Jag vet att om min bli går sönder så lämnar jag in den på en verksad för jag klarar inte att laga den själv, om våra cyklar går sönder kan jag laga vissa saker och när saker här hemma går sönder får jag antingen laga dem, be om hjälp att laga dem eller helt enkelt köpa nya för att ersätta dem! Vad jag inte vet är vart man vänder sig när det känns som att livet är trasigt för det känns som att jag har försökt att reparera det i år och ändå så är det inte helt, jag är inte helt och jag kan inte annat än fråga mig: Vad gör man när livet känns trasigt? 

Jag erkänner att jag är en grubblare och jag analyserar saker men hur jag än grubblar och analyserar så kan jag inte komma fram till vad jag ska göra för att laga det ellet mig själv för jag har verkligen försökt på alla sätt som bara går! Jag har fått acceptera att jag kommer att få leva med mina skador efter misshandeln och anpassa min vardag och liv efter dem till en viss del och det är jobbigt men jag klarar av vardagen och mina troll men inte att jobba och det gör ont men jag överlever det så länge jag har dem jag älskar mest hos mig och kan skydda dem! Jag har visat för mig själv och många andra att jag klarat mer än vad jag själv trodde och vad som egentligen är mänskligt att stå ut! Jag klarade att lämna något som många blir kvar i och jag har vänt ryggen åt det och byggt upp ett nytt liv även om vi dagligen påminns om det som varit av livet vi är tvingade att leva och ändå så känns mitt liv så trasigt! Jag har människor runt mig som älskar mig, är tacksam att jag lever idag för de trodde att jag blev dödad den dagen, jag har människor som hjälper mig och ställer upp och ändå så känner jag mig som den ensammaste på denna jorden! Det känns som att när mitt liv är trasigt så blir även jag det, när var jag hel sist om jag är ärlig mot mig själv............ jag vet inte för jag kan inte minnas det! 

Jag har nog hela tiden trott att bara rättegångarna var över så skulle mitt liv bli helt igen ~ men jag vaknade upp efter dem med en besvikelse för det var inte "limmet" som gjorde mig och mitt liv helt igen! Det har funnits så många bara så jag skulle kunna göra en enorm lista...... bara jag klarade av att vara bland människor utan att vara livrädd att han var en av dem.......... bara jag klarade av att....... men varje förhoppning följdes av en besvikelse och mitt liv kändes precis lika trasigt som innan! Det kanske upplevs som jättegnälligt när jag skriver det här men jag har verkligen försökt att se varje "solglimt mellan molnen"! Mitt sista hopp var att jag skulle känna att när jag fick en "fritid" medan han satt av sitt straff och jag kunde känna mig lite lugnare för att han var under bevakning även om oron och rädslan ändå skulle finnas så skulle jag känna att mitt liv blev lite mer helt! Brevet kom där vi skulle fylla i vilka upplysningar vi ville ha som målsägare! Det första jag tänkte och kände var att nu kan vi göra det vi inte kunnat göra innan sedan kom en annan känsla som jag inte ville känna SKULD!

Jag inser att jag känner skuld för allt! Jag känner skuld för att just denna personen är pappa till mina barn, att vi är i den livssituation vi är och att barnen inte kan vara som "alla andra" som finns runt oss, att han har hamnat i fängelse fastän jag vet att det är hans val att han har misshandlat mig och hans ena dotter och att det finns massor med värre saker han gjort och jag vet inte allt mer jag skulle kunna räkna upp som jag känner skuld för! Och jag skulle bara vilja skrika NÄR HAMNADE ALL VÄRLDENS SKULD PÅ MINA AXLAR?????? Men där vet jag svaret ~ den dagen normaliseringsprocessen och hjärntvättningen började för där inpräntades det att allt var mitt fel och ingen annans och jag inser hur djupt in det sitter! 

Vad gör man när livet känns trasigt? Jag vet inte för jag har försökt med allt som jag kan komma på och som andra har haft som förslag för att jag ska komma tillbaka till där jag en gång var innan det fanns övergrepp och jag inte visste vem jag själv var eller vad jag tyckte om men än idag så finns det dagar när jag faller tillbaka och inte vet vad jag själv tycker! Jag önskar det fanns en sån enkel lösning som att man kunde gå in på en affär och säga att man behövde en tub med lim för att man skulle laga sitt eget liv för att det gått sönder eller att man lämnade in det på en verkstad men tyvärr är det inte så enkelt så det är väll bara att fortsätta att söka! En sak vet jag iallafall att jag vet att jag inte kommer att ha lösningen imorgon heller för jag har slutat att tro att det ska komma med att om jag klarar att..........

Hoppas att du hittar din lösning på att göra livet helt om det känns trasigt för jag anser att alla förtjänar ett helt liv!

  CRAMAR   

Jag har skrivit många inlägg här på min blogg när jag tänkt och känt att detta är ett av de tuffaste och jobbigaste som jag skrivit men jag kan ärligt erkänna att hittills är nog detta som jag kommer att skriva nu det tuffaste för det innefattar så mycket ~ min roll som dotter, mamma men även som utsatt för övergrepp, allt i en salig blandning och jag hoppas att om någon kan känna igen sig i det jag skriver så önskar jag att de tänker till tidigare än jag gjorde! Jag hade en klok älskling innan jag träffade honom som jag här och i min vardag kallar för Äcklet, han sa alltid till mig att man alltid skulle reda upp problem innan man somnade och man skulle berätta för dem man älskade och som betydde något för en det innan man somnade för man visste inte om de levde dagen efter eller om man själv gjorde det och jag önskar att jag hade förstått hur viktigt det var tidigare men jag är glad att jag gör det nu för det är aldrig försent att ändra sig och inse saker! 

Hur många gånger har jag inte hört uttrycket att man inte får välja sina föräldrar, och hur många gånger har jag inte tänkt att jag skulle vilja ha andra föräldrar än de jag fick när jag föddes när jag bodde hemma och de sa att jag inte fick göra det jag ville eller de tyckte något annat än mig?!?! Först nu kan jag inse att jag aldrig förän nu har tänkt att man borde lägga till efter det texten som jag skrev på bilden ~ att man inte heller får välja sina barn, för jag är helt övertygad om att mina föräldrar många gånger har önskat att jag hade varit på ett annat sätt, speciellt när jag under de senare tonåren valde att revoltera med näbbar och klor och verkligen visa att jag klarade mig utan dem och om de sa det minsta att de tyckte en sak så tyckte jag minsann tvärs emot dem! Jag har under mitt liv flera gånger sagt upp bekantskapen med dem men de har visat gång på gång att de älskar mig och bryr sig om mig trots att jag gjort detta mot dem och för mig så visar det massor idag ~ att man som förälder inte bara klipper ett band för att ett barn revolterar eller visar "taggarna utåt", när tårarna rinner ner för barnets kinder och man har sår på insidan så finns den trygga famnen där ialla fall! Jag önskar bara att jag inte hade gett dem som hade famnen öppen för mig de såren som jag gjorde där och då, men tyvärr är det försent för mig att inte orsaka dem!

Jag inser idag när jag själv är mamma/förälder att den kärlek som man känner till ett barn den är så stark att man kan göra ALLT för att skydda det och bevisa att man älskar det och hur det än är så känner man om barnet inte mår bra eller om det finns faror runt barnet vare sig man vill eller inte och det spelar ingen roll om det är ett vuxet eller ett litet barn ~ instinkten fick man den dagen som man blev förälder! "Tyvärr" tror jag att den instinkten är större när man är mamma för man har burit barnet i sin egen kropp, skyddat det med sin egen kropp för farorna som fanns utanför och gett den lilla som fanns där inne sin egen näring och det fortsätter när man har fött sitt barn ~ blod är tjockare än vatten och det kan inget förändra! 

Under tiden som jag levde i Helvet så hade jag och mina föräldrar kontakt hela tiden! Jag kan ärligt erkänna att den var bättre och sämre men jag kände att den var min livlina för utan den skulle jag inte överleva! Idag vet jag, genom att jag har hittat massor med brev som jag aldrig skrev klart, att jag flera gånger försökte skriva till dem hur jag hade det! Ett mail till pappa vågade jag skicka för det var "lagomt" avslöjande och om de nämnde något om hur det var, så visste jag att jag kunde förklara bort det om de skulle nämna något så Han hörde!

Under tiden som jag levde där önskade jag att det var någon av dem som hade haft erfarenhet av det som jag utsattes för dagligen samtidigt som jag kände tacksamhet för att de inte hade den erfarenheten och skuld för att jag ens kunde tänka tanken att jag önskade att de skulle kunna förstå vad som hände! Hur många gånger jag fått frågan av min mamma egentligen under åren där i Helvetet om Han var snäll, om jag älskade honom och om det var bra mellan oss det vet jag inte och att hon inte trodde på mina svar det förstår jag idag! Att de inte trodde på mina svar på hur mina blåmärken hade kommit till det förstår jag med idag men då trodde jag att alla trodde på mina förklaringar för det fanns dörrar, trappor, träd och skog och jag vet inte allt att skylla på! Jag önskar än idag att någon av mina föräldar hade haft modet eller kunskapen att ställa mig mot väggen och fråga "Slår han dig och barnen? Utsätter han er för övergrepp? Gör han det här mot er?" 

Orsaken till att jag inte berättade för dem var att jag skämdes för att de i mina ögon hade den perfekta relationen där de var på samma plan, pappa har aldrig förlöjligat mamma inför någon annan eller berättat för oss barn att hon är värdelös. Han har aldrig hotat någon av hennes släktingar eller gjort något av det som fanns i min situation så för mig var det pinsamt att erkänna ~ hade det funnits en annan erfarenhet så tror jag att jag hade tagit emot den hjälpen och kunnat erkänna på ett annat sätt för det är bara så att KÄRLEK SKA INTE GÖRA ONT OCH SÅRA! 

Jag tror inte att jag förän nu har förstått hur mycket barnen har förstått av vad som hände mellan oss där i Helvetet! På radion kör de en reklam eller vad jag ska kalla det som polisen har för att om man utsatts för kräkning så ska man vända sig till dem och där hör man en man som säger motsatsen till vad kvinnan säger och det för mig vid första "konfrontationen" tillbaka till Helvetet! Jag är inte kvar i Sverige utan jag är i minnenas land! Att mina barn skulle förknippa och koppla ihop detta har jag inte haft en tanke på förän igår när min äldsta dotter som nu är 6 år sitter och pysslar och vi har radion i köket på! Det blir just den "reklamen" och jag står och diskar och ser henne i ögonvrån och hon blir helt stel när hon hör den! Jag har varje gång jag hör den försökt att tänka att det är bara en reklammen jag kan erkänna att det fungerar dåligt och när ser hennes reaktion så fungerar det ännu sämre! 

- Mamma! Hör du att det låter precis som dumma pappa!

- Vad menar du?

- Han sa alltid så elaka saker till dig när vi bodde med honom!

Tårarna börjar rinna på hennes kinder och på mig rinner de på insidan när jag inser att det är inte bara mig han har gjort illa med det psykiska våldet utan det är även barnen även fast de var så små! Jag har försökt att intala mig att de inte minns, att de har glömt och jag vet inte allt men när hon har sagt dessa ord så finns det inte längre någon återvändo utan det är bara att inse att minnena finns där! 

Det gör så fruktansvärt ont att inse att fastän det gått år så finns minnena och såren kvar även hos mina barn av det psykiska och det verbala som någon gjort mig! När barnen lagt sig så sitter jag i soffan och tänker, TV:n är på men jag har inte en aning vad det är på den för tankarna är på situationen och det som hände när hon hörde det som var på radion! Hade jag accepterat att hon hade mått så här och att någon hade fått påverka dem så här mycket om det inte var för att det var deras sk "pappa"? Nä inte om jag vetat att det hade följt dem så här länge i livet men det är så lätt att anta att barn glömmer så lätt och de minns inte men de gör de och det är vårat ansvar som föräldrar att se till att de växer upp i en trygg miljö! Vi vuxna har så  lätt att tro att barn inte uppfattar bråk och speciellt om de sover ~ jag inser idag hur mycket de uppfattat trots att de sovit eller varit i ett annat rum eller del av huset ~ de kan berätta massor som jag inte förstår hur de kan ens minnas eller veta om!  

Tankar snurrar, snurrar och snurrar igen och jag har vänner som står mig nära som har barn som är mycket äldre än mina! Något som jag inser är att kärleken och instinkten att skydda sitt barn den försvinner ALDRIG! Jag vet att jag kommer ALDRIG så länge jag lever sluta älska mina barn eller sluta att skydda dem och jag tror bara att det är så enkelt som att gå till sig själv om man är förälder och fundera över hur det skulle kännas om sitt eget barn skulle svika eller vända en ryggen?! Jag vet att jag skulle få sår som aldrig skulle läka om det var mitt barn som gjorde det och hur det än är så är blodsband tjockare än vatten! Jag har lärt mig en sak i livet och det är att den som inte kan acceptera att man har en sund relation med sina föräldrar och släktingar den har något att dölja och är inte värd ens kärlek och en som person, och det har jag fått lära av egen dyr erfarenhet! Den jag levde tillsammans med försökte göra så att alla i mina familj vände mig ryggen, och även alla mina vänner och jag skulle stå helt ensam och han höll på att lyckas! Det som räddade mig var att jag inte spelade helt som han ville och berättade alla gånger som vi hade pratat, vad vi hade pratat om och alla andra detaljer! Mina föräldrar genomskådade honom och han hade mig inte helt i sitt våld och det var min räddning annars hade jag inte levt idag! 

Orsaken till att jag skriver och delar detta är att jag vet att det finns fler än jag som lever i en relation där man känner sig speciell över att han som man älskar tycker att man ska vara en familj tillsammans med honom istället för med dem man är en "äkta" familj med och det är så lätt att tro på det! Jag höll på att göra det men det hade kostat mig massor bla livet! Jag tror att om en kärlek mellan en man och en kvinna är äka så klarar den av vänner, familj och att det finns ett socialt nätverk men i mitt fall skulle det bara var jag och han enligt honom annars älskade jag inte honom som han älskade mig! Barnen blev till slut tom en "sak" som han var svartsjuk på! Jag kände att för varje sak och person som jag gav upp så kom det hela tiden nya krav och saker som jag var tvungen att uppfylla för att visa att jag älskade honom! Det fanns inget slut men idag inser jag att det finns en kärlek och omtanke som aldrig tar slut och det är den som man känner och får från en  äkta, ärlig förälder! Många gånger kunde jag och kan nog än idag känna att mina föräldrar engagerar sig för mycket men jag kommer alltid tillbaka till tanken att det är av ren kärlek som de gör det för det enda de vill är att jag har det "bästaste" som jag och barnen kan ha och det är bara så att en dag kan det vara försent!

Jag inser även att det är den äkta och starka kärleken till mina barn som gjort att jag orkat kämpat och kämpar än för min och mina barns trygghet och deras bästa och som gör att andra föräldrar gör detsamma och gör att vi orkar för det att vi vill skydda barnen från allt som kan skada dem! 

Jag har en önskan med detta inlägg och det är att om det är någon som läser detta, värdesätt den kärlek och omtanke som du får från din mamma/pappa för det är den enda kärleken som aldrig tar slut och den famn som man kan krypa in i hur mycket det än blåser där utanför! Jag nedvärderar inte partner, det är inte det jag menar om det är bra, men en förälder har känt dig från den dagen du föddes och kan inte ersättas av någon annan och har en trygghet som ingen annan kan ge och jag väljer att avsluta detta inlägg med orden som Plumzen en gång gav mig

" Vänta inte med att visa det du kan göra idag till imorgon, för då kan det vara försent"

Jag tror att om man säger förlåt till en förälder och menar och visar det så kan man bygga upp en fungrande relation igen   

  CRAMAR   

Jag är inte den som tror på slumpen och jag tror att det man gör det kommer tillbaka till en förr eller senare men ibland så vet jag inte hur jag ska förklara allt som händer och sker runt mig och människorna runt mig! Ibland känns det bara som att jag är en amulett som medför otur för dem som befattar sig med mig och jag skulle vilja gräva ner mig själv på ett sådant djup att ingen kan gräva upp mig men jag vet att det inte är möjligt och hur jag än tänker vet jag inte vad jag skulle ha gjort för att straffa dem som finns i min närhet och som försöker att hjälpa mig med det de drabbas av jag känner bara total maktlöshet! Jag har konstaterat det många gånger att livet är inte rättvist och jag tror inte att det är sista gången som jag konstaterar det idag men jag önskar att jag kunde förstå varför det känns som att de personerna som är i min närhet drabbas hårdast! Kan jag var en "olycksamulett" utan att veta om det..........

Många gånger kan jag känna att jag vill inte från livet men jag vill ifrån det som gör livet till ett helvete och det är en skillnad! Först idag fick jag serverat en " sak som drabbat en person som stått mig nära som bara fick mina ben att vika sig! Hon som är en av de underbaraste personer jag vet förtjänade något mycket bättre än detta och det fanns inte några ord som jag kunde säga för jag kunde inte förstå eller sätta mig in i hennes helvete för det var så långt ifrån mitt som man kan komma men tanken fanns "är det för att hon finns i min närhet" ~ precis som jag känt så många gånger förr! Jag vet inte om det är så enkelt att det är för at jag lärt in ett beteende under de åren som jag levde i helvetet med djävulen att allt var mitt fel som jag tänker detta eller om jag helt enkelt känner skuld! 

Idag var dagen som jag skulle träffa min nya psykolog eftersom min gamla är hemma på obestämd tid efter sin graviditet! Jag visste inte vad jag kände inför mötet men bestämde att denna gången skulle jag inte ha några förutfattade meningar utan ta det som det kom. Med var även min arbetsterapeut så vi pratade lite fram och tillbaka om det som vi hade gjort och vad som hade hänt sen jag senast träffat henne! Jag tror så här i efterhand att detta var en av de nyttigaste träffarna för mig fastän det varit den jag känt minst förväntan eller förfäran inför! Jag fick säga vad jag hade känt när jag träffade Försäkringskassan igen efter utförsäkringen och att det hade chockat mig detta att min handläggare inte pratade om att hon såg att jag skulle komma att arbeta mer än 1-2 timmar om det ens skulle handla om det att det var just när jag hörde det från henne som jag insåg att jag har dessa skador och att de inte kommer att försvinna! Jag som hört hur Försäkringskassan berättar för alla att de ska jobba heltid och jag vet inte allt trots att de ligger för döden och till mig så säger hon detta det fick mig att inse en hel del men även att berätta det för dem nu gjorde att jag reagerade och bearbetade det en gång till! 

När vi kom till de delar som jag bearbetat med min psykolog om de känslor jag inte kan identifiera, som jag verkligen önskar att jag kunde lägga i en ask och skriva vad det är för slags känsla så insåg jag plötsligt att jag står inte på samma ruta som jag stod en gång i tiden när vi startade! Jag är mer medveten om att det är olika känslor när "elvispen" startar inom mig och idag är jag beredd på ett helt annat sätt att satsa på att ta reda på vilka känslor som fanns där innan jag blev hjärntvättad och att ta tillbaka dem! Jag är inte rädd längre att lägga ett fokus på mig själv som legat tidigare på allt som skett utanför mig tidigare! När jag satt där och fick höra mina reflektioner, deras men även vad min psykolog berättat för dem så kände jag att den här tiden har inte varit bortkastad även om jag många gånger har känt det så! Jag har kommit framåt även om det inte varit med de sjumilakliv som jag önskat utan med små millimeterkliv så har jag ändå inte stått still och det kändes helt underbart att se och gav mig kraft till att ta nästa steg! Jag kände där att jag var beredd att satsa på nästa steg ~ att lära känna mig själv och mina känslor ännu bättre och tanken slår mig när jag skriver det om man någon gång lär känna sig själv helt och hållet? Jag tror inte det för jag tror att man hela tiden utvecklas precis som alla runt en gör! 

Vare sig jag är en olycksamulett eller inte för de människor som finns runt mig får jag nog helt enkelt se det som att de har ett val om de vill vara i min närhet eller inte, jag kan inte bära hela världens skuld på mina axlar för jag har burit nog med skuld på dem redan! Kanske är dagen idag dagen som jag ska minnas som dagen jag tänkte att jag ville gräva ner mig själv så långt ner att ingen skulle kunna gräva upp mig igen och få otur men istället insåg att jag skulle gräva ner skuldkänslorna så långt ner för kanske är det så att jag har burit dem nog länge nu så det är dags att göra slut med dem en gång för alla och bara ta skulden för det jag gör medvetet..........................................
................

  KRAMAR   

Som jag har hatat det uttrycket och alltid tänkt att "Ja det är det säkert! Alla andras men inte mitt!" tills idag när jag fick en AHA-upplevelse när jag hade tvättstugan och gick förbi en rosbuske och tittade på den med nya ögon och insåg att mitt liv är verkligen en dans på rosor för det är inte som jag tidigare tänkt ett rosa skimmer över det om man tittar på rosorna och jag kunde inte hindra leendet som kom på mina läppar! Äntligen har jag hittat något som finns i den "normala världen" som passar in i min totalt motsatta värld och som jag känner är så klockren   

Troligen kommer väll någon att tro att jag slagit i huvudet eller något efter detta inlägget men jag bjuder på det för jag har inte sagt att jag är som alla andra men jag kan lova att jag är vid alla mina sinnens fulla bruk, eller iallafall lika mycket som jag varit när jag skrivit de andra inläggen i denna blogg  . Fast jag får väll ändå försöka förklara min liknelse innan jag blir inlåst i ett rum utan saker med en tröja som gör att jag sitter och kramar mej själv hela dagar utan annan sysselsättning.

För första gången kunde jag se hur det skulle vara att vara att verkligen dansa fram på rosor! Jag som älskar den blomman mer än andra blommor, troligen för att de två männen som alltid fanns i mitt liv för mej i vått och torrt alltid gav med dem när jag fyllde år när jag var yngre och därför är de speciella för mej, har bara sett dem som något som är helt underbart och för mej så speglade de verkligen kärlek och skönhet! När jag såg dem idag så kunde jag se taggarna och jag kunde se att de var många och att jag inte alltid såg vart de fanns för vissa var stora och andra var små, vissa satt på stjälken medans andra satt på stjälken till bladet! Att dansa över dessa gör ont och man får sår och kanske om man är känslig och får tillräckligt många så kan det lämnas kvar ärr som en påminnelse om för många kontakter med det som för mej stod för kärlek och skönhet!

Jag kan se framför mej hur det är att dansa på något som inte är platt utan runt! Det gäller att inte ha för hög fart utan stanna till ibland och hitta balansen men ändå inte stanna för länge för då tappar man fotfästet med och när man ska ta steget så är det svårare om man stått helt stilla. Med andra ord för att kunna dansa på rosorna så måste man hitta den farten genom livet som är den perfekta för mej och den platsen som jag befinner mej på precis då i "rosbusken" Samtidigt lär jag minnas den erfarenheten som jag fått genom de andra stegen som jag gått, hur jag kunde komma vidare då utan att få sår, trilla av eller tappa den perfekta farten för att komma framåt! 

Det finns små vägar på sidorna som ser ut som de ska leda någonstans men de gör kanske inte det för att "kvisten" gått av eller att den inte håller. Kanske är inte den tjockaste kvisten heller den lättaste utan jag kanske måste prova mej fram och då behöver jag mod för att lita på mej själv och min intuition och det är där jag befinner mej idag i livet ~ att våga ta steget ut i det okända och våga lita på att det ska hålla, att jag ska hålla och att jag gör rätt! Bladen som jag går på kan vara hala av regn eller att det är fel väg men jag måste ändå våga prova och lita på att "rösten" som finns inom mej vet vad som är rätt här och nu OM jag inte vågar så kommer jag inte att vinna heller och kanske var det meningen att jag skulle se denna rosenbusken justidag trots att jag gått förbi den 100 gånger och den just bara varit en rosenbuske!

En sak vet jag ~ när man vågar ta steget ut i det okända så finns det någon där som ger en svaret vart man ska ta sitt nästa steg på rosen för att dansen ska fortsätta för idag är dagen jag insåg att livet är en dans på rosor även om det inte har ett rosa sken runt sej

  KRAMAR   

- Hur känns det att se mej idag? 

Det är frågan som jag får när jag öppnar dörren och min psykolog står där utanför! Jag är tvungen att le vid frågan och som vanligt är jag lika ärlig som jag brukar och säjer som det är att när jag såg att det var dags för våran vanliga "dejt" som vi har varje vecka så önskade jag att jag hade skrivit fel i almanackan! Hon ler bara mot mej och säjer: Då är det som det ska och det kommer att bli en sån där bra "dejt" idag med då när vi rör upp massor och du kommer ett steg längre fram igen!

Jag kan inte låta bli att känna att hon har rätt för även om det är jobbigt så vet jag att det är precis det här jag behöver ~ någon som är brutalt ärlig mot mej och säjer som det är! Hon ger mej inga falska löften att det som jag irriterar mej på i mitt egna beteende kommer att försvinna imorgon utan istället säjer hon som det är att för de flesta kan det ta 10-15 år innan misstänksamheten försvinner OM den någonsin försvinner men att jag kommit mycket längre än många eftersom jag är medveten om att jag har den och varför jag har den! 

När vi sätter oss och börjar prata om min "uppgift" till denna vecka så kommer vi in på så mycket annat som kommer upp och samtidigt kommer hon med frågorna som får mej att tänka till! Frågan jag inte är beredd på ska komma är frågan som kom från ingenstans:

- OM jag kunde erbjuda dej här och nu att du kunde få välja om du skulle vara den du är nu eller den du var innan allt hände vem skulle du välja då? 

Svaret kommer utan att jag ens tänker Jag skulle välja den jag var innan för den förväntade sej inte att ALLA skulle svika, lura och såra mej och den personen var en hel person som inte hade tappat bort sej själv! Det jag inte är beredd på att det ska komma ur min mun med svaret är orden som jag inte ens vågar tänka själv: 

- Jag vill egentligen inte ens leva längre! 

Hon bara tittar på mej och säjer: Jag förstår dej för det du gått igenom är ett helvete och är det än! Du har utsatts för tortyr och det är inget man bara går vidare ifrån men jag vet utan att du säjer det att du inte ens har tankar på att ta livet av dej för det är du för klok för!

I den stunden känner jag bara lättnad! Jag vågade säja en tanke/känsla högt som jag har och det var någon som förstod för det finns inte en tanke på att ta mitt liv! Jag har för mycket att leva för och jag har för många som behöver mej men livslusten finns inte som den en gång fanns där! Det har hänt för mycket som har påverkat mej och det har varit för mycket kämpande och "jag" har försvunnit för mycket för att känna det som en gång fanns! Samtidigt känner jag sån enorm tröst i att det finns någon som förstår det som jag känner och när hennes nästa kommentar kommer känner jag bara en sån lättnad:

- De säjer att motgångar och livet gör en starkare men jag tror att det är så  att man blir klokare inte starkare!

När den kommentaren kom kände jag att nu fick jag svaret! Det är verkligen så det är! Jag känner mej inte klokare men jag har mer erfarenhet, även om jag hade varit utan den och den gör att jag kan fatta "bättre" beslut och komma framåt idag där jag förr stod och stampade men jag är inte starkare än jag var innan! Jag ärfortfarande den "lilla personen" som behöver en trygghet, jag drömmer fortfarande om den trygga famnen som jag kan gömma mej i och låtsas att det inte finns faror utanför den och jag kommer alltid att vara den personen som är svag också men klokheten av den erfarenhet som jag fått kan ingen ta ifrån mej vad de än gör mot mej!

En dag kommer säkert livslusten också att komma tillbaka och knacka på dörren igen och jag lovar att jag ska hälsa den välkommen men öppna armar! Just nu är jag bara tacksam över att jag är tillräckligt klok att inse att jag lever här och nu och att jag har tillräckligt mycket i mitt liv att vara tacksam över för att se fram mot en morgondag och att jag kan skratta och le och för mej räcker det för att fortsätta kämpa och ta nästa steg............................. mot ett bättre liv och ett steg närmare livslusten!

  KRAM   

Jag har inget tålamod det är konstaterat för många år sedan för helst vill jag att all skulle ha löst sej redan igår eller ännu hellre innan det började krångla eller trasslade! Jag vet inte hur många gånger som min terapeut sa till mej under min tid som jag hade terapi att man kan bara lägga en pusselbit i taget och jag vet det men ändå så vill jag lägga fler för att komma framåt fortare i min bearbetning och lägga allt detta bakom mej och ändå så inser jag att det kommer att finnas med mej i resten av mitt liv och göra sej påmind i olika situationer och ge reaktioner på det andra gör vare sej jag vill bara det att de kommer att komma med längre mellanrum och att de kommer att kännas mindre och försvinna fortare hoppas jag! 

Ibland känner jag att jag kommer framåt med "sjumilakliv" och att det fungerar och det känns som att livet verkligen ler mot mej men andra gånger så bara smyger jag fram med så små steg att det känns som jag står still men efteråt så inser jag att jag rörde mej trots att det int kändes så. När jag fick ett bakslag för att allt blev för mycket med en ny förhandling och alla krav som jag kände att omgivningen ställde på mej så sa min psykolog till mej helt lugnt att det kändes som att jag tagit sjumilakliven tillbaka men denna gången visste jag vad det handlade om och det skulle vara lättare att ta sej framåt igen och kanske är det så helt enkelt att de där stegen tillbaka behövs för att jag ska lära mej och komma lite lite längre fram för varje gång men ibland känns det bara som att jag vill inte, jag vill inte påminnas om det i situationer som inte andra reagerar! 

Idag var en sån där skräck upplevelse som fortfarande sitter kvar och den vill inte lämna mej. Jag vill inte vara stark längre, jag vill bara just nu vara liten och ha en stor trygg famn att krypa in i där någon säjer att allt kommer att bli bra och det kommer att ordna sej att jag inte behöver vara rädd för det finns inget att vara rädd för ~ men det spelar inte någon roll om någon säjer det för jag vet att det finns det för det finns situationer som hela tiden får mej att förflytta mej tillbaka till den tiden att trots hur många "sjumilasteg" eller hur många trippsteg jag tagit komma tillbaka dit på en hundradelssekund i minnet 

"Jag ska döda dej" var orden jag hörde när jag var på väg till bilen idag och allt jag såg när jag var på väg till bilen idag och allt jag såg var en pistol. Det kändes som en evighet som kroppen var helt förlamad och jag kunde inte röra mej tills jag hörde ett skratt och såg att den som höll i pistolen var ett barn som bor här och hade klätt ut sej till pirat men det räckte för att jag skulle vara tillbaka i helvetet och jag kunde inte hindra minnena och känslorna från att välla fram 

Det var en av de här dagarna som promenaden med hunden och barnvagnen hade tagit längre tid än det brukade ta, dels för att det bara var skönt att gå och slippa känna pressen som hela tiden fanns på mej hemma för att jag var tvungen att vara på min vakt men även för att jag inte ville gå hem. Att jag troligen skulle få en utskällning när jag kom hem var något jag försökte förtränga och njuta av att vara här och nu och hoppades att det inte skulle bli så denna gången för kanske så var han på bättre humör eller hade hittat på något att göra för han hade ju inte ringt för telefonen hade jag alltid med mej för annars bröt det stora helvetet lös för då hade jag något stort att dölja. Detta var ett beslut som jag fick ångra för jag hann bara innanför dörren innan han kom mot mej och hela hans kroppsspråk visade att han var vansinnig över att jag hade varit borta så länge och att jag använde hunden och barnen som orsak till att vara otrogen det var verkligen det lägsta man kunde förvänta sej av en som skulle kalla sej för mamma! Jag visste inte vad jag skulle säja för jag visste att om jag sa fel ord så skulle det bli ännu värre så jag valde att inte försvara mej utan gick in i köket och gav hunden mat. Barnen låg i vagnen ute och sov och jag bestämde mej för att gå upp och lägga mej och vila en stund eftersom det hade varit bråk nästan hela natten över en av hans fantasier och det inte var ofta jag fick chansen att vila eftersom de inte sov samtidigt så ofta.

Jag hann bara lägga mej innan han kom upp och slet upp mej ur sängen med orden att om jag knullade runt med alla skulle jag fan inte tro att jag kunde komma hem och vila. Jag öppnade munnen och sa att jag hade haft hunden och barnen med mej men insåg fort att det hade varit bättre att jag hade varit tyst för fast jag aldrig har varit otrogen så var jag det varje gång jag målade naglarna, satte på mej en kort kjol eller målade mej eller gjorde något annat som inte passade honom eller som nu inte kom hem i tiden som det skulle ha tagit enligt honom. Han slet tag i mej och knuffade mej mot trappan och jag insåg att det var bättre att jag gick ner för den istället för att knuffas ner för den som jag hade blivit så många gånger för. Skräcken kom krypande som en ovälkommen gäst och jag bad att detta skulle ha gått över innan barnen vaknade så att inte de med skulle få smaka på hans vrede denna gången 

När vi kommer ner i köket är det första jag ser pistolen som ligger på köksbordet och skräcken blir en klump som gör att jag knappt kan andas! Jag är livrädd att jag ska bli måltavlan och jag ber tyst att jag ska överleva för barnens skull! Jag stannar för jag kan inte ta ett endaste steg till för kroppen lyder mej inte och han tar tag i pistolen med ena handen och drar mej mot baksidan med den andra. När vi kommer fram ser jag en läskburk som hänger på en gren i skogen och innan jag hinner reagera träffas den av två skott och han vänder sej mot mej med helt svarta ögon full med hat. Det finns inga andra känslor i ansiktet utan det är helt kallt och han säjer bara: Det är vad som händer dej om du lämnar mej! Jag kommer att döda dej! Jag kommer att skjuta dej precis som jag gjorde nu och det lovar jag dej för du lämnar inte mej! Och du kommer ALDRIG kunna gömma dej för jag hittar dej och dödar dej! Ingen kommer att tro dej om du berättar!

Han släpper min arm och går in och jag rasar ihop för mina ben bär mej inte längre. Hur länge jag sitter där det vet jag inte men jag "väcks" av ett barnskrik. När vi kommer in så är han sitt vanliga jag igen och det är som om inget har hänt men hotet hänger i luften. Jag har satt på mej min "rustning" för att inte reta upp honom mer för att inte barnen ska få ut för hans vrede men burken hängde kvar i skogen under hela min tid i helvetet som en påminnelse om vad som skulle hända mej om jag lämnade honom eller berättade vad som hände 

Att en leksakspistol och de orden kunde få mej att resa tillbaka, att känna och att påverkas så här mycket skrämmer mej för jag trodde att jag hade tagit så många kliv längre. Ja jag är i ett känsligt läge just nu när det är mycket som ska hända inom en snar framtid men ändå så trodde jag inte att det var så här mycket som skulle kunna komma upp. Jag kunde höra ljuden, känna lukterna -  jag var där igen och när jag kom till bilen så bara satt jag där. Jag kunde inte ens sätta nyckeln i tändningslåset för händerna skakade

Det får mej att fundera om det är bättre att ta de där små tassande stegen och känna sej för eller om det är bättre att ta de stora kliven? Kanske är det så att jag behöver nysta ut så mycket och kanske är det så att någonstans ligger fortfarande tvivlet att kommer någon att tro på mej att han kunde göra allt det så kanske är det först när "straffet" kommer som jag får mitt kliv för fast det inte ens är på en tusendel som han gjort så visar det för mej att det inte accepteras det han gjort och för mej innefattar det mer än vad domen handlar om och det är ändå som min advokat säjer Vi måste se konsekvenserna det ger med! 

En sak är säker jag tänker inte ge upp hoppet om mitt sjumilakliv som är kvar trots en leksakspistol eller vad det är nu nästa gång jag möter en utmaning eller prövning för då är det inte jag som har vunnit över rädslan utan motståndaren

  KRAM   

När jag gick på min terapi sa min terapeut till mej att kroppen skulle minnas saker så länge jag levde och att detta är vad man inom psykologin kallar för kroppsminnen! Jag tänkte nog inte så mycket mer på det då än att jag insåg att det var det som hände när jag kände en välbekant lukt och kroppen reagerade med flykt fastän min hjärna sa att det inte var någon fara, att min kropp ställde sej i försvarsställning mot slag och sparkar bara någon höjde rösten men nu så inser jag att det är så mycket mer så ryms inom detta ordet för min kropp reagerade på att årsdagen på att dagen som jag inte ens vill minnas kom närmare och närmare och imorgon så är den här och jag önskar att jag bara kunde stoppa huvudet i sanden och att när jag "tittade fram igen" så var den dagen över för jag vill inte känna och må så här! Jag vill inte att min kropp ska påminna mej när huvudet gör allt det kan för att bara förtränga och inte minnas, inte behöva gå igenom detta igen men vad gör man när resten av en själv påminner en hela tiden och känner och reagerar!

Kanske är det som Snäckan sa när jag pratade med henne härom dagen att jag fortfarande inte klarar av att äta vissa saker trots att det har gått år sedan jag befann mej i det att det är inte tiden som är det avgörande utan det är hur det har bearbetats som är det avgörande! Och när hon säjer det så låter det så klokt och så rätt men är det något som jag har ältat fram och tillbaka i förhör och jag vet inte allt så är det dagen imorgon men kanske är det så enkelt att jag inte har vågat bearbeta alla känslorna och jag har inte fått det avslutet som jag behöver med domen! Alla skadorna som jag fick är inte färdigbehandlade och konsekvenserna av dem är inte klara än! Kanske är det så att så länge det inte finns ett avslut så kan det inte heller bli et avslut i bearbetningen och jag vågar inte reagera och känna fullt ut eller så är jag rädd att känna och bara rasa ihop som ett korthus för det finns inte utrymme för det i mitt liv! Jag känner att jag bara blir så frustrerad över alla kansken och alla tankar, funderingar och grubblerier och fastän jag inte vill fundera och försöker låta bli så finns de där omedvetet som ett surr!  

Känns som om det är så lätt att tänka att man inte ska fundera utan ta allt som det kommer och innan jag satt i denna sitsen vet jag att jag hade kunnat sagt till någon att de inte skulle fundera över det ~ men det är inte så lätt, för tankarna kommer vare sej jag vill eller inte! Det gör ont att se sina barn ligga sovande i fosterställning för att det kommit för många jobbiga minnen om hur det var när vi levde med den som ska kallas att vara pappa och det spelar ingen roll hur många gånger jag än gör det så väcker det minnen, reaktioner och i samband med det tankar och funderingar! Det gör ont att höra sina barn be om att aldrig mer behöva åka tillbaka till Helvetet och veta att jag kan inte göra mer än att kämpa och hålla mej till sanningen i vårdnadstvisten och tro att sanningen vinner men det sätter också igång tankar och hur det än är så kan jag inte sudda bort det som en gång varit hur gärna jag än vill och hur mycket jag än skulle vilja! 

Jag tror att det är så att det som man ger kommer tillbaka till en någon gång och det som man gör ger resultat med andra ord så tror jag på Karma men ibland så undrar jag vad det är som jag har gjort för att förtjäna allt detta! Min advokat sa en gång till mej att man inte får mer i livet än man klarar av men jag vet inte om jag tror på honom längre! Han har aldrig ljugit för mej och alltid hållt det han har sagt men det känns här som att han inte har känt mej innan han sa detta! Det finns alltid undantag från regeln och kanske är det jag som är just detta undantaget.....................

Just nu känner jag bara att om jag ska må så här varje gång som denna dagen närmar sej, vare sej jag är medveten om det eller inte, och jag ska behöva känna de känslor som finns inom mej så skulle jag kunna göra allt för att den dagen försvann ur almanackan! Den ledde till något bra för den ledde till att jag dagen efter träffade en helt underbar människa som finns i mitt liv och stöttar mej än och den ledde till min frihet där jag slapp övergrepp och att varje dag "kämpa för att överleva" men jag önskar att jag hade kommit så mycket längre än jag har gjort men kanske är det helt enkelt där som felet ligger att jag inte ser de framsteg som jag trots allt gjort för de gör inte ont längre för jag har bearbetat det onda och tagit ett steg vidare och jag vet att imorgon kväll har jag överlevt ännu en av de värsta dagarna i mitt liv och det som inte dödar en gör en starkare..........................................
........................

  KRAMAR   

Att jag hamnade på skyddat boende efter att jag kommit från Helvetet är en sak som jag nämnt här tidigare men det jag nu kommer att skriva om är en sak som jag vet kommer göra att jag kliver på massor av tår men samtidigt så känner jag att jag måste få ur mej det, och det är bara så att sanningen svider och om den inte kommer ut så kan inget förändras! Jag var och är tacksam att jag fick vara där för det var en "fristad" från allt där jag kunde känna mej trygg! Jag kan inte säja att jag inte kände rädsla men den hade jag känt vart jag än hade befunnit mej någonstans! Rätt så fort insåg jag dock att det fanns en mall som man helst skulla passa in i och när en person som bodde där inte gjorde det så kändes det som att hon inte fick samma chans som oss andra! Jag var "liten och hjälplös" och visste inte något så jag känner att jag passar in rätt bra i "mallen" på hur man skulle vara för jag var den som inte ställde krav och inte sa emot utan jag sa mest ja och amen för det var vad jag var van att göra med den "ryggsäck" som jag hade med mej mot dem som hade "makt". Dem som var på samma nivå som mej de vågade jag visa vad jag trodde var mitt rätta jag för!

Jag är tacksam för att jag under denna tiden träffade helt underbara personer som jobbade ideellt där. Personer som såg till det som fanns kvar där långt inom mej och som jag inte visste fanns där själv men de såg det och de vågade berätta för mej vad de såg. Vissa av dem finns kvar fortfarande och de vill jag inte leva en endaste dag utan för de är en del av den styrkan som jag har för jag vet att de finns där och de trodde på mej när jag var som svagast och de har aldrig svikit mej en sekund utan alltid funnits där, både när det varit lättare men även när det var som värst! När jag gick till vårdnadstvisten var mina ben som gele och jag visste inte hur jag skulle ta mej dit och utan Gulligaste E vet jag inte hur jag skulle ha klarat det! Utan hennes ord hade inte trappan gått att gå och bara att höra att hon visste att jag skulle klara detta gav mej "vingar" Den som säjer att tro inte betyder något den vet inte vad den pratar om för att veta att någon tror på en det kan flytta berg och dessa 2 starka Qvinnors tro som jag har med mej i mitt liv idag ~ den kan förflytta många berg!

Samtidigt som jag blev starkare och visste mer och mer vad jag ville och framför allt vad jag tyckte så började jag se en ny sida, inte av dessa två Qvinnor för de har funnits hela tiden, men av de som jobbade på boendet där jag hade bott! De människor som jag hade trott skulle hjälpa mej att utvecklas i att bli självständig började at ifrågasätta mina val i kontakter med personer som gjorde mej stark, som stöttade mej och som gav mej något positivt. De började ifrågasätta ställningstaganden som jag gjorde och saker som de hörde från andra ringde de till mej för att höra om det stämde och fråga min syn på det. Jag som hade varit i denna situationen tidigare men då med personen jag bodde tillsammans med och hade barn med hamnade åter i den situationen men med de personer som hade hjälpt mej och som jag på något sätt stod i en beroendeställning till kändes det som trots att jag hade flyttat därifrån! För mej så kändes detta jättekonstigt och det kändes som att jag kom i en situation där jag började ifrågasätta mej själv igen!

Jag bollade detta med en av de Qvinnor som alltid finns för mej efter ett tag för det kändes inte rätt! Speciellt en manlig kontakt som jag hade var något som blev väldigt ifrågasatt för det hette att jag kunde inte ha hur många mentorer som helst, ändå var de inte medveten om vad jag pratade med honom om utan detta var något som de hade fått reda på från andra att vi hade kontakt med varandra och jag valde att inte redovisa något för dem när de frågade mej! Jag har blivit ifrågasatt om mitt val av att bo hemma hos en person istället för ensam på ett hotell innan min första rättegång för det borde kännas bättre att bo på ett hotell än att det skulle bli rörigt att bo hos en person ~ men ingenstans fanns frågan vad jag ville! Jag känner bara att ju mer jag tänker på detta så är det än en gång så att när man är stark så "passar det inte in i mallen" och jag tycker att det är så hemskt att det ska vara så! Jag vet att jag låter som en gnällmadam och jag vet att jag kliver på tår, jag är fullt medveten om det men jag känner att jag måste få ur mej detta för det ligger inom mej och gnager som en börda som måste få komma ut! Och jag vet att de jag berättat det för inte kommer att prata om det för jag har bara berättat det för dem jag litar på!   

Jag har analyserat detta massor och jag har funderat och det som känns så hemskt för mej det är att man kommer till dem som ett offer, man är utsatt och som jag var så visste jag inte "vem jag var egentligen eller vad jag tyckte om eller inte tyckte om" men jag har kämpat och byggt upp mej själv bit för bit. Ibland har några bitar rasat igen men jag har inte gett upp utan har samlat ny kraft för att lyfta upp de bitarna igen och fortsätta att bygga och jag har kommit en bra bit på vägen! Jag har många runt mej som hjälper mej i arbetet och som ger mej positiva kommentarer men även som ger mej den positiva kritiken som jag behöver för att komma vidare och de personerna vet när jag behöver en kram eller när jag behöver en knuff för att komma vidare! De som jobbar på ett ställe som man kommer till som "offer" (jag hatar det ordet) tycker jag ska vara så proffesionella att de inte lägger sej i det privata! När jag inte har bott där på ett långt tag och byggt upp mitt kontaktnät och de ser att jag mår bra av det och jag kommer vidare i livet och i mitt arbete att bygga upp mej själv så förstår jag inte varför jag ska stå till svars varför jag har kontakt med den eller den, varför jag väljer att bo hemma hos en person istället för att bo på hotell! De har kommit med bra råd med det ska jag inte sticka under stolen med men de försvinner med skadan som detta gjorde för det tryckte ner mej och jag kan ärligt erkänna att jag bröt ihop efter det sista samtalet som jag fick för det var rena korsförhöret! Jag fick stå till svars för mycket och jag fick höra vad de tyckte om mycket och jag kan inte säja att jag tyckte att det var proffsigt! Det har gått ett tag sen dess, jag har funderat, tänkt och gått vidare men jag tycker fortfarande att det är fel! För mej sänder detta ut signaler att de hjälper mej så länge jag är "svag och gör som de vill" men när jag blir stark och har en egen vilja då får jag stå till svars för det med!

Detta inlägg kanske tas som skitprat ~ men det är det inte menat som! Jag hoppas att om någon läser det som jobbar inom detta så kan det väcka en tanke hur man känner sej när man är i min situation! Man är redan så bränd, man testar de personer som man tar in i sitt liv inte bara en, två eller tre gånger utan en miljon gånger och de man släpper nära sej de har förtjänat den platsen. Jag var livrädd för män och att anförtro mej för en man igen det fanns inte och att det sedan skulle bli ifrågasatt när det är en person som jag känt att jag kunnat prata och ventilera massor med saker med det kändes som att vara tillbaka i Helvetet med svartsjukan igen! Vad syftet var denna gången ~ det vet jag inte och kommer nog aldrig att få reda på men det känns inte rätt på något sätt. Att ifrågasätta min relation till en person som har jobbat ideellt hos dem det är inte heller rätt för mej! Jag förstår inte att de inte kan vara glad över att jag har hittat någon/några som finns för mej och gör mej stark och som får mej framåt i kampen! Jag förstår inte att det inte finns förståelsen att när man lever i den situationen som jag gör så behöver man de personer som man litar på och som man släppe nära sej ~ för de är inte många! Jag kan räkna dem på mina fingrar och jag behöver inte använda alla fingrar som jag har!

Kanske är det så att jag växte ifrån dem och blev för stark och att det inte var det de klarade men då borde tanken ha funnits att det var det jag skulle göra! Tanken borde ha funnits att de gjorde samma sak mot mej som han gjorde när jag levde i Helvetet ~ ifrågasatte mina beslut och ifrågasatte mitt omdöme och mina val och lät mej stå till svars inför dem som i mina ögon stod över mej! Åter igen var jag under någon annan som "dömde mej"....................men tydligen så fanns inte den tanken som jag tycker borde ha funnits innan de ens slog numret till mej att är detta rätt att göra efter det hon gått igenom!

  TACK till er två starka Qvinnor som alltid finns E & C    

  KRAMAR