Jag kan fortfarande minnas kvällen när mamma lä,mnade mig på skyddade boendet trots att det gått drygt 5 år. Jag stod där ensam på ett rum med kala gula väggar, på sängen låg det en hoprullad madrass och allt jag hade som var mitt var kläderna som jag stod i och väskan som jag hade i handen och den innehöll dagboken som jag hade skyddat två kvällar innan för att jag äntligen hade vågat skriva ner hur mitt liv egentligen såg ut och medicinen jag hade hämtat ut tidigare.. När mamma lämnade mig där brast allt för mig och tårarna forsade ner för kinderna och det kändes som att hela jag gick sönder ~ för bara en liten stund sen hade jag fått reda på mitt nya namn och innan dess hade jag sagt hejdå till mina troll som nu snart skulle börja sin egen flykt efter att jag tidigare på dagen tillsammans med pappa och socialen tagit beslutet på sjukhuset att jag ansåg att de hade det bättre om de kunde vara utomhus och inte "inlåst" som jag var nu. Jag minns var enda känsla som fanns där i kroppen och jag minns orden jag skrev i dagboken där och då "Idag har allt tagits ifrån mig tom mitt namn" sen kunde jag inte skriva mer för det fanns inte mer att skriva och tårarna forsade fram så jag såg inte bokstäverna

Dagarna gick och jag skulle klara av möten med socialen, det skulle göras förhör hos polisen även om de första gjordes via telefonen eftersom jag inte vågade ta mig till polisstationen. Mitt i detta skulle jag försöka hitta mig själv och jag vet att jag har skrivit om det förut så jag tänker inte ta upp det utan bara nämna det att jag visste inte ens vad jag tyckte om att äta längre, jag visste inte vad jag tyckte om att göra jag visste inget om mig själv kändes det som. Mitt i allt detta kändes det som att jag befann mig i kroppen på en främling och det var bara för mig att gilla läget och lära känna denna kropp och vad det gillade och inte gillade. Kaos är ett lindrigt uttryck i detta stadie. Kläder fanns det snälla människor som skänkte och att titta bland dessa och säga vad jag tyckte om det var ett ännu större mysterium efter att ha fått höra i år vad man skulle ha på sig och inte, vad man såg ut som en hora i och vad som gjorde att jag såg fet, ful och äcklig ut och nu plötsligt kunde jag själv välja och vraka vad jag trivdes i........ men vad trivdes jag egentligen i och vad var min stil på kläder?!? Det tog lång tid att komma fram till det och jag vet inte riktigt om jag vet det än idag för jag är nog lite allätare än och har klädnoja bara för att känna att det är jag som bestämmer och ingen annan.

När jag sen skulle träffa barnen första gången efter drygt 3 veckor kändes det som en evighet. De var ju så små och mina funderingar gick många varv under tågresan upp om de skulle känna igen mig eller skulle de ens komma ihåg mig trots att vi pratat på telefonen.. Att känna deras armar runt min hals var helt sagolikt och känslan kan jag känna än även om allt inte var guld och gröna skogar i känslorna att se dem igen för många minnen och känslor från när vi hade skiljts väcktes. Här kom ännu mer kaos in ~ jag höll på att försöka hitta "mig" och nu skulle jag hitta mig som mamma också. Plötsligt insåg jag att jag som på automatik la undan sökandet efter mig själv och mammarollen var det som kon i fokus,

Åren har gått och sökandet efter mig och min roll som mamma pågår nog än om jag ska vara helt ärlig och kommer nog att fortsätta så länge jag lever. Inte lika intensivt som den gjorde då men slutar man någonsin att leta efter sig själv? Kommer det en dag i ens liv när man känner att det här är jag och här kommer jag att stanna? Jag tror inte det för livet förändras och jag hoppas och tror att jag förändras med det men det jag önskar är att jag ska slippa känna denna kaos-känsla inom mig. Det känns som om det aldrig blir en frid med mitt letande. Jag önskar att jag kunde säga "Hej det här är jag men jag är under utveckling" men jag känner inte att jag kommer dit någon gång. När jag kom till boendet var jag frustrerad över att mitt namn togs ifrån mig men var så optimistisk att jag trodde att det skulle vara löst på några dagar max en vecka så skulle jag vara därifrån. Det blev 4,5 månad och jag undrar vad jag hade tänkt om jag visste att jag inte än idag har fått tillbaka mitt namn. Är det kanske det som gör att jag har blivit kaos eller är det helt enkelt så att vi under delar av livet förvandlas till kaos? Många säger att när man har barn och de är små så blir själva livet kaos men behöver jag förvandlas till kaos för det? Nu blev det fler frågaor än svar så detta inlägg blev med kaos bara för det..............................

Jag känner att när jag inte har kontrollen så förvandlas det till kaos och det känns som den dagen jag hamnade på skyddat boende så togs kontrollen från mig även om jag var med i beslut som togs och jag var delaktig i massor av saker men jag hade tappat bort mig själv långt innan och hur lätt är det då att hitta sig själv när man inte styr båten som letar? Kanske är det helt enkelt så att jag behöver inse att jag har hittat min mamma-roll precis så som de säger på föräldrastöttningen och nu är det min tid, Kanske är det dags för mig att börja grubbla över vem jag är så att jag nästa gång kan säga "Hej det här är jag och jag är jag utan kaos eller förresten jag har lite kaos men det accepterar jag"

Kanske får jag grubbla några varv till på detta så det lär återkomma har jag en känsla av........................

  CRAMAR   .