När jag gick in i förhållandet väntade jag att det skulle komma stora motgångar, att alla minnen skulle välla över mig som stora vågor men de gjorde inte det och jag insåg att jag hade "målat fan på väggen" lite grann.. Ja jag vet att det fortfarande kan komma och att det kommer minnen som jag inte visste fanns inom mig men de är inte det som jag förväntade mig skulle komma. Igår när vi satt och pratade så insåg jag istället att det är en hel del andra "hinder" som finns där men jag ser dem inte för de är som "spöken under sängen" och jag upptäcker dem inte förän jag vågar erkänna dem för mig själv och lyfta fram dem i ljuset. Jag kan ärligt erkänna att jag skyller på andra saker men jag har en partner som ser rakt igenom mig och säger de där ärliga kommentarerna som gör att jag tänker till en extra gång och inser att det jag sa bara var en ursäkt för att slippa tänka på och reflekter över vad den riktiga orsaken egentligen är och varför jag egentligen gör som jag gör.

Jag vet att för att man ska slippa sina rädslor så ska man "ta dem i hand" och bli vän med dem ~ men det är väldigt lätt att säga att man vet det och det är ett väldigt kliv innan man är där! Just nu känns det som att jag befinner mig i ett gränsland där jag ser en verklighet där barnen ges utrymme att finnas, vara som de är och tycka, tänka fråga och de bemöts med kärlek och respekt. Jag får vara den personen jag är och det finns utrymme både för min glada sida men även den sidan som är ledsen och som tänker, grubblar och som är självständig och jag är en hel människa inte en delad människa. På andra sidan av mitt gränsland är kontrasten till allt detta och det är minnena från Helvetet och detta gör att ibland blir det bara kaos i mitt inre. Jag vet att jag måste få in ny erfarenhet för att den gamla ska försvinna men det krävs ett enormt mod för att ta det steget när man bär med sig år av erfarenhet som säger att jag inte får visa att jag är ledsen, inte orkar mer, är arg eller allt det andra som sågs som negativt där för att jag då blev bestraffad på ett eller annat sätt. Jag vet att det inte skulle e hända på något sätt nu ändå så krävs det en sån viljestyrka, sånt mod av mig att ens få orden i ett meddelande eller över mina läppar att jag är ledsen eller mår skit för jag kan fortfarande känna hur ont konsekvenserna av dem har gjort tidigare......

Att allt kan bli så tydligt bara för att man börjar prata om en sak och det var att jag inte skulle behöva vara ensam när jag mår skit. Jag tycker det är helt underbart att det finns någon som säger det till mig och menar det och som jag verkligen vet finns där för mig när det än är på dygnet men jag kände på en gång att jag började komma med mina undanflykter att jag tänkte minsann inte ropa till mitt i natten osv. Till slut så hör jag själv hur lamt det låter och hör min mun säga; Om jag ska vara ärlig så tror jag inte att jag skulle säga till även om det var på dagen...........

Det är de gångerna jag är glad att jag är tillsammans med någon som förstår, som inte ställer tusen frågor till utan bara öppnar famnen och finns där när insikten kommer som en enorm sten runt min hals. När den insikten kom så kom det flera insikter som ett smattrande band efter ~ hur jag försöker få barnen att sluta med saker för att han inte ska behöva säga till för att jag vet hur det varit tidigare, att jag försöker att många gånger kanske säga att det inte är så farligt men jag blir genomskådad nu för min erfarenhet säger mig att det gör ont att säga sanningen och massor av andra saker. När insikten kom följdes den direkt av frågan inne i huvudet: Hur ska jag hitta modet till att få in den nya erfarenheten den jag vill ha där? Jag vet ju att det går hur bra som helst när han säger till barnen att sluta för det har jag sett med egna ögon ändå så är jag där som en hönsmamma innan, jag vet att jag kan visa mina "svagheter" för han ser dem inte som det ändå försöker jag dölja de noch jag vet att jag vill ha in annan erfarenhet så varför är det så svårt............

Jag tycker att jag har visat mod i mycket och att jag har hittat det gång på gång men denna gången känns det som att jag kommer att få leta på ett hemligt ställe som jag inte har en aning om vart det ligger för att hitta det. En sak vet jag och det är att när jag vågat ta det första steget så blir nästa steg lättare att ta och det ger mig hopp och om han hade modet att gå in i denna relationen trots att situationen är som den är borde jag ha modet att ge honom chansen att ge oss ny erfarenhet. Jag borde ha trollen som förebild för de är modigare än mig där och vågar de så borde jag....................................

  CRAMAR   

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  .....och påverkade en hel värld och ändå var inte jag beredd på den effekt den skulle få på mig. Jag är alltid personen som insett att den dagen jag fick ensam vårdnad utan umgänge så stog jag ensam med barnen och hade allt ansvar och för mig va...

Undra hur många gånger jag har hört det uttrycket och visst stämmer det men det spelar ingen roll hur många år som går för såren rivs upp av minsta lilla känns det som. Vet inte varför jag alltid ska känna det som att en text, en sång eller vissa ord...

SKRÄCKBLANDAD FÖRTJUSNING   SÖNDAG 22 NOVEMBER 2020, 22:45 ...... som jag tar upp detta med bloggen igen efter drygt 3 år i tystnad. Varför - jag har saknat detta att ha mitt lilla place att skriva av mig utan att ...

Kod för att importera min blogg till Nouw: 6323869374

      Jag har alltid tyckt att jag har gjort det som varit bäst för barnen och att det är deras bästa som legat i första hand. Plötsligt så slog det mig att det är det jag gjort när de varit med men det som jag gjort mot mig själv när de låg och ...