Ibland känns det som att människor är så måna om den fasad de har och som de visar upp att jag inte kan låta bli att undra vad det är som gömmer sig där bakom. Är det så att ju finare fasad en människa visar mot omvärlden dessto mer finns det där bakom som gömmer sig och som de inte vill ska komma fram eller är det bara min bakgrund som gör att den tanken kommer fram? Jag har hållit fast vid de senaste åren att man ska lita på sin magkänsla och de gånger som jag gjort det har det blivit rätt och ska jag lita på den även i denna fråga skulle jag direkt säga att ju finare fasad man visar dessto mer har man att dölja. Nu menar jag inte att dra alla över en kam för det finns de som har en fin fasad och har en fin insida med men det är när inte känslan stämmer som det känns falskt.

Hela tanken och känslan kom idag när jag var på en av mina långpromenader och jag gick förbi en familj som jag vet att det finns hur mycket skit som helst inom (nej jag tänker inte gå in på detaljer) men när man tittar på utsidan skulle man tro att här lever den lyckliga, perfekta familjen för att är perfekt, kanske för perfekt egentligen. Inte en blomma står fel i fönstret, gardinerna hänger så där otäckt perfekt, fönstrena saknar minsta lilla märke och egentligen skulle allt kunna ha varit tagit ur en katalog för det perfekta hemmet OM jag inte hade vetat hur det egentligen är. Var det så alla såg på mitt helvete med kunde jag inte låta bli att tänka innan tanken åter fortsatte att gå vidare ~ för jag vet att en dag kommer sprickan i fasaden och när den har kommit så spricker det fort och antingen så blir det en lättnad för att vissa på insidan gjort allt för att någon ska se hur det egentligen är medans det för andra kan bli en katastrof.

Samtidigt skrämmer reflektionen mig, för hur många såna här perfekta fasade som döljer personliga helveten finns det inte och hur många är det som tänker på dem? Hur många är det som tänker på dem och vågar reagera och ta nästa steg och agera? I mitt fall vågade ingen och idag har jag gått ifrån det men samtidigt är det skrämmande att veta att det finns de som lever i det idag och jag önskar att jag kunde göra så mycket för att ingen skulle behöva göra det. Det som skulle bli en lugn avkopplande promenad när jag njöt av solen och fåglarna blev för mig en reflektionspromenad där jag verkligen fick mig en tankeställare att vad kan jag göra för att hjälpa någon som lever där jag en gång var? Just nu kan jag inte göra något men jag har kunnat hjälpa och stöttat några men jag vet att min kämparglöd för att hjälpa kvinnor och barn kommer inte att försvinna ~ jag har inte bara hittat den rätta formen än för den finns inte enligt mig i samhället än för det finns för många som blundar för det.

Jag bär många ärr inom mig som ingen ser för jag väljer att visa min fasad som är en qvinna som är glad och positiv och som alltid har något vänligt att säga till dem som hon möter men som samtidigt vågar reagera på orättvisorna som hon ser. Ja jag erkänner, jag gömmer mig bakom en fasad jag med för att jag inte ska ses som ett offer för jag ser inte mig själv som ett offer för idag anser jag att jag är en vinnare för jag vann min och barnens frihet igen för vi levde i ett helvete där någon styrde över oss. Samtidigt kan jag se när jag möter människor som har ärr på insidan med för jag har en känslighet för dem som har samma "skada" som mig och det är jag tacksam för på ett sätt för det har gjort mig stark och att jag kan känna in och möta människor på ett sätt som jag inte tidigare kunde. Jag litar inte på människor i min omgivning på samma sätt utan idag får de förtjäna min tillit innan de får den och det är på både gott och ont men jag utsätter mig för mindre skador på det sättet.

Kanske får jag inse att människor alltid kommer att ha fasader och att det är på gott och ont men så länge de inte skadar människorna som är bakom dem så är det bara att acceptera de. Jag kan inte förändra hela samhället men jag kan fortsätta att fundera och bära med mig tanken och övertygelsen att en dag ska jag kunna hjälpa fler än jag kunnat idag att få sin frihet med för alla förtjänar att känna att de kan andas utan att någon bestämmer om de ska kunna ta nästa andetag eller inte.

Hur kan vi se andra som de är och få en helhetsbild men inte av oss själva? Den funderingen kan inte lämna min tanke för jag kan verkligen se människorna runt mig för dem de är och se hela dem med de brister som de har och acceptera dem och älska dem och inse att alla människor har brister just för att de är människor. Jag kan se deras styrkor och beundra dem för dem och se det som de är duktiga på och tänka på att jag är glad för att jag känner dem som är så duktiga på detta och att just jag får lära mig det av dem men när jag kommer till mig själv så ser jag bara bristerna. jag kan se magen som en gång var platt med rutor för att den var jättetränad men nu är det "häng" efter att jag fått barn som jag älskar över allt annat, jag ser låren som jag aldrig varit nöjd med.Jag ser bristerna i mitt sätt och mina svagheter men inte heller här ser jag helheten som jag ser hos andra. Jag ser mina svagheter men jag får anstränga mig mer än jag orkar för att se mina styrkor som jag vet att de finns om jag verkligen, verkligen anstränger mig men jag ger upp innan och då kan jag inte låta bli att tänka varför jag inte ger mig samma chans som jag ger alla i min omgivning. Är jag inte värd det? 

Jag kan inte låta bli att tänka på det ~ borde vi inte egentligen vara snällare mot oss sjäkva än vad vi är mot människor i våran omgivning för fastän jag önskade att jag vore den ende som var så här mot mig själv så vet jag att det är fler som dömer sig själv hårdare än omgivningen?! Jag är inte unik på den punkten! Varför har vi snällare glasögon när vi tittar på dem som finns runt oss än när vi tittar på oss själva? Det borde egentligen vara tvärtom för det är ändå med oss själva som vi lever den mesta tiden. Jag önskar att vi på något sätt kunde vara mer förlåtande mot oss själva och tänka att vi har våra fel och brister men att vi duger och jag lyfter på hatten till er som kommit dit och önskar att ni kunde lära mig för jag beundrar er. Jag önskar att jag kunde se mig i spegeln och tänka att idag ska jag se mig själv som den jag är med de styrkor och de positiva egenskaper som jag har men allt jag ser när jag tittar på mig själv är de saker som inte är så bra. Kanske kommer det att ändras någon gång men det känns inte så hoppfullt när jag tänker på hur många år som gått. Eller så är det så att när man kommit till den insikten att jag har andra glasögon på när jag tittar på andra än när jag tittar på mig själv gör att jag kan skifta på dessa när jag tittar även på mig själv nästa gång och vågar snegla på mig själv med dem som gör att jag ser mig själv med dem som gör att jag får ett helhetsperspektiv men än vågar jag inte hoppas på för mycket 

Ja jag erkänner det om någon person skulle ha råkat missa det ~ Jag är en sån person som analyserar saker på härsan och tvärsan och gärna alla andra håll med när jag håller på men oftast så kommer jag på en lösning till slut eller något som jag känner att jag kan förliknas med till slut och som ger mig en inre frid. Och om jag inte gör det så lägger jag det i en låda i mitt inre arkiv ett tag så får det ligga där och mogna ett tag och sedan brukar det bli bättre rond nummer två eller så händer det som hände idag ~ svaret kom som en blixt från en klar himmel. Och även om det nu är så enkelt i teorin så vet jag att det inte kommer att vara lika enkelt i praktiken men jag har lösningen där inom mig och det gör att jag har något att bygga vidare på. 

Många gånger känner jag att det är problem eller att det inte fungerar med mina sätt at tänka, känna eller att vara. Att jag tänker fel eller att jag känner fel kommer jag nog alltid att få jobba med efter det jag fick uthärda under de åren som jag blev nertryckt under mina egna skosulor och att våga tro på mig själv igen vissa dagar är en ständig process men det är något som jag är medveten om. Och det var idag när jag gick och dammsög upp alla höstlöven som kommer med in när vi går ut och in som jag insåg det självklara i så mycket som jag jobbar med inom mig. Jag tycker att det är så svårt att sätta upp gränser för vad jag accepterar med vad andra människor gör mot mig och att jag många gånger accepterar saker som inte känns okej bla och det var när jag tänkte på detta som jag insåg det självklara för i samma stund såg jag en hylla som inte alls fungerar här hemma länge. Där ser jag problemet konkret men när jag ser det får jag en insikt och det är där förändringen sker. Antingen tar jag bort hyllan helt för att den inte har en uppgift längre eller så flyttar jag den för att den fyller en viktigare och bättre uppgift på ett annat ställe.

Det är så jag måste göra med allt som jag vill förändra inom och med mig själv. Jag måste göra mig själv medveten om vad det är jag tycker är okej och vad jag inte tycker är okej och jag måste få en insikt för det är där förändringarna börjar ske. Och det kanske låter självklart för många men när man varit så "liten" att jag inte ens visste vad det var jag tyckte om att äta utan bara visste vad han tyckte om att vi åt när jag stod på affären första gången när jag var på skyddade boendet så är detta på en helt annan nivå. Jag inser när jag skriver detta vilken resa jag gjort. Att jag inte fortfarande är helt övertygad om vilka mina intressen är och vad jag helt vill göra med vissa saker i livet känns inte som det mest avgörande längre utan jag har idag fått insikten att det som är viktigast är att jag bestämmer att detta är okej att människor gör mot mig och det är okej att människor behandlar mig på detta sättet men inte detta och om de gör det så kommer jag att göra så här. I vissa fall som tex oärlighet har jag en ståndpunkt men när människor står mig nära känns det som om modet sviktar men det är inte okej även om det är någon som är mig nära och det är det jag måste visa mig själv att det är jag och trollen som är viktigast. 

Jag inser idag att insikten kommer när jag vågar stanna upp och lyssna på mig själv och inte bara lyssnar på vad andra tycker och tänker om det jag känner eller om de tycker att det är okej att jag känner så här. När slutade jag att lita på mina egna känslor eller varför frågar jag mig ens det när jag vet frågan när jag vet svaret. Den dagen när jag inte ens visste om jag gick i mina egna skor för det kändes inte ens som jag var en person för det fanns inget kvar i skalet som var jag. Jag behöver stanna upp och fokusera på det som finns och det som händer precis mitt framför min näsa här och nu och det som jag känner när det händer. Mina minnen kan jag aldrig springa ifrån för de påverkar mig här och nu och kommer att påverka det jag känner och upplever här och nu men om jag har insikten och vågar så kommer jag att våga bearbeta och jag vet att jag kommer att gå både framåt och bakåt men det är det som är att förändra i livet. Kanske behövs det ibland att man hejdar sig själv från att komma till ro i det som man ser som en vardag bara för att få den förändringen som gör att man någon gång i framtiden finner det som är inre frid och det är det jag gjort under det som jag kallar min resa men jag har inte kunnat sätta ord på det som jag nu kan och det gör att jag nu på ett helt annat sätt kan jobba för att finna den och att jag kan jobba med mig själv. 

Jag tror att jag behöver reflektera över vad som vore ett bra sätt att förändra och vad som vore den bästa vägen för mig att gå för att jag skulle komma fram till de mål som jag satt upp för mig själv. För en gångs skull ska jag inte sätta upp mål som är höga på en gång utan istället sätta upp små mål och flera istället som gör att jag ser att det går framåt och inte tappa lusten på en gång som det går barkåt för jag vet att det kommer att göra det. Jag minns när jag fick ett armband av fina T som sen ett tag åter sitter på min arm för att påminna mig om vägen jag skulle gå där varje kula skulle vara för ett steg jag skulle gå framåt men som jag kände att jag ofta åkte bakåt på. Nu vet jag att för varje gång jag åker tillbaka så är det som min psykolog säger, så vet jag hur det är att gå vägen så det går fortare att ta tillbaka det som jag åkte tillbaka och det är inte värt att ge upp. 

Jag ska leva med mina sinnen, med en vilja som är starkare än den någonsin varit och med en medvetenhet och jag ska bygga upp mig själv på mina egna villkor och det är inte jag som ska rätta mig efter omgivningen denna gången. Omgivningen ska få rätta sig efter vad jag känner är det rätta för mig och vad jag känner är rätt för mig i min kontakt med dem för det är inte rätt med en ensidig respekt. Jag ska leva som jag lär mina Troll ~ att de aldrig mer ska låta någon göra något med dem som de inte själv vill och som inte känns rätt för de bestämmer själv över sin kropp och sina känslor och ingen annan har rätt att bestämma över den!

  CRAMAR   

En gång i tiden såg jag på mörkret som en tillgång ~ för i det kunde jag gömma mig och då slapp jag från det som fanns runt mig. Efter ett tag så insåg jag att den tyrann som fanns runt mig hela tiden fann mig trots mörkret som fanns runt mig och inom mig och att i det så lurade faran och den dagen blev det en skräck för mig när det inte fanns något ljus som avslöjade när faran blev större och när det skulle göra fysiskt ont. Ljuset och jag blev bästa vänner och det känns som om jag slöt ett avtal där och då att jag aldrig mer en endaste stund på dygnet skulle ha det mörkt runt mig. 

Ett mål i min terapi har varit att jag skulle klara av att sova med lampan släckt eller att jag skulle klara av att ha den släckt ett tag på kvällen. Jag klarade det under en period men den dagen som jag fick reda på att han skulle bli villkorligt frigiven så var det som att faran var fri igen och lampan blev min livlina. Nu är jag på steg ett igen och har slutit avtalet med min psykolog att jag ska släcka lampan 5 minuter per kväll för att jag inte klarar mer än det. När jag släcker den och mörkret kommer så är det som att jag slungas in i en annan värld, en värld som fanns förr men jag kan inte greppa ett endaste minne eller syn som kommer för det är som att spola en film på supersnabb fart och jag hör alla skrik, röster och ljud samtidigt. Jag håller på att bli galen och det gör ont i varenda cell som jag har i kroppen. När jag skulle förklara detta för min helt underbara psykolog använde jag liknelsen att det var som att öppna locket till en häxkittel och det är så det känns för det är inte jag som har kontrollen när mörkret kommer det är min hjärna. 

Samtidigt kan jag inte när jag sitter i mitt hem med ljus sluta fundera vad det är som egenltigen skrämmer mig så mycket med mörkret. Jag vet att jag har min PTSD som spökar och gör att min kropp inte reagerar som den ska och att den var mycket starkare fortfarande än vad både min psykolog, läkare och jag hade trott. Samtidigt är jag den "kloka" mamman som berättar för mina barn när de är mörkrädda att det inte är något farligt med mörker för det finns inget annat i rummet när det blir mörkt än innan vi släckte lampan. Varför kan jag inte få in detta i mitt huvud och göra så att kroppen med lyssnar på det? Det har gått år sedan kroppen utsattes för övergrepp i både ljus och mörker och jag har gett den ny erfarenhet och det känns faktiskt irriterande att det som hände då har så mycket mer makt än det som händer här och nu. Jag har ju insett i mitt "nya" liv att jag tycker om hösten även om den är mörk för att jag har rätt att krypa in i mitt hem som jag bestämmer hur det ska se ut och vara tillsammans med barnen och tända mina ljus och krypa upp i soffan med en bok eller bara titta på skit på TV. Varför kan jag inte på samma sätt hitta en frid i mörkret istället för att alla dessa hemska minnen och dödsskräcken ska komma fram bara jag släcker den sista lampan som jag alltid har tänd i vårat hus?

Det låter så enkelt när jag tänker, när jag diskuterar med mig själv och nu även när jag skriver det och även när jag sitter där med handen på knappen och trycker av lampan och ändå så infinner sig skräcken och alla bilderna, ljuden och känslorna sekunden efter att det har blivit mörkt. Innerst inne vet jag att ingen kommer att döda mig nu i mörkret mer än att någon skulle döda mig på dagen när det är ljust och ändå så är det dödsskräck jag har. Jag tror inte att jag ska överleva en endaste sekund till av alla de här minnena som kommer i en sån hög hastighet att det är omänskligt att det ens ska kunna ske. Det borde inte kunna fungera och hjärnan borde ta eld eller något och ändå så fortsätter den att ge mig minne och bild på bild.

Jag önskar att det vore monster under sängen, spöken eller vampyr som skrämde mig i mörkret för då kanske någon kunde bevisa för mig att de inte finns precis som när jag var liten. Nu är det mina helt egna självupplevda minnen som kommer och besöker mig när mörkret kommer och hur många som än säger till mig att det inte hänt eller vad de vill så vet hela min kropp och varje cell minns hur det kändes och det är det som är det värsta. Kanske är det helt enkelt eller kanske det heter kanske är det så skit svårt att det som gömmer sig är mörkret är de hemskaste minnena som är så svåra att bära att de inte orkar komma fram i ljuset och därför gömmer de sig i mörkret som jag undviker in i det längsta och därför är mörkret så skrämmande för mig men jag hoppas att jag en dag kommer att övermanna det för den dagen har jag lyckats övervinna det tyrannen gjorde

  CRAMAR    

Jag tänker bryta den skrivna Janta-lagen som finns här i Sverige idag och erkänna att jag är stolt över mig själv, över mina barn och över vart vi befinner oss idag och den känslan tänker jag bära med mig hela dagen och bara njuta av för den infinner sig inte allt för ofta. Imorse vaknade jag med Smulan på ena sidan som någon gång under natten hade kommit insmygande till mig och Liten och Skruttan på den andra sidan som hade gjort samma sak och jag fylldes av denna STOLTHETEN. Vilken resa vi gjort tillsammans och vad långt vi kommit även om det inte känns så alla dagar. 

I tisdags var Skruttan på ett av sina tuffaste terapipass som hon någonsin varit på om jag slår ihop denna omgång som nyss börjat och den som avslutades för ett par år sedan när hon var liten. Det var inte samma tjej som gick in som kom ut men samtidigt får jag tänka att hon måste igenom det på samma sätt som vi har gått igenom allt det andra fastän alla mamma~instinkter i mig skriker att jag ska skydda henne och det är just det som jag gör på ett sätt när jag låter henne gå på detta. Jag skyddar henne från det som blir värre ju längre det finns där inne. Jag såg på kvällen att detta kommer att bli en lång natt och att reaktionerna även kom bland syskonen så valet var enkelt ~ dagen efter blev en ledig dag för oss alla där vi bara fick vara och ta hand om oss själva och varandra och det som kom upp till ytan. 

Och här kommer min stolthet fram! För jag har verkligen lyckats med hjälp av dem vi har runt oss och med hjälp av dessa små troll bygga upp en familj som är sammansvetsad och som vågar lita på varandra och som framför allt finns för varandra vare sig det är med eller motvind och det värmer. Att se dessa tre syskon ta hand om varandra även om det var irritation stundvis för att man inte riktigt orkade med sig själv så fanns kärlek. värme och förståelse och man kunde läsa av när den andra klarade att man sa ifrån eller när den behövde en kram. Jag kan inte med ord förklara alla känslor som fanns och finns där inne. När vi kom från Helvetet var detta troll som inte kunde något, inte trodde att de var värda något för att de hade fått höra det så många gånger av honom och hans ord var starkare än mina att jag älskade dem för de hade förljts av slag och bestraffningar om man inte lydde. Nu vågar de ta sin plats och de ber inte om ursäkt för det!

Samtidigt ser jag hur mycket fortare ett barn kan anpassa sig efter den nya miljön och det glädjer mig samtidigt som det skrämmer mig. Hur många är det inte som gjort mitt jobb en gång och sen fått domen från Tingsrätt eller Hovrätt att barnen ska tillbaka och så har barnen minst lika fort förändrats till den de en gång var igen ~ det rädda lilla barnet som ber om ursäkt för att det lever och inte kan göra något rätt fast det enda de gör är att andas och vara just barn? Jag är glad att jag inte är en av dem som behöver sitta med dessa livsavgörande beslut på mitt bord för jag tror inte att jag skulle kunna sova en endaste natt om jag skulle ta dem utan fundera om jag hade gjort rätt eller fel även om jag utgått från lagen. 

Samtdigt funderar jag över vad det är som gör att det ska krävas så mycket innan man kan komma till denna stolthetskänsla över det man har presterat? Är det jantelagen eller är det just det att det är så mycket lättare att ta åt sig kritik än beröm? För hur många gånger har jag inte under resan och jobbet med att bygga upp mig och barnen fått höra att jag ska vara stolt över det jag har presterat och det jag har lyckats åtstadkomma? Med att det är trygga barn som tror på sig själv igen som jag har kunnat få fram från de spillror som de en gång var och ändå så har jag inte kunnat ta det helt till mig förän nu när jag såg dem. Är vi här i Sverige så djupt nere i Jante-lagen att vi hellre ser våra fel och brister än det som vi lyckas med?

Ja jag skulle kunna bo bättre men jag kan samtidigt välja att se att jag har ett hem jag kan vara stolt över för det har allt vi behöver och egentligen mer än det fastän vi började från noll. Ja jag skulle kunna ha en splitterny bil men för första gången har jag en bil som är min och ingen annans och den har jag valt och den fungerar och är relativt ny. Ja jag har skador efter misshandeln men jag kan fortfarande sköta mig själv, mina små troll och mitt hem och vardag fastän jag inte kan jobba. Det finns massor av saker jag kan ta upp men om man fortsätter att tänka lite längre så går det faktiskt att vända det mesta till något positivt bara man försöker. Och livet blir lättare om man ser det från det hållet och idag tänker jag välja att inte se Jante-lagen alls och njuta av att känna mig stolt över mig själv om mina underbara små troll som är min helt underbara familj och nej vi är inte normala men vi är normala i våran lilla värld och vi älskar och respekterar varandra och det har visat sig att det räcker lååååååååååååångt!

  CRAMAR   

Ja jag försöker alltid att se glaset som halvfullt men det känns som om det inte alltid är så lätt! Just nu känns det som att det är miljoner med bollar i luften men det är bara fem av dem som det är jag som har slängt upp ~ resten har "ödet" eller vad man nu vill kalla det som händer och sker runt oss och som jag fortfarande funderar VARFÖR det händer som har kastat det. Och JA det känns som om de är där i luften för att testa hur många fler jag klarar av innan jag lägger mig ner och skriker att jag orkar inte mer jag klarar inte mer och med handen på hjärtat så känns det som att den gränsen har varit nära många gånger. Kanske är det så som Smulans lärare säger att jag har en förmåga att gallra vad som är viktigt här och nu och att det är en förmåga som jag har fått under den här resan och i så fall är jag tacksam att jag har fått den. 

En sak som jag aldrig kommer att kunna sluta att förvånas över är vuxna människors falskhet för att kunna rädda sitt eget skinn. Om man säger en sak, hur kan det då vara så svårt att stå för den? Förstår man inte hur det känns för den man sårar eller är det bara så att man är så känslokall och egoistisk att man bara ser till sitt eget bästa och sedan struntar i vad alla andra tycker, känner och tänker?!?!?! För mig har det blivit så "enkelt" att de som inte visar att de står för sina handlingar och ord de har inte en plats i mitt liv. Kanske upplevs jag som känslokall och hård men Det är bara så att en gång i livet får man nog av lögner och svek när man levt med dem som vardagsmat och när man möter dem för ofta. Jag förstår inte varför man inte tänker ett steg längre innan man gör det som man sedan eventuellt kan få stå till svars för ~ kommer jag då att kunna försvara det och kommer det att vara värt det? Svårare är det inte! En tanke och att stanna upp i en sekund innan man låter ordet komma över ens läppar eller man gör det som inte känns helt rätt.

Jag är inte en felfri människa och jag har brister men jag vet att jag kan försvara mina handlingar. Jag bröt mot lagen när jag höll mina barn från sin pappa men jag hade barnens önskan och rädsla bakom mig, jag hade mina egna upplevelser av hot, våld och övergrepp och jag hade mitt samvete. Jag hade myndigheterna med mig när jag berättade och vågade stå för det jag trodde på även om det inte var enkelt men om jag inte hade varit ärlig så hade allt fallit som ett korthus. Ärlighet är det starkaste vapen som man har och oärlighet river sönder allt och även en själv. Jag vet det för jag levde med det under mina år i det förhållandet som gett mig ärr på ut och insidan.

Om glaset är halvfullt eller halvtomt det kan man diskutera länge och det beror på vilken syn man har på allt men så länge man är ärlig med det man ser och känner så är det man ser rätt. Om jag ser att glaset är halvfullt idag så är det rätt för mig nu och jag kan stå för det med de prövningar jag har här och nu men jag vet att de som ljuger för mig kommer inte att finnas i mitt liv vare sig det är halvfullt eller halvtomt för de människorna har förbrukat mitt förtroende och det är bränt i båda ändarna så det går inte att bygga upp igen. Det tar en evighet att bygga upp ett förtroende hos mig men det tar bara ett ord av osanning för att rasera det helt och då är det för alltid om man gör det med våra liv som insats!

  CRAMAR    

Ibland känns det som att hur jag än väljer och hur jag än tänker på att det inte ska drabba mig eller barnen så känns det som att det är just det som det gör nu hur jag än väljer. Att jag för tillfället inte är den som ensam tar besluten gör inte det hela lättare heller men jag får tänka att det är för våran säkerhet men jag vet inte om det hjälper så mycket alltid för det känns som det tar på allas krafter att inte "finnas" att inte ha en plats och att inte " få vara som alla andra". Ibland känns det som att det livet som jag bygger upp är ett sandslott men vad händer när nästa våg kommer in, när nästa indikation kommer på vad vi kan förvänta oss från "hotet" och vi får nya direktiv ~ vad är mitt sandslott värt då? Det gör ont att höra att ens dotter använt orden "att hon inte finns" och höra att de förstår att de inte kan ha de som deras klasskompisar men att de önskar att de kunde det och med det så kommer skulden till mig som ett brev på posten 

Jag har haft en dröm som kommit tillbaka natt efter natt efter natt och frustrationen har bara blivit större och större för varje gång som jag drömt den. Jag har drömt att jag vaknat och alla mina fönster har haft galler på sig, dörrarna har förvandlats till fängelsedörrar som varit speciallåst men jag har kunnat öppna dem utan problem men ingen annan som bott runt mig har haft vare sig såna dörrar eller fönster. När jag sett mig runt så har jag sett att mina väggar ser inte ut som de andras utan de ser ut som murar medans de andra ser precis ut som innan jag la mig för att sova. Jag knackade på hos min närmaste granne och när hon öppnade och jag förklarade vad som hänt så följde hon med mig ut för att titta men hon såg inget utan sa bara att jag måste se fel för våra hus såg precis lika ut. Hur jag än försökte visa detta för henne så såg hon det inte. Jag knackade på hos min andra granne och samma sak upprepade sig. Jag gav mig inte utan knackade på hos fler och fler människor och till slut var det massor av människor som stod där med mig och tittade på mitt hus utan att se vad jag såg och jag kände det som att jag var helt sinnessjuk Hur kunde de missa det som var så uppenbart och som jag såg och kunde ta på men ingen annan såg eller kände? Jag satte mig ner helt uppgiven och lät tårarna strömma ner för kinderna för att ingen förstod mig eller ens såg det jag såg 

Jag lärde mig en gång i tiden på min terapi med den terapeut som jag då hade att drömmar alltid har något som de vill säga eller lära oss och speciellt om de kommer tillbaka. Jag inser att denna drömmen berättar mina innersta känslor, de som jag döljer så väl för att de gör för ont att ta fram, för det är så det känns att leva som en i mängden men leva det med skyddade uppgifter för man är inte som alla andra och ingen som inte har det livet kan förstå en. Det finns dagar som jag känner att jag bara vill ge upp det men samtdigt så vet jag vad det andra alternativet är och då inser jag att jag inte kommer att överleva och mina barn förtjänar att ha en mamma som kämpar för dem och gör de val som hon tror är bäst även om det känns som de alltid slår tillbaka till slut. Kanske känns det inte som det bästa valet idag att jag påbörjade barnens terapi igen men kanske ser jag längre fram att det var precis vad de behövde som jag kände den dagen jag valde att börja kämpa för att de skulle få det igen. Jag vet att inget val är lätt att ta om man inte följer strömmen men just nu känns det som att strömmen är för tung att gå mot men kanske kommer den att minska en dag även om den inte gjort det hittills. KansKe inser jag en dag att alla valen jag gjort lönar sig en dag med att de vågar stå upp för sig själva som jag inte vågade och den dagen ska jag känna att jag gjorde rätt för ingen förtjänar det vi/jag har gått igenom och de ärr som alltid kommer att finnas kvar 

  CRAMAR   

-Nu djjjjääääääävllllaaaaaaaaaaaaaaaaar! 

Orden följs av ett brak och ord som jag inte tänker skriva här och PANG så är jag och Smulan från våran försommaridyll i solen tillbaka i Helvetet känslomässigt inser jag när jag ser att hon har duckat under vårat utebord och jag känner att jag skakarsom ett Asplöv och väntar på att det första slaget eller sparken ska komma men det är inte det som jag ska skriva om denna gången utan det som gör mig sååååååååååååååå förbannad. 

Jag ska frångå min princip att inte skriva om andra och om jag av personen som blir drabbad av detta blir ombedd att ta bort det så lovar jag helt klart att ta bort det men jag kan inte låta bli att reagera! Idag inser jag att det finns vuxna som själv har barn och som har diagnosen VFBMHSH och eftersom det är bara jag som vet vad den står för än så får jag förklara den förkortningen Vuxen och Får Bete Mig Hur Som Helst 

Jag har under flera år levt med barn som fick en diagnos precis som mig efter att ha levt i ett helvete och jag vet vad det innebär att varje dag kämpa för att barnen ska må bra, klara av det mesta möjliga och hålla ihop och samtidigt hur man själv ska klara av att hålla ihop. Det är mer än ett heltidsjobb och alla som har det så borde få en enorm guldmedalj för man gör mer än vad andra kan tro vare sig det är livet eller någon annan som "gett" barnen en diagnos. Varje dag är en ny kamp och man kan aldrig förbereda sig på vad den kan innehålla. Det sista man önskar sig är att det ska komma en vuxen person som gör att den dagen blir värre än den är från starten med förutsättningarna som redan finns

När jag insåg att inte dessa skrik var mot oss utan ett barn som redan har motgångar så det redan räcker så känner jag att jag finner inte ord för frustraionen som väcks inom mig. Orden som kom efter var inte heller finare och det var en jakt som gjorde att fler människor troligen såg detta. Att höra barnets gråt efter detta och se att han var helt förstörd får mig bara att tänka: Hur tänker man som vuxen när man gör en sån här grej? 

Jag kan många gånger bli arg både på mina och andras barn men jag tänker och när jag vet att det finns en problematik så tänker jag en gång till. Med mina barn kunde man inte höja rösten i början för då gömde de sina huvuden beredd på slagen som skulle komma och då behövde de höjda rösterna inte ens vara åt dem, man kunde inte säga nej utan fick säga det på andra sätt så att det i slutänden blev ett nej men inte i det ordet.

Ja det måste finnas regler och det måste finnas gränser för barn jag vet men jag tror inte att vi lär dem det genom att krossa dem. Jag vet av egen erfarenhet att ibland är det bättre att låta föräldrarna ta det ansvaret att sätta de reglerna och låta dem ta det med barnen när de har gjort fel. Jag trodde någonstans att det var så att vuxna skulle tänka längre än barn men när Smulan kom med sin lilla hand i min och sa:

- Mamma, så där skulle jag ALDRIG göra mot någon! 

då insåg jag att det är inte så det ser ut. Alla vuxna inser inte att vi måste låta barnen finnas på deras villkor och med de förutsättningar som de har och det skrämmer mig. Jag tror inte att de vuxna som behandlar barn på detta viset skulle acceptera att de blev behandlade så på jobbet om de gjorde något fel utan det skulle bli en anmälan på en gång. Varför ska då barnen finna sig i det? För att de är små och ska lyda de stora eller............................

Snälla vuxna ~ använd huvudet innan ni skäller och bli inte en sån som visar att ni är just vuxna och har rätt att skälla på dessa barn för ni vet inte vad alla bär med sig i sin ryggsäck som de har på ryggen 

  CRAMAR