Idag när jag satt och pratade så insåg jag plötsligt att det lika gärna hade kunnat vara mig själv som jag pratade om när jag sa "Du är en livboj som du kastar ut för att rädda andra men du tänker inte på att det drar ner dig och hur det påverkar dig och hur det får dig att må! Och de du hjälper att hålla upp ~ hjälper de dig att hålla dig flytande" Isikter kan göra ont ibland för hur många gånger är det inte som jag hellre ser till att de som finns mig "flyter ovanför ytan" än att jag själv gör det och jag ser inte till vad jag själv får betala för att vara just denna "livbojen" När jag satt och pratade på BUP med den som ska ta hand om Skruttan (trodde jag) så kom frågan: Vad gör du för att du själv ska må bra? Jag kan säga att den frågan var inte lätt att svara på för det är inte mycket som jag gör för egen del egentligen utan det är mer för att hela familjen ska må bra! Det är lätt att hamna som enbart mamma och inte som person och där blir jag ju på ett sätt denna livboj som räddar de som finns runt mig medan jag sjunker även om jag går på terapi och jag gör andra saker men hur ofta ser jag till det jag vill göra och det jag känner för....... Hur många gånger skulle inte en sån sak som att välja att se en film istället för att plocka och fixa kunna få mig att må lite bättre?!?! Kanske en småsak men ändå så blir flera saker till slut ett stort resultat 

Det är en sak att "offra" sig för dem man älskar men jag kan nog många gånger vara "livbojen" för dem som jag egentligen inte behöver bry mig om bara för att jag vet hur det känns att hamna under vattenytan gång på gång och samtidigt tänker jag vad gör det med mig? Jag dör lite inom mig själv varje gång som jag går emot det som jag egentligen känner är rätt för mig och det är då jag inte kan låta bli att fråga mig "Ska man rädda andra på bekostnad av sig själv eller ska man istället låta sig räddas även om det är av att man låter bli att rädda någon annan?" Det är inte en lätt fråga att svara på och jag vet inte vad jag kommer att svara på den nästa gång när jag står inför beslutet att "kasta ut mig själv som livbojen"! När man har levt i ett destruktivt förhållande har man lärt sig att sätta sig själv i sista rummet, jag lärde mig att jag valde att ta straffen de gånger jag kunde istället för barnen och jag valde många gånger att offra mig för att sanningen inte skulle komma fram om vi skulle ha kalas eller besök och det blir ett invant beteende. Jag är inte lika viktig som alla andra ~ jag sätter deras bästa före mitt för i mina ögon är de mer värd än mig! 

Samtidigt är det ju inte det här jag vill att trollen ska bära med sig ut i livet så det känns som om jag anammar det uttrycket "gör som jag säger inte som jag gör" men jag vet ju själv hur det fungerar - man tittar på de vuxna som barn och gör som de gör! Ett invant mönster är så svårt att bryta men samtidigt när jag blivit medveten om mitt eget tänk och beteende så känns det ändå som att jag är en bit på väg och jag vet vad jag har att arbeta med men det är betydligt lättare att ge råd till andra än att förändra saker i sitt eget liv. Undra om jag lika lätt hade kunnat tro på att jag kunde flyga om jag hade fått höra det lika många gånger som att jag är värdelös och inte klarar något......... Känns inte så men samtidigt trodde jag inte att jag skulle acceptera allt som jag utsattes för heller

Min dröm skulle vara att jag kom i en balans i detta där jag kände att jag kunde vara livbojen som höll sig fytande och visste när jag klarade av att rädda men visste när jag inte klarade av det för att jag skulle sjunka om jag gör det men jag inser att den insikten har jag inte idag för jag sätter andras bästa före mitt eget. Ändå är en insikt en insikt och jag vågar inse det och jag vågar erkänna det och då känns det som att jag sakta kommer mot ytan.. Mycket har redan dött inom mig och det känns som om det är mycket som börjar komma till liv igen av det och jag känner att jag vill att det ska vara levande, jag vill inte komma till den gränsen igen när jag känner att del efter del dör och jag kan inte göra något åt det! Livsgnistan har jag inte lyckats tända än men jag har ett hopp att om jag lyckas lägga mitt pussel och se hur jag ska gå för att komma till den plats i livet där jag kan läkas så att det är ärr och inte sår inom mig så kanske den med tämnds igen för nu finns hoppet att jag kommer få fler och fler insikter ju mer jag vågar öppna ögonen........ och inte se runt mig utan se inåt och till det jag gör och försöker undvika! Jag inser att det finns många pusselbitar kvar innan mitt livspussel med svaren jag behöver är klart men jag tänker inte ge upp och ja insikter kan göra ont men jag är tacksam att de och minnena kommer för det ger mig en chans att komma framåt och att utvecklas till den jag vill leva med i framtiden 

Kanske kommer dagen när jag har hittat balansen mellan att rädda men även att låta mig själv räddas de dagar jag behöver det för det är inte en svaghet att be om hjälp det är en styrka att ha modet att göra det och det är något jag med behöver lära mig! Tur att jag inser att inte allt löser sig över en natt och fastän jag inte har tålamodet så har jag de som finns när modet sviker och lyfter upp mig igen fastän jag inte ber om det idag men en dag vet jag att jag kommer att kunna göra det! Hoppet är det sista som lämnar en och det är jag tacksam för annars hade jag legat som en utsliten livboj på botten och inte kunnat hjälpa någon och man kommer långt med envisheten med så den kan jag tacka mycket för 

  CRAMAR