~ Hallå! Vart befinner du dig nu med dina tankar.............................

Jag inser med ens att jag var långt långt bort med ändå inte för jag var här och nu och när jag är tillbaka i "verkligheten" ser jag åter in i de blåa ögon som symboliserar den största tryggheten som finns just nu! Jag tittar in i dem och blir plötsligt medveten om tårarna som rinner ner för mina kinder utan att jag själv var medveten om det och med ens ser jag armarna som sträcks ut mot mig och den öppna famnen som erbjuder mig att krypa in och att känna en trygghet, värme och att jag får vara den jag är ~ och jag tar det erbjudandet! Jag kryper in där och andas in lukten som bara finns där och känner värmen och tryggheten av att känna en annan människas andetag och jag ger mig själv utrymmet att tänka att om vi inte hade träffats i den situation och omständigheter som vi gjort hur hade våran relation sett ut då? Svaret kommer jag aldrig att få men jag vet att jag är nöjd med våran relation nu för det är han som gör att jag överlever och kan få känna någon slags trygghet i cirkusen som är och om någon skulle se oss nu skulle de tro att vi var ett par och det får mig att le för en tryggare "storebror" än honom kan jag aldrig få och hur det ser ut det bryr jag mig inte om just nu för jag behöver den här famnen här och nu! 

Som att han kan läsa mina tankar och att jag inte vill förklara så kommer frågan:
~ Vad var det egentligen du tänkte på? Du vet att det är lättare att bära när man delar det med någon för så brukar du säga till mig! 

Ja det brukar jag men det är lättare att vara klok till andra än sig själv! Jag tar ytterligare ett andetag av den luften som luktar trygghet och omtanke och jag känner att jag vill dela min nya insikt! Jag är redo att dela den med någon som står mig nära och det är ändå honom som jag måste umgås med, vi är inlåst i mitt alldeles egna "fängelse" för att livet ser ut som det gör! Hur ska någon kunna förstå det jag inte förstår själv men jag vet att jag kommer inte att komma ifrån detta efter att han sett tårarna som runnit på mina kinder så det är lika bra att ta andetaget och börja berätta! 

~ Hur dumt det än låter så inser jag att alla elaka ord som jag fick höra under tiden i Helvetet har gjort massor av hål på insidan av mig! Slagen har gjort skador som jag får leva med hela livet men de flesta gav blåmärken och ömma ställen som försvann, men alla orden lämnade var och ett hål som finns kvar och de försvinner inte av sig själv! Det känns som om jag hela tiden har letat efter något som kan laga dessa hål men jag har än idag inte hittat det eller vad det nu är som kan laga dem och när något börjar lagas lite så känns det som att det behövs så lite för att det åter ska rivas upp igen.......................... Jag vet inte med andra ord vad det är som behövs för att jag ska bli hel igen utan dessa hål! 

Rädslan gör också att hålen blir större och de växer....................

Jag känner mig totalt snurrig och dum och det känns som att ingen kan väll förstå detta men till svar får jag bara en sån enorm kram som värmer genom hela mig och hör orden Tack att du förklarar så jag förstår! Han berättar sen att det inte är så lätt som kille att förstå hur man känner det när man levt som kvinna i ett sånt här förhållande men att det jag har delat med mig har hjälpt honom massor att förstå och få en annan syn på detta och att det framför allt hjälpt honom i jobbet! Han tittar på mig och jag känner att nu kommer det något som jag inte är beredd på och han berättar om en gång när han varit riktigt rädd! Jag känner bara hur jag litar ännu mer än jag gjort tidigare för att han kan förstå mig på ett annat sätt än om han inte visste alls vad den känslan är för jag tror inte att män känner det lika ofta som kvinnor för att de är starkare och kan försvara sig på ett annat sätt! Sen blir det tyst och vi bara sitter där och sedan kommer frågan högt som jag själv hade malande i mitt huvud:

~ Vad tror du det är som skulle kunna fylla i dessa hålen om du bara gissade eller känner efter?..................... Komplimanger tror jag inte på för dem kan du inte ta och vill inte ta heller! 
Han ler sitt speciella leende och jag känner att han har rätt! Jag tycker verkligen inte om komplimanger om de inte kommer från "rätt" personer och de är lätträknade och jag kan räkna dem på en hand och får fingrar över! Jag upplever dem som sliskiga, fjäskiga och tycker inte att de är ärliga utan bara inställsamma! Men vad är det då jag behöver för att bli hel?

Det heter att man måste älska sig själv innan man kan älska andra men jag håller inte med om det för då hade jag aldrig kunnat älska någon annan för jag har aldrig älskat mig själv och det har alltid varit saker som jag velat ändra hos mig själv! Jag älskar mina barn helt utan förbehåll så den regeln kan jag stryka och det jag inte tycker om och uppskattar hos mig själv tycker jag om hos mina barn så jag vet att jag dömer mig själv hårdare!

Jag trodde nog att denna tomma känsla skulle försvinna när jag upptäckte att jag inte blev bestraffade för saker som jag tidigare blev bestraffade för men den finns fortfarande kvar! När jag använder tex kläder som jag fick höra att jag såg fet, ful och äcklig ut i så måste jag se mig själv massor av gånger i spegeln innan jag går ut och fastän spegeln har bekräftat att jag inte är fet så känner jag mig det ialla fall på en gång när jag kommer utanför dörrren alltså är det inte synen av mig själv heller som stänger och täpper till hålen inte andras kommentarer som bekräftar att jag inte är fet och ful fyller igen det för dessa hål sitter så djupt så de nås inte av de orden! 

Jag sitter där och funderar och funderar och jag vet inte vare sig in eller ut och ju mer jag tänker och känner dessto mer inser jag att min insida är som insidan av en bikupa ~ full med hål och det går inte att täppa igen dem alla på en gång utan det krävs massor med arbete och innan de kan täppas igen så måste jag komma på vad det är som passar till just de hålen som jag har! Jag vet inte om jag någonsin kommer att komma fram till det men jag hoppas att jag kommer att göra det för jag vill inte vara en "bikupa" utan jag vill vara hel men det är bara att fortsätta att tänka och känna och jag vet i alla fall att jag har en famn som lovar mig trygghet när tårarna rinner utan att jag själv vet det och det är inte alla som har en sån vän! 

  CRAMAR