Igår kom det ett mess til min mobil med frågan Hur känns det i väntan på rättegången? Ja det stod mer saker oxå men det var just denna fråga om startade tankarna och det är just den frågan som jag inte vågat ställa till mej själv. Jag har inte vågat känna efter eller "tänka längre än näsan räcker" för jag vet att det inte känns bra att möta mitt förflutna men jag har inte vågat släppa tanken längre än så -förän frågan kom.

Jag vet att jag inte har något tålamod för det märks på allt jag gör - det får inte krångla. Jag orkar inte med mej själv - än mindre andra och jag blir jättelätt irriterad men mitt i detta kaos så måste vardagen fungera och vad gör jag då? Jo jag stänger av tankarna och känslorna som jag har övat på i så många år när jag levde tillsammans med Äcklet. Om jag inte känner efter så finns inte känslorna och jag behöver inte tänka men så fungerar det inte utan detta pågår hela tiden omedvetet i min kropp. Omedvetet så påverkar alla tankar, känslor mej och egentligen så märker jag det men jag vill inte märka det.

Många gånger har jag fått höra att det kommer ett "efter" och det ser jag fram emot men jag kan inte säja att jag ser fram emot det som måste göras innan detta efter som jag hoppas innebär en frihet, befrielse och att jag och barnen kan få ett lugn i vårat liv.

Jag vet egentligen inte vad jag känner inför rättegången jag vet bara att jag inte mår bra av det jag känner. Oron finns där dag och natt och det behövs så lite för att den ska komma upp till ett medvetet plan. Jag oroar mej för vad som ska hända, hur jag ska orka med detta när jag tycker att vardagen är jobbig annars. Jag vill inte ha detta liv - jag vill bara ha ett lugnt och harmoniskt liv. Jag vill inte behöva tänka på vad jag ska säja när vi sitter på rättegången eller hur jag ska säja det för att det ska förstås rätt. Jag vill inte se honom men för att jag känner att jag behöver det för min egen uppbyggnad så ska jag sitta i samma rättssal som honom och jag ska se honom bli ifrågasatt och han ska få se att det fanns människor som lyssnade på mej och som trodde mej.

På nätterna kommer bilder upp - det är bilder som jag inte ens var medeten om att jag mindes. Vissa saker ligger så undanknuffade inom mej så det är en chock varje gång som en ny kommer fram. Dessa blandas med dem som jag har alldeles färsk och som hela tiden gör mej medveten om att jag är rädd, att jag har någon att vara rädd för. Och mitt i allt känner jag en sån frustration att det ska behöva gå så här långt innan man blir just trodd av samhället och rättsväsendet. Att känna sej trygg det anser jag är en mänsklig rättighet men tyvärr så är det för många människor som lever med en rädsla. Det tär på en och det tär på krafterna.

Imorgon ska jag göra min sista del i den nya bedömningen om mina hjärnskador och sedan kommer de att träffas för en slutbedömning och jag bävar för vad som kommer att komma fram. Det finns även inom detta område saker som jag blundar för. Jag försöker att inte tänka på det de säjer om att det troligen är så att jag inte kommer att kunna återvända till ett arbetsliv. Det är för smärtsamt att tänka å och bearbeta just nu. Jag ska försöka göra mitt bästa på testerna imorgon och sedan kan jag inte göra mer. Det visar vad det visar men jag kan ändå inte låta bli att sörja över att jag en gång varit frisk men inte är det nu och att orsaken  till detta är en persons val att skada mej. Varje dag som jag inte kan jobba och jag ser saker som jag tidigare har kunant göra påminner mej om det som varit och att det inte är som då och det gör ont.

Mitt i alla medvetna och omedvetna tankar och känslor ska man fungera som människa, mamma och vän. När jag hade gett ett kort svar på frågan i messet så fick jag tillbaka ett dör det stod att personen som skickat det tänkte på mej och hade märkt och känt att det "inte var som vanligt". Hade jag fått det i ett annat sammanhang hade jag känt att det hade varit jobbigt att någon hade märkt att jag inte mådde bra, att jag inte orkar vare sej med mej själv eller andra men nu kändes det bara som en tröst.

Människor i min närhet kan tycka om mej och bry sej fastän jag inte är felfri och fastän jag inte ens har ork till att orka med mej själv! C om du läser detta så ett stort tack till dej för att du hjälpte mej att ta mej tid att fundera och reagea över vad jag känner! Du ger mej mer än du någonsin kommer att kunna förstå. 

PUSS från en Häxansurtant som nu ska försöka sova så att hon orkar ståut medsej själv några dagar till och kanske orkar med några fler personer mer än barnen    

Ibland blir jag bara sååååååååååååå irriterad att jag känner mej precis som denna gubben här ovanför. Jag är vuxen, jag har barn och jag har tagit jobbiga och livsavgörande beslut för mej och barnen och ändå så finns det personer som hela tiden försöker styra över mej så att jag känner mej som ett litet barn och det får mej att explodera. Jag kan avgöra och bestämma saker själv. Jag velar mellan olika alternativ - ja men de jobbigaste besluten i mitt liv har jag redan tagit och detta som händer nu är konsekvenserna av dem. Jag kan skriva på en gång att det inte är någon som lämnat kommentar här som retar upp mej utan detta irriterande finns i min närhet så ingen här behöver leta bland kommentarer eller ta åt sej.

Jag känner att genom alla förhör och alla utredningar så har jag fått lämna ut mer saker om mej och mitt liv än vad jag innan tyckte var okej. Idag har jag en valmöjlighet vad jag lämnar ut i vardagen och privat och jag värnar om min och barnens "lilla egna bubbla" och det är när någon utan att jag ber om en åsikt börjar kommentera mitt privata och vilka jag har kontakt med som jag känner att jag bara får nog. Jag bestämmer själv vad jag säjer, skriver eller vilka jag har kontakt med!

Blir förbannad på mej själv att jag tar åt mej men det är förbannat lätt att komma tillbaka till ett gammalt beteende och undra om det finns sanning i det man får höra eller inte? Jag har varit på ett strålande humör i flera dagar och så händer detta och jag känner bara att jag vill inte - jag blir så arg så jag gråter och jag känner att jag ska bli nunna och bosätta mej i ett kloster i Alperna (om det finns¨något där har jag ännu inte hunnit kolla upp) för där har man säkert ingen som helst kontakt med omgivningen. Kan skicka röksignaler kanske men troligen är det någon som kommer att kommentera eller klaga på det med. 

Ibland känner jag att jag skulle bara vilja ställa mej med ett plakat och fråga om det verkligen inte är någon som hör vad jag säjer. Säjer jag ja eller bara håller med då hör alla men när jag säjer nej eller att jag inte orkar eller något annat jobbigt ja men då är det ingen som förstår det språk som jag pratar. Usch va jag är irriterad och tycker synd om mej själv just nu men detta kom i fel tid i mitt liv.

Nu ska jag roa mej med att läsa förhör istället när jag ändå är irriterad och arg för det är något som jag har skjutit upp i flera dagar bara för att det river upp så många sår inom mej. De påminner om saker som jag inte vill minnas och som jag försöker att bearbeta så jag kan öerleva. Detta är en så onödig konsekvens av att det tar så läng tid från anmälan till rättegång så ma har som offer hunnit komma en bit in i det nya livet och man har börjat kunna leva med såren på insidan som börjat förvandlats till ärr men som nu ska rivas upp till blödande sår igen!

PUSS från Häxansurtant   

Se´n jag fick rättegångsdatumet så har många rankar snurrat runt runt i mitt huvud och tagit varv efter varv. En av alla dessa tankar är om hur det är bäst att göra med barnen när jag ska åka til rättegången. Eftersom den är på en annan ort så har jag två alternativ. Det är att barnen får vara kvar hemma och att en älskad vän kommer och passar dem medans det andra alternativet är att de ska följa med mej när jag åker. Så långt känns det som en helt normal tanke tills jag kommer fram till varför jag har tanken som återkommer varv på varv i mitt huvud.

VART ÄR MINA BARN TRYGGAST? VART KAN JAG SKYDDA DEM MEST FRÅN HAN SOM SKA KALLAS PAPPA? Och tanken snurrar och inga svar kommer och det gör mej så frustrerad. Jag vill inte behöva tänka i dessa banor över huvdtaget. Jag skulle bara vilja fundera över vilken sås som passar bäst till middagen men det är inte i mitt liv det.

Det känns som om barnen skulle må bäst att vara kvar hemma och att de fick vara i sin "vardag" och att de trodde att jag skulle åka till doktorn eller vad som helst för att det är en rättegång det vill jag inte att de ska få veta nu. Jag kommer att berätta det den dagen som jag känner att de är mogna för det och som de kan förstå det. Samtidigt känns det som att det är en så stor fara i att lämna dem kvar här för Äcklet  vet att jag befinner mej på samma ställe som helvetet utspelade sej och då känns det som om jag signalerar att det är fritt fram.

Alternativ nummer två det gör så att de befinner sej på samma ställe och då är det fullt med risker i det oxå. Jag vet att jag inte har förmågan att se in i framtiden och om något skulle hända dem så kommer jag alltid att tänka att om jag hade gjort annorlunda så hade inte detta hänt och jag skulle ha men det är alltid lätt att vara efterklok. Jag vill veta här och nu hur jag ska göra och vad som är rätt. Jag vill inte att de ska behöva utsättas för mer än de redan har gjort och jag vill skydda dem från faror och att de ska fara illa men hur ska man kunna göra det när man inte vet vilket alternativ som är det bästa? Tanken kommer nog att snurra många fler varv känns det som och jag vet inte om jag kommer att få svar innan dagen är här då jag måste ha bestämt mej.

Idag känns det som att vi har haft en bra dag när inte allt det negativa har fått påverkat oss. Jag känner i varje del i kroppen att jag kommer att vara stel och ha ont i morgon men det är värt det för jg nattade tre trötta och nöjda barn och det känns bra. Då är det värt värken och det är värt att varje muskel i kroppen värker. Samtidigt kan jag inte låta bli att undra vad det är som är fel i samhället när det finns barn som far illa hela tiden och inte någon reagerar eller gör något? Är det verkligen så här det ser ut att ingen vågar se det som de måste göra något åt? Är det bättre att man låter barnen växa pp i en otrygg miljö där föräldrarna inte finns på det sättet som de borde pga olika orsaker. Jag säjer inte att jag är felfri men jag ser till mina barn och jag låter dem utvecklas. Jag ger dem en puff när de behöver det och jag håller tillbaka dem när det behövs men jag vågar se vad som är fel. Jag vågar reagera på min omgivning och jag vågar visa vad jag står för men varför vågar inte de som har makten till att förändra för dessa barn göra det? Är det för att det skulle kosta pengar eller är det helt enkelt för att det blir för dyrt att ta tag i det? Jag vet inte och jag kommer troligen aldrig att få svaret heller men jag tycker att  man börde se mer ett barnsperspektiv för de är detta lands framtid. Jag ska nog starta ett eget parti iallafall ;)

Jag ska försöka sia i spåkulan vad jag ska göra med mina små under dagen som jag helst skulle vilja stryka ur almanackan!

Puss från Häxansurtant   

Idag bävar jag för terapin. Denna gång är det inte för att det är något jobbigt ämne som ska tas upp utan för att vi ska prata om intyget som ska med mej på rättegången. Min terapeut är så noga med att detta intyget ska kännas rätt för mej men hur ska det kunna kännas rätt när jag inte vill ha in detta rån mitt "nya" liv  mitt "gamla"? Jag känner att alla poilisförhör och utredningar hr varit under skinnet på mej - jag har inget som är privat längre. Under rättegången kommer det att spelas upp ett förhör med min dotter som då barra var några år och det kommer att visas bilder av mej där alla märken finns. Mitt sexliv och mitt liv överhuvudtaget kommer att tas upp och det är inget som är privat längre.

När jag förklarade för mi advokat hur jag kände så förstod han mej men detta är en sån viktig del till rättegångne hur jag har mått efteråt. Jag förstår att det är det men ändå så vill jag inte att detta ska ingå, jag vill inte att min terapeut ska bli inblandad. Hon är min och jag vill att det ska förbli så. Jag har inte lätt att få förtroende för människor, det tar tid att få det hos mej och hon har byggt upp det och jag känner att det jag säjer där det stannar där. Nu känns det som om en tredje person kommer in i rummet.

Det är så löjligt att jag känner så men jag gör det och jag står för att det känns så. Jag har inte valt att bli misshandlad och jag har inte valt att barnen skulle bli utsatta för det som de har blivit och ändå så blir jag så utlämnad för att det ska till rättegång. Jag har fått berätta om saker under polisförhören som jag aldrig tidigae och inte efter har kunnat berätta för någon men nu kommer det också att rabblas upp. Jag vill inte bli så här utelämnad men för min och barnens skulle så måste jag göra detta.

Jag och min terapeut har beslutat att intyget ska kännas bra för mej och att det inte lämnar ut för mycket av mitt privata och jag hoppas att det ska kännas bra när det börjar komma fram. Att det känns personligt men samtidigt att det inte blir för personligt. Hur som helst så måsta jag åka och att vi diskuterar detta men jag bävar och jag vill inte och jag vill inte att datumet för rättegången ska komma heller. Jag vill inte möta mitt förflutna ännu en gång. Jag har lyckats radera honom från min näthinna men nu kommer han att komma dit igen men jag hoppas att han denna gången ser ut som den fegis och svin han egentligen är för man gör inte så här mot sin familj!

PUSS från Häxansurtant som nu ska fortsätta packa   

Jag känner att ibland skulle jag vilja ha en pausknapp på min hjärna som jag kunde trycka in och så stannade alla tankar och funderingar som finns där inne. Känns ibland som om min hjärna har ett eget liv och som jag inte kan styra eller göra något åt. Det som jag klarar av att trycka ner eller inte tänka till slut när jag är vaken det kommer när jag sover och försöker att slappna av. Hela jaglärde mej under åren i helvetet att jag var tvungen att tänka tre steg före jag var tvungen att räkna ut vad som kunde hända och vad konsekvenserna av mina handlingar kunde bli så detta är vad min hjärna fortsätter att göra eller egentligen hel min kropp och jag styr inte över det.

Härom kvällen skulle jag sätta mej och måla. Tidigare har jag målat mycket och jag var duktig även om jag inte erkände det då eftersom jag alltid haft jantelagen när jag sett på mej själv. Nu var det bara en chock för mej att se att jag inte kunde låta hjärnan komma in i stadiet att den inte behöver tänka utan att den skulle se ett mönster, att den skulle vara kreativ för jag har inte under lång tid låtit den göra det. Troligen gör inte hjärnskadorna det lättare heller eftersom där n av skadorna är sitter "filtret" som gär att vi kan koppla bort saker och ljud som inte är relevanta just nu. Jag släpper in allt och det är såna gånger det märks hur skadan påverkar mej.

Idag ringde de från hjärnskadeteamet och berättade att kuratorn skulle komma till mej på torsdag eftersom det ska startas en utredning igen. Jag är så dubbel när det gällerdenna utredning för jag vet inte o jag vill att en utomstående ska se vilka problem jag har. Jag har ju inte ens erkänt dem för mej själv. Jag vill inte inse vilka hinder det är för då känns det som om det kommer att bli berg av det som jag inte orkar ta mej över.

 och tåt

Igår började jag gråta för jag kom in på en blogg där det stod om en kvinna som de beundrade som kämpade för ett värdigt liv för sej och sina barn. Jag fortsatte att läsa och tänkte att detta påminner om mitt liv. Jag fortsatte och läsa och tårarna rann på min kind. När jag kom till slutet stod det att det fanns en länk till bloggen som denna mamma hade. Min tanke var att denna blogg vill jag läsa mer av jag vill se hur det går. Döm om min förvåning när jag kommer till min egen blogg. Jag kände mej som en stor idiot för när jag läste att denna kvinna var så stark och att det var en kamp så kunde jag inte i min vildaste fantasi tänka att det var mej hon menade. Detta blev ett bevis för mej hur jag ser på mej själv och hur andra ser på mej. Jag har många gånger under denna resa fått höra att jag är stark som orkar och som kämpar men jag har inte kunnat ta det íll mej för det är människor som jag mäter i olika former och jag har tänkt att de bara säjer så för att vara snälla men detta är en person som jag inte ens vet vem det är, som "bara" har läst min blogg. Jag känner att kanske är det dags att börja titta på mej själv med de ögon som jag tittar på andra.

Jag längtar tills vi ska flytta för denna gången är det jag som har bestämt det och det är vi som har valt vårat hem. Förra gången ville jag till ett område och socialen sa nej för att de inte tänkte hjälpa mej om jag valde det. Jag trodde på dem precis som jag tidigare ha gjort för i alla år har jag fått höra att jag inte skulle klara mej utan honom och att jag inte var något i mej själv så varför skulle jag inte tro på dem när de sa samma sak? Idag kan jag känna att jag är förbannad på dem för att de gjorde det mot mej men samtidigt har jag fått bevisa för mej själv att jag klarar mer än jag tror och trodde. Jag har lyckats med saker som sett ut som höga berg men jag har klarat mej över dem och överlevt. Jag kommer att klara det som ligger framför oxå som flytt och rättegången bara jag inte slutar tro på mej själv. 

Varför ska jag egentligen inte tro på mej själv när jag tror på dem jag har runt mej? Det kanske är det som är mitt livs gåta!

PUSS från Häxansurtant     

Idag har jag tänt ett ljus för motstånd till kinnomisshandel. Egentligen mot all misshandel som finns för jag kan inte förstå varför våld ska ta vid där inte orden räcker till. Jag skänker en tanke till alla som lever i detta idag och hoppas att de kan finna styrkan att ta sej i från det. Det är inte lätt, det blir inte en sans på rosor efter men det går och det är värt det för en dag så hittar man ett liv som är värdigt.

Ingen människa förtjänar slag, elaka kommentarer, att nedvärderas eller att inte få känna att den personen förtjänar att leva.  Att inte längre veta vem man är och vad man vill. Alla människor är uika och jag önskar att alla kunde se det hos sej själv och se vilken betydelse de har - hur liten man än känner sej.

I dessa förhållanden som innehåller våld så finns det barn som far illa och jag önskar av hela mitt hjärta att barnen inte behövde uppleva det. Se sin mamma bli misshandlad och förödmjukad. Att inte själva behlöva utstå slag och elaka, nedvärderade kommentarer. Jag önskar att varje barn som föds får en trygg uppväxt där de får känna att de duger och är älskade precis som de är. Alla föräldrar sårar sina barn någon gång och det är en del av uppväxten för ingen är perfekt men de ska inte behöva bli sårade avsiktligt av dem som ska älska dem öcer allt annat och ha som sin största uppgift att skydda dem.

Följderna av misshandel i hemmet blir stora  - de drabbar dem som bor inom de fyra väggarna och det drabbar även omgivningen. Jag kan erkänna att mina föräldrar kände inte igen mej när jag levde i helvetet - jag förvandlades till den som han ville att jag skulle vara för att överleva. Jag stängde av känslor och jag gjorde det som gav minst i bestraffning.

Under mina år i helvetet fanns hela tiden hoppet om att dett skulle försvinna och att personen jag blev kär i skulle komma tillbaka - nu inser jag att den personen fanns inte utan var bara en fasad. Jag önskar att alla som lever i "helvetet" ska kunna komma ifrån det och se att de är värda något bättre!

Den man älskar värnar man om och är rädd om - en relation med slag och våld innehåller ingen kärlek hur mycket man är försöker när man är i det! Den man älskar älskar man precis som den är och försöker inte att ändra på den till en helt annan person utan man älskar den personens svagheter med!

PUSS från Häxansurtant   

Ikväll har jag bara panik. Hjärtat slår så det känns som om det snart kommer att komma ut ur min kropp, jag är på helspänn hela tiden och jag känner att egentligen skulle jag bara vilja springa och gömma mej. Orsaken är att jag har granar som skriker och låter som en flock elefanter. Jag vet att de flesta skulle inte reagera på detta mer än med att bli irriterade och arga över att de låter men jag får panik. Jag är tillbaka i helvetet igen och det är han som skriker till mej. På någre sekunder flyttades jag tillbaka.

Det började med att någon stampade av sej snön på fötterna när de kom in i trapphuset och för mej är just detta tunga stampande en varning att det kommer att bli bestraffningar. Det är så hemskt och det är så jobbigt att så små saker kan få en att komma tillbaka i tiden på en tiondelssekund. Huvudet är logiskt och säjer att det är inte han som kommer men kroppen lyder inte huvudet utan har sin egen tolkning. Jag vill inte ha det så här, vill inte reagera så här på något som finns runt de flesta människorna.

Funderar om dessa kroppsliga minnen någonsin kommer att försvinna eller har alla slag och alla elaka ord satt minnen och märken som kommer att finnas kvar hela livet och göra sej påmind med jämna mellanrum? Jag vill inte ha det så här, jag vill inte behöva vara rädd och vara på min vakt hela tiden.

Känner mej maxirriterad på mej själv för att jag känner så här och för att de vidriga minnena inte försvinner. Jag känner smärtan och förnedringen av slagen och sparkarna och de kommentarer som kom efter de stegen. Jag känner hur liten jag kände mej och så totalt värdelös. Jag vill inte känna så och jag försöker tänka att det bara är minnen att det inte händer nu men känslan sitter kvar - jag får inte bort den. Jag har varit hundra gånger och tittat och känt att dörren är låst och ändå så litar jag inte på att jag är trygg här. Kommer jag någonsin mer att känna mej trygg?

Jag vill bara radera det som har varit och ha barnen kvar och få ett liv - ett liv där jag och barnen kan känna oss trygga och leva som "vanliga" människor där vi inte behöver gömma oss längre. Bara att kunna teckna ett abonemang skulle vara tacksamt just nu men tom det är problem när man har skyddade uppgifter. Och allt detta bara för att en person gjorde sina val och inte tänkte på dem som han levde ihop med som kämpade för sin överlevnad.

PUSS från Häxansurtant   

.......................där brygger jag murar!

När jag hamnar i jobbiga situationer i mitt liv känner jag att det "normala" skulle vara att  "bygga en bro" för att komma förbi det jobbiga och besvärliga men jag bygger istället en mur så att det inte kan beröra mej. Jag gör det för att skydda mej mina barn men det känns som om det vore så mycket lättare att bara komma över det, inte stoppa det. Jag känner att jag har gjort detta många gånger under åren med Äcklet - jag gjorde det för att överleva och orka och jag har börjat göra det igen.

Idag hade jag en telefontid med min läkare som jag har fått nu när jag är inskriven under habiliteringen och det var det som fick mej att inse detta. När vi kom in på hur det ser ut runt mej just nu så känner jag att jag vill inte erkänna det - jag ljuger inte men jag ger en finare version  och genom detta bygger jag en mur. Jag vill inte inse till 100 procent hur jag påverkas av mina skador och hur hela situationen påverkar mej. Jag vet det men jag vill inte och vågar inte erkänna det för då känns det som om jag bekräftar det och att jag bara ska rasa ihop av insikten.

Jag kan ibland känna att jag kämpar och kämpar för att "hålla näsan ovanför vattenytan" och att det bara behövs ett gruskorn på min rygg så kommer jag att sjunka. När jag nyss hade landat i mitt nya hem efter att ha bott på boendet så fick jag ett mess från en vän där det stod att hon var orolig för mej. Det var en stad i Sverige som man hade insett att den kunde rasa ihop och hon liknade denna med mej. Jag kommer ihåg det som om det var igår för det känns som om det verkligen är så - jag står upp så länge jag inte ser att jag inte kan göra det. Det är som humlan som flyger fastän det egentligen är helt omöjligt men den vet inte om det och därför går det.

Jag har många gånger sagt till min terapeut att under åren i helvetet så lärde jag mej att sätta på mej en rustning. Den skyddade mej från det som kom utifrån men den skyddade även mej från att visa vad som fanns på insidan. Jag känner att för varje dag som har gått så har jag vågat ta bort en liten bit av rustningen och sett att jag överlevde det. Jag hade inte tagit av mej den helt men jag hade kommit en bit på väg men när beskedet om rättegången kom så började jag bygga upp rustningen igen. Mitt gamla beteende kom tillbaka.

Det skrämmer mej att ett beteende som man har lärt sej som vuxen kan sitta så djupt och komma upp av en sån "liten" grej. Detta beteende är inge som jag lärde mej som liten utan är ett beteende som jag var tvungen att lära mej för att överleva och kunna skydda meh och barnen. Utan det hade jag inte klarat av den tiden men jag vill inte ha det nu - jag vill inte ha tillbaka beteendet.

Kanske kan jag när jag har insett att detta har börjat komma tillbaka hindra att rustningen blir lika stark som den var under denna tid.

PUSS från Häxansurtant