Idag så skulle jag stanna kvar när jag hade lämnat barnen för att prata med Skruttans talpedagog och detta är väll inget som är konstigt i sej men min situation visade sej i reaktioner som kom efteråt! Allt var bra och Skruttan låg över det som var vad man förväntade sej när man var lika gammal som henne och det känns bra att höra. Men ännu en gång så blev jag påmind om att bakgrunden påverkar allt för mycket som ligger i hennes problem med att prata och säja vissa bokstäver kan hon direkt hänvisa till att det är Äcklet som har tryckt ner henne och som har hånat att Han inte förstod vad hon sa trots att grannar kunde det.

Det som känns så frustrerande var att under den timmen som jag satt och pratade med henne så hade jag lämnat min mobil i jackfickan och satt den på ljudlös. När jag kom hem såg jag att jag hade fyra missade samtal varav ett var från mina föräldrar. Och nu ser jag den oro som de har för när jag inte svarade på någon av mina 2 telefoner så kom pappa för att titta att allt var som det skulle och att Han inte hade hittat oss så att något hade hänt. Det gör mej så frustrerad över att det känns som om jag har en slags redovisningsskyldighet för att de kan ringa och bli orolig, samtidigt som jag förstår dem. Jag har alltid mobilen med så att om det händer något att jag kan ringa eller att polisen som är uppkopplad ska kunna kolla vart jag befinner mej. Det är bara så frustrerande att en persons val och handling leder till så många känslor och att så många blir berörda och måste bygga upp ett försvar.

Känner att jag bara vill ha ett vanligt liv där man inte behöver tänka hundra steg mer än vad man gör annars. Nu känns det som om jag måste ha hundra utvägar för att det kan hända olika saker. Barnen och jag har en plan hur de ska agera om vi skulle träffa på Honom och det var något som kom redan på skyddade boendet och som jag inte hade en tanke på innan det kom upp för att det blev panik med barnen när vi gick till affären och de tyckte att det var pappa som kom.

Jag skulle vilja bara ha vaardagsproblem som vilken färg man ska ha på de nya gardinerna eller vilken sås man vill ha till middagen men kanske kommer den dagen också. Just nu kan jag ibland mitt i allt skratta åt misären för jag trodde aldrig att jag skulle leva under såna här förhållanden och jag trodde inte att jag skulle komma i kontakt med de personer och myndigheter som jag har gjort. Men hoppet finns kvar att det någon gång ska bli bättre och jag hoppas att det ska finnas kvar i framtiden också.

Nu ska jag försöka att lägga alla problem åt sidan och fokusera att ha det kul på julkalaset som jag ska hjälpa till att servera på! Hoppas ni får en trevlig fredag och att era liv är lättare än mitt för jag önskar ingen mitt liv!

Puss från Häxansurtant   

Jag är jättetrött och vet att jag skulle behöva sova, speciellt eftersom jag var vaken med Skruttan natten som var men min hjärna jobbar så jag håller på att bli tokig. Smulan vaknade och berättade om vad hon hade drömt och när hon berättar så är det såna detaljer som jag trodde att hon inte mindes. Jag vet att det var en dröm om en verklig händelse och som vanligt så var det Äcklet  som var den elaka.

I början när barnen började berätta vad Han hade gjort så hade jag en försvarsmekanism som slog till och sa att det inte kunde vara så. Han fick inte ha gjort dessa saker mot dem. Jag kan svära på Bibeln att jag alltid har trott på dem men det var för jobbigt att erkänna för mej själv att jag trodde på dem för jag ville ju inte att det skulle vara så. Se´n kom de här små detaljerna som de inte kunde få in i sammanhanget om det inte hade hänt och då fanns det inte någon överlevnadsinstinkt över huvudtaget som kunde ta bort känslan.

För varje sak som de berättar med så bryts jag ner för fastän jag vet att det är Han som har gjort valet så känner jag mej som en hemsk person som har utsett och skaffat barn med Honom. Om jag inte hade fallit för den fina utsidan som Han visade upp utan litat på min magkänsla så kanske jag hade haft en riktig pappa till dem för jag kan inte kalla Honom för pappa för blodsbanden kan ingen göra något åt men för att förtjäna att bli kallad för det så måste man förtjäna det. Man blir inte förälder bara för att man har varit med och gjort barnet utan man blir det om man förtjänar det - enligt mej!

En vän till mej fick mej att förstå att det inte är det biologiska  som har den avgörande rollen utan det är den relationen som man har till personen.

Imorgon ska jag prata med Skruttans talpedagog och det känns som om det kan bygga upp mej lite mer för då får jag reda på vad det är som jag kan göra för att hon ska få ett bättre uttal. Jag vill vara delaktig för det är ju även här hemma som hon pratar och då kan det vara bra att veta hur jag ska göra för att hjälpa henne. Det är inte bara mamma man ska vara utan i denna situation ska man vara psykolog och tal-lärare oxå samtidigt som vardagen ska fungera men jag känner att vissa dagar känns det som jag har grepp på det medans jag andra dagar känner att det bara är kaos men det är ju i och för sej därför som jag ska få gå till en hjärnskadeläkare för att strukturera upp detta.

Nä nu måste jag göra ett nytt försök å sova för annars kommer det vara en zombi som kommer till dagis och jag kommer inte att minnas något som pedagogen säjer!

Puss från Häxansurtant   

Jag känner mej så fruktansvärt frustrerad så på en skala 1-10 så ligger jag på 29. Det som har fått mej så frustrerad är hela samhållet och det sätt som allt behandlas. Jag känner att jag blir så frustrerad över att det ställs såna krav på dem som själv är offer och jag bara längtar till den dagen när inte mina händer är bakbundna för då ska det explodera en bomb och jag kommer att vända upp på allt tills jag får en förklaring till varför det är så här!

Puss från en arg Häxansurtant som måste lugna ner sej innan hon fortsätter

Ibland kan en kommentar få en att minnas saker som hänt för länge, länge sedan! Jag pratade med mina aldre helt underbara grannar som jag tror jag ska adoptera som farmor och farfar till barnen och då när vi pratade om Skruttan så sa hon "Har du aldrig hört att en gammal själ kan födas i en ung kropp?".

Jo jag har hört det förr och det ska jag skriva ner för jag har inte haft det minnet på flera år. När jag började sommarjobba så var jag på en avdelning för äldre och träffade en helt underbar tant där som jag bara älskade att lyssna på när hon berättade saker. Hon hade sån inlevelse och när hon berättade så var det riktigt så där så man kunde se framför sej hur det såg ut och hur det luktadde. All min ledig tid satt jag och pratade men framförallt lyssnade. Tyvärr blev hon sämre och sämre och vid midsommar så visste man inte hur lång tid det var kvar.

På midsommardagen satt jag på hennes sängkant och skulle hjälpa henne med maten. Hon tog ögonkontakt med mej och sa mitt namn, och sedan blev hon bara tyst och tittade mej så djupt in i ögonen så det kändes som om hon såg vad jag tänkte. Sedan sa hon "Om du inte minns något annat av mej så minns att det finns barn som föds med en gammal själ och det finns orsaker till det". Ur en låda plockade hon fram en ask med en ring och i den satt en bärnsten med ett litet strå i. Hon ville att jag skulle ha den ringen för att jag kändes som hennes barnbarn och hon hade pratat med sin man om detta och de hade bestämt det tillsammans. Som personal får man inte ta emot presenter och jag gjorde inte detta heller men hon sa att den var menad för mej och att den skulle hitta fram till mej en dag. Hon började berätta historien bakom ringen och den kan kortfattas återberättas så här: Hon hade fått denna ring av sin svärmor när hon födde sin dotter och hennes svärmor hade berättat för henne att barn föddes med gamla själar och att det var meningen för att de skulle klara av det som låg framför dem. Dessa gav en styrka och hade den genom erfarenhet. Det visade sej sedan att "tantens" dotter fick ett liv som var fyllt med prövningar och hennes svärmor sa alltid till "tanten" att hon inte behövde vara orolig för att dottern hade en gammal själ.

Ringen blev min många många år senare och det är en historia i sej hur jag fick den och den tänker jag inte skriva ner. Idag när min granne sa detta så välde alla minnen fram och någonstans inom mej tändes hoppet att kanske fick mina barn en gammal själ som ger dem styrka att bearbeta och bli fri från alla hemska minnen! Jag hoppas och jag tror det, för när jag ser hur de har utvecklats under denna tid och blivit gladare och kan lite på dem som finns i deras omgivning så måste det ha varit något som hjälpt dem framåt fastän det har varit becksvart för oss alla. Och kanske får jag en dag ge denna ring vidare till någon och berätta historian bakom den!

Puss

Smulans hand en gång i tiden, förevigad i en kopieringsmaskin!  

Jag har börjat känna mej ensam på sista tiden och jag tycker inte om den känslan. Jag känner mej ensam fastän jag är bland alla andra för jag kan inte vara öppen mot dem som finns runt mej, för det är så många "hemligheter" som måste bevaras. Genom att vi har skyddade uppgifter så är det inte heller att bjuda hem vem som helst, man vill undvika vissa samtalsämnen med vissa personer för man vill inte behöva ljuga. Någon gång under vägen har jag lärt mej att tänja på sanningen som tex om de frågar om barnens sk pappa och om han inte vill träffa dem så berättar jag inte att vi kommit överens genom Tingsrätten utan jag säjer att det är bestämmt att barnen ska bo hos mej och sedan känner jag att jag inte behöver utveckla det mer.

I början av denna resa så berättade jag vad jag hade varit med om och jag kände att folk verkligen "gottade" sej i och ville veta detaljer och det skrämde mej mer än ensamheten. Om jag bara ska vara en nyhet som de kan prata med andra om ja då får det kvitta för min del. En av dem som jag tyckte stod mej nära visade det sej bara för ett litet tag sedan att hon såg mej som en sak som hon kunde prata om på jobbet och det sårade. Efter den dagen som jag sa att jag inte ville prata mer om vad som hade varit och hur jag kände kring det, och jag slutade att berätta saker om hur det gick så har jag inte fått ett samtal. Om jag ska vara ärlig så saknar jag inte den slags kontakten för det var bara jobbigt att inse att det var så det såg ut. Det jag saknar är däremot alla underbara människor som bryr sej om MEJ inte det jag har varit med om som jag var tvungen att flytta ifrån. Och den ensamheten gör ont! Att inte kunna ringa någon och fråga om vi ska ta en fika, eller om vi ska se en film eller bara helt enkelt träffas och prata lite skit.

Jag känner mej ensam i alla beslut som ska tas! Jag har aldrig haftnågon att diskutera beslut kring barnen för Han har alltid svarat att det vet jag bättre själv, eller bara sagt att det blir bra fastän det var tre alternativ jag la fram men nu är det en annan sak för jag är verkligen helt själv med dem. Det är ingen som jag kan säja till att jag frågade "dej ju och du sa........" om det blir helt fel beslut. Jag har ett tag gått och fundera på om jag ska byta avdelning för Liten så att jag slipper lämna och hämta på två ställen. Genast så känner jag mej egoistisk för det finns fler småttingar på den avdelningen som hon har blivit vän med och då känner jag mej så egoistisk som ens tänker tanken att det vore lättare för mej. Det skulle säkert inte kännas lika jobbigt att hämta och lämna på två ställen om man var två som gjorde det men jag gör det fem dagar i veckan. Och det är detta som känns så jobbigt för man har ingen att bolla med. Jag har saknat detta även under mitt förhållande - jag vet men det fanns någon som jag kunde hoppas att Han skulle ta ansvar. Sedan kom det aldrig och det irriterade mej till max men hoppet fanns iallafall även om det var litet.

För ett tag sedan så slog det mej att vad gör jag om jag blir sjuk!!! Det finns ingen reservplan och detta skyller jag på myndigheterna för att de inte har tänkt längre än näsan räcker eller rättare sagt så har de tänkt hur de kan spara och lassat över även detta på mej och jag har mina föräldrar men är det egentligen deras uppgift? Nä jag tycker inte det för jag tycker att de ska ha rätten att "bara vara" mormor och morfar och inte känna det ansvaret på sej. Sedan känner jag även att min relation till dem blir konstig pga detta. Jag skulle aldrig kunna bryta med dem för då finns det ingen om allt bara rasar. På något omedvetet sätt låter man även bli att kritisera och säja helt ärligt vad man tycker för man har det hela tiden i bakhuvudet att man är "beroende" av dem. Det låter falskt och oärligt jag vet men jag är iallafall ärlig som ser och erkänner hur det ser ut.

Nä det är bara att inse att jag är menad för att "rädda världen" och en dag kan jag lova att jag kommer att riva upp himmel och jord för att det ska bli förändringar i samhället och det lär märkas när den dagen kommer och jag inte är bakbunden längre för jag har samlat mycket att bli förbannad på under min resa. Jag är som en tickande bomb!!!!!!  

PUSS från Häxansurtant

Jag kan faktiskt inte låta bli att undra över det! Innan jag hamnade i denna cirkus så hade jag som jag tidigare nämnt en tro att det fanns ett barnperspektiv och att om barn for illa så skulle man få hjälp av samhället. Nu ser jag tydligare och tydligare att samhället blundar för detta. Det känns som om det är väldigt lätt att skriva en sak eller en rekomendation i en utredning men när det kommer till att handla och få detta beslutt verkställt det verkar vara svårare.

Det heter så stort att barnen är våran framtid men hur ska den framtiden se ut om de inte lär sej rätt normer och hur man ska vara mot andra. De barn som är nedtryckta och bkir utsatt för övergrepp eller inte respekteras tycker jag ska få hjälp och de ska få en värdig grund att stå på där de vet att de som finns dem älskar dem fastän de inte är felfria, att man får göra misstag och att man duger som den man är. Varför kan man inte ha detta i samhället??? Varför måste man som förälder kämpa för att barnen ska få den hjälp de behöver?

Barnkonventionen finns men man vågar inte ta beslut att den ska gälla som lag i Sveige! Är det för att det blir för mycket då för de olika myndigheterna att ta tag i?

Nu ska jag gå och hämta mina oslipade diamanter som kommer att vara slipade och säkra på sej själv när de blir stor - om jag får bestämma - så de inte gör om mammas misstag i livet!

Puss Häxan surtant

Ibland känner jag mej så kluven som om jag inte ens känner mej själv. Jag hade ett alias när jag bodde på skyddat boende och för mej blev det "hon" som stod för allt det starka i mitt liv. "Jag" var ju den som var svag, hade blivit nedtryckt och som hade suddat ut mej själv. Nu ska jag åter bygga upp den personen och bli stark i mej själv och det låter kanske jättelätt men det är inte det.

När jag tänker på en människa så ser jag att den har olika roller som man använder i olika situationer men grunderna finns där. Man är förälder, syskon, vön, barn, barnbarn och jag vet inte allt. Man tänker aldrig på att man pendlar mellan dessa olika roller i livet utan det går på automatik och det gör det oxå för mej med dessa roller men det är så svårt att bara vara jag.

När jag hade kommit ifrån Helvetet så visste jag inte vad JAG tyckte om för mat för hemma åt vi bara det som Han tyckte om och efter Hans regler. Jag visste inte vilken klädstil jag tyckte om att ha för det var alltid Hans kommentarer som styrde vad jag hade på mej och när jag inte gjorde det så blev jag bestraffad. Jag kan minnas än när jag kom till boendet och det enda jag hade var ett par skor och en mysdress. Jag visste inte ens vad jag ville ha för stil och det var rena julaftonen när det var någon som skänkte kläder och man fick leta bland dessa kläder. Jag kan ärligt säja att jag var som en som är precis i tonåren som måste testa sej fram vad denne tycker om att ha på sej. Lika så gjorde jag med mat. Jag provade precis som ett litet barn vad jag tyckte om och inte.

Det rinner tårar när jag tänker på detta för det är så hemskt - det är så hemskt att veta så lite om sej själv. Kanske får jag se det som en styrka att jag kan ge mej det utrymmet att testa vad jag tycker och vad jag inte tycker. Ibland ser jag att jag befinner mej i trotsåldern för ingen ska säja till mej längre vad jag tycker utan jag ska hela tiden komma fram till det själv.

Jag känner även att jag måste jobba på detta att kunna sätta upp gränser. Just detta att jag inte ska behöva ursäkta mej för vad jag tycker, gör eller inte gör. Det är jättesvårt att bryta ett invant beteende som sitter så djupt att jag skulle kunna bli väckt på natten och kunna "reglerna". Jag minns en kväll på boendet när jag bara grinade och sa till en annan som bodde där samtidigt som mej att jag kommer aldrig att lära mej reglerna som finns här "ute". Jag minns det som om det var igår och just denna känsla att jag befann mej i en annan värld, en annan kultur för hemma där var det bara så att jag kunde de "sjuka" reglersna som fanns där men när jag kom utanför dessa regler så bemästrade jag inte de "regler" som alla andra levde under.

Fastä lång tid har gått så kan jag ibland när jag befinner mej i sociala sammanhang känna att jag väger varje ord som jag ska säja för att vissa saker som jag sa eller gjorde när vi var med andra blev jag bestraffad för när vi var ensamma. Tänk att vissa saker kan sitta så djupt. För mej visar det att talesättet att man inte kan lära gamla hundar att sitta är fel. Det gick med mej som hade en meter skinn på näsan det krävdes bara mängder av våld och hot och det lämnade många sår och ärr på både ut och insidan!

PUSS från Häxansurtant

Nu är allt som vanligt igen nu när barnen har kommit hem men det som är så jobbigt är att jag nu inser hur mycket jag har funderat och spännt mej när barnen inte har varit här hemma. Jag vet att de har haft det jättebrra när de har varit borta men ändå så finns det hela tiden omedvetet att jag inte kan skydda dem när de inte är hos mej. Där de har varit nu under helgen kan Han hitta dem för det är lätt att få tag på adressen och jag trodde inte att jag tänkte så och jag tycker inte att jag har tänkt på det när de har varit borta men nu när de åter är hos mej så känner jag skillnaden - jag slappnar av!!!

Det känns så jobbigt att det ska vara så för det som jag tänker och är medveten om det kan jag påverka men det går inte att påverka det som finns på idnsidan och som lever sitt eget liv.

Inatt hade Smulan varit orolig och inte sovit så de hade fått vara vaken med henne och de hade försökt att få henne att berätta vad det var men hon ville inte berätta. Nu ikväll när jag låg bredvid dem för att de skulle sova så säjer hon bara rätt ut att hon inte hade kunnat sova inatt för att hon hade drömt. Jag tänkte att jag ska inte leda in henne på något utan helt enkelt få bort tankarna så att de kunde somna så jag säjer bara att jag hade hört det. Då vrider hon på mitt  huvud och tittar mej rakt in i ögonen och säjer: Mamma! Jag drömde om när pappa slog mej i pannan! Och sedan berättar hon detaljer som ett barn inte kan hitta på hur mycket fantasi de än hade.

Varje gång som det kommer upp saker som Han har gjort mot dem går ytterligare en bit inom mej sönder och jag känner att jag bara vill sudda bort alla minnen som finns om Honom för vare sej jag eller barnen verkar ha något positivt minne av Honom och jag önskar att det fanns ett sådant sudd - men det finns det inte! Det heter att "tiden läker alla sår" men jag vet inte om det kommer att göra det men de saker som Han utsatt oss för - men jag hoppas!!!!!

Puss från Häxansurtant