Jag tänker inte be om ursäkt för detta inlägg för jag står för varenda ord jag kommer att skriva för jag tycker att vissa människor beter sig som IDIOTER och jag kommer att tycka det till den dagen jag ligger i en kista och ibland kan jag inte låta bli att tänka att håll käften stängd om du inte har något bättre att säga! Idag var en sådan dag och egentligen borden jag kanske inte vara förvånad över att den kom men ändå så blir jag det samtidigt som jag blir sårad över att människor som ska kallas vuxen och ska vara en förebild för sina barn verkar tycka att de har rätt att öppna munnen och vräka ur sig precis vad som helst eller så är det jag som är överkänslig ~  varsågod att döm själv! 

Idag när jag kommer till skolan för att hämta Skruttan har jag Smulan och Liten med mig och det blir att jag står och pratar med en av de lärarna som jag alltid pratar om allt mellan himmel och jord med för att jag just vid dessa tillfällen känner mig som en av alla andra för vi pratar om "vardagliga saker" samtidigt som vi kan prata om de jobbiga sakerna på ett vanligt sätt! Hon går iväg för att hjälpa ett annat barn och det känns som om hon precis hinner snedda hörnet på dörren innan frågan från en mamma som också hämtar sitt barn där kommer:

-Är du ensam med dina barn?

-Ja svarar jag lite tvesamt för det känns som om hon borde ha märkt det efter denna tiden och samtidigt så känns det inte som en obekväm fråga så jag svarar och fortsätter att packa det som ska med hem. Då kommer frågan som gör att jag stelnar till

-Har de ingen pappa?

Innan jag hinner reagera eller svara kommer svaret från mina barn

-Nä för pappa var dum så vi har ingen pappa!!!!!!!!!

För dem är det så som deras verklighet ser ut att de inte har någon pappa för de har raderat honom för att han har gjort dem så illa och de vill inte till honom och de har raderat honom ur deras liv. När Skruttans klass hade pratat om vad deras föräldrar hette hade hon berättat vad mitt namn var men när hon kom till vad pappas namn var hade hon bara sagt som det är för henne att hon har ingen pappa och ingen av barnen hade frågat något mer! Hon vet vad hennes pappa heter och har vetat det sedan hon föddes men för henne finns han inte för han har gjort henne och hennes syskon så illa att han förtjänar inte i hennes ögon att kallas för pappa och så är det för de andra två med. När de pratar om honom så heter han den "elaka pappan som slår och gör illa dem" och det är inget som jag påverkat dem i

Jag står där och känner att hela jag spänner mig och jag vet inte vad jag ska ta vägen! Jag vill inte bli påmind om detta och jag känner att jag ville att skolan skulle bli en nystart där det inte stod på deras plats att jag var den enda föräldern och där de själv fick välja vad de berättade och för vem de berättade vad! Tydligen blir det inte så inser jag när jag hör fortsättningen:

-Varför skaffar man barn med någon om man sedan väljer att inte den personen ska vara delaktig i barnens liv??????

Jag har aldrig förr känt att jag vill ställa någon mot väggen så totalt men nu känner jag att jag skulle kunna göra det! Tror denna personen verkligen att jag tänkte när jag låg på förlossningen med barn 1 2 3 att när det gått några år så ska jag lämna honom, starta en vårdnadsprocess och sedan ska jag ensam ta hand om dem! Jag ska ensam ta alla beslut, all uppfostran, alla vakna timmar både på dagar och nätter och allt föräldraansvar bara för att jag tycker att jag vill det! Jag känder mer och mer hur det kokar inom mig och jag känner samtidigt att frågan verkligen sårar mig! Hon känner inte mig och jag kämpade för att barnen skulle ha två föräldrar men när jag insåg att en förälder bara var ute efter att såra och skada de barn som jag varberedd att göra allt för att skydda vad skulle jag göra? Trodde verkligen denna människa att det var en dans på rosor att ha ansvaret för dem 24 timmar per dygn 7 dagar i veckan och alla årets dagar utan att ha någon annan förälder att rådfråga hur man skulle göra i frågor som rör dem eller beslut som ska tas? Jag kände bara att jag stirrade på henne samtidigt som det kändes som en explotion inom mig av känslor, tankar och reaktioner! Vr det verkligen så här som människor runt mig såg och ser på det? Jag kände sån enorm frustration så det finns inte ord samtidigt som jag bara ville sjunka ihop och gråta! Var det detta mina älskade barn skulle möta i framtiden när de kommer ut i livet ~ frågaor varför jag tog dem ifrån deras sk pappa och de skulle få försvara mig?

Samtidigt kunde jag inte låta bli att undra om det verkligen finns människor som är så totalt dumma i huvudet så de tror att man tar barnen från deras pappa bara för att man tycker att det är rätt åt pappan att inte träffa dem? Tror verkligen människor då att barnen skulle säga att de inte har någon pappa för att han har varit dum mot dem?

Ja jag begärde ensamvårdnad utan umgänge när barnen var små och de är det än men det var inte för att jag skulle straffa honom, för att jag tycker att det är roligt eller för att jag tycker att jag är den perfekta föräldern ~ det är enbart för att skydda barnen och för att de ber mig att de ska slippa åka tillbaka till honom, för att de är livrädda att han ska hitta oss och göra dem illa igen. Jag skullle också njuta av att kunna ha någon som avlastade mig, någon som hjälpte mig att ta beslut och som delade föräldraansvaret med mig men det var inte så att det fanns en neonskylt i pannan på honom som visade att han var en som skulle skada sin familj och barn!

Jag inser ju mer jag tänker på det att ja det finns de som verkligen är så korkade som de verkar men jag önskar att de kunde tänka innan de ställde de frågor eller sa vad de tänkte för jag tål att höra saker men det finns faktiskt barn som inte har gjort val i denna historian! Hur det än är så trodde jag på hans löften att han skulle bli bättre på än det ena än det andra bara........................................

Jag kämpar för att komma vidare och lämna alla jobbiga minnen och trauman bakom mig men jag inser att det som är korkade hjälper mig inte och en saker är säker ~ de tänker inte heller längre än näsan räcker! 

En sak har jag lärt mig idag och det är att nästa gång jag hör frågan om jag är ensam med barnen så kommer jag att svara att det beror på hur man ser på saker för aldrig mer kommer jag att ställa mig i sitsen som jag gjorde idag för den fick mig att känna mig som en skit och som ett ego som satt mig i en sits där jag tänkt mer på mig än på barn och deras bästa när det är det jag hela tiden sett till! 

En sak inser jag: Den sista idioten är ännu inte född och det står jag för!!!!!!!!!!!

  CRAMAR