Igår stod det i en tidning någonstans i Sverige om en man som tidigare hade brytit tån på sin sambo och sedan slagit hennes huvud mot golvet så att trumhinnan hade gått sönder. Han häktades vid det senare tillfället och skulle nu bli åtalad för Kvinnofridskränkning. Och jag kan inte låta bli att undra om inte lagen och regler är lika för andra.

Jag levde under ett helvete i flera år och fick utstå massor av slag och jag blev kränkt psykiskt och fysiskt på olika sätt. Jag har två dokumentationer i min sjukhusjournal på misshandel varav den sista gett mej ett flertal livslånga skador. Jag har berättat om allt detta i polisförhör men har hela tiden fått höra att det måste finnas vittnen som kan intyga att detta pågått under flera år vilket jag inte har eftersom jag skämdes och kände skuld för de gånger jag blev kränkt och slagen för Äcklet hade hjärntvättat mej så att jag tyckte att det var mitt fel. Han var en person som aldrig skulle göra detta öppet så att andra förstod. Jag kan bara gratulera denna kvinna som får upprättelse på detta sätt men jag kan inte låta bli att undra vad som är annorlunda för henne. Jag känner att det borde vara samma sak som gäller för alla men tydligen är det inte så. En kompis till mej som jag lärde känna på mitt skyddade boende anmälde lite senare än mej och hon vet än idag inte om de håller på med förundersökning fortfarande eller om allt är nedlägt för hon har inte fått ens ett besked och då känner jag att det måste vara upp till de personer som man möter inom rättsväsendet som på något sätt kan bestämma vilken nivå anmälan och brott ska gälla. Jag har lärt mej att det inte är rättvist men jag trodde iallafall på det jag hört att inför lagen är alla lika men tydligen inte det heller!!!

PUSS från Häxansurtant    

Bilden är lånad från Google

Jultomten kom till oss så som det är vanligt att den gör på julafton men jag tror bara att det var hos oss som den skrämde både mamma och barn. Det låter faktiskt lite komiskt nu när man tänker på det i efterhand men igår var det inte det minsta roligt men jag tar det från början.

Vi var hos mina föräldrar och firade julafton och som vanligt var det morfars roll att vara tomte. Jag lovar att han i fortsättningen kommer att berätta när han går och gör detta för mej för hade jag haft skyddssprejen beredd igår så hade jag kunnat berätta idag hur den fungerade eller om den var värdelös   . Mamma sa till mej lite tyst så att barnen inte skulle höra det att pappa behövde hjälp med kläderna och det brukar vara min lott på julaftonen att hjälpa till med detta så jag gick ner dit jag trodde att pappa skulle komma men inte kom det någon. Då går jag tillbaka upp och rätt som det är så bara dyker det upp en tomte. Hur sjukt det än låter nu i efterhand så fattade inte min hjärna att det var han för han skulle inte ha kläderna på sej reda utan i mitt huvud men mina minnen så var det någon som hade kommit för att skada oss. Jag sa till pappa efteråt att det var tur att jag inte hade slagit till honom utan att mina flykt och skyddinstinkter försvann så fort. Va fint det hade varit att ha skadat sin egen pappa på julaftonen sdå hade tomten aldrig mer kommit till mej i dubbel bemärkelse.

Det skrämmer mej att det finns ett sånt flykt och skyddinstinkt inne i mej som slår till så fort, Det skrämmer mej samtidigt som jag känner att det är bra för jag funderar ibland om hur jag skullereagera vid fara men efter igår så vet jag. Förra gången som jag träffade på Äcklet var när jag fortfarande bodde på boende och det var i centrum och så fort som jag sprang då tillsammans med en annan har jag aldrig tidigare gjort. Jag kan lova att jag aldrig tidigare varit så darrig heller i mitt liv och jag upptäckte att man kunde svettas på fler ställen på kroppen än vad jag någonsin trott och mitt i detta tillstånd skulle jag ha möte med socialen. Jag kan skratta åt det oxå idag men inte då och svetten verkligen forsade av mej så jag var tvungen att byta allt och efter kom min "kumpan T" som hade fått köpa det sista till maten som jag lovat personal och de som bodde där att bjuda på. Vilka minnen jag har från den tiden som jag ler åt nu men då var det inte minsta ryck i mungipan. I börjann övade jag att gå ut på balkongen eller gå förbi ett fönster som det inte var neddraget för och jag vågade knappt inte det så det var firande när jag tog mitt första steg ut på balkongen. Eller första gången jag gick och handlade med T och jag tyckte att jag betedde mej  normalt och hon höll med men efteråt har jag fått höra att jag gick en millimeter från henne och smög runt hyllorna.

Åter tillbaka till jultomten som jag till slut insåg vem han var. Alla barnen var jättespralliga och de hade tittat på en Kalle Anka film som vi har hemma och för att tomten ska komma i den så måste manskrika Tomten, tomten ho ho ho och detta skrek de bra. Förra året var det Smulan som var livrädd och skrek när tomten kom men denna rollen hade tagits över av Liten i år. Skruttan hon passade på att berätta för tomten hela sitt liv men det komiska är att mina barn vet vart tomten bor för vi är granne med honom och tomtemor enligt dem för det har de sagt sedan vi flyttade och de bor i två höga torn. Detta berättade de naturligtvis för tomten och han berättade för dem att han såg om de städade eller inte (inte är nog det rätta ordet) Då säjer Skruttan "Men tomten! Vi är iallafall duktiga på att stöka till". Hon är ärlig iallafall det kan man inte säja något annat om men kanske kan jag få dem att städa mer efter tomtens ord att han ser om de städar eller inte. Hoppet är det sista som lämnar en heter det ju!!!!!

Puss från Häxansurtant   

Idag blev jag kvar på dagis ett tag efter att jag hade lämnat barnen och stod och pratade med en fröken. Jag är glad att jag har så bra kontakt med dem så att de vågar fråga när det är något kring barnen. Jag har sagt till dagis att det ska vara säkert kring barnen men jag vill att de ska märka av det så lite som möjligt och just detta att de får vara som de andra barnen där. De förstod precis vad jag menade och jag känner att de gör så oxå.

Nu hade det varit så en dag att de hade gått utanför vårat hus och Skruttan hade pekat mot deras fönster och sagt till fröknarna att där är mitt och Smulans rum och detta hade de inte vetat hur de skulla tackla. Om de skulle säja att så var det eller om de bara skulle låta den kommentaren vara eftersom vi lever under skyddade uppgifter. Jag frågade fröken vad de hade sagt och hon sa att jag tänkte på allt som du har sagt till oss och så sa jag bara va fint ni har det i erat fönster och då hade det bara lyst om Skruttan.

Det är såna här gånger som jag känner att jag bara älskar dem för att de har tagit chansen att fråga och lära känna oss och våran situation för precis så hade jag önskat att de skulle ha mött den kommentaren. Mina småtroll är stolt över deras hem och att få höra detta av en fröken det var jättestort för dem. Det som känns så delat är att jag känner att jag försöker bygga upp en "vanlig" värld för mej och barnen men att situationen är helt olik många andras. Jag mår dåligt över att behöva leva så här pga en person men ändå så är det ju för att vi ska kunna känna oss tryggare. Trygg kommer jag nog aldrig att känna mej men just det att samhället ställer upp på ett sätt känns bra.

Jag vill att barnen ska kunna känna sej trygga men jag vill inte att de ska hämmas eller känna sej särbehandlad bara för att det ser ut som det gör i vårat liv och det är därför det känns så skönt när människor i ens omgivning förstår och ställer upp på dessa krav. Dagis beundrar jag för de har verkligen skött om barnen till 110% samtidgt som de har tagit frågorna med mej för att kunna låta barnen vara där på lika villkor som andra men stöttat dem på ett bra sätt med det som är problem. 

Jag är så tacksam till alla de människor som hjälper mej att leva och som stöttar mej!

PUSS på er från Häxansurtant    

Lånad av google

Ibland  undrar jag om detta stämmer och jag vet att jag i ett tidigare inlägg har skrivit om detta att man kan komma framåt i livet med lögner men man kan inte återvända. Jag kör med helt raka rör och är ärlig för det är det som jag vill att människor ska vara mot mej men ibland så känns det som om jag kanske är för ärlig. Kom att tänka på det igår när en kompis sa att jag var brutalt ärlig.

Min vän H känner jag att det är den personen som jag verkligen säjer rakt ut vad jag tänker och tycker för jag vet att om hon inte förstår eller att hon tycker att något är oklart så frågar hon. Jag känner att hon kör med samma sak till mej och våran relation fungerar hur bra som helst bara för att jag vet att jag kan säja precis som det är till henne och vad jag tycker om det hon ska göra eller redan har gjort och hon tar det på ett bra sätt men kanske ska jag tänka mej för lite mer när det gäller andra.

Jag går genom livet med synen att man ska stå på sej för annars så gö någon annan det och att man ska bemöta andra som man själv vill bli bemött och jag vill ha total ärlighet och därför är jag det mot andra. Frågar en person hur jag skulle ha gjort i en situation så svarar jag precis vad jag skulle ha gjort utan krusiduller. Jag skulle aldrig klara av att säja vad jag tror att den personen vill höra för jag skulle känna mej så falsk. Om man frågar en annan person om råd vill man inte då ha ett ärligt svar? Och om man inte vill ha det varför frågar man ens då?

Jag har i mitt tidigare liv haft väldigt många killkompisar och de var fler än mina tjejkompisar och där var det aldrig någre problem utan man körde med sanningar även om de gjorde ont. Jag minns när jag hade köpt en ny tröja och min bästa killkompis frågade hur jag hade tänkt när jag köpte den. Det sved men det kändes bättre än detta som tjejer gör mot varandra när man får höra saker bakvägen. Jag tror att jag har lärt mej av dem och att det är därför som jag är så brutalt ärlig men jag förväntar mej att människor är det mot mej med.

Jag vill veta vad jag har människor och hellre får jag just det ärliga svaret som svider för då vet jag att när jag får ett svar som värmer så är det inte falskt. Det gör att jag mycket lättare kan ta åt mej det när det kommer från en person som alltid har sagt som det är till mej. Jag tänker på när jag bodde på mitt skyddande boende så blev det att jag tydde mej till vissa människor för jag visste att de skulle säja ärligt hur det såg ut runt mej och hur de tyckte att jag uppträdde. För mej inneb'r sanning förtroende och vänskap för jag tycker inte att man är en vän om man inte kan vara ärlig mot varandra.

Jag hade en kompis som jag bröt med för många år sedan som var en sån här typisk vända-kappan-efter-vinden typ och hon var verkligen inte ärlig ens mot sej själv. Jag tycker att det svider hundra gånger värre när jag får höra saker om mej ryktesvägen än när de kommer direkt från den som tycker det för då kan man få en förklaring till det.

Om man inte kan vara ärlig mot sina vänner hur ska man då kunna ha en relation över huvudtaget?

PUSS från Häxansurtant   

Barnen var jättetrötta idag när jag hämtade dem på dagis och sedan gick vi och hämtade ett paket som hade kommit idag och det de helst ville det var att gå och lägga sej så jag fick leka lejon och jag vet inte allt. När det väl var sängdax så läste vi ytterligare ett kapitel i boken som jag lånade igår för de har berättat nu att de är så stora nu att de ska läsa såna böcker. De somnade i princip bara  jag hade släckt lampen men senare så vaknade Smulan och jag tog upp henne och vi satt och pratade i soffan om varför hon inte kunde sova och som vanligt var det minnen om saker som pappa har gjort som väckte henne,

Vi satt och pratade och sedan borrade hon in sin näsa i halsen på mej och sa Mamma jag vill aldrig vara utan dej! Jag ska alltid bo hos dej!

Jag smälte som smör i solsken och det är såna här gånger som jag bara vill frysa tiden för nu har jag ett domslut att han inte ska träffa dem och jag kan skydda dem men det vet jag ju inte om jag kan längre fram eftersom jag inte vet vad som beslutas då.

Jag känner att jag skulle vilja ha en liten ask i min hjärna där alla dessa minnen sparades så när det är som tyngst och jobbigast ja då ska jag kunna ta fram dessa minnen och känna att jag får styrka av dem. Bara detta att sitta med henne i knät och hon bara kryper in i famnen det kan ju få en att känna värme om man så är ute i minus 30. Och ibland känner jag att de växer så fort så jag bara vill stanna dem lite för snart är vi där när de inte vill kramas och sitta med mamma och mysa i soffan och titta på barnprogrammen utan hellre vara med kompisar. Då kommer jag nog att sakna dessa stunder och allt plockande efter dem även om jag tycker att det är FÖR MYCKET plockande just för tillfället för det är leksaker överallt!

Samtidigt så när jag sitter med dem i knät och känner hur små och oskyldiga de är så funderar jag hur Äcklet har kunnat göra dem så illa. Hur kan man göra barn illa över huvudtaget förstår jag inte och jag kommer aldrig att förstå. Jag känner att man får beskyddarinstinkt på en gång när man ser ett barn vare sej det är mitt eller andras. Jag känner att såna människor som skadar barn dem finns det inte något straff för som räcker till. Sedan är det en känsla jag har som säjer att samhållet vill inte att detta ska existera därför så blundar man så mycket som man bara kan för att det inte ska finnas och det ska vara fin statistik.

Jag kan inte låta bli att fundera på hur stort mörkertalet är på misshandel på kvinnor och barn inom hemmen. Jag tror att det skulle ge alla en chock om man kunde veta det för jag tror att det är mycket vanligare än man tror. Jag undrar även över hur många det är som precis som jag gjorde håller det hemligt för husfridens skull för man vet att det blir ett helvete om man berättar och det helvetet vet man inte om man överlever! En annan sak som nog döljer mycket är guds namn. Detta att det händer saker inom religionen men på något sätt så är det tillåtet. Det var för några år sedan tror jag som det kom fram att det var en som arbetade i en kyrka med ungdomar som hade utnyttjat dem men det tystades oxå ner. På något sätt så döljer man det som kan röra upp känslor och som gör att det inte ser fint utåt.

Tänk om någon hade bevakat oss i huset de hade aldrig trott att det var samma man som utsatte mej och barnen för detta som det var de mötte när de var ute och gick. Jag känner inte honom heller och ju längre tiden går och jag lägger mitt pussel  dessto mer inser jag att jag inte vet vem jag levde ihop med och skaffade barnen med. Det som är ännu hemskare är detta att han kunde manipulera så att det kändes som om det var mina egna beslut men nu inser jag att det som jag såg som egna beslut det var skörden av ett frö som han hade planerat i huvudet på mej. Det är hemskt att man inte vägar och kan se detta när man befinner sej mitt i det! Jag får glädja mej över att jag kan se det nu och framförallt att jag kan bearbeta det och en dag lägga det bakom mej.

Puss från Häxansurtant 

Idag hamnade jag åter igen i diskussion med min mormor. För ett bra tag sedan lovade jag mej själv att jag inte skulle låta detta hända fler gånger men varje gång jag pratar med henne så driver hon mej till en gräns där jag bara exploderar. Det är alltid mest synd om henne och hon är alltid sjukast och jag orkar inte med sånt. Jag vet att lyckan inte kommer och ringer på dörren utan man måste söka efter den själv och jag är väldigt mycket yngre än henne så jag tycker att även hon borde ha insett detta men inte då. 

Jag vet att mormor har haft en tuff barndom dör det förekom barnaga och hennes mamma satte andra före sina egna barn men jag känner ändå att man är sin egen lyckas smed och att man någonstans börde ta ett beslut ska jag fortsätta att leva som offer eller ska jag leva mitt liv i lycka. Och det är när vi kommer till denna diskussion som vi blir ovänner och vänder helt åt olika håll. Hennes försvar när man inte håller med henne och säjer ¨vad man sjäv anser att att man inte vet vad hon har varit med om. Nä det vet jag inte men hon vet inte heller vad jag har varit med om eller andra som hon pratar med. Jag tror att två personer kan vara med om samma sak men ändå ha en olika uppfattning om vad som hände men även att det är olika känslor. 

Diskussionen löstes upp igen av samma orsak som förra gången och det var att jag aldrig skulle acceptera att mina barn gjorde så som min morbro gjorde mot min mamma för ett tag sedan när han sa rakt ut att han hatade henne och att han inte ville ha henne som syster längre. Jag hade aldrig accepterat att mina barn sa så till varandra för jag säjer till dem bara de säjer att de inte tycker om varandra - sen beror det naturligtvis i vilken situation det är. Min morbror sa detta hemma hos mormor och hon hörde och sa inte ett ord, I mina ögon är det samma sak som att man godtycker att det ena barnet säjer så till den andra och det är här min mormor och jag blir osams varje gång. 

Min morbror vräkte ur sej mycket mer och kontentan var att han helt sa upp bekantskapen med mamma och det innefattar oxå oss barn känner jag. Och mormor tycker inte att hon samtyckte när hon inte sa något då utan att hon skulle ta det senare men det har ännu inte blivit av och det kommer inte att bli av utan hon gör allt för att knyta tillbaka till honom. Han beter sej som ett barn och har ingen kontakt med mormor heller och det hela är en soppa som inte ens går att beskriva. Det var inte det jag skulle ta upp men eftersom jag skrev det så är det troligen något som jag behöver. 

Mormors försvar när hin inte tycker som någon annan är att försöka göra så man tycker synd om henne. Steg ett är att hon säjer att man inte vet vad hon har gått igenom. Svar: Jag vet inte allt men detta var saker som hände när hon var liten och det är hennes val om de ska få kuva henne eller om hon vill bearbeta dem och gå vidar. Det är detta som gör att jag är så rädd för att bli kvar i offersynen som jag inte ens har kommit in i för att jag vet hur de är eftersom min mormor alltid är ett offer.

 Steg två: Det är att man ska komma tillbaka när man har vuxna barn. Här ser jag verkligen inte vart hennes problematik sitter för när jag ska förklara för mina vart problematiken är måste jag tänka tio gånger på att det blir en nivå som de förstår och att de förstår vad problematiken är om man har vuxna barn så har de erfarenhet och tänker på samma sätt som föräldern så då behöver man inte börja med nummer ett utan kan starta vid problemet. Ju äldre barnen blir dessto mer förstår de ju själva.

Steg tre: Det är att hon byter samtalsämne och det är verkligen att byta ämne för att inte behöva prata om det som är jobbigt. Eller så lägger hon över skulden på mej. Jag är så hård! Jag förstår inte hur hon tänker för det hon har med sej från barndomen det har lärt henne vad som är bäst!

Och då är min fråga är en dålig barndom en ursäkt för att sticka huvudet i sanden hela livet? Att bara ta de diskussioner som man vill ta och de andra pratar man bara bort. Idag när jag berättade att jag inte vill ha kontakt med min morbror i framtiden för att han representerar det som jag har flytt ifrån och det jag försöker rädda barnen ifrån då kommer ytterligare en idiot-kommentar att jag kan inte likna honom med Äcklet. Jo jag kan det för de har samma sätt att bemöta människor för vissa saker säjer man inte och man kan faktiskt säja saker på ett lämpligt sätt och ett olämpligt. Man behöver inte säja såna här saker inför andra för det är ännu mer kränkande.

Hon vet inte vad jag har varit med om heller och de få gånger som jag försökt att förklara delar så säjer hon bara att varför lämnade du inte honom då? Jag försökte hundra gånger men det är inte bara att lämna barnen i det helvete som man själv flyr från för då var det de som hade fått tagit alla bestraffningar. Jag fick höra att det är mer synd om henne för att hon har nedsatt syn trots att det är av en sjukdom och hon är gammal än för mej som blev det och riskerar att bli blind för en persons handling. Jag hade haft lättare att ta det om det hade varit av sjukdom och jag hade levt och fått sätt saker men jag säjer inte till henne att det är mer synd om mej än henne för alla ger det problem vart de än befinner sej i livet.

Jag går på terapi för att jag ska bearbeta det jag har varit med om och för att jag ska kunna lägga det bakom mej. Helt kommer jag aldrig att kunna göra det men det kan man inte med några erfarenheter och minnen för det är ju dem som gör en till den personen som man är idag. Jag hoppas att inte jag sitter där på min ålderdom och inte vågar se och blundar för allt och skyller det på mitt liv med Äcklet. Man måste våga ta nästa steg och gå vidare och det kan ingen annan än en själv göra. Det är svårt, tufft och jobbigt men lyckan kommer inte i brevlådan och man måste kämpa. Livet är till för att fyllas med upplevelser och det är ingen som serverar dem och det kommer även negativa såna med men man bestämmer själv i vilken utsträckning man låter det trycka ner en eller om man bearbetar dem och kommer vidare och får chansen till lycka!

Så mitt svar på min egen fråga är att man inte kan skylla på barndomen eller andra negativa händelser för det är jag själv som beslutar hur mycket de brgränsar mej men det är inte lätt och det tar tid att läka men man får lön för mödan den dagen som man mår bättre och solen lyser igen! Det gäller bara att man vågar se - och det vågar jag nu!

   PUSS från Häxansurtant 

Som person är jag van att hålla tio bollar i luften samtidigt som jag förberereder tio till att kastas upp men mina hjärnskador gör att jag inte kan hålla det tempot samtidigt som det bara blir kaos i huvudet när jag försöker. Idag inledde jag projekt "julhem" och det var det jag hade tänkt göra i lördags när pappa ringde och allt blev liggande. Så idag var planen att jag skulle städa och ställa alla tomtar som ligger i en hög på de ställen som de skulle vara. Jag är pedant och jag är vanemänniska så jag är noga och jag börjar överallt på en gång.

Resultatet som tidigare var ett perfekt hem blir nu kaos. Jag inser efter att ha gjort rent i köket genom att få en skinande diskbänk och spis och undanplockat och fint där om man inte tittar på matbordet så har jag påbörjade projekt både här och där och det slutar i att jag blir frustrerad. När jag fick resultaten så sa hon som undersökte och konstaterade att jag skulle avsätta tid och planera innan jag började med saker. Och i min frustration så frågar jag mej själv varför jag inte gör som hon sa och undrar hur jag ska kunna få hjälp av en hjärnskadeläkare och ett team om jag inte gör som de säjer. Det gör att jag blir ännu mer frustrerad för jag vill inte ha dessa skador och jag vill kunna göra som jag alltid har gjort och klarat av. I den vevan kommer även frustrationen över att en person har orsakat detta och då känner jag bara att min hjärna blir helt överbelastad av all frustration och inget blir bättre utan sämre eftersom inte hjärnan klarar av stress heller längre utan som det så fint heter ska jobba i sitt tempo och att det ska ta den tid det tar men hur gör man det som tidsoptimist också??!!??

PUSS från Häxansurtant som snart ska hoppa upp på kvasten och hämta barnen men kan glädja sej över att jag inte behöver dra tre pulkor i 3 dm snö för nu har de plogat

Idag kom dagen som jag hade hoppats att den skulle komma senare i livet - nämligen att jag fick berätta för barnen att någon som de håller av ligger på sjukhus och jag vet ju vilket som är deras minne av sjukhus. Det var oxå det första som Skruttan frågade om jag mindes och hur skulle jag ha kunna glömma det!

Förra gången som någon inom familjen låg på sjukhus var det jag som låg där efter den sista misshandeln. Jag var i alla regnbågensfärger och Skruttan ville verligen träffa sin mamma. Mormor och morfar hade förberett henne genom att säja att hennes mamma inte såg ut riktigt som hon brukade och att hon kanske skulle tycka att jag såg konstig ut (vilket jag gjorde). Hon bestämde iallafall att hon ville träffa sin mamma och när hon kommer in på mitt rum så vänder hon sej till mormor och säjer - Mormor jag känner igen min mamma! Det var ju det jag sa!!!!

Jag kan fortfarande se hennes lycka över att ha känt igen mej och jag kan känna värmen som kramen gav samtidigt som det gjorde så ont i varje blåmärke som fanns men det var värt det bara för den kramen. Sen satte hon sej bredvid mej och klappade på kinden och ögat och sa att pappa hade varit dum som hade gjort detta mot mej! Vilken glädje det var att se henne igen och dagen efter fick jag träffa de andra två och bara att se dem och att vi alla levde och hade kommit ifrån Helvetet!

Tänk va minnen som kan väckas!!

PUSS från Häxansurtant