Jag kan fortfarande minnas kvällen när mamma lä,mnade mig på skyddade boendet trots att det gått drygt 5 år. Jag stod där ensam på ett rum med kala gula väggar, på sängen låg det en hoprullad madrass och allt jag hade som var mitt var kläderna som jag stod i och väskan som jag hade i handen och den innehöll dagboken som jag hade skyddat två kvällar innan för att jag äntligen hade vågat skriva ner hur mitt liv egentligen såg ut och medicinen jag hade hämtat ut tidigare.. När mamma lämnade mig där brast allt för mig och tårarna forsade ner för kinderna och det kändes som att hela jag gick sönder ~ för bara en liten stund sen hade jag fått reda på mitt nya namn och innan dess hade jag sagt hejdå till mina troll som nu snart skulle börja sin egen flykt efter att jag tidigare på dagen tillsammans med pappa och socialen tagit beslutet på sjukhuset att jag ansåg att de hade det bättre om de kunde vara utomhus och inte "inlåst" som jag var nu. Jag minns var enda känsla som fanns där i kroppen och jag minns orden jag skrev i dagboken där och då "Idag har allt tagits ifrån mig tom mitt namn" sen kunde jag inte skriva mer för det fanns inte mer att skriva och tårarna forsade fram så jag såg inte bokstäverna

Dagarna gick och jag skulle klara av möten med socialen, det skulle göras förhör hos polisen även om de första gjordes via telefonen eftersom jag inte vågade ta mig till polisstationen. Mitt i detta skulle jag försöka hitta mig själv och jag vet att jag har skrivit om det förut så jag tänker inte ta upp det utan bara nämna det att jag visste inte ens vad jag tyckte om att äta längre, jag visste inte vad jag tyckte om att göra jag visste inget om mig själv kändes det som. Mitt i allt detta kändes det som att jag befann mig i kroppen på en främling och det var bara för mig att gilla läget och lära känna denna kropp och vad det gillade och inte gillade. Kaos är ett lindrigt uttryck i detta stadie. Kläder fanns det snälla människor som skänkte och att titta bland dessa och säga vad jag tyckte om det var ett ännu större mysterium efter att ha fått höra i år vad man skulle ha på sig och inte, vad man såg ut som en hora i och vad som gjorde att jag såg fet, ful och äcklig ut och nu plötsligt kunde jag själv välja och vraka vad jag trivdes i........ men vad trivdes jag egentligen i och vad var min stil på kläder?!? Det tog lång tid att komma fram till det och jag vet inte riktigt om jag vet det än idag för jag är nog lite allätare än och har klädnoja bara för att känna att det är jag som bestämmer och ingen annan.

När jag sen skulle träffa barnen första gången efter drygt 3 veckor kändes det som en evighet. De var ju så små och mina funderingar gick många varv under tågresan upp om de skulle känna igen mig eller skulle de ens komma ihåg mig trots att vi pratat på telefonen.. Att känna deras armar runt min hals var helt sagolikt och känslan kan jag känna än även om allt inte var guld och gröna skogar i känslorna att se dem igen för många minnen och känslor från när vi hade skiljts väcktes. Här kom ännu mer kaos in ~ jag höll på att försöka hitta "mig" och nu skulle jag hitta mig som mamma också. Plötsligt insåg jag att jag som på automatik la undan sökandet efter mig själv och mammarollen var det som kon i fokus,

Åren har gått och sökandet efter mig och min roll som mamma pågår nog än om jag ska vara helt ärlig och kommer nog att fortsätta så länge jag lever. Inte lika intensivt som den gjorde då men slutar man någonsin att leta efter sig själv? Kommer det en dag i ens liv när man känner att det här är jag och här kommer jag att stanna? Jag tror inte det för livet förändras och jag hoppas och tror att jag förändras med det men det jag önskar är att jag ska slippa känna denna kaos-känsla inom mig. Det känns som om det aldrig blir en frid med mitt letande. Jag önskar att jag kunde säga "Hej det här är jag men jag är under utveckling" men jag känner inte att jag kommer dit någon gång. När jag kom till boendet var jag frustrerad över att mitt namn togs ifrån mig men var så optimistisk att jag trodde att det skulle vara löst på några dagar max en vecka så skulle jag vara därifrån. Det blev 4,5 månad och jag undrar vad jag hade tänkt om jag visste att jag inte än idag har fått tillbaka mitt namn. Är det kanske det som gör att jag har blivit kaos eller är det helt enkelt så att vi under delar av livet förvandlas till kaos? Många säger att när man har barn och de är små så blir själva livet kaos men behöver jag förvandlas till kaos för det? Nu blev det fler frågaor än svar så detta inlägg blev med kaos bara för det..............................

Jag känner att när jag inte har kontrollen så förvandlas det till kaos och det känns som den dagen jag hamnade på skyddat boende så togs kontrollen från mig även om jag var med i beslut som togs och jag var delaktig i massor av saker men jag hade tappat bort mig själv långt innan och hur lätt är det då att hitta sig själv när man inte styr båten som letar? Kanske är det helt enkelt så att jag behöver inse att jag har hittat min mamma-roll precis så som de säger på föräldrastöttningen och nu är det min tid, Kanske är det dags för mig att börja grubbla över vem jag är så att jag nästa gång kan säga "Hej det här är jag och jag är jag utan kaos eller förresten jag har lite kaos men det accepterar jag"

Kanske får jag grubbla några varv till på detta så det lär återkomma har jag en känsla av........................

  CRAMAR   .

När jag gick in i förhållandet väntade jag att det skulle komma stora motgångar, att alla minnen skulle välla över mig som stora vågor men de gjorde inte det och jag insåg att jag hade "målat fan på väggen" lite grann.. Ja jag vet att det fortfarande kan komma och att det kommer minnen som jag inte visste fanns inom mig men de är inte det som jag förväntade mig skulle komma. Igår när vi satt och pratade så insåg jag istället att det är en hel del andra "hinder" som finns där men jag ser dem inte för de är som "spöken under sängen" och jag upptäcker dem inte förän jag vågar erkänna dem för mig själv och lyfta fram dem i ljuset. Jag kan ärligt erkänna att jag skyller på andra saker men jag har en partner som ser rakt igenom mig och säger de där ärliga kommentarerna som gör att jag tänker till en extra gång och inser att det jag sa bara var en ursäkt för att slippa tänka på och reflekter över vad den riktiga orsaken egentligen är och varför jag egentligen gör som jag gör.

Jag vet att för att man ska slippa sina rädslor så ska man "ta dem i hand" och bli vän med dem ~ men det är väldigt lätt att säga att man vet det och det är ett väldigt kliv innan man är där! Just nu känns det som att jag befinner mig i ett gränsland där jag ser en verklighet där barnen ges utrymme att finnas, vara som de är och tycka, tänka fråga och de bemöts med kärlek och respekt. Jag får vara den personen jag är och det finns utrymme både för min glada sida men även den sidan som är ledsen och som tänker, grubblar och som är självständig och jag är en hel människa inte en delad människa. På andra sidan av mitt gränsland är kontrasten till allt detta och det är minnena från Helvetet och detta gör att ibland blir det bara kaos i mitt inre. Jag vet att jag måste få in ny erfarenhet för att den gamla ska försvinna men det krävs ett enormt mod för att ta det steget när man bär med sig år av erfarenhet som säger att jag inte får visa att jag är ledsen, inte orkar mer, är arg eller allt det andra som sågs som negativt där för att jag då blev bestraffad på ett eller annat sätt. Jag vet att det inte skulle e hända på något sätt nu ändå så krävs det en sån viljestyrka, sånt mod av mig att ens få orden i ett meddelande eller över mina läppar att jag är ledsen eller mår skit för jag kan fortfarande känna hur ont konsekvenserna av dem har gjort tidigare......

Att allt kan bli så tydligt bara för att man börjar prata om en sak och det var att jag inte skulle behöva vara ensam när jag mår skit. Jag tycker det är helt underbart att det finns någon som säger det till mig och menar det och som jag verkligen vet finns där för mig när det än är på dygnet men jag kände på en gång att jag började komma med mina undanflykter att jag tänkte minsann inte ropa till mitt i natten osv. Till slut så hör jag själv hur lamt det låter och hör min mun säga; Om jag ska vara ärlig så tror jag inte att jag skulle säga till även om det var på dagen...........

Det är de gångerna jag är glad att jag är tillsammans med någon som förstår, som inte ställer tusen frågor till utan bara öppnar famnen och finns där när insikten kommer som en enorm sten runt min hals. När den insikten kom så kom det flera insikter som ett smattrande band efter ~ hur jag försöker få barnen att sluta med saker för att han inte ska behöva säga till för att jag vet hur det varit tidigare, att jag försöker att många gånger kanske säga att det inte är så farligt men jag blir genomskådad nu för min erfarenhet säger mig att det gör ont att säga sanningen och massor av andra saker. När insikten kom följdes den direkt av frågan inne i huvudet: Hur ska jag hitta modet till att få in den nya erfarenheten den jag vill ha där? Jag vet ju att det går hur bra som helst när han säger till barnen att sluta för det har jag sett med egna ögon ändå så är jag där som en hönsmamma innan, jag vet att jag kan visa mina "svagheter" för han ser dem inte som det ändå försöker jag dölja de noch jag vet att jag vill ha in annan erfarenhet så varför är det så svårt............

Jag tycker att jag har visat mod i mycket och att jag har hittat det gång på gång men denna gången känns det som att jag kommer att få leta på ett hemligt ställe som jag inte har en aning om vart det ligger för att hitta det. En sak vet jag och det är att när jag vågat ta det första steget så blir nästa steg lättare att ta och det ger mig hopp och om han hade modet att gå in i denna relationen trots att situationen är som den är borde jag ha modet att ge honom chansen att ge oss ny erfarenhet. Jag borde ha trollen som förebild för de är modigare än mig där och vågar de så borde jag....................................

  CRAMAR   

Jag har insett tidigare att man kan förmedla mycket med ögonen, att de har sitt eget språk och att man kan säga en sak med munnen medan ögonen säger en annan sak. Det är därför som jag alltid vill ta viktiga saker med människor öga mot öga men jag har nog aldrig förr insett att en endaste blick kunnat ge mig och min dotter en sån resa tillbaka i tiden som den kunde. Denna blicken var som att se blicken från den personen vi fruktar och jag väntade bara att slagen skulle komma och hade det inte funnits den person som jag litar till 110% på bredvid så hade jag nog fallit ännu mer ner i minnena än jag nu gjorde för jag stod upp och jag kunde fortfarande prata och det är jag stolt för idag, Förr hade jag kurat ihop mig till en boll och dkyddat huvudet och väntat på att slag och sparkar skulle komma men nu lät jag inte rädslan ta över kroppen för jag kunde tänka att ögonen tillhörde inte "honom". Nu i efterhand inser jag att jag kommit längre på min resa än jag ibland inser 

Samtidigt kan jag se in i ögonen på de personer som finns där när jag behöver dem och känna att jag hittar styrkan. Jag kan hitta kärlek, omtanke eller känna att jag får ett lugn som inte kan ges med ord och ögonen kan säga det som det inte finns ord för. Jag har aldrig förr tänkt på det på detta sättet innan denna situationen uppstod. Jag inser ännu en gång att det är som jag sa till de specialister som håller på att utreder behoven för Skruttan att fastän vissa minnen gör ont att minnas så känns det ändå som en lättnad när de kommer och precis så känns de i detta fallet - jag fick ett svar på varför min kropp reagerar i vissa situationer fastän inga ord har uttalats som har påmint mig om saker som har hänt. Det behöver inte alltid uttalas vad man menas för det kan förmedlas på så många andra sätt som genom blickar, kroppsspråk och med gester men de tankarna kom inte förän nu ändå har de varit en del av mitt liv och vardag. Kanske är det just de som fått mig att lämna affärer, fått mig att minnas saker ute blaqnd människor utan att jag kunnat "sätta fingret på" vad det var som utlöste flachbacken som jag fick där och då........ Svaret kommer jag inte att få här och nu men jag kan ha en annan förståelse mot mig själv och jag kan vara mer förlåtande mot mig själv och det är viktigt i min läkande process

Jag inser att jag kommer inte att ta de där jättekliven framåt i min bearbetning, eller i min förändring att se på mig själv eller det jag varit med om men jag inser idag när jag får gå på KBT som jag försökt att komma in i så länge att det inte är det jag behöver -  jag behöver "bara" de förklaringar och svaren som gör att det känns begripligt och hanterbart för mig så jag kan hantera det som är mitt liv. Jag vill kunna acceptera att det är så här det ser ut att det är mig själv jag ser i spegeln och att jag kan se på den bilden och känna att det är jag och att jag inte vill sudda ut det jag ser och för en gångs skull tror jag att jag har de rätta förutsättningarna för att lyckas med det! Kanske kommer även dagen när jag kan ta "paniken i hand" och säga Hej du skrämmer mig men du är en del av mig som jag måste lära mig att leva med så låt oss bli vänner! Men först ska jag lära mig att acceptera att budskap kan jag få på många sätt men jag ska börja öva på att ta emot dem positiva budskapen så inte fler sår rivs upp än de som revs upp vid detta tillfälle

  CRAMAR    

Ett sånt litet ord och ändå så har det en sån enorm betydelse....... Det tar en evighet att bygga upp ett förtroende hos mig och ändå så tar det bara ett ord eller en handling som tar en sekund så är det helt förstört och borta med vinden! Jag kan inte låta bli att undra hur många gånger en person ska behöva säga att den kommer att finnas där och fastän jag fått bevis på att det verkligen är så kommer Tvivlet krypande med rösten som säger att "snart så kommer sveket" och det blir en brottningskamp inom mig. Jag beundrar de människor som gång på gång orkar överbevisa mina tvivel och det var som jag och H pratade om det enorma bekräftelsebehov man har när det gäller just detta. Ja jag skulle kunna gömma mig bakom att "bränt barn skyr elden" och massor med såna talesätt men det hjälper mig inte ~ fakta kvarstår jag har svårt att känna tilliten och när jag gör det så kommer tvivlen krypande med sina röster! Då spelar det ingen roll vad känslorna säger för det blir en kamp inom mig och erfarenheten talar sitt tydliga språk och hejar på tvivlet. Jag vet att jag fick höra en gång när jag bodde på skyddade boendet att det krävs 1000 vänliga kommentarer/komplimanger för att väga upp en nedvärderande och kanske är det samma förutsättning för svek och förtroende och är det så har jag ingen aning hur någon människa ska stå ut med mig

Samtidigt kan jag inte låta bli att undra om jag gör detta för att sätta upp en mur för att jag tror att det ska göra mindre ont om jag blir sviken men jag vet ju innerst där inne att det kommer det inte att göra! Det är samma logik som att ta ut bekymrerna i förväg och tro att de blir lättare då för enda som händer är att jag får uppleva dem 2 gånger men de är precis lika besvärliga, jag har inte löst dem för att jag har försökt att se dem i förväg! Varför är det då så svårt att inse det? Varför kan jag inte tänka när dörren stängs att det inte är sista gången jag ser personen utan att jag kan lita på det som har sagts? Varför kan jag inte lita på det jag känner inom mig istället för det som Tvivlet säger till mig i huvudet? Varför finns det alltid en del av mig som väntar på att b li sviken som väntar på det värsta, varför kan jag inte vända den till att tänka att det finns faktiskt de som är beredd att finnas för mig?

Jag vet att tilliten tar evighet att bygga upp hos mig och att jag sedan testar den gång på gång för att se om den håller, jag är som ett barn som ska se om föräldern finns där även om den hittar på de där sakerna som man inte ska göra, om föräldern fortsätter att älska barnet trots det och jag vill inte göra det. Att den kan brytas ner med ett ord eller en handling på en sekund stämmer men för mig behövs det ju inte ens det utan fastän personen inte ens gjort eller visat en tendens till att såra eller svika mig så kan jag tvivla och känna det kommer att komma när den insett hur jag är! Jag inser att det är mitt förflutna som påverkar mig här men kan ändå inte styra det och det känns så hemskt att de människor som finns i mitt liv nu blir "straffade" för det som hände då och samtidigt så är jag ju den som drabbas av det hela tiden! Kommer jag någonsin att kunna känna full tillit till en människa igen att inte allt förändras från den ena sekunden till den andra, från att jag ser ansiktet till jag ser ryggen bara? Och ändå kan jag hålla styr på tankarna när personen är fysisk men inte när jag inte kan känna in signalerna för då blir tankarna ibland sanningar även om min psyko9og försöker få in i min hjärna att tankar bara är tankar, inte sanningar

Ibland önskar jag att det bara fanns en knapp som jag kunde trycka på som gjorde att jag slutade känna och tänka för en stund så att allt fick vila och att jag kunde ta tag i allt när jag kände att kraften fanns igen men nu är jag inte utrustad med en sån och får istället vara tacksam över att livet har placerat underbara människor runt mig som orkar bevisa gång på gång att de inte sviker. Som orkar bevisa att det som varit har varit och jag är inte i det nu och jag förtjänar en andra chans och när jag faller finns en famn där jag känner mig hemma där jag kan känna mig lugn och det är mycket värt och kanske kommer jag en dag att känna att det inte är tvivlena som vinner även om de är många utan att känslan är så stark för att det finns mer nya positiva minnen som vinner över de negativa! Det är ett mål som är värt att kämpa mot.............................................

  CRAMAR    

Idag när jag satt och pratade så insåg jag plötsligt att det lika gärna hade kunnat vara mig själv som jag pratade om när jag sa "Du är en livboj som du kastar ut för att rädda andra men du tänker inte på att det drar ner dig och hur det påverkar dig och hur det får dig att må! Och de du hjälper att hålla upp ~ hjälper de dig att hålla dig flytande" Isikter kan göra ont ibland för hur många gånger är det inte som jag hellre ser till att de som finns mig "flyter ovanför ytan" än att jag själv gör det och jag ser inte till vad jag själv får betala för att vara just denna "livbojen" När jag satt och pratade på BUP med den som ska ta hand om Skruttan (trodde jag) så kom frågan: Vad gör du för att du själv ska må bra? Jag kan säga att den frågan var inte lätt att svara på för det är inte mycket som jag gör för egen del egentligen utan det är mer för att hela familjen ska må bra! Det är lätt att hamna som enbart mamma och inte som person och där blir jag ju på ett sätt denna livboj som räddar de som finns runt mig medan jag sjunker även om jag går på terapi och jag gör andra saker men hur ofta ser jag till det jag vill göra och det jag känner för....... Hur många gånger skulle inte en sån sak som att välja att se en film istället för att plocka och fixa kunna få mig att må lite bättre?!?! Kanske en småsak men ändå så blir flera saker till slut ett stort resultat 

Det är en sak att "offra" sig för dem man älskar men jag kan nog många gånger vara "livbojen" för dem som jag egentligen inte behöver bry mig om bara för att jag vet hur det känns att hamna under vattenytan gång på gång och samtidigt tänker jag vad gör det med mig? Jag dör lite inom mig själv varje gång som jag går emot det som jag egentligen känner är rätt för mig och det är då jag inte kan låta bli att fråga mig "Ska man rädda andra på bekostnad av sig själv eller ska man istället låta sig räddas även om det är av att man låter bli att rädda någon annan?" Det är inte en lätt fråga att svara på och jag vet inte vad jag kommer att svara på den nästa gång när jag står inför beslutet att "kasta ut mig själv som livbojen"! När man har levt i ett destruktivt förhållande har man lärt sig att sätta sig själv i sista rummet, jag lärde mig att jag valde att ta straffen de gånger jag kunde istället för barnen och jag valde många gånger att offra mig för att sanningen inte skulle komma fram om vi skulle ha kalas eller besök och det blir ett invant beteende. Jag är inte lika viktig som alla andra ~ jag sätter deras bästa före mitt för i mina ögon är de mer värd än mig! 

Samtidigt är det ju inte det här jag vill att trollen ska bära med sig ut i livet så det känns som om jag anammar det uttrycket "gör som jag säger inte som jag gör" men jag vet ju själv hur det fungerar - man tittar på de vuxna som barn och gör som de gör! Ett invant mönster är så svårt att bryta men samtidigt när jag blivit medveten om mitt eget tänk och beteende så känns det ändå som att jag är en bit på väg och jag vet vad jag har att arbeta med men det är betydligt lättare att ge råd till andra än att förändra saker i sitt eget liv. Undra om jag lika lätt hade kunnat tro på att jag kunde flyga om jag hade fått höra det lika många gånger som att jag är värdelös och inte klarar något......... Känns inte så men samtidigt trodde jag inte att jag skulle acceptera allt som jag utsattes för heller

Min dröm skulle vara att jag kom i en balans i detta där jag kände att jag kunde vara livbojen som höll sig fytande och visste när jag klarade av att rädda men visste när jag inte klarade av det för att jag skulle sjunka om jag gör det men jag inser att den insikten har jag inte idag för jag sätter andras bästa före mitt eget. Ändå är en insikt en insikt och jag vågar inse det och jag vågar erkänna det och då känns det som att jag sakta kommer mot ytan.. Mycket har redan dött inom mig och det känns som om det är mycket som börjar komma till liv igen av det och jag känner att jag vill att det ska vara levande, jag vill inte komma till den gränsen igen när jag känner att del efter del dör och jag kan inte göra något åt det! Livsgnistan har jag inte lyckats tända än men jag har ett hopp att om jag lyckas lägga mitt pussel och se hur jag ska gå för att komma till den plats i livet där jag kan läkas så att det är ärr och inte sår inom mig så kanske den med tämnds igen för nu finns hoppet att jag kommer få fler och fler insikter ju mer jag vågar öppna ögonen........ och inte se runt mig utan se inåt och till det jag gör och försöker undvika! Jag inser att det finns många pusselbitar kvar innan mitt livspussel med svaren jag behöver är klart men jag tänker inte ge upp och ja insikter kan göra ont men jag är tacksam att de och minnena kommer för det ger mig en chans att komma framåt och att utvecklas till den jag vill leva med i framtiden 

Kanske kommer dagen när jag har hittat balansen mellan att rädda men även att låta mig själv räddas de dagar jag behöver det för det är inte en svaghet att be om hjälp det är en styrka att ha modet att göra det och det är något jag med behöver lära mig! Tur att jag inser att inte allt löser sig över en natt och fastän jag inte har tålamodet så har jag de som finns när modet sviker och lyfter upp mig igen fastän jag inte ber om det idag men en dag vet jag att jag kommer att kunna göra det! Hoppet är det sista som lämnar en och det är jag tacksam för annars hade jag legat som en utsliten livboj på botten och inte kunnat hjälpa någon och man kommer långt med envisheten med så den kan jag tacka mycket för 

  CRAMAR   

Att vara borta 4 dagar när all press, stress och alla krav lyftes från mig fick mig verkligen att komma till massor av insikter och känslor och jag vet inte om jag är lättad eller om jag känner mig mer förvirrad när jag kommer tillbaka till"verkligheten" igen. En sak vet jag i alla fall och det är att jag behövde detta och att jag är en "annan" människa som kommer tillbaka som har sett att jag har sidor kvar som jag trodde hade försvunnit eller rättare sagt som jag trodde att jag hade valt bort och förträngt från mig själv men jag inser att det är som min psykolog sa till mig en gång att man kan inte välja bort känslor för de finns där vare sig man vill eller inte och de kommer fram en dag när det är "rätt" men det behövs någon/något som tar fram dem och det var just det som har hänt nu! Och det både skrämmer mig samtidigt som det känns "mysigt" att jag inte är den "känslokalla människa" som jag trott att jag förvandlat mig själv till!

När jag kom fram till gården som vi skulle bo på var min känsla frihet och jag kunde inte låta bli att tänka på kvällen när jag låg i sängen "Är det så här frihet känns?!?!" Jag kan inte minnas när jag känt den känslan sist och när det inte fanns andra känslor som tyngde ner mig och mina andetag. Plötsligt kunde de tankar som inte har rum i mitt huvud annars för att det är fullt av säkerhetstänk och oro få plats och jag kände mig som en vanlig människa" och plötsligt kände jag tårarna komma ner för kinderna! Varför uppskattade jag inte detta när det var en naturlig del av mitt liv, när det bara fanns där och jag hade alla möjligheter att utnyttja det? När den fanns där varje dag inte bara ett begränsat antal dagar........ Jag ve inte utan kan bara konstatera att man vet inte vad man har förän man inte har det längre och när man åter finner det så inser man hur mycket det har saknats och fattats i ens liv! Det är ett sånt enormt tomrum som inget annat kan fylla och det är så många som inte ens tänker på att de har den utan bara tänker på alla "måsten" som finns runt dem men de är egentligen ingenting om man inte har friheten

Ibland kan jag "skrämma mig själv" genom att inse att det finns så mycket inom mig som jag inte är medveten om att det finns där samtidigt som jag kan känna en lättnad i att inse det! Jag har insett genom min terapi med min nya psykologi att det finns massor av minnen där som jag inte är beredd att ta fram än och för en gångs skull känns det okej att det är så! När hon säger till mig att jag har ångest så känner jag bara en lättnad att få ett ord på det jag känner när det där kaoset kommer som förut bara har varit ett kaos som bara växer och växer. Nu har jag lärt mig att det kan inte växa sig hur stort som helst utan det har en topp och där vänder det och plötsligt så känns det inte lika skrämmande. Under min vistelse i "friheten" insåg jag att jag hade andra känslor inom mig som jag helt har förnekat att jag hade i rädsla för att åter bli "bränd" och det skrämde mig. "Bränt barn skyr elden" det är bara att konstatera och det spelar ingen roll om den andra personen visat gång på gång att det inte finns en likhet med den som bränt tidigare. Jag hade lika gärna kunnat få en käftsmäll av någon när denna känslo-insikt slog mig även om jag insett det men förträngt det för mig själv under en längre tid.! Helst hade jag nog lagt mig under en filt precis som ett barn som gömmer sig för spöken som det tror finns utanför men det finns inget sätt som man kan gömma sig för sig själv har jag insett. Känslorna hinner ifatt en till slut och det var det som hände mig under dessa dagar........... Det skrämmer mig fortfarande att jag låtit det som sagts till mig för flera år sedan spelas upp i mitt huvud när tanken på att släppa in någon i mitt liv ska påverka mig men jag har vågat "lägga alla kort på borden" och gjort det under en längre tid och jag kan inte annat än beundra den person som kan ta det och stötta mig både i upp och nedrgången och få mig att känna att allt det där är fel för det har jag inte känt förän nu! Det känns som om jag har "hittat hem"  För första gången sen jag kom från Helvetet känner jag att jag kommit in på ny mark och att jag kan bearbeta allt på ett annat sätt än jag tidigare gjort ~ Jag har mött min största rädsla och jag vet att det finns dagar som fortfarande kommer att vara svarta som natten men jag vet att jag har stödet bredvid mig och jag har min älskade syster ett samtal/mess bort som verkligen stöttat mig genom denna känsloresa när jag varit som mest rädd för känslorna inom mig och jag inte vetat in eller ut och innan jag kom fram till att jag inte kan blunda för vad som händer inom mig längre!

För en gångs skull ser jag fram emot min terapi imorgon även om jag vet att det kommer att vara ett av de värsta passen jag har gått igenom för att min "läxa" till denna gången ska gås igenom i detalj men jag är beredd för jag ska gå igenom detta och äntligen ser jag ljuset i tunneln även om jag kan se att det finns några mörka perioder på vägen dit men hoppet har kommit tillbaka! 

Många gånger kändes det och känns än idag när minnen kommer, man ser barnen må dåligt eller känslor kommer som jag inte kan förklara varför de kommer där och då att smärtan inom mej är outhärdlig ~ ändå vet jag att jag har överlevt den tidigare och kommer att göra det även denna gången! Ändå så startar den ett kaos inom mej som jag inte kan sätta ord på, jag kan inte bemästra den och jag vet inte vart jag ska ta vägen och det är de gångerna som jag undrar om jag är på väg framåt eller bakåt.........

När jag denna gången åter började mig terapi så var jag inte beredd att möta en psykolog som skulle se genom det som jag så skickligt byggt upp som ett skal runt mig. Vi skulle bara träffas för att "känna av varandra" och se om det fanns något som hon kunde hjälpa mig med och fastän jag insåg att jag kunde ha hjälp av detta för att det var just kaos inom mig så var jag nog inte beredd på att det skulle röra upp så mycket, att jag för en gångs skull inte skulle klara av att dölja de saker som jag inte vill ska synas/märkas. Plötsligt så känner jag bara att hon tittar på mig och säger: Känner du själv att du bär på massor av skuld? Hon hade lika gärna kunnat ge mig en käftsmäll för jag uttalade inte ordet skuld och jag visste inte att jag hade visat det ändå så ligger det som ett ok över mina axlar! Hon hade lokaliserat min ömmaste punkt vid första mötet och plötsligt kände jag att jag litade på henne för hon såg inte bara på mig och lyssnade inte bara på det jag sa utan såg så mycket längre samtidigt som det skrämde mig något fruktansvärt! Idag sitter jag och undrar vad det är för "käftsmäll" jag ska få när jag träffar henne imorgon och vi ska börja jobba med varför jag har fått tillbaka min panik som jag inte kan bemästra!

Jag brukar inte känna förtroende för människor och de jag gör det för kan jag räkna upp på min ena hand och jag vet att jag får fingrar över, och då menar jag detta förtroende som innebär att man visar vem man är, det riktiga jag! Skulle man fråga några personer som finns runt mig skulle man nog få väldigt skiftande svar om hur de ser på mig för jag visar inte mig. Jag går inte in för att lura människor men bränt barn skyr elden och jag är ett av dem och visar hellre det jag vill än blir bränd igen med att ge förtroenden! Bitter ~ nä, jag är bara rädd om mig själv på ett sätt som jag inte var förut och jag vet hur ont det gör men bitter vill jag inte kalla det! Jag väljer vilka som får mitt förtroende och det sker efter att man har förtjänat det och det är inte det lättaste ~ tyvärr!

Jag är chockad över mig själv att jag kan säga att jag känner ett förtroende för denna psykologen efter ett möte men när jag hör henne säga: Vi tar det här helt i din takt, du berättar det du vill när du vill och det är din takt som bestämmer! så känner jag att den respekten vet jag inte att jag möts av när det gäller någon som har "anlitats" för att hjälpa mig. Det brukar vara på deras villkor då och inte på mina och det gör att mitt förtroende känner att det finns en grund att växa på! Det är inte en färdig stark växt men det är en liten planta som om den sköts väl kommer att bli stark och den kommer att ge resultat och det känns rätt! Det känns inte som att jag är i samma underläge som jag brukar vara och som påminner om det som varit och som gör att jag ännu mer känner det som att jag går bakåt! Jag var på samma nivå ändå gör minnena, känslorna, tankarna och allt som finns där inne så förbannat ont men jag kan ta det i min takt och det är en tröst för det känns då som att jag inte kommer att förblöda!

Jag känner att jag just nu skulle behöva en kompass som berättade för mig vart jag är på väg inombords om det är framåt eller bakåt för just nu så känns det bara som kaos! Så ont som allt där inne gör nu det vet jag inte när det gjorde sist och ändå vill inget i mig minnas, inget vill komma fram så att det kan bearbetas och glömmas och en del av mig vill bara rusa framåt så att allt detta är förbi......................... Så frågan är fortfarande framåt eller bakåt ~ åt vilket håll går resan?    

Ibland känns det som att min hjärna med jämna mellanrum får besök av små djur som kommer inkrypande och som jag inte ska vara där för de sätter "griller i mitt huvud" och det är tvivel! Det gör att jag tvivlar på de beslut som jag tidigare tagit och som jag innerst inne vet är rätt men som dessa små djur gör att det blir ett endaste kaos av! Jag vill inte att dessa tvivel ska komma upp och just nu så handlar det om beslutet jag tog eller kanske rättare sagt min läkare åt mig om att påbörja min terapi! Ändå så vet jag att det är det som är rätt för mig och att jag kommer att må så mycket bättre när jag har kommit en bit i den och att det kommer att bli så mycket lugnare i tankar, känslor ocj framför allt inombords! "Kloker" sa till mig att hur man än lägger på locket så finns innehållet kvar och det är ju precis så det är och det är ju det jag känner! Jag måste bli av med den delen av innehållet som får mig att må dåligt och som påverkar mig att jag inte kan se ljust på framtiden

Någonstans har jag nog trott att jag ska kunna göra detta på egen hand efter att gått i terapi under perioder i år men kanske är det lika bra att inse att de som står vid sidan om har lättare att se hur det är! Hans ord om att om man har för många plågsamma/jobbiga minnen så behöver man hjälp att få ordning på tankarna ibland ~ och varför kan jag inte se det som just det när det kändes så rätt när jag såg de orden? Det är ju så det känns att minnena gör att det blir kaos i tnakar och känslor! Och samtidigt behövdes det någon som förstod mig men ändå stod utanför för att kunna sätta ord på det till mig så jag vet att jag behöver någon som är utbildad igen för att kunna reda upp i det kaos av trådar som jag gjort av alla minnena igen för det är just så det känns som det är nu ~ en garnlåda där man släppt ner en liten busig kattunge som fått härja fritt ett tag och jag har inte kunskapen att själv reda upp där! Denna gången har jag någon i min när het som kan se mig från ett "utifrånperspektiv" och stötta mig på det personliga planet, jag har en psykolog, jag har en läkare som visat att hon bryr sig mer än hon behöver och att jag har en familj och vänner som funnits här under hela resan så vad är jag rädd för? Vad är det jag tvivlar på?

Egentligen så vet jag det ~ jag är livrädd vad jag ska minnas denna gången OM jag vågar lyfta på locket lite mer än vad jag gjorde förra gången för jag minns inte vad som finns där! Det är sant att det som man lägger ner under locket finns kvar där hur man än lägger på det och det värsta är att ju mer man lägger ner där dessto mer glömmer man bort! När min dotter har börjat minnas saker så har jag fått korta minnesbilder av vad som kan finnas där men jag vet att det finns så mycket mer än det jag fått en förvarning om! Det är så vidriga saker jag tryckte ner där, som jag inte orkade bära då när jag var där i Helvetet så hur ska jag våga lyfta fram dem i ljuset nu och se på dem! Och ändå så är det inte jag som har gjort dem utan jag utsattes för dem......... De bröt ner mig då och jag är vettskrämd att de kommer att bryta ner mig nu på samma sätt som en vind bryter ner ett korthus även om den är svag! Då känns minnena så mycket "tryggare" när de ligger nertryckta i sin förvaringslåda under locket och jag bara får glimtar av dem vid händelser eller när något av mina barn minns! Tvivlet gnager i mig ~ är jag verkligen redo för att ta tag i detta och samtidigt vet jag att när jag än börjar så kommer samma tanke och tvivel att finnas där ~ kommer jag någonsin att vara redo att öppna locket?!? Nä det kommer jag aldrig att känna mig för rädslan kommer alltid att finnas där vad det är som ligger där och det som kommer upp kommer alltid att öppna sår hur jag än minns det men om jag vågar öppna locket och lita på dem jag har runt mig som vill finnas och hjälpa mig så har jag ett skyddsnät om/när jag faller och jag ger mig själv en chans att få en framtid där jag inte behöver vara rädd att locket ska öppnas av "misstag" och fasaden rasar utan jag vet vilka demoner jag har att kämpa mot och det är en mer rättvis kamp! Just nu har jag gett mig själv ett underläge som jag inte förtjänar att ha och jag ger egentligen inte mig själv en ärlig chans att se framtiden genom de rätta ögonen!

Det är dags att försöka sopa undan de små djuren Tvivel när de kommer och se att jag är modigare än vad jag känner mig och trot och lyssna på orden att innehållet finns kvar tills man vågar lyfta på locket! Jag är värd en ärlig chans jag med även om det inte alltid känns så....................................