Idag var det åter dags för terapi och jag kände att egentligen hade jag inte vare sej ork eller energi till att åka men jag gjorde det och jag är glad för det nu i efterhand. Känns som om jag inte känner lika mycket hopplöshet som jag gjorde innan jag åkte. Någonstans under denna "resa" så förvandlade jag mitt liv till just bara en transportsträcka - hela tiden mot nya mål och nya visioner utan att ta vara på det som finns runt mej. Jag insåg det inte förän idag och den insikten skrämmer mej lite för jag tycker att jag har sett årstider, dagar, glädjeämnena och all annat som ingår i ett liv men kanske har jag inte gjort det. Kanske har jag inte tillåtit mej att leva för att jag lägger skuld på mej själv. Jag vet inte och det finns nog inget svar på det här och nu men kanske en dag kommer jag att få en uppenbarelse om det med.

Jag kände mej totalt tom när jag åkte in och kände att jag inte förstod varför jag skulle dit. Jag hade ju inget jag ville prata om idag och inget jag kände att jag behövde eller ville prata om. Satte mej i stolen och min tanke var att detta kommer att bli de längsta minuterna i mitt liv tills jag öppnade munnen och allt bara bubblade ur mej. Allt det som jag inte ens har vågat säja högt för mej själv, inte ens tänka tills tanken tar slut, allt det och lite till och när jag hade sagt allt så bara kände jag ett lugn tittade på min terapeut och frågade om hon tyckte att jag var hel knäpp. Hon bara tittade på mej och säjer "Tycker du att det är konstigt att du känner så här?" 

Frågan kom så naturligt och jag kände verkligen att Ja jag tycker att det är konstigt att jag känner så här för jag har aldrig tillåtit mej själv att känna efter när det gäller negativa känslor. Jag har bara tryckt ner dem och satt på mej ett glatt ansikte och låtsas att de inte fanns. Jag har aldrig ställt frågan till mej själv att är detta verkligen vad jag vill och har jag gjort det så har jag inte lyssnat. Jag har alltid haft ett enormt kontrollbehov och jag känner att jag börjar släppa på det och det skrämmer mej enormt. Jag släpper inte det frivilligt utan för att jag har inte kontrollen i den situationen som jag befinner mej i, jag kan aldrig ha full kontroll på livet så som jag har velat ha och det känns som en befrielse att få erkänna det och framförallt att erkänna det för mej själv.

Jag känner mej lugnare inför rättegången för det är inte jag som kan eller ska ha kontrollen. Jag är ditkallad och ska vittna om det som jag och barnen har varit med om och jag ska "stå upp" för mej och barnen vad som frågas, säjs och vad det slutar med det kan jag inte kontrollera hur mycket jag än försöker och jag är STOLT att jag kan tänka så. Kommer säkert att komma dagar när paniken kommer över att jag känner just detta men jag vet det någonstans och kanske kan jag säja stopp tidigare än nu.

Jag känner att det inte finns energi och det finns inte ork för något men jag har fått kontakt med mej själv på ett helt annat sätt än vad jag tidigare haft tack vare denna resa. Jag har upptäckt att jag kan tycka att "flummiga" saker intresserar mej. Detta med drömtydning fasinerar mej mer än vad jag tidigare har erkänt för det har bara varit flum, jag har beställt en bok om meditation för kanske kan jag lära mej det och kanske kan jag hitta en ro som jag inte har idag genom det. Jag har lärt mej att lyssna på mej och inte mitt kontrollbehov och kanske kan jag hitta tillbaka till att måla en dag med. 

Nu ska jag bara vila!

PUSS från Häxansurtant    

Vill inte känna som jag käner idag och jag vill inte ha de tankar som jag har    så just nu önskar jag att jag bara kunde stänga av min hjärna när det gäller "grubblerier".

Idag tog jag mej an uppgiften att läsa min förhör på allvar som jag bara har skjutit upp från dag till dag och det får mej att må skit. Jag får bara panik för det känns som om jag är världens största idiot som har levt tillsammans med denna man, skaffat barn med honom och framförallt att jag kunde ljuga så bra för mej själv så att allt detta VAR mitt fel. Hur an man göra detta mot sej själv?

Känner att detta är ju det de kommer att fråga gång på gång under rättegången; Hur kunde du skaffa barn med honom om han var så som du säjer i förhören? Hur kunde du vara kvar så många år när han var så? Ja jag kan skriva tusentals varför-frågor som jag själv ställer varje dag till mej själv. Hur ska jag kunna förklara det när jag sitter inför människor som aldrig tidigare har träffat oss och som inte vet hur någon av oss är? Och jag är så rädd för att det nu ska bli som Äcklet har sagt i alla dessa år "att ingen kommer att tro på mej" för jag vet att då kommer jag att lägga all skulden på mej själv igen och jag klarar inte det.

Under alla år så försökte jag att få tillbaka den mannen som jag träffade och som jag blev kär i, för jag var det till en början - det dog fort när han visade den rätta sidan men då var jag redan fast och hela tiden fanns ett hopp om att denna personen skulle komma tillbaka. Han gjorde inte det eftersom det bara var spelat! Det förstår jag idag och innerst inne så gjorde jag nog det då med men jag ljög för mej själv. Jag trodde på det han sa att det var jag som gjorde honom sådan och tänk om det är vad de som beslutar säjer!?!

Känns så skrämmande att det ligger i personers händer som inte jag känner och de känner inte mej - hur ska de kunna få en rättvis bild? Tänk om Äcklet är den personen som jag blev kär i när/om han kommer till rättegången? Varför skulle han inte kunna manipulera dem lika som han gör med alla andra runt sej? Jag känner att jag vill inte att den dagen kommer när jag ska infinna mej i rättegången och ändå så går dagarna, timmarna, minuter och sekunder precis som vanligt. Kanske kan man stryka en dag som jag gjorde förra året när jag hade "års-dagen" och kommer att göra även i år men tyvärr så finns ju den dagen i alla andras almanacker.

Jag vill bara hitta avstägningsknappen till min hjärna, och jag vill göra det just nu så att jag slipper alla grubblerier som bara snurrar runt, runt och det enda som händer är att det blir fler och fler frågetecken och inga utropstecken eller försvinnande av det som snurrar!  

PUSS från Häxansurtant

Jag skulle egentligen sova men det går inte för min "nya" sambl Herr PanikKryper tätt intill mej varje kväll när jag börjar bli trött. Varför? Ja det undrar jag över en hel del och det finns flera orsaker men samtidigt är det inget nytt som har kommit till. Fast jag sa ju att jag ALDRIG mer skulle ha ett förhållande men efter att ha fått denna sambo så känns det som om vem som helst skulle vara bättre än just denna herre. Och hur jag än beter mej så kan jag inte göra mej av med honom - han är som ett plåster.

Orsakerna som jag tror gör att han kommer är dels rättegången som kommer. Det är inte bara det att jag ska träffa den person som gjort mej mest illa i hela mitt liv utan det är just detta att ta upp allt som jag har fått hjälp med att bearbeta och som jag lagt på hyllan lite för att kunna leva. Allt detta ska komma upp igen och det kommer att komma fram saker som jag inte har berättat för någon levande människa. Jag känner att det är tur att mina barn inte kommer att vara där för det är saker som kommer att såra dem och som kan göra dem illa under resten av deras liv. Just pga detta tycker jag att det är bra att de är så pass små som de är.

Imorgon måste jag läsa igenom mina förhör annars får jag Herr advokat på mej oxå men jag vet inte vart jag ska hitta den energin för det finns ingen energi över. Jag orkar inte ens läsa dem och jag vill egentligen inte men jag vet att jag måste. Jag har många fler måsten som oxå väcker minnen som jag inte vill minnas och saker som åter äppnar sår som har förvandlats till ärr på min insida,

Det känns som om jag aldrig känne mej helt lugn och jag orkar inte med mej själv så hur ska jag orka med andra? Vissa går det jättebra med eftersom de får mej att glömma det som varit och tänka på roliga saker men andra orkar jag helt enkelt inte med. Jag känner att nerverna ligger ovanpå mitt skinn och att det inte finns energi för en endaste uppförsbacke och ändå så är det fullt utav dem. Fast jag känner att det finns nerförsbackar oxå å det är väll i dem som jag får passa på att vila mej.

Känner att jag har såna funderingar kring detta med rättegången. Eftersom den ska hålla på en hel dag så känner jag att hur ska jag överleva? Vart går man och äter för att inte behöva träffa på dem man inte vill se? Vad har man på sej? Vad händer om man inte kommer på något eller komer ihåg något över huvudtaget? Känns som om jag skulle kunna glömma mitt namn när defrågar det. Hur kommer jag att reagera när jag ser den personen som jag aldrog mer i hela mitt liv vill se. Jag har ju tom lyckats radera hans utseende i mitt huvud så det ligger långt, långt ner. Förr såg jag det framför mej varje dag, varje minut och det sa alltid alla de elaka sakerna som jag fått höra under alla dessa år som vi levde tillsammans. Kommer jag att känna mej som en liten blöt fläck igen eller kommer jag att klara av att vara stark?

Och mitt i allt så vet jag att för att man ska få energi så behöver man sömn och det får jag inte tack vare Herr Panik och när jag väl somnar ja då sover jag hur oroligt som helst men jättegott när väckarklockan ringer. På dagarna ska man fungera som människa och mamma och då försvinner han men han är trogen för varje kväll så kommer han objudet tillbaka. Kanske får jag ha honom "medmej i sängen" fram tills rättegången och kanske även till domen har kommit men sedan vill jag att han bara försvinner. Jag vill ha och förtjänar ett bättre liv än detta och det gör mina barn med för de förtjänar en mamma som orkar och som har energi. Jag ska försöka göra slut med min nya sambo men hur det vet jag inte!!!!!!!!

Puss från Häxansurtant   

Idag är jag riktigt glad - och det är en sån där glädje som känns på insidan. Jag känner att det bubblar inom mej och orsaken till den är att jag haft en bra dag med många skratt men mestadels för att jag sett såna framsteg psykiskt hos barnen. Egentligen skedde dessa för länge sedan men det var kanske idag som jag behövde se dem och upptäcka dem för att orka nästa steg.

När vi hde kommit ifrån helvetet så litade inte barnen på någon man. Morfar fick kämpa mycket för att bygga upp det som en gång hade funnits där och vissa dagar gick det bra och andra inte men det märktes jättetydligt att deras förtroende för män var skadat. De ville inte lämna mej ur sikte när vi befann oss på samma ställe och om en man pratade med dem så svarade de inte utan gömde sej och skyggade undan.

Det var jobbigt att se då för detta var ytterligare en sak som hade funnits där och fungerat som hade brytits ner. Vissa dagar kändes det som att det aldrig skulle gå att bygga upp allt som hade försvunnit under helvetestiden men hoppet fanns kvar att det skulle gå att bygga upp igen och det är jag glad för att det gjorde.

Deras morbror är en man som de, speciellt Skruttan, har beundrat. Det bara lös om henne när hon var i hans närhet och han fick henne att vika sej av skratt och hon lärde sej massor av spratt av honom. När han träffade dem andra gången efter misshandeln var allt detta borta. De var bara skygga och gömde sej och det skar i mitt hjärta att se både deras reaktion men även min brors. Han visste inte hu han skulle göra eller agera och det blev spänt.

Denna relation byggdes sakta upp men det var först idag som jag upptäckte att den är bättre idag än vad den varit tidigare och just vilken glädje de utstrålar när de träffar honom och det ger mej en sån glädje och ett sånt hopp att det de varit med om kommer att kunna övervinnas och göra dem starka istället för att trycka ner dem. Jag känner hopp och glädje igen och det måste vara ett stort steg i rätt riktning. Jag känner mej stark och jag känner att jag kommer att klara detta och att det kommer att bli bra - någon gång, någonstans.

Det är inte bara min pappa och bror som har hjälpt till at bygga upp detta förtroende igen utan flera män som de har träffat på. Vi var på en vecka med det skyddade boendet där det var män som var med som "ledare" och dessa var helt enorma med barnen och de tog mina barn på helt rätt sätt. De har lämnat avtrck i våra liv och hjärtan och jag tror aldrig att de kan förstå vilken insats de gjorde. När mina barn kom var de avståndstagande och iakttog dem mest men när de hade varit med dem i en dag kunde de söka kontakt och det fanns ett samspel vilket för mej var helt otroligt att se. Ungefär samma uppenbarelse som idag men inte med samma känsla i kroppen för då var tvivlet större.

Det finns en annan man som verkligen har gjort mycket för barnen från dag ett och som har funnits där och visat dem att det finns pappor som är snälla. Jag tror inte att han är medveten om det han har gjort utan att detta bara var en naturlig sak i hans pappa-roll.

Kanske är det hoppet om att saker skulle kunna förändrats som har gjort att jag har klarat denna resa och som kommer att göra så att jag klarar att landa när jag mått slutmålet. Kanske är det de som andra har sett när jag bara har känt mej som en blöt fläck fastän de har sagt att de har sett en styrka inom mej. Finns många kansken och många frågor men just nu ska jag tillåta mej att bara känna glädjen och hoppet - för det har jag och barnen gjort oss förtjänt av och jag ska NJUTA av den känslan för jag är helt övertygad om att det kommer att komma dagar när svackorna kommer igen men jag ska minnas glädjen och ta mej igenom dem!

PUSS från Häxansurtant   

............ som för mej är full av minnen som man inte vill ha förknippade med en helg som återkommer år efter år! Jag kan se glädjen över att denna helgen kommer hos andra och jag kan känna glädje över att nu är det jag som ger minnena som kommer att följa med denna helg för mej och barnen men den glädjen skyms lite av de mörka minnena.

Det svartaste minnet är en påsk när jag var hög-gravid med Skruttan. Det var inte långt kvar tills hon skulle komma och hon var min första. Jag visste att det var en tjej som låg där inne trots att vi inte hade tagit reda på det - jag bara visste och hade redan bestämt vad hon skulle heta. Jag hade hopp att allt våld och all skit jag fick ta emot och som stegrades under hela graviditeten skulle avta bara den lilla kom ut. Tyvärr blev det inte så men hoppet det bar jag med mej.

Tanken var att jag skulle ha åkt till mina föräldrar på längfredagen och att jag skulle ha varit kvar där över påsken. Jag hade sett fram emot det så mcket för jag kunde få en fristad från allt våld och allt jobbigt men jag kom aldrig dit. På skärtorsdagen så skulle jag lägga mej tidigt eftersom det var tänkt att jag skulle åka tidigt på fredags morgon. Jag hade gjort mej klar för natten och skulle bara gå neren sista gång och ta medicinen mot illamåendet så att jag kanske skulle kunna sova på natten. Hela dagen hade luften mellan oss känts tung och kall och jag bara väntade på att något negativt skulle hända. Det kom när jag tog mitt första trappsteg och det var en spark i ryggen tillräcklig för att jag skulle ramla ner för hela trappen. Jag gjorde allt för att skyda magen men det gick inte. Jag försökte få tag i räcket så jag kunde hindra faller men mina händer fick inget tag. Jag har knuffats och sparkats ner för den trappan innan och efter men den har aldrig känts så lång som den gjorde den gången och inte heller så farlig.

Jag minns när jag landade på golvet neranför. Tystnaden hade man kunnat skära i med kniv. Skruttan var livlig i magen så jag hade blåmärken på vissa ställen där en armbåge eller häl hade träffat för många gånger men efter fallet fanns inte en rörelse, Jag hörde inget, jag kände inget och jag kunde inte röra mej. Jag kände mej förlämad för jag var livrädd för vad som skulle komma mer. Det kom inget mer. Inte en förklaring inte ett förlåt inte ens en kommentar på vad som hade hänt.

Jag tog mej till slut upp för trappan och till sängen. När jag frågade honom varför han hade gjort det, vad jag hade gjort så fick jag inte ens ett svar. Fick inte ens en blick eller något förän dagen efter när han frågade vad som had hänt för att jag hade så många blåmärken.

Jag kom aldrig iväg till mina föräldrar och jag har aldrig vågat berätta varför. En sak vet jag iallafall att varje högtid har minst ett tragiskt minne från Helvetet men jag ska göra allt för att jag och barnen ska få minst ett positivt minne från varje högtid i framtiden och kanske en dag är det bara de som finns där när vi kommer till nästa högtid!

PUSS OCH GLAD PÅSK FRÅN HÄXANSURTANT   

...........jag kunde ge barnen den tryggheten som de förtjänar. Jag önskar att jag bara kunde ta bort de hemska minnena som de har med sej och som de är för små för att ha fått egentligen. Jag gjorde ett val att leva tillsammans med Äcklet men det gjorde inte de och jag skulle verkligen ge vad som helst bara de slapp må som de gör nu bara under perioder men förr jämt.

Jag har under några nätter nu sovit skitkasst bara för alla förbannade mardrömmar och minnen som kommer fram. Jag önskar att det kunde komma ett bra minne iallafall ibland men det gör inte det utan bara alla jobbiga minnen. Egentligen vet jag inte om det finns några bra minnen från den tiden eller om det är jag som förskönar vissa dagar.

Jag vaknar på nätterna av mitt eget skrik när jag vädjar till Äcklet att han inte ska ha ihjäl mej, att slagen och sparkarna ska ta slut och jag känner skräcken inom mej. Jag vaknar av att svetten bara rinner av mej och jag har panik. Jag vet att det bara är drömmar att den tiden är slut men de påverkar mej så sen går det inte att somna om utan jag ligger vaken.

Barnen har haft en bra period länge nu när det har kommit upp saker på dagarna men på nätterna har de fått sova och har sovit lugnt. Skruttan gjorde ett avslut med sitt biologiska ursprung genom att berätta på terapin för x antal månader sedan att hon hade ingen pappa och sedan dess har det varit så. Jag känner att jag iallafall kan vara stolt över att jag inte har pratat skit om honom till barnen eller nämnt det som jag varit utsatt för. Detta bestämde jag direkt efter sista misshandeln att de skulle inte ha en påverkad syn från mej och jag har klarat av att hålla det löftet till mej själv. När någon frågar henne vart hennes pappa är så är det svaret de får från henne: Jag har ingen pappa! Fortsätter de att fråga så vidhåller hon det och när det lvergår till tjat då förklarar hon rakt upp och ner att han var inte snäll och därför har hon ingen pappa. Hon har haft den synen sen vi kom från helvetet men jag trodde då att den skulle mattas av men den har inte gjort det utan bara blivit starkare med att minnena kom upp!

Den som har det värst av barnen nu är Smulan. Hon hör honom komma på nätterna för att göra henne illa, hon ser honom i skuggorna och hon hör honom hur han säjer att vi inte kan gömma oss för honom. Det som skrämmer mej mest är att det finns där hos henne så starkt nu efter så lång tid och trots att hon var så liten när vi kom därifrån. Jag känner smärtan inom mej  när hon vaknar på nätterna och är hysterisk, rädd och bara vill bli lugnad och tröstad. Allt för att jag valde en psykopat att bilda familj med.

Samtidigt gör detta att jag kan känna glädje att vi har kommit därifrån och att det inte pågick under mängder av år som det gör för vissa andra. Jag kan inte låta bli att tänka på att Liten troligen kommer att växa upp utan att minnas något av behandlingen i helvetet. Jag måste se de små ljusglimtarna för att orka ta ett steg till - för att få ett efter.

Samtidigt känner jag att jag vet inte ett skvatt hur jag kommer att reagera när jag ser Äcklet i rätten. Nu när jag vet så mycket mer som han har gjort på/mot barnen, när jag vet hur det påverkar oss idag så länge efter att vi har kommit därifrån. Kommer det att finnas en dag när vi inte känner rädsla, oro och mardrömmar? Ja kanske om han inte fanns längre men så länge han finns så kommer nog tyvärr dessa känslor oxå att finnas och det är ett val som man själv får göra. Om man ska leva med dessa negativa känslor eller om man ska låta känslorna styra livet! Lätt att säja - svårt att göra vilket av detta man ska välja för jag vill leva och jag har fått en andra chans och den tänker jag ta!

Nu ska jag hålla mitt löfte till B och ta fram förhören som jag har skjutit upp så länge men nu måste göra! Tack för din stöttning!!!!!!! Alla stöttande mail har fått mej att gråta många gånger! 

PUSS från Häxansurtant   

Ibland kan jag känna att det bara låser sej när jag tänker på saker som har hänt och det är den gången jag verkligen känner att jag älskar de människor runt mej som får mej att komma till insikt. Igår eller rättare sagt inatt så pratade jag med min älskade sis och det var nyttigt för det fick mej ännu en gång att komma till ännu en insikt och komma vidare i mina tankar och funderingar.

Jag har under vad som känns som en evihet jobbat med detta att lägga skulden där de hör hemma - nämligen hos den som har gjort oss allt detta. Vissa dagar lyckas jag medans det andra dagar går helt åt skogen. Inatt hade jag en sån panik så jag kan inte förklara den med ord. Jag kände att allt som har hänt var mitt fel och om jag inte hade gjort ........ så hade inte ......... hänt. När jag fick frågan av sis: Om jag hade ringt till dej och sagt att jag hade fått ett blåöga av min sambo för att jag inte hade plockat undan skorna vad hade du tänkt då?" Handen på hjärtat så hade jag tänkt att hon måste därifrån innan det händer något värre och jag hade inte lagt skulden på henne utan på honom. Det hade varit den första tanken och det hade varit den tanken som hade stannat kvar. Jag hade gjort allt för att hon skulle komma ifrån denna idiot och jag hade inte ens under pistolhot kunnat säja att det var hennes fel men varför kan jag inte göra det mot mej själv?

Troligen för att jag under så många år har fått höra att allt var mit fel: hade inte barnen varit ledsna när han kom hem utan jag hade lugnat dem så hade han inte nedvärderat mej eller slagit mej, hade jag städat så hade han inte............., hade jag plockat undan skorna så hade han inte................, hade jag haft sex med honom på en gång så hade han inte.................... Listan kan göras oändlig och fastän jag bearbetar det så finns det kvar, Jag kan idag se att jag var utsatt för hjärntvätt under dessa åren men jag förstår inte varför jag inte kunde se det då. Troligen för att det var en överlevnadsstrategi. Vad hade jag för val jag kom ju inte därifrån hur jag än betedde mej för ingen var beredd att hjälpa mej fastän jag sände ut signaler.

När jag var på min terapi sist så pratade vi om detta att det finns en styrka inom mej även om jag inte ser den. Vi pratade mycket om vad jag trodde det var som hjälpte mej att komma framåt och ha klarat av detta som jag har klarat av och då slog det mej att det är min mammaroll som har räddat mej genom hela resan. Min mammaroll var inte lika ifrågasatt av honom som jag var som "person" för mammarollen klarade han sej inte utan. Jag vet inte hur många gånger under dessa år som jag sa att jag var en ensamstående mamma med sambo och det var så det kändes. När jag kom från Helvetet så visste jag att "mamman" inom mej klarade av massor av saker som jag hade gjort under dessa år och det var den personen som jag tog fram - ännu en gång blev det en omedveten överlevnadsstrategi. Jag har klarat denna resa och jag ska klara det som ligger framför mej. En dag ska jag inse att den person som jag är som helhet klarar massor som jag inte är medveten om idag. Jag ska kunna lägga skulden där den hör hemma och jag hoppas att rättegången kommer att hjälpa mej med det. Jag hoppas att jag efter den kommer kunna känna att han var den svagaste av oss och jag den starkaste och att det var så under hela vårat förhållande.

Jag är stark om jag bara lyssnar på mej själv och tar hjälp av dem jag älskar som står runt mej och stöttar och stärker mej. Ensam behöver man inte alltid vara stark! - bara man väljer dem man har runt sej!

PUSS från Häxansurtant       

Känner att jag skulle behöva att den dagen kom nu för jag orkar inte med allt detta längre. Känns som om varje stag jag tar är som att gå i dy med skor som är gjorda av metall och väger ton och jag har gjort det för länge och jag har inte orken att fortsätta och ändå så måste jag göra det.

Restriktionerna kring vad vi får och inte får göra har skärpts pga saker som jag inte kan skriva här eftersom det är för känsligt och för träffande på just oss. Jag blir bara så förbannad över hur systemet och lagarna fungerar för det är inte jag eller barnen som har gjort så att vi sitter i denna sitsen och ändå så är det vi som får vara rädda och inte få röra oss och göra det som vi brukar. Varför kan de inte bara eliminera det hot som finns så att jag slipper allt detta. Känns som om jag har gömt mej nog och att jag har fått mitt mått av onormalt liv redan - men tydligen inte. Jag vill kunna umgås med människor, gå på de gator som jag själv bestämmer, inte behöva tänka på att bilder som jag sätter upp på barnen här hemma inte kan synas ut. Jag har rensat ut allt som jag hade när jag träffade honom och allt från vi levde tillsammans för att inte en gardin eller lampa ska kunna ansläja oss. Barnen har fått nya cyklar trots att de andra var helt okej bara för att det inte ska röja vart de är eller vilket dagis de befinner sej på. De har inte kläder kvar som kan avslöja dem och jag är less på allt detta nu. Jag vill inte behöva vara rädd längre, inte vara på min vakt hela tiden och jag vill inte ha denna oro inom mej hela tiden som finns är både omedvetet och medvetet. Jag vill inte behöva ha allt det skydd som är uppbyggt runt oss för det påminner mej hela tiden om det som varit och det känns som om jag inte vill möta mitt förflutna på en rättegång eller någonsin över huvudtaget.

Igår skulle jag slutföra de sista testerna i utredningen över mina hjärnskador som jag fick vid misshandeln. Jag har hela tiden fått höra att det inte syns på röntgen och detta ar hela tiden gett mej ett hopp om att testerna kan visa fel, att det kanske är situationen som gör att det kan tolkas som skador men igår fick jag ännu en gång veta att det är en lögn i mitt liv. Skadorna syns på röntgenbilderna som det nya teamet beställt från förra stället och det känns som om jag gång på gång blir sparkad på. Varför? Har jag inte fått gå igenom nog snart? Jag är ärlig mot andra och jag förväntar mej att andra är det mot mej men tydligen är det inte ens så under sjukvården.

Jag känner mej just nu besviken på det mesta och det jag är mest besviken på är hela samhället och lagarna som finns. Det är inte de som beslutar som får höra av sina barn varje kväll när man ska lägga dem att de aldrig mer vill till pappa för att han är dum och att deras barn ber dem att lova att de aldrig mer behöver återvända - det är jag som inte kan lova dem det eftersom det inte är jag som beslutar och det är jag som får sår på insidan över att höra detta. Det är inte de som beslutar som lever med rädslan och faran och att hela tiden ha en plan i reserv fall Äcklet skulle ha hittat oss. Det är inte de som får klara av att ha vardagen mitt i allt som ska fungera och vara bra för mej och barnen - det är jag och jag vet inte hur länge till jag orkar. Jag vet att jag måste göra det men jag vet inte hur. Jag vet inte ens hur jag ska orka komma igenom de papper som jag måste komma igenom innan rättegången jag vet inte hur jag ska orka stå på mina ben imorgon för orken finns inte och ändå så måste jag det!

Puss från Häxansurtant