Det heter att "man står sig själv närmast" men jag kan inte hålla med i det för när något av mina troll mår dåligt av det som varit så är det som att alla sår i mig öppnas på en och samma gång. Det händer en kedjeeffekt här hemma och alla påverlas på olika sätt och det är i de här stunderna som jag undrar hur mycket de som egentligen ska hjälpa Skruttan tror att jag ska orka bära och samtidigt känner jag frustrationen när jag ser att hon skriker efter hjälp att få bearbeta allt som hon varit utsatt för. Hur ska min föräldrastöttning kunna hjälpa henne när hon inte klarar av att ha trosor på sig för att det påminner om det som hände för år sedan och jag har provat alla saker som jag kan komma på och den sista utvägen jag kom på idag eftersom hon inte tänkte gå utanför dörren utan var att hon fick låna mina! Vad säger jag när hon är helt hysterisk över saker som inte jag kan känna men som är verklig för henne och samtidigt vet jag precis hur det känns att vara där för jag har de dagarna jag med men jag är äldre och har mer erfarenhet så jag kan tackla det på ett annat sätt! Hur länge ska man som mamma behöva kriga innan ens barn får den hjälp som behövs för att kunna bearbeta det som en gång hände? Och sedan får jag höra att jag måste sluta bära med mig skulden.......Hur ska jag kunna göra det när jag hela tiden påminns om det som hände när jag vände ryggen till? Hur många gånger har jag inte ställt frågan till mig själv om jag borde ha förstått vad som hände när jag inte var där och jag kan inget annat än att svara ärligt:Misstanken fanns men det är ett stort steg att anklaga den man har barn tillsammans med för saker och när jag ifrågasatte så bestraffades jag eller barnen så till slut lär man sig att istället observera och planera hur man ska fly....... men hur gör man det när pengar kontrolleras av någon annan än en själv

Egentligen borde alla utredningar som vi gått igenom bevisa för mig att jag inte har någon skuld i det som skedde. Ändå bär jag på en skuld som jag aldrig kommer att kunna släppa. Det är så mycket lättare att se vad jag borde ha gjort, vad jag borde ha sett och förstått än det jag faktiskt gjorde när jag var där. Jag hade trollen med på jobbet vissa dagar för att jag inte kunde lämna de hemma för att de var hysteriska, jag retade upp honom för att han skulle bli arg på mig istället för på dem och massa andra saker. Varför kan jag inte ta fram de minnena istället när skulden kommer som ett ok på mina axlar istället för alla signaler som jag har missat för att de doldes så bra men nu när jag fått koderna så syns de så tydligt! Alla missbrukare blir mästrare på att dölja det som de inte vill ska synas och en psykopat som missbrukar människor och förtroenden är mästare på att dölja allt inser jag nu Undra hur många lik det fanns i våran garderob egentligen men jag vet inte om jag vill ha ett svar på den frågan om jag ska vara helt ärlig mot mig själv 

Jag mötte en kvinna som också hade kämpat för att hennes barn skulle få hjälp att bearbeta det som de hade varit med om. Det skrämmande var att ju mer vi pratade om våra situationer som egentligen var helt olika så blev det som att hon berättade min historia bara att bakgrunden var en annan. Är det verkligen så att man ska behöva kämpa så länge för att ens barn ska få den hjälp de egentligen har rätt att få att när den väl kommer så är behovet borta? Antingen så har barnet blivit "tyst igen" för att det har gett upp hoppet om att någon vill hjlpa det eller så har man varit tvungen att tackla det på bästa sätt inom familjen så det är den vuxna som går på knäna för att barnen ska ha näsan över vattenytan! Var finns då barnperspektivet som vi ska ha i Sverige? Är det meningen att bara de som står beredd att hoppa från ett tak för att ingen har velat lyssna ska få hjälpen.......... för enligt mig är det ett misslyckande när det har gått så långt även om barnet inte hoppar utan får hjälp innan för så dåligt ska inget barn behöva må att det är ett alternativ

Jag vill komma framåt i livet och jag har gjort det på många delar men samtidigt så känns det som om jag står och stampar på samma fläck i andra och där nöter jag marken väl! Min läkare sa till mig att så länge det ser ut som det gör runt mig så är det ett pågående trauma för det finns en hotbild och jag har inte ett vanligt liv utan är skyddad och så länge det ser ut så kan inte det som varit bearbetas med ett fullgott resultat! Kanske är det något som jag måste acceptera men jag känner att just nu bär jag mer än jag orkar bära när jag ska bära allt som kommer i trollens minnen och det i sin tur väcker nya minnen hos mig som jag inte kan hantera. Jag inser att på ett sätt har vi hamnat i ett hamsterhjul och jag har inte lösningen hur vi ska komma ur det innan de får hjälp jag vet bara att de minnen som jag började minnas idag har jag inte modet att berätta för någon innan jag bearbetat dem själv men de har fått mig att inse att man har mer tårar i sig än jag trodde var möjligt