska ursprung men jag har gjort det för deras skull för att Smulan och Skruttan ber mej gång på gång att jag ska göra allt för att de inte ska behöva återvända till helvetet. Jag gör det för att de inte ska bli förstörda fysiskt och psykist och ändå har skuldkänslan infunnit sej. Vad är då felet på dessa föräldrar som gör det bara för egen vinningsskull och för att såra den andra? Tänker de inte på att det är barnet som blir mest lidande?

Är de lämpliga föräldrar när man ser mer till sin egen vinning och sin egen tillfredsställelse än på barnets rättigheter och behov. Mitt svar är nej! Jag har under hela resan tänkt att kan jag förklara detta beslut för barnen när de blir större och kan jag stå för detta beslut även senare i livet. Jag har tagit mina beslut med de normerna i tankarna och jag kan säja att jag känner idag att jag har gjort rätt och hoppas att jag känner så längre fram i livet också. Jag kan stå för mina beslut för jag har satt barnen och deras behov först och jag har inte pratat skit utan grundat allt på händelser från helvetet. Det ska jag minnas de dagar som samvetet och skuld kommer vandrande hand i hand.

PUSS från Häxansurtant   

.......................där brygger jag murar!

När jag hamnar i jobbiga situationer i mitt liv känner jag att det "normala" skulle vara att  "bygga en bro" för att komma förbi det jobbiga och besvärliga men jag bygger istället en mur så att det inte kan beröra mej. Jag gör det för att skydda mej mina barn men det känns som om det vore så mycket lättare att bara komma över det, inte stoppa det. Jag känner att jag har gjort detta många gånger under åren med Äcklet - jag gjorde det för att överleva och orka och jag har börjat göra det igen.

Idag hade jag en telefontid med min läkare som jag har fått nu när jag är inskriven under habiliteringen och det var det som fick mej att inse detta. När vi kom in på hur det ser ut runt mej just nu så känner jag att jag vill inte erkänna det - jag ljuger inte men jag ger en finare version  och genom detta bygger jag en mur. Jag vill inte inse till 100 procent hur jag påverkas av mina skador och hur hela situationen påverkar mej. Jag vet det men jag vill inte och vågar inte erkänna det för då känns det som om jag bekräftar det och att jag bara ska rasa ihop av insikten.

Jag kan ibland känna att jag kämpar och kämpar för att "hålla näsan ovanför vattenytan" och att det bara behövs ett gruskorn på min rygg så kommer jag att sjunka. När jag nyss hade landat i mitt nya hem efter att ha bott på boendet så fick jag ett mess från en vän där det stod att hon var orolig för mej. Det var en stad i Sverige som man hade insett att den kunde rasa ihop och hon liknade denna med mej. Jag kommer ihåg det som om det var igår för det känns som om det verkligen är så - jag står upp så länge jag inte ser att jag inte kan göra det. Det är som humlan som flyger fastän det egentligen är helt omöjligt men den vet inte om det och därför går det.

Jag har många gånger sagt till min terapeut att under åren i helvetet så lärde jag mej att sätta på mej en rustning. Den skyddade mej från det som kom utifrån men den skyddade även mej från att visa vad som fanns på insidan. Jag känner att för varje dag som har gått så har jag vågat ta bort en liten bit av rustningen och sett att jag överlevde det. Jag hade inte tagit av mej den helt men jag hade kommit en bit på väg men när beskedet om rättegången kom så började jag bygga upp rustningen igen. Mitt gamla beteende kom tillbaka.

Det skrämmer mej att ett beteende som man har lärt sej som vuxen kan sitta så djupt och komma upp av en sån "liten" grej. Detta beteende är inge som jag lärde mej som liten utan är ett beteende som jag var tvungen att lära mej för att överleva och kunna skydda meh och barnen. Utan det hade jag inte klarat av den tiden men jag vill inte ha det nu - jag vill inte ha tillbaka beteendet.

Kanske kan jag när jag har insett att detta har börjat komma tillbaka hindra att rustningen blir lika stark som den var under denna tid.

PUSS från Häxansurtant   

Ännu en natt håller minnena mej vaken och hjärnan säjer att det måste ta ett stopp, att jag måste sova för att orka och speciellt nu när barnen är sjuka men jag kommer inte till ro. Är rädd för att somna för jag vet inte vad som väntar, vad som kommer upp till ytan av allt det som jag har tryckt ner. Tårarna rinner och bränner på mina kinder - de har ett eget liv en egen vilja och jag kan inte påverkar det. Orsaken till detta är många och det kommer fler och fler minnen och fler och fler känslor.

Jag har börjat att packa inför flytten men det går så sakta och det känns så jobbigt för jag minns sista gången jag packade när jag var på väg från helvetet. Jag hade börjat packa tre dagar innan misshandeln för jag var fördig, Jag hade tagit ett beslut att jag inte kunde leva så här längre, jag kunde inte skydda barnen så jag ville och jag var tvungen att flytta för att överleva. Just detta att jag skulle flytta gjorde att det blev en ännu mer ladda stämning hemma och fler och fler psykiska och fysiska övergrepp på mej kom med tiden ju mer jag visade att jag hade bestämt mej - jag skulle därifrån.

Nu när jag packar kommer känslan närjag skulle åka tillsammans med en väktare och några andra som skulle hjälpa mej att få ut grejerna som var mina och barnens. Vi hade fyra timmar på oss att tömma huset på sakerna och jag var livrädd. Jag var livrädd för jag visste inte hur han skulle vara när vi kom eftersom detta hade gjorts upp i rätten att jag skulle få hämta dessa saker. Okej om han sket i att jag inte hade saker på flera månader som var mina menatt han kunde göra detta mot barnen det förstår jag inte.

Nu när jag böejar packa igen så käner jag de negativa känslorna som jag kände då och man inser hur lätt det är och hur lite som behövs för att jag ska känna allt det där igen. Idag när jag packade ner saker i lådor kunde jag minnas när jag kom tillbaka till helvetet för att hämta mitt och barnens och det var under kontroll i början tills jag kom in i rummet där misshandeln hade utförts. Jag bröt bara ihop, benen bar mej inte och jag säg det som i en dröm det som hade hänt. Jag bra rasade ihop och hamnade på golvet gråtande. Plötsligt känner jag ett par starka armar som lyfter upp mej och när ja har kommit upp på fötterna stödjer mej tills jag kan stå själv och jag hör hur han säjer: Du klarar detta! Visa inte hur det känns för då mår han visa istället hur stark du är. Det var det sista jag var i det läget och jag känner än idag beundran över att jag klarade det, jag hade människor med mej som jag aldrig tidigare hade träffat men de trodde på mej, beskyddde mej och framförallt så gav de mej kraften at fortsätta.

Jag kommer att klara flyytten och jag älskar det nya stället men samtidigt så är det med ett visst vemod som jag lämnar detta hem. Det var mitt första lugna ställe osm jag har befunnit mej i på många många år och det könns lite som en sorg att lämna det. Hjärtat mitt fastnade på det nya stället så det kommer att kännas bra bara jag kommer dit eller rättare sagt vi.

Tårarna rinner för oron som finns inom mej hur allt ska bli. Hur ska jag orka träffa Äcklet i en rättssal efter en lång tid och just detta att jag inte vill ha med honom att göra. Är livrädd för att han ska ge mej en blick som jg vet vad den innebär - nämligen att jag dör om jag berättar vad som hände hemma. Det är för sent att dra sej ur och jag vet att det har hänt och att jag kommer att leva med skadorna, både fysiskt och psykiskt, och jag vill att han ska få stå till svars men jag är rädd - livrädd!

Ikväll fick jag ett mail från en person som jag inte har "känt" länge och egentligen  aldrig har träffat. Ändå känns det som jag har träffat denna personen och som det finns ett osynligt band fastän han är av fel "sort". det skrämmer mej att någon som jag inte känner kan läsa så mcyket v det som jag skriver och förstå det samtidigt som jag känner att det finns ett hopp, att det finns män som inte tillhör psykopatgruppen. Det kjag läser som kommer från honom gör att jag kan se mej från ett annat håll, att jag känner attt jag kommer att klara detta och jag måste göra det.

Tänk att det finns så fantastiska människor som kan peppa och bry sej om människor som de inte känner men som säjer de saker som man behöver höra och man känner att de kommer från hjärtat. Ännu en gång har jag fått bevisat att rätt person dyker upp när det är meningen att den ska komma in i ens liv. Jag uppskattar dessa kommentarer och mail och jag värdesätter att det jag skriver kan ge en bild av vem jag är i dag som person för jag kommer aldrig att kunnabi den personen jag en gång var men jag ska kämpa för att bli en hel person igen.

Puss från Häxamsurtant   som ska försöka att tvinga sej att somna så att jag kanske vaknar upp och känner sej lycklig imorgon när tre gnälliga, sjuka barn ska ha hjäpen

Jag ger människor i min omgivning en chans att visa vilka de är, jag dömer inte dem efter saker som jag hör utan jag bildar mej en egen uppfattning och jag ger andra flera chanser än vad de är värda ibland men när det gäller mej själv så är jag snabb att vara negati.

Jag ger människor i min omgivning ibland fler chanser än vad de förtjänar, jag lyssnar inte på vad andra säjer om dem utan bildar mej en egen uppfattning och jag ser till människan och accepterar dem för dem de är men när det gäller mej själv då är jag inte lika snäll. Jag är för hård mot mej själv och har alltid varit fastän jag inte vill det och det gör ont.

Jag har aldrig trott på mej själv och alltid haft dåligt själförtroende. Har lättare att ta åt mej av neativa saker än när jag hör positiva saker om mej själv. Kanske är det så att när man sjunker så är det lättare att ta åt sej av det men det har alltid funnits inom mej och ibland känner jag att jag skulle vilja vara lika förlåtande mot mej själv som jag är mot andra.

Jag kan ännu minnas när jag i min ungdom tjänade extra på att vara modell ibland och jag kunde inte förstå varför jag hade blivit utvald till detta jag som var då fet och ful och jag tog inte till mej av det som andra sa. Jag kan ännu minnas när jag mådde dåligt över att jag hade sårat någon oavsiktligt och just detta att jag la känslan direkt på mej.

Jag kan se på andra föräldrar och tänka att de är så duktiga som klarar detta med barn, dagis och jobb men att jag själv gör det är inte lika duktigt. Jämt när jag tittar i spegeln så är det allt som inte är bra som jag ser inte det som är bra. Jag är för tjock trots att jag har fått tillbaka figuren efter tre täta graviditeter, jag har fel färg på håret och ja, listan skulle kunnagöras enorm. När jag tittar på andra kan jag tänka att de ser fina ut efter att de har fått barn och att de har åldrats och jag undrar varför jag inte kan göra det med mej själv? Varför kan jag inte leva efter de normer och "krav" som jag ställer på andra? Varför behöver jag ha omänskliga krav på mej själv.

Om jag skulle uppfylla mina egna krav så skulle jag behöva vara en superhjlte och jag vet att de inte finns i verkligheten men ändå så ställer jag de kraven på mej själv. Varför? Jag ställer dem ju inte på andra i min omgivning!!!! Varför är det så lätt att dömma sej själv medans man kan se på andra på ett helt annat sätt från ett helt annat perspektiv?

Jag ska klara allt och jag ska klara det med bästa resultat. Jag ser det som ett misslyckande när jag ska be om hjälp och jag hatar att stå i den positionen. Jag ska se ut som en "fotomodell" med getingmidja och ständigt se fräsch ut. Jag ska rädda världen satidigt som det ska fungera på hemmaplan och jag bara undrar vad det är för tankar som snurrar i mitt huvud. Jag älskar och tycker om dem som jag har näramej för dem de är och jag älskar deras fel och brister så varför kan jag inte göra det med mej själv?

När jag började att skriva denna blogg så fick jag panik när jag såg att det fanns människor som hade upptäckt min hemliga blogg. Jag var livrädd för att det bara skulle komma kommentarer där folk skrev att jag hade varit och var dum i huvudet som hade levt tillsammans medÄcklet och inte varit medveten om vad det var som hände. Jag var livrädd för att få kommentarer som sa att jag var svag och att jag inte klarade av något. Varför? Jo för det var det som jag förväntade mej för att de tankarna är de som jag ger mej själv. När det sedan kom kommentarer om att jag var stark som klarat av detta och som klarade av situationen jag lever i så förstår jag det men ändå så känns det som om de skriver det om någon annan. Det är en så jobbig känsla och jag önskar att jag kunde vara mer förlåtande och förstående mot mej själv.

Att det fanns personer som prenumererade på mej (tack för uttrycket om du läser detta) är ett mysterium men samtdigt känns det som ett så enormt stöd och kanske kan allt detta hjälpa mej att jag en dag kommer att kunna ha en annan syn på mej själv och att vara mer förlåtande och framförallt förstående mot mej själv!

TACK för att ni finns för mej!

PUSS från Häxansurtant     

Ikväll har jag som många andra tittat på melodifestivalen och varje gång jag hör Sara Vargas låt så väcks så mycket känslor och tankar inom mej men jag känner även att den ger mej en sån insikt - den beskriver mitt förflutna och den ger mej frid att leva med det som har hänt mej.

Jag kommer att få leva med minnena och de kommer att påverka mej olika under olika perioder av mitt liv men jag kan inte välja att ta bort dem för det är en omöjlighet så det valet jag har det är att leva med dem och att bearbeta dem så att jag kan leva med dem. Jag har en lång väg kvar att gå innan jag kommer dit men jag har mycket att vinna på det så jag ska klara det.

En sak som känns så träffande med sången är raden att man skadar inte den man älskar och det ger mej svaret på frågan som har funnits inom mej under många år även när jag levde med Äcklet: Älskar han oss verkligen eller är det något som han bara säjer!?!

Jag visste egentligen svaret redan då men det var för svårt att ta in för vem vill leva med en som inte älskar en utan bara säjer det för att man ska finnas kvar. Vem vill ha barn tillsammans med en man som inte älskar sina barn för hade han gjort det hade han inte skadat dem eller deras mamma och han hade kämpat för att behålla dem. Han hade kämpat för att inte göra oss illa och han hade tagit till sej alla de gånger som jag har bett att han skulle söka hjälp.

Jag inser idag tydligare än någonsin att jag skulle aldrig såra eller skada någon som jag älskar. Jag skulle offra allt för mina barn som jag älskar mest i hela världen och jag skyddar dem som jag älskar. Varför är svaren så lätta att se när någon har fått en att tänka i rätt banor men så svåra att finna själv? Kanske för att sanningen svider och den ger en insikt men att lura sej själv skadar ännu mer i längden.

Fråga mej jag vet av egen erfarenhet!

PUSS från Häxansurtant   

Skulden för det som hände har alltid hamnat på mej och jag har tagit emot den. Jag har själv i tankarna lagt skulden på mej själv redan innan det uttalades från honom så det jag behöver är att lägga skulden där den hör hemma till 100 procent.

Jag kan bli så frustrerad när jag läser och hör diskussioner där det säjs att alla har samma värde och att alla har rätt till hjälp för att få ett värdigtliv. Det låter fint men jag anser att det inte är så som verkligheten ser ut. Kanske är det jag som har en snedvriden bild men tyvärr så tror jag inte att det är så utan att det är den krassa sanningen - politiska löften och teorin finns inte i verklgheten.

Det finns säkert lika många syner på vad just uttrycket människovärde betyder som det finns människor och jag skulle kunna göra en hel lista med vad det innefattar för mej. Jag kan sammanfatta det och i stora drag så innefattar människovärde för  att man blir sedd som en hel person och att alla är lika mycket värda, att man blir accepterad för de fel och brister som man har men även om man har ett handikapp eller andra svårigheter så ska man  hjälp som man har rätt till för att få ett så bra liv som möjligt. Jag anser att alla har rätt till ett bra och värdigt liv. Jag tycker också att i människovärde ligger detta att man inte ska behöva kriga tills all ork och energi är över för att man ska ha ett drägligt liv. Det ska inte vara att man behandlas olika beroende i vilket skikt man är i samhället. 

Det finns barnkonventinen och det finns riktlinjer men gång efter gång ser man att dettainte funkar. Det finns lagar men det visar sej att det blir olika straff och olika rubriceringar beroende på vart i landet man bor.Man läser i tidiningen flera gånger i veckan om olika personer med handikapp blir nekad den hjälp som de har rätt till men att de får avslag för att det inte finns pengar, även om orsaken säjs vara andra och är förtäckt.

Man ska orka vara en bra förälder samtidigt som man ska kämpa för att barnen ska få den hjälp som de behöver. Jag kämpade i flera månader för att mina barn skulle få börja på terapi och få hjälp. Jag kämpar gärna för mina barn men är det verkligen rätt att man ska få kämpa för hjälpen samtidigt som man försöker överleva, själv bearbeta det som man har varit med om och försöka få ordning i kaoset. Jag skulle kunna skriva en hel memoar om alla förklaringar som jag fick på varför inte barnen skulle få börja men jag vann efter mycket svett och tårar.

Djurplågeri på olika gårdar och lantbruk är något som kommer upp titt som tätt. Detta uppdagas ofta efter att det har kommit in en anmälan om vanvård och att de åker ut och tittar om detta stämmer. Nu kommer jag att låta väldigt provocerande men är det viktigare att de lever  bra än att barnen gör det? Jag tycker inte att någon levande varelse ska fara illa men det är så lätt för dem att ta det på allvar medans man läser och hör om dessa barn som räddas när det är så nära att de ska dö eller bli ännu allvarligare skadade än de redan har blivit. Varför agerar man inte lika snabbt och konkret när det gäller barn som far illa? Är inte människovärdet högre?

Under mina år i helvetet tog jag kontakt med Socialen ett flertal gånger. Jag förklarade våran situation så väl jag kunde eftersom detta alltid hände när han var på jobbet eller var ute och gjorde något annat. Jag fick alltid till svar av dem att detta var vi tvungen att reda upp för barnens skull och vi var ju ändå vuxna så de kunde inte hjälpa oss. Jag bad dem att ta barnen för att barnen skulle vara säkra och då berättade de åter en gång att det kunde de inte göra för de hade inga bevis. Hur många mammor ringer till dem och säjer att de ska omhänderta barnen för att de ska vara säkra? Jag tror att ingen mamma skulle göra det innan det är riktig kris. Jag hade en rädsla att de inte skulle överleva det och jag försökte rädda dem för jag visste att jag skulle aldrig kunna ta med dem om jag kom ifrån helvetet för han skulle aldrig tillåta det. Jag kämpade under så många år och ingen visade ens att de trodde på mej utan sa bara att det int var deras jobb och att de inget kunde göra. Är dålagar som skyddar djur och inte personer starkare eftersom man kan åka och kolla upp anmälningar?

Jag har gjort en anmälan till socialen på en kompis barn som for illa för att hon och mamman levde tillsammans med en man som inte behandlade dem bra och som inte var bra för dem. Jag kan erkänna att det är många tankar bakom en sådan anmälan och det är mycket mod som lades bakom det samtalet. Vad hände? Inget för socialen berättade bara för dem att denna hade kommit in och sedan var det slututrett från deras sida.

Det finns de som har handikappade barn och som kämpar så att all deras ork och linsludt försvinner för att barnen ska kunna ha det så bra som mäjligt. Vad är det då för människovärde man ser när man nekar dem denna hjälpen? Är det meningen att man ska driva föräldrar och barn så långt att det känns för dem att det bästa alternativet är att ta livet av sej för att man inte orkar kämpa mer. Har man sett till personen och människovärdet då?

Jag tycker att det ska vara humanare regler för alla levande varelser och jag tycker att man ska se till männsikovärdet inta bara prata om det. Alla har rätt till ett värdigt liv och alla har rätt till att känna sej älskade, trodda och att de accepteras för den som de är!

Har jag fel eller är det samhället och människosynen som råder där som det är fel på? Jag är inte rätt man att svara på det men jag vet att jag tänker inte ta samhällets sätt att bemöta och behandla människor på som mitt sätt för jag tyclr att det finns ett större människovärde än det som de visar att de anser. 

Jag önskar att fler vågade fundera och reagera och på det sättet skulle vi kunna få fram ett humanare samhälle där alla visste att de hade ett värde för den som de var! Jag hoppas för hoppet är det sista som lämnar en och jag vill inte behöva skämmas över att vara svensk och det svenska samhället!

PUSS och godnatt från Häxansurtant      

Aldrig tidigare har jag tänkt vad ett datum kan symbolisera. Det kan symbolisera glädje för att det står för något som man ser fram emot och väntar på, man kanske fyller år (det var iallafall en glädje att bli äldre när man fortfarande kunde räkna åren på två händer) men ett datum kan även innebära motsatsen.

Under min resa har jag funderat över hur det skulle kännas att få datumet för rättegången, den dagen som jag skulle möta mitt förflutna och det som får mej att må dåligt även vissa dagar, det som kommer upp i drömmar. Jag trodde att jag enbart skulle känna en lättnad att äntligen så skulle allt detta få ett slut jag skulle bli trodd men nu när datumet har kommit så har jag hamnat  i att jag är delad. Jag känner absolut en lättnad just för att det ska få ett slut och för att jag har blivit trodd men det trycks undan av den enorma rädslan och skräcken. Jag vill inte, jag skulle kunna ta en raket till månen och stanna där tills allt är över. Jag skulle vilja stoppa huvudet i sanden och bara vänta tills denna dagen är förbi bläddrad i almanackan och jag vet inte hur jag ska klara av den dagen.

Jag vet egentligen inte vad som är värst att leva i ovissheten eller att leva med att man har ett datum för det är så helt olika känslor. Jag vet att jag måste klara detta för min och barnens skull och just det att vi får ett efter men det känns så skrämmande. Det väcker så många minnen - alla de gånger jag fått höra att ingen skulle tro mej, ingen kommer att lyssna och om jag berättar så ska jag och barnen dö. Nu har jag berättat det och jag har blivit trodd eftersom det kommer upp i rättegång men vad händer sen??????

Rädslan kan vara vidrig och skrämmande och jag har lärt mej att den har många sätt och känns på många olika sätt beroende av orsaken.

Nu kanske jag kan koncentrera mej på alla tråkiga samtal om jag måste klara av idag!

PUSS från Häxansurtant   

Jag har idag kommit på vad jag ska bli när jag "blir stor" - jag ska bli sådan som gnäller och kommenterar det som jag tycker är fel (när jag tänker efter så är jag det redan när man läser här) jag ska med andra ord bli "debattör" och så länge Försäkringskassan finns så kommer jag verkligen inte att vara arbetslös för där kan man hitta mängder av saker att klaga på hur de handlägger.

Jag vet hur mycket energi, kraft och ork man lägger ner när man kämpar för att ens barn ska få det "rätta" som de behöver för att utvecklas och bli de individer som det är meningen att de ska bli. Jag beundrar alla föräldrar som gör detta för sina barn och jag önskar att jag kunde ge dem lite extra kraft att fortsätta med kampen.

Jag har tre "friska" barn och de har alla olika egenskaper som jag försöker att hjälpa dem att utveckla. Jag tycker det är en självklarhet att man som förälder ska kunna göra detta och att man får möjligheten men när jag läser denna artikel så inser jag att jag är lyckligt lottad som har "friska" barn och inte behöver ha Försäkringskassan med mej för att göra det bästa för barnen och deras utveckling.

Jag och mina barn har fått äran (för jag ser det som det) att få lära känna denna underbara, glada och nyfikna tjej personligen. Tilda fick mej att le många gånger under de dagar som jag såg henne i verkligeheten men även att le efteråt när jag hör henne eller vad hon har gjort. Samtidigt får det mina ögon att tåras när jag hör att det finns människor i hennes omgivning och myndigheter som inte gynnar hennes helt underbara egenskaper. Tilda är nyfiken, ser inte sej själv som annorlunda utan tar kontakt med andra barn (mina barn bara älskade henne för att hon är som de säjer "speciell") hon ger så mycket glädje och det bara lyser om henne. När man ser henne kan man inte låta bli att le för det är en sån äkta glädje som hon utstrålar.

Jag känner att när jag tänker på att ett barn ska ha möjligheten att utvecklas som person och individ så ska samhället göra det som det kan för att främja detta och att uppmuntra persoer i denna persons närhet men jag tycker inte att Försäkringskassan i detta fall ser till Tildas bästa utan bara vad det skulle kosta dem att främja hennes utveckling.

Jag vet personligen att om Tilda inte får "lugn och ro" utan hela tiden måste leva i ett "högt tempo" så orkar hon inte. Hon blir arg och frustrerad och detta är vad resultatet blir om hon ska behöva vara hela dagar på dagis. Hennes mamma gör allt för att Tilda ska må bra och känna sej lugn. Tilda var enligt kommun berättigad till assistanstimmar och det blev bestämt med Frösunda att det skulle startas så att det blev det bästa möjliga för Tilda som har epilepsi, är autistisk och utvecklingsstörd och befinner sej på en lägre mental ålder än fysisk och behöver därför mer "passning" än de andra som är i hennes ålder. Hon har även tex specialskor för att kunna springa och gå och för att hon ska kunna ha förutsättningarna för att klara av en "vardag"

Jag blir både arg och frustrerad när jag läser att de som beslutar om assistansersättningen inte ens har träfffat denna sötnosen. Jag har tidigare arbetat som handläggare på landstinget och jag kan erkänna att jag aldrig under dessa år tog ett beslut utan att ha träffat personen som det gällde för att höra och bilda mej en egen uppfattning om vad behovet var och hur vardagen fungerade. Samtidigt reagerar jag på att samma papper användes till kommunen och försäkringskassan men helt olika slutsatser drogs - vart sitter då problemet? Inte hos Tilda som inte ens är medveten om att detta beslutas kring henne och att det är för hennes skull som så många människor blir upprörda. Det sitter i pengarna och den som säjer att det inte är pengar som styr den lever inte i verkligheten.

Igår läste jag i tidningen att i kommunen där jag bor så skulle Försäkringskassans strängare regler spara 17.7 miljoner kronor och vem är det som drabbas av det? Jo de som redan är utsatta och som är beroende av hjälpen.

När jag tänker på ett värdigt liv så känner jag att det är så mycket som räknas in i det som man bara tar förgivet som att man ska klara sej själv och att varje individ ska få möjligheten att utvecklas och bli en självständig individ som är unik men det känns som att när man inte beviljar att de som är "svagare" ska få den möjligheten är det då ett välfärdssamhälle som vi lever i. Kungen däremot han vill ha 5.5 miljoner mer per år och jag lovar att det kommer att sluta med att detta beviljas men de som behöver hjälpen för att överleva och utvecklas vad får de? Det som blir över!

Jag önskar att denna helt underbara "trollunge" får hjälpen av det samhälle som jag hoppas och vill tro att jag lever i - ett samhälle som ser till varje individs bästa. Jag får mer och mer signaler att det inte är så men jag kan inte sluta att hoppas att det ändå är så för den dagen har jag gett upp mitt hopp och min kamp om att alla människor ska få den hjälp de behöver på den plats i livet som de befinner sej. Jag kommer aldrig att sluta hoppas och jag kommer aldrig att glömma Tilda för den energin och glädjen som hon utstrålar den lever man på länge och jag önskar att jag kunde göra något för att hjälpa henne och hennes familj.

Snälla - våga se att det finns de runt oss som behöver hjälp och stöttning och våga ta ställning. Det är inte dessa individer som det är fel på det är samhället det är fel på som inte ger dessa utrymme för att utvecklas fullt ut!

Jag vet att jag vågar se och ta ställning och jag står på Matildas sida!

Jag tycker att hon är värd det bästa för hon är en helt underbar person och har en helt otrolig personlighet som inte går att beskriva i ord!

Vart står du?

Puss från Häxansurtant